Det här var min femte Woolf, för av henne har jag tidigare läst Mrs Dalloway, Mot fyren, Åren och Jacobs rum (i den ordningen). Sistnämnda gick mig till stora delar förbi men de övriga har jag tyckt mycket om.
Orlando sticker ut i mängden. Den handlar som bekant om Orlando, som i början av boken är en adelspojke på drottning Elisabets tid men som under berättelsens gång genomreser över tre hundra år av engelskt samhälle och kulturliv, som både man och kvinna. Det är en självständig person som glider in och ur umgänget med allehanda verkliga och overkliga människor utan att någonsin sluta vara huvudpersonen i sitt eget liv. I det långa tidsperspektivet blir äran och berömmelsen hos de stora poeter hon känt något rätt löjligt, men konsten består. Genom alla århundraden bär hon/han runt på en och samma dikt intill bröstet. Könsbytet ger såklart en klar blick för hur män och kvinnor stängs inne i sina roller och inte heller Orlando är immun mot samhällets tryck. Domen mot det viktorianska artonhundratalet är hård. Dessförinnan har Orlando kunnat förhålla sig lekfullt till förväntningarna på sitt kön, men blir nu tvungen att gifta sig och bli den kvinna hon ses som.
Som för att understryka det galna i premissen är stilen uppsluppen och
nyckfull, med en självmedveten berättare som ömsom tjuvhåller på viktiga
uppgifter, ömsom brer ut sig i fantasifulla sidospår med sirligt
broderade detaljer. Man får hålla tungan rätt i mun för att hänga med
när formuleringsglädjen sväller till, men hon skriver ju så fantastiskt,
och översättningen – så vitt jag vet den enda, av Margareta Ekström –
är toppen.
De osynliga städerna (Italo Calvino, 1972)
Jag har läst en Calvino innan, Om en vinternatt en resande. Det var en intensiv och ganska förvirrande historia full av postmoderna påhitt som kanske inte alla gånger var lika roliga att läsa som de säkert var att skriva. De osynliga städerna är mer behärskad och dessutom kort. Premissen är att Marco Polo sitter och berättar för Kublai khan om städer i kejsarens rike. På 180 sidor hinns det med något sextiotal sådana plus några intermezzon, så det är närmast en förteckning vi har att göra med. Städerna heter sådant som Sofronia, Zoe och Eudossia och bygger var och en på någon fantasifull princip: den ena svävar i luften, den andra består enbart av de försvunna husens vattenledningar, ytterligare en annan korresponderar perfekt med stjärnhimlen och någon stad byter form efter betraktarens sinnesstämning. Det finns väl en och annan klok insikt om vår verkliga värld i allt detta, men mitt tålamod för semiotisk-ontologiska lekar tog slut någonstans efter tredje terminen filosofi så jag har svårt att hålla koncentrationen. Jag skulle gärna vilja rekommendera den här boken till mig själv som tjugoettåring, som nog skulle finna mycket inspiration däri.
Den larmande hopens dal (Erik Andersson, 2008)
Ett impulsköp, men inte utan förkunskap om författaren, som är en av våra bästa översättare och som dessutom låtit väldigt sympatisk när jag hört honom i radio.
Ina Ljung kommer ny till redaktionen för Varas Värn, en dagstidning i Västergötland med anrika traditioner. Redaktionens geografiska ansvarsfördelning följer de gamla västgötska bona (en skralt källbelagd administrationsform från tidig medeltid) och man har en lokalkorrespondent i vart och ett av landskapets 31 härader. Utbölingen Ina åker runt i bygderna och lär känna västgötarna. Det är för det mesta beskedligt folk, men missnöjet gror. Samhället bryr sig inte om den strävsamme bonden och man vill inte sälja sin potatis till Stockholm längre. Det kanske sker någon form av uppror, men det blir liksom inget mera med det för det man helst av allt vill är att diskutera ortnamnsetymologi, fornminnen och gamla kyrkor. Man fyller församlingshem och spaltmetrar med debatter om gånggrifter på Falbygden och vilken sjö som gett byn Hemsjö dess namn.
Det är en lätt surrealistisk bild av Västergötland som målas upp, en sövande berättelse i allt sitt repetitiva och makliga lugn. Den skildrar ett samhälle som inte nåtts av samtidens allt utslätande historielöshet, där fundamentet går djupt ner i jorden och långt bak i tiden. Tänk om man fick leva i en sådan värld, förankrad i sin omgivning och dess förflutna, delaktig i ett ofantligt sammanhang – och att det fick vara precis så futtigt och tråkigt som det ville, eller viktigt och intressant, bara det i slutändan gjorde tillvaron så mycket rikare. Ja det är min fundering, men boken är mer tvetydig än så. Den är rolig och ibland lite förvirrande och fylld av trevliga och egensinniga människor.
För den som är bördig från Västergötland har boken säkert dimensioner som jag inte kan uttala mig om. Jag måste bara avsluta med ett utdrag som var så fint (s. 82f i den inbundna utgåvan):
Plötsligt fylldes synfältet av en jättelik hög. Vad var nu detta? Jag stannade bilen.
En skylt i ett buskage upplyste om att det var Skalundahögen, som enligt analyser av organiskt material hade uppförts på 800-talet e.Kr. Jag gick över en stätta och började traska uppför den branta gräsbacken. En vid utsikt öppnade sig över Kållandsslätten. I väster låg Vänern grå under molnens täcke. Det började regna, och jag småsprang ner till skylten igen. Vem kan komma på idén att göra en sådan här gigantisk tuva mitt på ängen?
Den frågan hade skylten inget svar på, men genom en provborrning hade man fått reda på hur den var konstruerad. Gravhögar kan bestå av stenskravel eller större bumlingar som man sedan klätt med grästorvor. Skalundahögen var däremot torv rakt igenom: torva på torva som lagts med grässvålen nedåt, miljoner torvor som till sist bildat en storhög. Lapp på lapp men ingen söm. Man skulle kunna skala högen som ett kålhuvud eller en lök och bara hitta mer och mer av samma sak.
Tydligen hade högen blivit rovgrävd på 1700-talet av en ivrig ung ädling som hoppades på att finna ett frisiskt mynt eller någon kunglig knota i dess mitt. Jag tittade på högen igen. Jag kände mig alldeles övertygad om att man inte kan skriva historia kring enstaka fynd. Historien är den kringliggande jorden.
Ina Ljung kommer ny till redaktionen för Varas Värn, en dagstidning i Västergötland med anrika traditioner. Redaktionens geografiska ansvarsfördelning följer de gamla västgötska bona (en skralt källbelagd administrationsform från tidig medeltid) och man har en lokalkorrespondent i vart och ett av landskapets 31 härader. Utbölingen Ina åker runt i bygderna och lär känna västgötarna. Det är för det mesta beskedligt folk, men missnöjet gror. Samhället bryr sig inte om den strävsamme bonden och man vill inte sälja sin potatis till Stockholm längre. Det kanske sker någon form av uppror, men det blir liksom inget mera med det för det man helst av allt vill är att diskutera ortnamnsetymologi, fornminnen och gamla kyrkor. Man fyller församlingshem och spaltmetrar med debatter om gånggrifter på Falbygden och vilken sjö som gett byn Hemsjö dess namn.
Det är en lätt surrealistisk bild av Västergötland som målas upp, en sövande berättelse i allt sitt repetitiva och makliga lugn. Den skildrar ett samhälle som inte nåtts av samtidens allt utslätande historielöshet, där fundamentet går djupt ner i jorden och långt bak i tiden. Tänk om man fick leva i en sådan värld, förankrad i sin omgivning och dess förflutna, delaktig i ett ofantligt sammanhang – och att det fick vara precis så futtigt och tråkigt som det ville, eller viktigt och intressant, bara det i slutändan gjorde tillvaron så mycket rikare. Ja det är min fundering, men boken är mer tvetydig än så. Den är rolig och ibland lite förvirrande och fylld av trevliga och egensinniga människor.
För den som är bördig från Västergötland har boken säkert dimensioner som jag inte kan uttala mig om. Jag måste bara avsluta med ett utdrag som var så fint (s. 82f i den inbundna utgåvan):
Plötsligt fylldes synfältet av en jättelik hög. Vad var nu detta? Jag stannade bilen.
En skylt i ett buskage upplyste om att det var Skalundahögen, som enligt analyser av organiskt material hade uppförts på 800-talet e.Kr. Jag gick över en stätta och började traska uppför den branta gräsbacken. En vid utsikt öppnade sig över Kållandsslätten. I väster låg Vänern grå under molnens täcke. Det började regna, och jag småsprang ner till skylten igen. Vem kan komma på idén att göra en sådan här gigantisk tuva mitt på ängen?
Den frågan hade skylten inget svar på, men genom en provborrning hade man fått reda på hur den var konstruerad. Gravhögar kan bestå av stenskravel eller större bumlingar som man sedan klätt med grästorvor. Skalundahögen var däremot torv rakt igenom: torva på torva som lagts med grässvålen nedåt, miljoner torvor som till sist bildat en storhög. Lapp på lapp men ingen söm. Man skulle kunna skala högen som ett kålhuvud eller en lök och bara hitta mer och mer av samma sak.
Tydligen hade högen blivit rovgrävd på 1700-talet av en ivrig ung ädling som hoppades på att finna ett frisiskt mynt eller någon kunglig knota i dess mitt. Jag tittade på högen igen. Jag kände mig alldeles övertygad om att man inte kan skriva historia kring enstaka fynd. Historien är den kringliggande jorden.
Le Grand Meaulnes (Alain-Fournier, 1913)
Jag har förstått det som att det här är en bok som alla i Frankrike har en relation till, en bok man läser i skolan. Till svenska finns den i två gamla översättningar med titlarna Den store Meaulnes respektive Det underbara äventyret, men jag har läst den i original – ja, originalspråk då, men själva utgåvan är en sentida på Livre de poche, naturligtvis som de flesta franska böcker en sladdrig pocket med tunna sidor och fult typsnitt. Den är försedd med ett matigt förord som jag dock hoppade över eftersom jag inte tror att det riktar sig till mig.
Romanen utspelar sig på 1890-talet och företrädesvis i en fransk lantby. Berättaren François är son till skolläraren och livet är väl rätt enkelt. Så kommer en dag pojken Augustin Meaulnes till byn och inackorderas hos François familj. Meaulnes väcker klasskamraternas respekt och avund. Som den äventyrliga natur han är irrar han sig en dag bort längs med landsvägarna och vaknar upp vid ett okänt slott där en märklig och storslagen fest äger rum. Där möter han inte minst den vackra unga flickan Yvonne de Galais. I tre dagar är han borta och när han kommer tillbaka blir det de båda pojkarnas stora kall att återfinna detta mystiska paradis och denna undersköna flicka – men tiden går, och tar med sig gamla löften på vägen, eller kanske inte...
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i historien om barndomens stora drömmar och tonårens svåra omvärderande av det som en gång varit viktigt, om brytningstiden där fantasi och verklighet börjar skiljas från varandra. Det försvunna slottet är en tacksam symbol för den flyende barndomen, men jag får också en impuls att läsa den stora festen som Meaulnes förhoppningar på vuxenlivet. Kanske en tolkning formskuren efter mina egna erfarenheter, ja det går nog att läsa in mycket. Tydligen, säger en fotnot i min annoterade bok, ska många duktiga och belästa människor ha uppskattat bara de första två tredjedelarna av romanen, och det är de mest drömlika bitarna det. Jag upplevde snarare i den sista tredjedelen en lättnad att äntligen få växa upp och tränga ut ur det idylliska skimret. Berättelsen är en aning schematisk och jag gillar inte alla vändningar, men jag förstår att den blivit en klassiker.
Romanen utspelar sig på 1890-talet och företrädesvis i en fransk lantby. Berättaren François är son till skolläraren och livet är väl rätt enkelt. Så kommer en dag pojken Augustin Meaulnes till byn och inackorderas hos François familj. Meaulnes väcker klasskamraternas respekt och avund. Som den äventyrliga natur han är irrar han sig en dag bort längs med landsvägarna och vaknar upp vid ett okänt slott där en märklig och storslagen fest äger rum. Där möter han inte minst den vackra unga flickan Yvonne de Galais. I tre dagar är han borta och när han kommer tillbaka blir det de båda pojkarnas stora kall att återfinna detta mystiska paradis och denna undersköna flicka – men tiden går, och tar med sig gamla löften på vägen, eller kanske inte...
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i historien om barndomens stora drömmar och tonårens svåra omvärderande av det som en gång varit viktigt, om brytningstiden där fantasi och verklighet börjar skiljas från varandra. Det försvunna slottet är en tacksam symbol för den flyende barndomen, men jag får också en impuls att läsa den stora festen som Meaulnes förhoppningar på vuxenlivet. Kanske en tolkning formskuren efter mina egna erfarenheter, ja det går nog att läsa in mycket. Tydligen, säger en fotnot i min annoterade bok, ska många duktiga och belästa människor ha uppskattat bara de första två tredjedelarna av romanen, och det är de mest drömlika bitarna det. Jag upplevde snarare i den sista tredjedelen en lättnad att äntligen få växa upp och tränga ut ur det idylliska skimret. Berättelsen är en aning schematisk och jag gillar inte alla vändningar, men jag förstår att den blivit en klassiker.
Den ensamma staden (Olivia Laing, 2016)
Jag minns inte hur jag hörde talas om den här boken, som enligt den svenska undertiteln är en essä "om konst, ensamhet och överlevnad". I centrum står staden New York, dit Olivia Laing flyttat och där hon efter ett kraschat förhållande plötsligt befinner sig helt ensam. I boken diskuterar hon vad ensamhet kan göra med människors psyken, självbild och öden och inte minst hur den kan få utlopp i konsten.
Några olika konstnärer vars liv på skilda sätt präglats av ensamhet får stå exempel: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz i första hand men många andra nämns därtill. Ensamheten kopplas till samhällelig marginalisering och stigmatisering, på grund av homosexualitet och senare aids hos Wojnarowicz och Klaus Nomi, främlingskap i språket hos Warhol, kompromisslöshet hos Valerie Solanas. Särlingskonstnären Dargers ensamhet är den mest bokstavliga och beror i grunden på en kärlekslös uppväxt. Alla kompenserade de i konsten för sina inskränkta möjligheter att delta i samhället, och deras konstnärskap analyseras ingående. Det är intressant även när det handlar om någon så genomtröskad som Andy Warhol, men jag tycker det mest spännande avsnittet är den snutt som tar upp it-entreprenören Josh Harris kameraövervakningsprojekt kring millennieskiftet och drar paralleller till internets senare utveckling.
Det är en bra bok som tyvärr lider av en undermålig översättning. Jag känner mig mör i hjärnan efter 280 sidor av kantig och osjälvständig prosa som knappt är svenska, utan mest liknar engelska vårdslöst nedpressad i ett dött svenskt skal. Laing skriver med en pratig och personlig ton som nog bara kan överföras till idiomatisk svenska genom tämligen fri parafrasering, men här får vi en text som lägger sig alldeles för nära originalet. Synd!
Några olika konstnärer vars liv på skilda sätt präglats av ensamhet får stå exempel: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz i första hand men många andra nämns därtill. Ensamheten kopplas till samhällelig marginalisering och stigmatisering, på grund av homosexualitet och senare aids hos Wojnarowicz och Klaus Nomi, främlingskap i språket hos Warhol, kompromisslöshet hos Valerie Solanas. Särlingskonstnären Dargers ensamhet är den mest bokstavliga och beror i grunden på en kärlekslös uppväxt. Alla kompenserade de i konsten för sina inskränkta möjligheter att delta i samhället, och deras konstnärskap analyseras ingående. Det är intressant även när det handlar om någon så genomtröskad som Andy Warhol, men jag tycker det mest spännande avsnittet är den snutt som tar upp it-entreprenören Josh Harris kameraövervakningsprojekt kring millennieskiftet och drar paralleller till internets senare utveckling.
Det är en bra bok som tyvärr lider av en undermålig översättning. Jag känner mig mör i hjärnan efter 280 sidor av kantig och osjälvständig prosa som knappt är svenska, utan mest liknar engelska vårdslöst nedpressad i ett dött svenskt skal. Laing skriver med en pratig och personlig ton som nog bara kan överföras till idiomatisk svenska genom tämligen fri parafrasering, men här får vi en text som lägger sig alldeles för nära originalet. Synd!
Is (Anna Kavan, 1967)
Någon jag följer på instagram postade om den här boken och gjorde mig nyfiken. Tyvärr har jag fått tag på den i Modernistas nyutgåva, och att läsa deras deprimerande mediokert formgivna böcker förtar en del av upplevelsen.
Is utspelar sig i en dystopisk värld där en framrusande vägg av inlandsis är på väg att lägga allt levande under sig. Den namnlöse huvudpersonen far runt i ett främmande land i militärt kaos i jakt på en lika namnlös flicka, av någon anledning som aldrig blir klargjord. Hon försvinner och dyker upp om vartannat, texten hoppar slumpartat mellan scener och scenerier och läsaren förstår aldrig vart allt är på väg. Romanen beskrivs som hallucinatorisk och drömlik, och jag antar att textens kaotiska struktur motsvarar den upplösning som samhället råkar i inför dess snara undergång. Men jag grips aldrig av det, tilltalas aldrig av det här. Kanske är det genreovana.
Is utspelar sig i en dystopisk värld där en framrusande vägg av inlandsis är på väg att lägga allt levande under sig. Den namnlöse huvudpersonen far runt i ett främmande land i militärt kaos i jakt på en lika namnlös flicka, av någon anledning som aldrig blir klargjord. Hon försvinner och dyker upp om vartannat, texten hoppar slumpartat mellan scener och scenerier och läsaren förstår aldrig vart allt är på väg. Romanen beskrivs som hallucinatorisk och drömlik, och jag antar att textens kaotiska struktur motsvarar den upplösning som samhället råkar i inför dess snara undergång. Men jag grips aldrig av det, tilltalas aldrig av det här. Kanske är det genreovana.
Bécon-les-Bruyères och andra texter (Emmanuel Bove, utg. 2016)
Det här var en gallrad biblioteksbok som jag ryckte till mig på impuls. Jag kände inte till den franske mellankrigstidsförfattaren Emmanuel Bove sedan innan. Här samlas några av hans noveller, samt den korta reseskildringen "Bécon-les-Bruyères". Som inte riktigt är en reseskildring i sträng bemärkelse, för den beskriver den anonyma och helt alldagliga Parisförort där Bove vid tillfället bodde.
Även novellerna handlar om det anonyma och alldagliga. Huvudpersonerna är oansenliga människor från enkla förhållanden. Allt handlar för dessa människor om att etablera kontakt med sin omgivning – att erkännas, få upprättelse eller bara slippa ur sin ensamhet – men inga trådar får fäste, avsikter missförstås och förhoppningar faller platt. I en av novellerna tror sig huvudpersonen ha skaffat en vän, hans enda förstår man, men som visar sig bara perverst attraherad av hans fattigdom. En annan man hoppas snärja en rivals älskarinna men har pinsamt missbedömt situationen. Allt är skrivet i en ovanligt nykter ton, som att livet i slutändan kan fortsätta som en serie beklagliga missräkningar utan att det gör från eller till.
Jag kommer ibland att tänka på den danska författaren Helle Helle, vars korta romaner också handlar om kontextlösa gråa människor och omöjligheten att på riktigt kommunicera med varandra. Kanske för att jag läst henne rätt nyligen påminns jag också om Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, men hos Bove handlar det mer om att undersöka och förstå dessa utsatta människors önskningar och strävanden än att porträttera dem med empati, även om det till syvende och sist väl mynnar ut i detsamma.
För kalenderbitaren rapporterar jag innehållsförteckningen: "Återkomsten", "Möte", "Ett missförstånd", "Ännu en vän", "Hon är död", "Halmhatten", "Barnets återkomst", "Bécon-les-Bruyères". Tyvärr framgår inte originaltitlar. Boken avslutas med ett mycket bra efterord av Yung Leans pappa, som fått titeln "Varje främling är ett annat jag".
Även novellerna handlar om det anonyma och alldagliga. Huvudpersonerna är oansenliga människor från enkla förhållanden. Allt handlar för dessa människor om att etablera kontakt med sin omgivning – att erkännas, få upprättelse eller bara slippa ur sin ensamhet – men inga trådar får fäste, avsikter missförstås och förhoppningar faller platt. I en av novellerna tror sig huvudpersonen ha skaffat en vän, hans enda förstår man, men som visar sig bara perverst attraherad av hans fattigdom. En annan man hoppas snärja en rivals älskarinna men har pinsamt missbedömt situationen. Allt är skrivet i en ovanligt nykter ton, som att livet i slutändan kan fortsätta som en serie beklagliga missräkningar utan att det gör från eller till.
Jag kommer ibland att tänka på den danska författaren Helle Helle, vars korta romaner också handlar om kontextlösa gråa människor och omöjligheten att på riktigt kommunicera med varandra. Kanske för att jag läst henne rätt nyligen påminns jag också om Ingvild H. Rishøis Vinternoveller, men hos Bove handlar det mer om att undersöka och förstå dessa utsatta människors önskningar och strävanden än att porträttera dem med empati, även om det till syvende och sist väl mynnar ut i detsamma.
För kalenderbitaren rapporterar jag innehållsförteckningen: "Återkomsten", "Möte", "Ett missförstånd", "Ännu en vän", "Hon är död", "Halmhatten", "Barnets återkomst", "Bécon-les-Bruyères". Tyvärr framgår inte originaltitlar. Boken avslutas med ett mycket bra efterord av Yung Leans pappa, som fått titeln "Varje främling är ett annat jag".
Dans les forêts de Sibérie (Sylvain Tesson, 2011)
Den här boken hade väl hetat I Sibiriens skogar på svenska, men någon översättning tror jag inte finns. Gott så.
Äventyraren och författaren Sylvain Tesson beger sig i februari 2010 till Bajkalsjöns västra strand, där han bosätter sig i en liten hydda på nio kvadratmeter, och stannar där till juli samma år. Genom dagboksanteckningar får man följa hans liv som eremit i samklang med den sibiriska naturen. En eremit som ogärna tackar nej när grannarna i nejden knackar på med en pava brännvin i näven. Han går upp och ner för branta bergspass, pimplar röding i sjön och paddlar kajak när isen släppt i maj. Sitter vid sitt fönster med cigarr och beundrar de biologiska mirakler som stationerat en talgoxe i trädet utanför.
Vad är nu meningen med denna flykt till en isande avkrok? Att undkomma civilisationens buller och tumult, ge själen tid att pusta ut, låta anden bre ut sig över de talltäckta vidderna. Att inte tära på jordens resurser, med kroppen känna sin plats i näringskedjan. Ja, oändliga variationer på samma teman återkommer i omsorgsfulla formuleringar genom hela boken.
Är det en modern Thoreau kanske, för inte kan man väl undgå att göra jämförelsen. Men Walden är något mycket större och mer storslaget än det här, ett verk så inspirerat och visionärt att dess explosion av idéer och motsägelsefulla tankar inte kan hålla sig till en form, utan blir på samma gång essä, pamflett, avhandling, dikt och inventariekatalog. Tesson håller sig till en strängt kronologisk berättelse, även om den inte är utan sin poesi. Naturskildringarna bjuder på vackra liknelser och bilder. Tyvärr måste läsaren också utstå författarens osunda kärlek till aforismen som uttrycksform.
Men den mest frapperande och i längden enerverande skillnaden gentemot Walden är den småaktiga, självgoda ton som löper genom hela texten. Här finns ingen livsglädje, eller när en sådan uttrycks så kan Tesson inte låta bli att ge en bitter känga åt de förtappade stadsbor som inte förstår magin i att hugga sin egen ved och stirra ner i en isvak halva eftermiddagen. Om igen ska han positionera sig mot sina halmgubbar och hylla det genuina livet i skogen, vilket av nödvändighet tydligen inbegriper en daglig överdos vodka. Allt detta framstår som en lek, för på samma gång som han gör narr av modernitetens själlöshet har han sett till att proviantera sig rikligt med dess konserver.
Nåja, det är lätt att raljera. Jag lärde mig många nya ord och det är ett pampigt landskap där borta.
Äventyraren och författaren Sylvain Tesson beger sig i februari 2010 till Bajkalsjöns västra strand, där han bosätter sig i en liten hydda på nio kvadratmeter, och stannar där till juli samma år. Genom dagboksanteckningar får man följa hans liv som eremit i samklang med den sibiriska naturen. En eremit som ogärna tackar nej när grannarna i nejden knackar på med en pava brännvin i näven. Han går upp och ner för branta bergspass, pimplar röding i sjön och paddlar kajak när isen släppt i maj. Sitter vid sitt fönster med cigarr och beundrar de biologiska mirakler som stationerat en talgoxe i trädet utanför.
Vad är nu meningen med denna flykt till en isande avkrok? Att undkomma civilisationens buller och tumult, ge själen tid att pusta ut, låta anden bre ut sig över de talltäckta vidderna. Att inte tära på jordens resurser, med kroppen känna sin plats i näringskedjan. Ja, oändliga variationer på samma teman återkommer i omsorgsfulla formuleringar genom hela boken.
Är det en modern Thoreau kanske, för inte kan man väl undgå att göra jämförelsen. Men Walden är något mycket större och mer storslaget än det här, ett verk så inspirerat och visionärt att dess explosion av idéer och motsägelsefulla tankar inte kan hålla sig till en form, utan blir på samma gång essä, pamflett, avhandling, dikt och inventariekatalog. Tesson håller sig till en strängt kronologisk berättelse, även om den inte är utan sin poesi. Naturskildringarna bjuder på vackra liknelser och bilder. Tyvärr måste läsaren också utstå författarens osunda kärlek till aforismen som uttrycksform.
Men den mest frapperande och i längden enerverande skillnaden gentemot Walden är den småaktiga, självgoda ton som löper genom hela texten. Här finns ingen livsglädje, eller när en sådan uttrycks så kan Tesson inte låta bli att ge en bitter känga åt de förtappade stadsbor som inte förstår magin i att hugga sin egen ved och stirra ner i en isvak halva eftermiddagen. Om igen ska han positionera sig mot sina halmgubbar och hylla det genuina livet i skogen, vilket av nödvändighet tydligen inbegriper en daglig överdos vodka. Allt detta framstår som en lek, för på samma gång som han gör narr av modernitetens själlöshet har han sett till att proviantera sig rikligt med dess konserver.
Nåja, det är lätt att raljera. Jag lärde mig många nya ord och det är ett pampigt landskap där borta.
Berättat om natten (Niklas Rådström, 1988)
Jag läste om den här på någon blogg och hittade sedan på second hand. Det är en trevlig liten pocket med tolv noveller "om spöken, skuggorna och månen" enligt undertiteln. Det stämmer väl ungefär. Det är en ojämn samling som går från mer klassiska spökhistorier om övernaturliga väsen i början till absurda vardagsberättelser om en verklighet som är olik sig, lite i Jonas Karlssons stil, i slutet. I en av dem vaknar en man och märker att allt är som vanligt utom att Eiffeltornet aldrig byggdes. Det känns lättviktigt. Då är de spökiga novellerna bättre, bäst den om taxichauffören som plockar upp döden som passagerare. Men det blir aldrig läskigt, för det övernaturliga är inte ondskefullt utan snarare till hjälp för huvudpersonerna att nå fram till någon existentiell insikt. Gulligast så här efter trettio år är historien om en programmerare som får problem med en "död file" efter att ha installerat ett nytt modem i superdatorn SEM 8000.
För den händelse att någon bryr sig kan jag tala om att novellerna heter: "Berättat om natten", "Svarten", "Taxi", "Stegen", "Mr. Malik! Come down!", "Kvinnan på berget", "Gränssnitt", "Karlssons grav", "Sången", "Eiffeltornet", "Anden i flaskan" och "Månen".
För den händelse att någon bryr sig kan jag tala om att novellerna heter: "Berättat om natten", "Svarten", "Taxi", "Stegen", "Mr. Malik! Come down!", "Kvinnan på berget", "Gränssnitt", "Karlssons grav", "Sången", "Eiffeltornet", "Anden i flaskan" och "Månen".
Vinterträdgården (Christine Falkenland, 2008)
Jag upptäckte Christine Falkenland genom Min skugga och håller ännu den högst tillsammans med ytterligare någon av hennes tidiga romaner. Böckerna från nittiotalet utspelar sig alla i en odefinierad dåtid med titulering och kakelugnar i karga kuststäder. Stämningen är klaustrofobisk och dimmigt suggestiv full av religiöst-erotiska hot. Men nog om dem, för det här är en senare roman av samma författare, som hade legat för länge i den undre hälften av min läshög.
Laura är en fyrtioårig kvinna som bor hos sin pappa i familjehemmets källare. Hon jobbar som barnskötare på en förskola, där hon träffar och lär känna den tjugosjuåriga mamman till ett av barnen, Shahrzad. Shahrzad är gift men de två kvinnorna inleder i hemlighet ett sexuellt förhållande. Ja, det är kontentan. Det finns också ett sidospår med att Laura går på en skrivarkurs, men det blir jag aldrig klok på varför.
Falkenlands stil balanserar på gränsen mellan poetiskt och pekoral, vilket i de bra romanerna skapar en intressant spänning i texten, men i den här boken ramlar hon alltför ofta över med båda fötterna på fel sida. Om det är läsvärt så är det för Lauras erotiska fantasier om Shahrzad och aggressiva drömmar om att äga henne. Men dialogen är styltig och intrigen osäkert skisserad, onödigt mycket energi läggs på en även för 2008 omodern skildring av det svensk-persiska kulturmötet. Framför allt saknas den instängda och panikframkallande doften från de tidiga romanerna. Mörkret är ingen svart ondska utan en grå leda i regniga Skövde och jag får inte kalla kårar av det här, jag blir blasé och lite deprimerad.
Laura är en fyrtioårig kvinna som bor hos sin pappa i familjehemmets källare. Hon jobbar som barnskötare på en förskola, där hon träffar och lär känna den tjugosjuåriga mamman till ett av barnen, Shahrzad. Shahrzad är gift men de två kvinnorna inleder i hemlighet ett sexuellt förhållande. Ja, det är kontentan. Det finns också ett sidospår med att Laura går på en skrivarkurs, men det blir jag aldrig klok på varför.
Falkenlands stil balanserar på gränsen mellan poetiskt och pekoral, vilket i de bra romanerna skapar en intressant spänning i texten, men i den här boken ramlar hon alltför ofta över med båda fötterna på fel sida. Om det är läsvärt så är det för Lauras erotiska fantasier om Shahrzad och aggressiva drömmar om att äga henne. Men dialogen är styltig och intrigen osäkert skisserad, onödigt mycket energi läggs på en även för 2008 omodern skildring av det svensk-persiska kulturmötet. Framför allt saknas den instängda och panikframkallande doften från de tidiga romanerna. Mörkret är ingen svart ondska utan en grå leda i regniga Skövde och jag får inte kalla kårar av det här, jag blir blasé och lite deprimerad.
Un hiver à Majorque (George Sand, 1842)
Den här boken har jag hållit i på svenska (En vinter på Mallorca bör den väl ha hetat då) utan att köpa, men beställde häromveckorna på franska Ebay.
Det är 1838 och författarinnan George Sand med familj, vilket vid den här tiden betyder några barn samt tonsättaren och pianisten Frédéric Chopin, ger sig av för en välgörande semester på Mallorca; Chopin är förfärligt sjuk. (Han nämns aldrig vid namn utan omtalas när han förekommer som "vår sjukling".) De möts där av idel motgångar relaterade med utsökt beska, ibland självironisk men oftast hård och oförsonlig, för det är inte mycket med mallorkinerna som George Sand står ut med. De är efterblivna, småsinta, inskränkta, snåla och misstänksamma. Allt är dyrt, alla stinker sur olivolja, helt vanliga gäss har de aldrig sett förut och det är knappt kuskarna kan köra sina gistna kärror på de misskötta vägarna. Även om hon i de situerande inledningskapitlen visar en teoretisk förståelse för de historiska öden som format öbornas villkor och karaktär, så räknas inget av det som förmildrande omständighet när hon och hennes sällskap konfronteras med invånarnas illvilja och dumhet. Landskapet å andra sidan är vidunderligt vackert, fastän bortkastat på imbeciller som inte förmår uppskatta skönhet.
En rätt ansenlig del av boken består tyvärr av sådant som hörde till genren på den tiden men kanske inte intresserar fullt så mycket idag: långa citat med beskrivningar av arkitektoniska detaljer i ett kloster, torra anekdoter om någon kunglighets maktpolitiska förehavanden på medeltiden, redovisande av olika vapensköldars blasonering, och så vidare. Bortsett från några av de tradigaste partierna av den typen var detta rolig läsning.
Det är 1838 och författarinnan George Sand med familj, vilket vid den här tiden betyder några barn samt tonsättaren och pianisten Frédéric Chopin, ger sig av för en välgörande semester på Mallorca; Chopin är förfärligt sjuk. (Han nämns aldrig vid namn utan omtalas när han förekommer som "vår sjukling".) De möts där av idel motgångar relaterade med utsökt beska, ibland självironisk men oftast hård och oförsonlig, för det är inte mycket med mallorkinerna som George Sand står ut med. De är efterblivna, småsinta, inskränkta, snåla och misstänksamma. Allt är dyrt, alla stinker sur olivolja, helt vanliga gäss har de aldrig sett förut och det är knappt kuskarna kan köra sina gistna kärror på de misskötta vägarna. Även om hon i de situerande inledningskapitlen visar en teoretisk förståelse för de historiska öden som format öbornas villkor och karaktär, så räknas inget av det som förmildrande omständighet när hon och hennes sällskap konfronteras med invånarnas illvilja och dumhet. Landskapet å andra sidan är vidunderligt vackert, fastän bortkastat på imbeciller som inte förmår uppskatta skönhet.
En rätt ansenlig del av boken består tyvärr av sådant som hörde till genren på den tiden men kanske inte intresserar fullt så mycket idag: långa citat med beskrivningar av arkitektoniska detaljer i ett kloster, torra anekdoter om någon kunglighets maktpolitiska förehavanden på medeltiden, redovisande av olika vapensköldars blasonering, och så vidare. Bortsett från några av de tradigaste partierna av den typen var detta rolig läsning.
Den stumme profeten (Joseph Roth, 1929)
Jag hade tidigare av Joseph Roth läst Radetzkymarschen, som jag tyckte mycket om för skildringen av den döende österrikisk-ungerska dubbelmonarkin som något i grund och botten löjligt. Den stumme profeten utspelar sig före och efter första världskriget. Huvudpersonen är den revolutionäre Friedrich Kargan, en ung man av otydlig nationalitet och klasstillhörighet, som genom åren går från brinnande radikal till desillusionerad. Hans historia är lite för schematisk för att riktigt gripa tag i mig och som personlighet är han rätt tunt skriven. Men hans runtresande på kontinenten ger tillfälle att desto mer inkännande beskriva de personer som omger honom, och när det är som bäst är det med härlig ironi. Krigsutbrottet ger tillfälle till flera fantastiska formuleringar av människornas ynklighet. Hela boken ger också en bild av ett Europa befolkat av européer som delar ett europeiskt öde, fick jag för mig att tycka ibland.
Sérotonine (Michel Houellebecq, 2019)
Cirka 2012 var jag ingen stor läsare, men jag läste Houellebecq. Det var formativa år och jag har därför svårt att läsa honom med nykter blick idag, så mycket som jag förknippar honom med den tiden. Att läsa på franska grumlar också omdömet, dels för att det långsammare tempot gör det svårare att hålla överblick, dels för att glädjen över att jag förstår språket blandar sig med det verkliga intrycket av texten. Med det sagt så har jag nu, ett antal månader efter den kom ut, läst Michel Houellebecqs senaste roman.
Huvudpersonen är som vanligt en uppgiven och cynisk medelålders man som gillar att ligga med unga tjejer. När relationen med hans senaste älskarinna går om intet ger han sig av från Paris i sin fyrhjulsdrivna Mercedes G 350 (märke och modell verkar viktigt) efter att först ha bott ett tag på det enda hotellet i stan där man får röka inomhus. Han får antidepressiva utskrivet, vilket håller honom vid liv till priset av att förlora all sexlust. Bittert och ångerfullt berättar han om sina romantiska förhållanden och hur de misslyckats, vilket gjort honom till den ensamma människa han blivit.
I en sekvens i slutet snuddar han vid att framstå som en "incel" med inbillad rätt till kvinnans gunst, men att läsa in det som ett tema tror jag är fel. Houellebecq vänder sig mot den västerländska liberala individualism som fjärmar människor från deras rötter och från varandra, och som alltid får huvudpersonen beklaga sig över samhällets upplösning i en ton som är fruktansvärt rolig och raljant. Man behöver inte hålla med om att sex är människans viktigaste behov för att gilla det.
Utöver den allmänna samhällskritiken brukar varje bok ha någon särskild nisch (Soumission handlade om islamism, Plateforme om sexturism till exempel), men någon sådan är inte lika framträdande här. En del av boken riktar in sig på globaliseringens negativa effekter för jordbrukare, men det kommer sent och lämnas åt sidan efter ett tag. Jag tycker egentligen att det avsnittet är det minst intressanta och det får berättelsen att famla lite i onödan efter vilket spår den ska följa. Romanen är bäst när den inte anstränger sig för att kedja ihop en intrig utan resonerar friare om kärleken, längtan, saknad och framför allt ånger.
Huvudpersonen är som vanligt en uppgiven och cynisk medelålders man som gillar att ligga med unga tjejer. När relationen med hans senaste älskarinna går om intet ger han sig av från Paris i sin fyrhjulsdrivna Mercedes G 350 (märke och modell verkar viktigt) efter att först ha bott ett tag på det enda hotellet i stan där man får röka inomhus. Han får antidepressiva utskrivet, vilket håller honom vid liv till priset av att förlora all sexlust. Bittert och ångerfullt berättar han om sina romantiska förhållanden och hur de misslyckats, vilket gjort honom till den ensamma människa han blivit.
I en sekvens i slutet snuddar han vid att framstå som en "incel" med inbillad rätt till kvinnans gunst, men att läsa in det som ett tema tror jag är fel. Houellebecq vänder sig mot den västerländska liberala individualism som fjärmar människor från deras rötter och från varandra, och som alltid får huvudpersonen beklaga sig över samhällets upplösning i en ton som är fruktansvärt rolig och raljant. Man behöver inte hålla med om att sex är människans viktigaste behov för att gilla det.
Utöver den allmänna samhällskritiken brukar varje bok ha någon särskild nisch (Soumission handlade om islamism, Plateforme om sexturism till exempel), men någon sådan är inte lika framträdande här. En del av boken riktar in sig på globaliseringens negativa effekter för jordbrukare, men det kommer sent och lämnas åt sidan efter ett tag. Jag tycker egentligen att det avsnittet är det minst intressanta och det får berättelsen att famla lite i onödan efter vilket spår den ska följa. Romanen är bäst när den inte anstränger sig för att kedja ihop en intrig utan resonerar friare om kärleken, längtan, saknad och framför allt ånger.
Markurells i Wadköping (Hjalmar Bergman, 1919)
Av Hjalmar Bergman har jag tidigare läst Chefen fru Ingeborg, vilken jag tyckte om, men detta hans mest kända verk gillade jag mera. Jag har inte sett tv-serien men jag förstår att berättelsen gör sig i den formen också, farsartad som den är. Men i skriven form får man också det snitsigt ironiska språket mellan replikerna.
Bortsett från den långa puttrande inledningen som ger ett litet panorama över livet i den mellanstora mellansvenska staden Wadköping, dess historia och kulturella institutioner med föreningen Jesu krubba i spetsen, utspelar sig handlingen under en dag, den 6 juni 1913. Den föraktade värdshusägaren Markurells son riskerar att bli kuggad i studentexamen, och ännu mer än hans öde står på spel när ekonomiskt fulspel och andra hemligheter uppdagas och ruskar om stadens societet. Men det är inte bara komedi, för ett tyngre religiöst stråk löper halvt dolt genom hela boken. Herr Markurell blir ibland till en nästan demonisk figur. Det är något vemodigt i att den gamla stadens traditioner kastas omkull året innan världskriget skulle göra detsamma med allt som var tryggt och beständigt, även om det säkert är en övertolkning att läsa in det som en avsedd symbolik.
Bortsett från den långa puttrande inledningen som ger ett litet panorama över livet i den mellanstora mellansvenska staden Wadköping, dess historia och kulturella institutioner med föreningen Jesu krubba i spetsen, utspelar sig handlingen under en dag, den 6 juni 1913. Den föraktade värdshusägaren Markurells son riskerar att bli kuggad i studentexamen, och ännu mer än hans öde står på spel när ekonomiskt fulspel och andra hemligheter uppdagas och ruskar om stadens societet. Men det är inte bara komedi, för ett tyngre religiöst stråk löper halvt dolt genom hela boken. Herr Markurell blir ibland till en nästan demonisk figur. Det är något vemodigt i att den gamla stadens traditioner kastas omkull året innan världskriget skulle göra detsamma med allt som var tryggt och beständigt, även om det säkert är en övertolkning att läsa in det som en avsedd symbolik.
Mellan oss (Sandra Beijer, 2019)
Jag har följt Sandra Beijers blogg i flera år, läst hennes två första böcker och nu även den tredje. De tidigare böckerna var kärlekshistorier som inte intresserade mig särskilt. Den första (Det handlar om dig) är ett par hundra sidor fluffigt tonårstrånande med lite cigg och öl som sexig krydda, den andra (Allt som blir kvar) är ungefär samma fast riktningslös och lite knark också.
Mellan oss handlar om tolvåriga Minna som börjar sjuan. Hon brottas med att finna sin plats i vänkretsens dynamik, står och balanserar mellan barn och tonåring. Det är fantasier om kärlek också men det blir aldrig så viktigt. Det är med viss förvåning jag måste konstatera att jag tyckte om boken! Kanske för att den inte är en ungdomsbok som hennes tidigare. Den lanseras förstås som ungdomsbok eftersom den handlar om en tolvåring, men perspektivet är vuxet. Det är perspektivet hos en trettiofemåring som ägnat de senaste tjugo åren åt att drömma om de första femton, och som skriver ur sig sin idealiserade minnesbild av högstadiet.
Berättelsen utspelar sig på nittiotalet och varje sida är fylld av tidsmarkörer. Det är frisyrer, godis, mat, musik, smink... sådant som karaktäriserar en nittiotalsuppväxt långt senare i minnet, men som inte var de detaljer man tänkte mest på där och då. Jag kan inte läsa boken som något annat än en romantiserad fantasi, och i det sammanhanget är det bara helt följdriktigt att berättelsen avslutas med vad jag tolkar som en drömsekvens där huvudpersonen får leva ut sin tonårslängtan efter sex, alkohol och mobbarnas respekt. I alla andra sammanhang hade jag himlat med ögonen, men den här boken lyckas skapa en sandpapprad liten drömvärld där allt det där funnit sitt hem, och det är fint.
Mellan oss handlar om tolvåriga Minna som börjar sjuan. Hon brottas med att finna sin plats i vänkretsens dynamik, står och balanserar mellan barn och tonåring. Det är fantasier om kärlek också men det blir aldrig så viktigt. Det är med viss förvåning jag måste konstatera att jag tyckte om boken! Kanske för att den inte är en ungdomsbok som hennes tidigare. Den lanseras förstås som ungdomsbok eftersom den handlar om en tolvåring, men perspektivet är vuxet. Det är perspektivet hos en trettiofemåring som ägnat de senaste tjugo åren åt att drömma om de första femton, och som skriver ur sig sin idealiserade minnesbild av högstadiet.
Berättelsen utspelar sig på nittiotalet och varje sida är fylld av tidsmarkörer. Det är frisyrer, godis, mat, musik, smink... sådant som karaktäriserar en nittiotalsuppväxt långt senare i minnet, men som inte var de detaljer man tänkte mest på där och då. Jag kan inte läsa boken som något annat än en romantiserad fantasi, och i det sammanhanget är det bara helt följdriktigt att berättelsen avslutas med vad jag tolkar som en drömsekvens där huvudpersonen får leva ut sin tonårslängtan efter sex, alkohol och mobbarnas respekt. I alla andra sammanhang hade jag himlat med ögonen, men den här boken lyckas skapa en sandpapprad liten drömvärld där allt det där funnit sitt hem, och det är fint.
Gotska Sandön (Albert Engström, 1926)
Ytterst ifrån farfars far har jag ärvt Albert Engströms skriftserie i femton skinnband, vilket inte är så exklusivt som jag först trodde, ty för den hågade verkar de inte svåra att skaffa antikvariskt. Lika glad för det är jag, och när ingenting i min ordinarie läshög känns lockande kan det vara trevligt att plocka ut ett band och veta vad man får. Det är lättsamt och frejdigt kåserande, lite äventyr och lustiga anekdoter om kufiska bönder och fiskare. Svårt att kategorisera är det, men om de inte hade ett eget hyllplan skulle jag väl sätta dem bland biografierna.
I denna bok befinner sig Engström på Gotska Sandön, och rapporterar därifrån det som faller honom in. Mest är det historier från något halvsekel–sekel innan besöket som han fått sig berättade av fyrmästar Bourgström. Hu, vilken otillgänglig ö det var på artonhundratalet. Vi får också en rundvandring på ön och det är nog det avsnitt jag gillar bäst, för bara anekdoterna kan bli lite långdraget ibland. När han observerar naturen är Engström en underbar stilist och jag önskar jag kunde dela hans hänförelse inför sanddyner och vridna tallar.
På ett ställe tillåter han sig att citera några tabeller ur fyrmästarfamiljens räkenskapsbok, men fogar därtill ursäkten att "den som icke har kulturhistoriska intressen kan lugnt hoppa över dessa sidor och vänta på de mera sensationella saker som komma längre fram". Tyvärr ges ingen sådan varning till de marinhistoriskt ointresserade på sidan 127, som följs av ett fyrtio sidor långt utdrag ur en fyrjournal. Men jag gläds ändå åt den obekymrade inställningen till bokens innehåll. Den är illustrerad med teckningar, mest naturmotiv, som här i de samlade verken är små och svartvita, men i en praktfullare utgåva i större format finns de visst reproducerade i färg.
I denna bok befinner sig Engström på Gotska Sandön, och rapporterar därifrån det som faller honom in. Mest är det historier från något halvsekel–sekel innan besöket som han fått sig berättade av fyrmästar Bourgström. Hu, vilken otillgänglig ö det var på artonhundratalet. Vi får också en rundvandring på ön och det är nog det avsnitt jag gillar bäst, för bara anekdoterna kan bli lite långdraget ibland. När han observerar naturen är Engström en underbar stilist och jag önskar jag kunde dela hans hänförelse inför sanddyner och vridna tallar.
På ett ställe tillåter han sig att citera några tabeller ur fyrmästarfamiljens räkenskapsbok, men fogar därtill ursäkten att "den som icke har kulturhistoriska intressen kan lugnt hoppa över dessa sidor och vänta på de mera sensationella saker som komma längre fram". Tyvärr ges ingen sådan varning till de marinhistoriskt ointresserade på sidan 127, som följs av ett fyrtio sidor långt utdrag ur en fyrjournal. Men jag gläds ändå åt den obekymrade inställningen till bokens innehåll. Den är illustrerad med teckningar, mest naturmotiv, som här i de samlade verken är små och svartvita, men i en praktfullare utgåva i större format finns de visst reproducerade i färg.
[Byron (Sigrid Combüchen, 1988)]
Efter att ha läst Spill hade jag Sigrid Combüchen i bakhuvudet när jag gick på antikvariat, och hittade den här romanen i sliten pocket. Det ska vara en av hennes bästa och den har fått pris.
I England år 1937 förbereder en liten grupp entusiaster det kommande 150-årsjubileet av Lord Byrons födelse. De träffas och diskuterar, och var och en lägger fram skisser till föredrag om poeten som ur skilda vinklar berättar om hans liv. Romanen består av gruppens inbördes intriger varvat med deras i olika grad fiktionaliserade framställningar av Byron och hans umgänge. Inte minst hans halvsyster Augusta och frun/änkan Annabella.
Språket i boken är poetiskt intill bristningsgränsen, och det är effektfullt och imponerande men ännu desto mera ansträngande. Efter drygt en tredjedel av 500 sidor slog det mig plötsligt att det inte var mödan värt att framhärda till slutet. Texten panorerar oupphörligen över en mosaik av miljöbeskrivningar, dialog, återblickar, fritt fantiserande, tillfälliga perspektivskiften, ironiska kommentarer, kreativ interpunktion och expressiva satsförkortningar – bitarna är skickligt sammanfogade, men motivet får jag aldrig riktigt syn på. Jag går vilse bland otydligt syftande pronomen och plötsliga metaforer. De olika personernas individuella karaktär flyter ihop till ett och samma med berättarens distanserade röst. Jag vill tycka om det här, men kanske gör jag inte det, eller så är jag inte kompetent läsare nog.
I en blurb på baksidan säger Horace Engdahl att "Combüchens stora trollkonst består i att återuppväcka det förföriska i Byrons väsen". Trollkonst är det alla gånger, men så långt jag kom upplevde jag inget förföriskt i själva Byron, som verkar småaktig och självupptagen. Jag blev mer intresserad av kretsen runt honom, framför allt då Augusta och Annabella.
I England år 1937 förbereder en liten grupp entusiaster det kommande 150-årsjubileet av Lord Byrons födelse. De träffas och diskuterar, och var och en lägger fram skisser till föredrag om poeten som ur skilda vinklar berättar om hans liv. Romanen består av gruppens inbördes intriger varvat med deras i olika grad fiktionaliserade framställningar av Byron och hans umgänge. Inte minst hans halvsyster Augusta och frun/änkan Annabella.
Språket i boken är poetiskt intill bristningsgränsen, och det är effektfullt och imponerande men ännu desto mera ansträngande. Efter drygt en tredjedel av 500 sidor slog det mig plötsligt att det inte var mödan värt att framhärda till slutet. Texten panorerar oupphörligen över en mosaik av miljöbeskrivningar, dialog, återblickar, fritt fantiserande, tillfälliga perspektivskiften, ironiska kommentarer, kreativ interpunktion och expressiva satsförkortningar – bitarna är skickligt sammanfogade, men motivet får jag aldrig riktigt syn på. Jag går vilse bland otydligt syftande pronomen och plötsliga metaforer. De olika personernas individuella karaktär flyter ihop till ett och samma med berättarens distanserade röst. Jag vill tycka om det här, men kanske gör jag inte det, eller så är jag inte kompetent läsare nog.
I en blurb på baksidan säger Horace Engdahl att "Combüchens stora trollkonst består i att återuppväcka det förföriska i Byrons väsen". Trollkonst är det alla gånger, men så långt jag kom upplevde jag inget förföriskt i själva Byron, som verkar småaktig och självupptagen. Jag blev mer intresserad av kretsen runt honom, framför allt då Augusta och Annabella.
Lotusätaren och andra noveller (W. Somerset Maugham, utg. 1991)
Jag är glad att ha kommit över ännu en novellsamling av W. Somerset Maugham, efter den jag läste i somras. Även den här är ett postumt potpurri med blandade noveller från de samlingar han gav ut under sin livstid. De nio som ingår äro: "Herr Tvärsäker", "Pärlan", "Tre tjocka damer i Antibes", "Skapargnistan", "Ett fadersord", "Överstinnan", "Lotusätaren", "Kyrkvaktmästaren" och "Mr Harringtons tvätt". (Flera av dem har utgivits under olika svenska titlar och två fanns under annat namn i den förra samlingen jag läste: "Ett fadersord" hette "Vad en ung man bör veta" och de tjocka damerna var "korpulenta".) Tyvärr saknas uppgift om novellernas ursprungspublikation (årtalen vore en intressant upplysning) men översättningen av Lars Hansson är utmärkt. Det är en fyndig svenska som inte räds obskyra glosor.
I en Maughamnovell finns alltid minst en distingerad britt med världsvana, bildning och gott sätt. Man spelar bridge på herrklubben, uppskattar en lagom kyld chablis och kan med syrlig ironi citera Vergilius när det passar. Det märks hur han njuter av att breda ut sig i beskrivningen av sådana personer, och det är så mysigt att läsa, men det är för den skull inte alltid han tar deras parti. Ibland är den korrekta och belevade personen en stropp, och får då alltid ett passande dråpligt straff för sin högfärd. Den välartade britten kontrasteras gärna mot en rå och oförbätterlig odåga, som för att understryka vikten av god uppfostran.
I det här urvalet saknas helt noveller som utspelar sig i Ostindien eller andra exotiska länder. Det tror jag är lite synd, för i den förra samlingen jag läste var det just de berättelserna som bidrog med lite djup och allvar. Här läggs väl stor vikt på efemära lustigheter med en käck knorr på slutet, även om det alltid är lika välformulerat och fyndigt i detaljerna. Vilket i sig är en anledning så god som någon att läsa Maugham!
Titelnovellen är dock en mer allvarligt syftande berättelse utan komiska effekter, och den är också den bästa. Den handlar om en man som köper sig tjugofem års fridsam lycka på det idylliska Capri men får betala på ett tragiskt sätt när tiden löpt ut. Den sämsta är "Mr Harringtons tvätt", som förvisso börjar med ett roligt personporträtt men sedan blir något helt annat som kanske ska visa på kulturskillnader mellan öst och väst. Måhända är den föråldrad.
I en Maughamnovell finns alltid minst en distingerad britt med världsvana, bildning och gott sätt. Man spelar bridge på herrklubben, uppskattar en lagom kyld chablis och kan med syrlig ironi citera Vergilius när det passar. Det märks hur han njuter av att breda ut sig i beskrivningen av sådana personer, och det är så mysigt att läsa, men det är för den skull inte alltid han tar deras parti. Ibland är den korrekta och belevade personen en stropp, och får då alltid ett passande dråpligt straff för sin högfärd. Den välartade britten kontrasteras gärna mot en rå och oförbätterlig odåga, som för att understryka vikten av god uppfostran.
I det här urvalet saknas helt noveller som utspelar sig i Ostindien eller andra exotiska länder. Det tror jag är lite synd, för i den förra samlingen jag läste var det just de berättelserna som bidrog med lite djup och allvar. Här läggs väl stor vikt på efemära lustigheter med en käck knorr på slutet, även om det alltid är lika välformulerat och fyndigt i detaljerna. Vilket i sig är en anledning så god som någon att läsa Maugham!
Titelnovellen är dock en mer allvarligt syftande berättelse utan komiska effekter, och den är också den bästa. Den handlar om en man som köper sig tjugofem års fridsam lycka på det idylliska Capri men får betala på ett tragiskt sätt när tiden löpt ut. Den sämsta är "Mr Harringtons tvätt", som förvisso börjar med ett roligt personporträtt men sedan blir något helt annat som kanske ska visa på kulturskillnader mellan öst och väst. Måhända är den föråldrad.
Stupeur et tremblements (Amélie Nothomb, 1999)
För några år sedan var jag angelägen om att inte tappa min franska, men den ambitionen har gått på sparlåga ett tag nu. Jag tänkte få igång det igen och började med denna bok, som nog är den första roman jag läst på franska sedan 2015. I bokhandeln upptäckte jag att den är kurslitteratur på den första universitetsterminen franska. Den är lagom lättläst för en lite ringrostig, men utan att på något sätt vara förenklad. Den finns översatt till svenska som Underkastelsens sötma, och har också filmatiserats.
Romanen handlar om en ung belgisk kvinna, författaren, som tar anställning på ett japanskt företag. Från en position som någon slags assistent åt en mellanchef sjunker hon steg för steg i graderna som en konsekvens av hennes oförmåga att följa de lika stränga som obegripliga etikettsreglerna. Hon slutar som bespottad toalettstäderska och ser därifrån på sina hunsade överordnade med medömkan. Det börjar som en ganska grund satir, typ Jonas Karlsson skriver Kafkapastisch. Lyckligtvis stannar det inte där, och när kritiken av den auktoritära samhällsordningen hittar fastare rötter kommer också den subtila humorn mer till sin rätt. Men karikatyr är det, om än elegant och njutbart formulerad, för visst finns väl i det verkliga Japan några fler nyanser än så här.
Romanen handlar om en ung belgisk kvinna, författaren, som tar anställning på ett japanskt företag. Från en position som någon slags assistent åt en mellanchef sjunker hon steg för steg i graderna som en konsekvens av hennes oförmåga att följa de lika stränga som obegripliga etikettsreglerna. Hon slutar som bespottad toalettstäderska och ser därifrån på sina hunsade överordnade med medömkan. Det börjar som en ganska grund satir, typ Jonas Karlsson skriver Kafkapastisch. Lyckligtvis stannar det inte där, och när kritiken av den auktoritära samhällsordningen hittar fastare rötter kommer också den subtila humorn mer till sin rätt. Men karikatyr är det, om än elegant och njutbart formulerad, för visst finns väl i det verkliga Japan några fler nyanser än så här.
Vid Grand Central Station där satt jag och grät (Elizabeth Smart, 1945)
Den här kanadensiska klassikern är en tunn liten bok, en metaforspäckad klagosång över ett smärtsamt triangeldrama. Jaget åtrår en gift man och beskriver i allvarstyngda bilder sin kärlek och passion. Symboliken är ofta hämtad från naturen och från biblisk eller annan mytologi. Förordet av Heidi von Born nämner särskilt parallellerna till Höga visan och ger en biografisk bakgrund till verkets tillkomst. Det pågående kriget är också ett tema, som förstärker bilderna av den allt förtärande kärleken. Det är vacker läsning för det målande språkets skull.
Man kommer aldrig ifrån Paris (Enrique Vila-Matas, 2003)
Jag har läst de tre Vila-Matas som tidigare kommit ut på Tranan och nu äntligen även denna fjärde. Utan logik i Kassel håller jag fortfarande högst, för den talade så friskt och ledigt om konst och konstupplevelser så att jag i någon månad efter läsningen hade känslan av att ha förstått något svårgreppbart. Jag borde läsa om den.
Den här boken handlar om litteratur. Vila-Matas skriver romaner som är lika mycket självbiografi, essä, kåseri och litteraturhistoria i en säregen blandning. Man kommer aldrig ifrån Paris presenterar sig som manus till ett föredrag om ironi, men blir en lätt surrealistisk berättelse om Vila-Matas ungdomsår som aspirerande författare i Paris. Han hyr ett kyffe av Marguerite Duras och filosoferar om sin belägenhet medan han försöker leva det bohemliv som inte minst Ernest Hemingway beskrivit i En fest för livet. Berättelsen tar formen av en självironisk bekännelse av den äldre föredragshållaren, en skildring av hans eget sökande efter en identitet och efter sin egen plats i förhållande till världen, verkligheten, konsten och fantasin.
Det vimlar av namn och referenser och det kunde bli en snårig bok, men Vila-Matas har ett sätt att skriva som gör att man aldrig känner sig förbisprungen. Berättarrösten är förvirrad, neurotisk och opretentiös, jobbar mycket med upprepningar som ger en komisk effekt, men är på samma gång, uppenbarligen, både bildad och intelligent. Han handskas närmast vårdslöst med de ämnen han behandlar och tar upp sina teman i förbifarten från oväntade håll. Hans egen identitet svävar som en abstraktion någonstans i mitten, men blir fastare ju mer han lär sig om konstens och livets inbördes förhållande. Den här boken liksom Utan logik i Kassel är ett slags bildningsroman i realtid. Några spår tappas bort lite mot slutet och kanske hade den vunnit på att vara en aning kortare, men med tanke på översättningstakten är jag glad för varje sida jag får läsa av Vila-Matas prosa på svenska.
Den här boken handlar om litteratur. Vila-Matas skriver romaner som är lika mycket självbiografi, essä, kåseri och litteraturhistoria i en säregen blandning. Man kommer aldrig ifrån Paris presenterar sig som manus till ett föredrag om ironi, men blir en lätt surrealistisk berättelse om Vila-Matas ungdomsår som aspirerande författare i Paris. Han hyr ett kyffe av Marguerite Duras och filosoferar om sin belägenhet medan han försöker leva det bohemliv som inte minst Ernest Hemingway beskrivit i En fest för livet. Berättelsen tar formen av en självironisk bekännelse av den äldre föredragshållaren, en skildring av hans eget sökande efter en identitet och efter sin egen plats i förhållande till världen, verkligheten, konsten och fantasin.
Det vimlar av namn och referenser och det kunde bli en snårig bok, men Vila-Matas har ett sätt att skriva som gör att man aldrig känner sig förbisprungen. Berättarrösten är förvirrad, neurotisk och opretentiös, jobbar mycket med upprepningar som ger en komisk effekt, men är på samma gång, uppenbarligen, både bildad och intelligent. Han handskas närmast vårdslöst med de ämnen han behandlar och tar upp sina teman i förbifarten från oväntade håll. Hans egen identitet svävar som en abstraktion någonstans i mitten, men blir fastare ju mer han lär sig om konstens och livets inbördes förhållande. Den här boken liksom Utan logik i Kassel är ett slags bildningsroman i realtid. Några spår tappas bort lite mot slutet och kanske hade den vunnit på att vara en aning kortare, men med tanke på översättningstakten är jag glad för varje sida jag får läsa av Vila-Matas prosa på svenska.
Homerisk hemkomst (Sven Delblanc, 1992)
Den här boken som jag läst i nätt pocketformat innehåller ett antal essäistiska kapitel om Iliaden och Odysséen, och nog märks det att författaren läst och begrundat verken mer än en gång. Som varande diktare själv vill Delblanc i Homeros se en äldre, genial kollega. En annan åsikt som förekommer bland vissa forskare är att de verk som tillskrivs Homeros i själva verket är den nedtecknade produkten av århundraden av anonym, muntlig tradition. Delblanc ägnar stor möda åt att försvara den gamle mästaren mot dessa "analytiker", och hittar berättartekniska genidrag där andra har sett anomalier som tyder på redaktörskap. Det är verkligen en intressant debatt som jag gärna lär mig mer om, men jag blir inte helt övertygad av Delblancs argument, som verkar komma ur ett känslomässigt behov att få behålla sin idol intakt. Jag kan också bli lite trött på den hyllande tonen framför allt i avsnitten om Iliaden, som om den västerländska litteraturens allra grundligast studerade och mest berömda verk behövde en ytterligare kvalitetsstämpel.
Med det sagt så ger boken en del nya perspektiv på de två eperna (för att begagna den klassiska pluralformen), åtminstone för mig som läst dem en gång från pärm till pärm men inte mera. Delblanc visar till exempel rätt övertygande hur profetian om Akilles öde hemsöker honom och styr hans agerande genom hela berättelsen, argumenterar för att Penelope känner igen sin make redan vid första återseendet – överhuvudtaget finns här gott om intressanta psykologiska iakttagelser. Återstår att pröva dem i en omläsning av verken i Ingvar Björkesons översättning, det blir jag sugen på nu, jag har bara läst dem i Lagerlöfs.
Med det sagt så ger boken en del nya perspektiv på de två eperna (för att begagna den klassiska pluralformen), åtminstone för mig som läst dem en gång från pärm till pärm men inte mera. Delblanc visar till exempel rätt övertygande hur profetian om Akilles öde hemsöker honom och styr hans agerande genom hela berättelsen, argumenterar för att Penelope känner igen sin make redan vid första återseendet – överhuvudtaget finns här gott om intressanta psykologiska iakttagelser. Återstår att pröva dem i en omläsning av verken i Ingvar Björkesons översättning, det blir jag sugen på nu, jag har bara läst dem i Lagerlöfs.
Socialdemokratiska noveller (Björn Runeborg, 2018)
Den här boken nominerades till Augustpriset förra året, vilket i kombination med den spännande titeln väckte mitt intresse. Nu hittade jag den på ett antikvariat.
Boken är indelad i tre avdelningar. Den mittersta avdelningen innehåller fem korta noveller med någon historisk socialdemokrat i huvudrollen. Två av dem lyckas på ett organiskt och otvunget vis levandegöra både personerna och deras socialdemokrati – nämligen den om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd, där han i dödsdimman möter och läxar upp revolutionärer och vårdslösa agitatorer i vagnen, och den om det unga paret Tage och Aina Erlander. De övriga novellerna framstår som ansträngda försök att åstadkomma något liknande.
Den inledande avdelningen är snarare tre sammanhängande kapitel än egentliga noveller, och handlar om tonåringarna Kata Dalström och Hjalmar Branting. Fast gör de det? Bortsett från namnen finns väldigt lite som fäster berättelsen i något historiskt relevant sammanhang. Avdelningsrubriken "Innan" antyder att man ska läsa det som en bakgrund till socialdemokratins senare utveckling, och den läsningen är väl möjlig om jag nu blir tillsagd så. Den avslutande avdelningen är återigen två sammanhängande kapitel, som mynnar ut i att en kvinnas personliga öde blir en parallell till den sentida svenska socialdemokratins.
De egentliga novellerna i mitten fungerar, men kapitlen i början och slutet är ostadiga och spretiga, ibland oförklarligt sammanfattande, kanske i ett försök att vara absurdistisk men som mest känns slarvigt. Hela boken ger ett ofärdigt intryck. Berättelserna är korta, men inte för att de är effektfullt förtätade, utan för att de tar fort slut. Den som kan sin socialdemokratiska idéhistoria bättre än jag hittar antagligen mer i detta, själv kör jag fast i stilistiken och ser mest en oengagerande konstruktion.
Fyra noveller (Thomas Mann, utg. 2019)
Äntligen blev det dags att läsa den här nyutgåvan av fyra noveller av Thomas Mann ("Tonio Kröger", "Tristan", "Döden i Venedig" och "Mario och trollkarlen"). Av någon anledning inte i översättning av Ulrika Wallenström utan Linda Östergaard, och med jättefint och elegant omslag av Nina Ulmaja.
Av Thomas Mann har jag tidigare läst de tre tegelstenarna Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus, och de först- och sistnämnda hör till mina absolut största läsupplevelser. De här kortare berättelserna har förstås inte samma storslagna dimension, men de teman och drag som återkommer i alla hans verk – konflikten mellan utlevande konstnärskap och disciplinerad borgerlighet, en diabolisk, ödesmättad underton, virtuos ironi – finns här koncentrerade, så läsningen ger en klarare bild av författarskapet som helhet. Detsamma ger också det mycket bra efterordet av Björn af Kleen.
Jag önskar jag inte läst ut den än! Personporträtten i "Tristan" är Mann när han är som roligast. Den obehagliga "Mario och trollkarlen", som utspelar sig i det fascistiska Italien, får mig på grund av högst personlig förläsenhet att tänka på Göran Schildts skildringar av möten med medelhavsfolken (men de slutar förstås inte lika illa). Nu hoppas jag bara på ännu fler nyöversättningar av Thomas Mann, kanske kan jag inte hålla mig utan får ge mig på de gamla.
Av Thomas Mann har jag tidigare läst de tre tegelstenarna Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus, och de först- och sistnämnda hör till mina absolut största läsupplevelser. De här kortare berättelserna har förstås inte samma storslagna dimension, men de teman och drag som återkommer i alla hans verk – konflikten mellan utlevande konstnärskap och disciplinerad borgerlighet, en diabolisk, ödesmättad underton, virtuos ironi – finns här koncentrerade, så läsningen ger en klarare bild av författarskapet som helhet. Detsamma ger också det mycket bra efterordet av Björn af Kleen.
Jag önskar jag inte läst ut den än! Personporträtten i "Tristan" är Mann när han är som roligast. Den obehagliga "Mario och trollkarlen", som utspelar sig i det fascistiska Italien, får mig på grund av högst personlig förläsenhet att tänka på Göran Schildts skildringar av möten med medelhavsfolken (men de slutar förstås inte lika illa). Nu hoppas jag bara på ännu fler nyöversättningar av Thomas Mann, kanske kan jag inte hålla mig utan får ge mig på de gamla.
Människan uppträder under holocen (Max Frisch, 1979)
Min andra Max Frisch, efter Homo faber som jag läste tidigare i år. Den här gången faktiskt i översättning av Ulrika Wallenström som var anledningen till att jag upptäckte Frisch.
Boken handlar om herr Geiser, en åldrad ingenjör som bosatt sig i en avskild dal i den italiensktalande kantonen Ticino. Regnet öser oupphörligen ner i vad som liknar en naturens kollaps medan herr Geiser, förberedd med konserver och nödvändig utrustning, sitter i sitt hus och observerar jordskred och klassificerar väderfenomen. Ur referensverk klipper han ut fakta han vill minnas och sätter upp lappar på väggen, om gyllene snittet, om dinosaurier, om bergarter. Han tänker på sin dotter och sin bror, för dialog med sig själv för att hålla glömskan borta och förstå sin plats i världsalltet.
"Roman" kanske inte är rätt ord för en sådan här associativt sammanhållen berättelse på 130 sidor. Det är svårfångat, men hur som helst väldigt, väldigt bra! Om naturens historiska ofantlighet, om minnet, om kunskap, om åldrande och döden. En bok som jag tror att Peter Englund skulle kalla "märklig".
Boken handlar om herr Geiser, en åldrad ingenjör som bosatt sig i en avskild dal i den italiensktalande kantonen Ticino. Regnet öser oupphörligen ner i vad som liknar en naturens kollaps medan herr Geiser, förberedd med konserver och nödvändig utrustning, sitter i sitt hus och observerar jordskred och klassificerar väderfenomen. Ur referensverk klipper han ut fakta han vill minnas och sätter upp lappar på väggen, om gyllene snittet, om dinosaurier, om bergarter. Han tänker på sin dotter och sin bror, för dialog med sig själv för att hålla glömskan borta och förstå sin plats i världsalltet.
"Roman" kanske inte är rätt ord för en sådan här associativt sammanhållen berättelse på 130 sidor. Det är svårfångat, men hur som helst väldigt, väldigt bra! Om naturens historiska ofantlighet, om minnet, om kunskap, om åldrande och döden. En bok som jag tror att Peter Englund skulle kalla "märklig".
Vinternoveller (Ingvild H. Rishøi, 2014)
Relativt nyutkommen på svenska, en fin liten rosa bok med tre noveller. Jag har sett bild på den lite här och var men började läsa utan förkunskap, som så sällan händer. Alla tre novellerna har arbetarklasshuvudpersoner som kämpar med att hanka sig fram: en ung mamma vars dotter får henne att skänka sina sista kronor till en tiggare ("Vi kan inte hjälpa alla"), en man som just utsläppt ur fängelset försöker att hålla balansen ("Rätt Thomas"), en tonåring som flyr undan samhället med sina två småsyskon som hon måste ta hand om ("Syskon"). Berättandet glider mellan nutid och huvudpersonens minnen och blir en bred och medkännande bild av deras situation. Det är fint hur det aldrig blir misär, där finns en hoppfull strävan. Med möjligt undantag för den sista novellen, som är mörkare men nästan lika bra för det.
Svindlande höjder (Emily Brontë, 1847)
Det här är den första Brontë-boken jag läst, och det var väl på tiden.
Hittebarnet Heathcliff tas om hand av herren på godset Wuthering Heights, och en helt livsavgörande kärlek uppstår mellan honom och den jämnåriga Catherine. Hon gifter sig dock med en annan och dör i barnsäng. Heathcliff tar sedermera över godset och blir en enbart ond och hämndlysten person, och det går åt skogen för allihop. Hat, våld och lidande råder över allt och kärleken är ouppnåelig och mest ett bekymmer.
Det är mörkt och kallt och vindpinat, sjukdom, död och övermänskligt stora känslor som det anstår en klassisk romantisk roman. Det är inte en genre jag är hemma i, ska jag säga. Det som främst slår mig är att boken är hundra procent handling. Det är väl det som karaktäriserar en bladvändare, men det gör mig lite rastlös. Rollfigurerna är stiliserade typer snarare än människor, spelpjäser utan verklig personlighet. Ramberättelsen – hushållerskan berättar historien för en utomstående – förstärker det intrycket genom att kapsla in händelseförloppet som ett studieobjekt. Figurerna är förmögna att hysa bara en oblandad känsla åt gången, vilket skapar tvära kast men också en effektfull intrig. I slutändan är jag känslomässigt oberörd men bitvis road av en spännande berättelse.
Hittebarnet Heathcliff tas om hand av herren på godset Wuthering Heights, och en helt livsavgörande kärlek uppstår mellan honom och den jämnåriga Catherine. Hon gifter sig dock med en annan och dör i barnsäng. Heathcliff tar sedermera över godset och blir en enbart ond och hämndlysten person, och det går åt skogen för allihop. Hat, våld och lidande råder över allt och kärleken är ouppnåelig och mest ett bekymmer.
Det är mörkt och kallt och vindpinat, sjukdom, död och övermänskligt stora känslor som det anstår en klassisk romantisk roman. Det är inte en genre jag är hemma i, ska jag säga. Det som främst slår mig är att boken är hundra procent handling. Det är väl det som karaktäriserar en bladvändare, men det gör mig lite rastlös. Rollfigurerna är stiliserade typer snarare än människor, spelpjäser utan verklig personlighet. Ramberättelsen – hushållerskan berättar historien för en utomstående – förstärker det intrycket genom att kapsla in händelseförloppet som ett studieobjekt. Figurerna är förmögna att hysa bara en oblandad känsla åt gången, vilket skapar tvära kast men också en effektfull intrig. I slutändan är jag känslomässigt oberörd men bitvis road av en spännande berättelse.
Om bildning (Carl-Göran Ekerwald, 2017)
En bekant berättade för mig om den här boken för ett par år sedan, och jag minns inte vad hon sa mer än att den var läsvärd. Så hittade jag den begagnad och har nu läst den.
Carl-Göran Ekerwald menar att "bildning" är ett resultat av jagets dialog med själen. En utvecklad tillit till intuitionen, en inre ledstjärna och livserfarenhet blir förutsättningar för det Ekerwald kallar "bildning" (ofta just med citattecken på det här viset). För att leda sin tanke i bevis studerar han i tio kapitel lika många bildade personers dagböcker, utifrån premissen att dessa ger en så ren bild som är möjligt att få av människans inre liv.
I enlighet med bokens fokus på intuitivt skådande tar jag till mig dess innehåll med själen snarare än förnuftet. Något annat är förresten knappast möjligt, för den röda tråden är här ett luddigt garn med knappt urskiljbar fast kärna. Ett återkommande tema är de citerade skribenternas religiösa sensibilitet, vilket Ekerwald gör ett litet nummer av i slutkapitlet – vad nu det egentligen säger eftersom han gjort urvalet efter eget gottfinnande. Men så är det här ingen vetenskaplig studie. Dagböckerna är inte källmaterial så mycket som ett diskussionsunderlag för att belysa poänger han redan bar med sig. Jag hade ändå önskat lite mer problematiserande av dagböckers tillförlitlighet, och det blir också konstigt när han jämför Goethes dagbok med Sara Lidmans utan att alls reflektera över dagboksformens utveckling under de 150 år som skiljer dem åt. Det hade kunnat bli intressant!
Det mest svårsmälta är till sist utvidgningen eller förskjutningen av begreppet bildning, som tas för given och naturlig, utan att riktigt förklaras och motiveras. Kanske ska man ha författarens böjelse för religiös mystik för att kunna greppa det här? Kanske hakar jag upp mig på ett ord, men när man tänjer på ett begrepp anser jag första prioritet vara att reda ut varför man gör det.
Boken är ändå läsvärd framför allt som en samling korta biografier. Särskilt kapitlet om Sigrid Kahle, som Ekerwald "sammanlevde" med hennes sista år i livet. Där blir han finstämt känslosam. Även kapitlet om Evelyn Waugh stack ut som ett speciellt levande porträtt.
Carl-Göran Ekerwald menar att "bildning" är ett resultat av jagets dialog med själen. En utvecklad tillit till intuitionen, en inre ledstjärna och livserfarenhet blir förutsättningar för det Ekerwald kallar "bildning" (ofta just med citattecken på det här viset). För att leda sin tanke i bevis studerar han i tio kapitel lika många bildade personers dagböcker, utifrån premissen att dessa ger en så ren bild som är möjligt att få av människans inre liv.
I enlighet med bokens fokus på intuitivt skådande tar jag till mig dess innehåll med själen snarare än förnuftet. Något annat är förresten knappast möjligt, för den röda tråden är här ett luddigt garn med knappt urskiljbar fast kärna. Ett återkommande tema är de citerade skribenternas religiösa sensibilitet, vilket Ekerwald gör ett litet nummer av i slutkapitlet – vad nu det egentligen säger eftersom han gjort urvalet efter eget gottfinnande. Men så är det här ingen vetenskaplig studie. Dagböckerna är inte källmaterial så mycket som ett diskussionsunderlag för att belysa poänger han redan bar med sig. Jag hade ändå önskat lite mer problematiserande av dagböckers tillförlitlighet, och det blir också konstigt när han jämför Goethes dagbok med Sara Lidmans utan att alls reflektera över dagboksformens utveckling under de 150 år som skiljer dem åt. Det hade kunnat bli intressant!
Det mest svårsmälta är till sist utvidgningen eller förskjutningen av begreppet bildning, som tas för given och naturlig, utan att riktigt förklaras och motiveras. Kanske ska man ha författarens böjelse för religiös mystik för att kunna greppa det här? Kanske hakar jag upp mig på ett ord, men när man tänjer på ett begrepp anser jag första prioritet vara att reda ut varför man gör det.
Boken är ändå läsvärd framför allt som en samling korta biografier. Särskilt kapitlet om Sigrid Kahle, som Ekerwald "sammanlevde" med hennes sista år i livet. Där blir han finstämt känslosam. Även kapitlet om Evelyn Waugh stack ut som ett speciellt levande porträtt.
En Marialegend (Niklas Rådström, 2016)
Jag har lockats av det fina omslaget när jag sett boken på olika ställen och till sist köpte jag den.
Tre parallellhistorier berättas omväxlande: en namnlös kvinna i ett krigshärjat land blir räddad och ledsagad av en namnlös man; renässanskonstnären Lucas Cranach söker hopp för sig och sin konst i det av katolikerna belägrade Wittenberg; en museiintendent i New York tar över sin avlidna företrädares arbetsplats och sugs in i den döda kollegans mejlkorrespondens. Berättelserna vävs egentligen inte samman, men speglar varandra, och knyts sakteliga försiktigt ihop i ändarna.
Det handlar om död och förstörelse, om livets ursprung, om den mänskliga gemenskapens mening. Det kan låta högtravande, men blir inte det. Trots rikedomen på symbolik håller sig berättelsen på behörigt avstånd från det genomskinliga allegoriserandet. Det är konkret berättat, men med ett språk som tar sig den tid det behöver. Ett oerhört vackert språk. Det vilar ett existentiellt lugn över hela romanen. Det kaos den porträtterar betraktas liksom objektivt och inger en känsla av en större ordning. Därför vill jag kalla boken "mysig", och det menar jag med äkta värme om än uttrycket låter förminskande.
En anmärkning i förbifarten: när museiintendenten tar emot mejl är det ofta lite skräppost och så till sist något viktigt meddelande. De där skräppostmejlen beskrivs individuellt ("ett erbjudande om kosttillskott, en påminnelse om förnyelse på en tidskriftsprenumeration, ett kort, illa formulerat meddelande från någon som utgav sig för att vara en thailändsk advokat och som kunde meddela att Libby var arvtagare till en förmögenhet motsvarande en mindre afrikansk nations statsbudget"), och jag antar att det är tänkt som realistisk detalj, men för mig blir det snarare mindre realistiskt än att skräpet snabbt och oläst avfärdas som spam. Är det en generationsfråga? Niklas Rådström är i min mammas ålder.
Tre parallellhistorier berättas omväxlande: en namnlös kvinna i ett krigshärjat land blir räddad och ledsagad av en namnlös man; renässanskonstnären Lucas Cranach söker hopp för sig och sin konst i det av katolikerna belägrade Wittenberg; en museiintendent i New York tar över sin avlidna företrädares arbetsplats och sugs in i den döda kollegans mejlkorrespondens. Berättelserna vävs egentligen inte samman, men speglar varandra, och knyts sakteliga försiktigt ihop i ändarna.
Det handlar om död och förstörelse, om livets ursprung, om den mänskliga gemenskapens mening. Det kan låta högtravande, men blir inte det. Trots rikedomen på symbolik håller sig berättelsen på behörigt avstånd från det genomskinliga allegoriserandet. Det är konkret berättat, men med ett språk som tar sig den tid det behöver. Ett oerhört vackert språk. Det vilar ett existentiellt lugn över hela romanen. Det kaos den porträtterar betraktas liksom objektivt och inger en känsla av en större ordning. Därför vill jag kalla boken "mysig", och det menar jag med äkta värme om än uttrycket låter förminskande.
En anmärkning i förbifarten: när museiintendenten tar emot mejl är det ofta lite skräppost och så till sist något viktigt meddelande. De där skräppostmejlen beskrivs individuellt ("ett erbjudande om kosttillskott, en påminnelse om förnyelse på en tidskriftsprenumeration, ett kort, illa formulerat meddelande från någon som utgav sig för att vara en thailändsk advokat och som kunde meddela att Libby var arvtagare till en förmögenhet motsvarande en mindre afrikansk nations statsbudget"), och jag antar att det är tänkt som realistisk detalj, men för mig blir det snarare mindre realistiskt än att skräpet snabbt och oläst avfärdas som spam. Är det en generationsfråga? Niklas Rådström är i min mammas ålder.
Tionde våningen (Christina Herrström, 2018)
Av yrkesskäl måste jag läsa ungdomsböcker och det är inte min favoritsysselsättning. Vissa menar att vuxna bör läsa ungdomsböcker av olika anledningar, men jag är nog en person som passar bäst som vuxen och är sällan sugen på att återuppleva tonåren. Med det sagt så var det här en himla bra bok. Christina Herrström har också skrivit bland annat Ebba och Didrik, så det var ju ingen vild chansning.
Sjuttonåriga Jorinde bor ensam i en lägenhet på tionde
våningen. Hennes mamma fann kärleken och
stack till Miami. Hon och Jorinde hörs
bara via glättiga skypesamtal fyllda av förebråelser och dåligt samvete. Pappan är bitter och deprimerad i en stuga i
skärgården. Jorinde får klara sig själv,
men har lyckligtvis bästa vännen Agnes vid sin sida. Men så dyker Emanuel upp i hennes liv, och med
det en förälskelse som gör allt ännu mer komplicerat. Vem förstår henne egentligen, vem går att
lita på, vem kan hon anförtro sig till och vem har ansvar för föräldrarnas
havererade äktenskap?
Det som ger berättelsen energi är samspelet mellan relationen
till bästa vännen Agnes, kärlekshistorien med Emanuel och situationen med
föräldrarna. I avsnitten där de
elementen kommer samman excellerar Herrström i verklighetstrogen dialog och träffsäkra
psykologiska observationer. Men när den
dramaturgiska kurvan kräver motgångar och missförstånd blir Jorinde ensam med
föräldraproblemen, och då tappar berättelsen lite av sin färg. Den närmar sig den docerande ton som enligt
min huvudsakligen på fördomar konstruerade uppfattning är vanlig i
ungdomslitteratur. Men det är
övergående.
Romanens skelett känns lätt igen från sådant man läst förut,
komplett med den snälla grannen som dyker upp som gubben i lådan när det passar
allra bäst. Men att mallen är bekant gör
verkligen ingenting när den fylls med så skickligt uttänkt och vackert
formulerat innehåll. Språket vet precis
när det ska vara poetiskt betraktande och när det ska lämna plats för dialogen
att driva fram berättelsen. Jorinde är
en fantastisk huvudperson och hennes tankar är precis sådana tankar man själv
har tänkt men aldrig satt ord på. Av
bokens teman är det föräldrarelationerna som i slutändan tar störst plats, men
det som rörde mig mest var den fina kärlekshistorien.
Tine (Herman Bang, 1889)
Det här var ett impulsköp på lösa grunder. Av den, som jag förstår det, i Danmark uppburne Herman Bang hade jag ett ytterst skissartat begrepp, har väl nu fått skissen något ifylld, inte minst av det duktiga förordet i denna utgåva från Gidlunds förlag. Det är skrivet av Sven Delblanc och översättningen är av Erik Axel Karlfeldt.
Tine utspelar sig under det dansk-tyska gränskriget om Slesvig 1864, samma landskap där Bang själv växte upp. Klockardottern Tine och löjtnant Berg har i krigets villervalla ett kortvarigt kärleksförhållande som väl inte leder till något vidare gott. Kriget framstår som inte fullt så ärorikt och leder till social oro och moraliskt förfall bland de vanliga människorna.
Och dessa människor är oräkneliga, ofta på en och samma sida. Utan ryggmärgskänsla för tidens sociala sammansättning i den danska provinsen blir det lätt att personerna flyter ihop när alla kan nämnas vid förnamn, efternamn, yrke, titel, släktskap eller pronomen. Jag gav upp lite efter ett tag och tänkte att det fick gå ändå, och det gjorde det väl men kanske inte med någon enastående behållning. Det är en rapp och realistisk historia där det mesta är antingen replik eller liknar en scenanvisning. Tacksamt att dramatisera och naturligtvis har det gjorts film av boken ser jag nu.
Tine utspelar sig under det dansk-tyska gränskriget om Slesvig 1864, samma landskap där Bang själv växte upp. Klockardottern Tine och löjtnant Berg har i krigets villervalla ett kortvarigt kärleksförhållande som väl inte leder till något vidare gott. Kriget framstår som inte fullt så ärorikt och leder till social oro och moraliskt förfall bland de vanliga människorna.
Och dessa människor är oräkneliga, ofta på en och samma sida. Utan ryggmärgskänsla för tidens sociala sammansättning i den danska provinsen blir det lätt att personerna flyter ihop när alla kan nämnas vid förnamn, efternamn, yrke, titel, släktskap eller pronomen. Jag gav upp lite efter ett tag och tänkte att det fick gå ändå, och det gjorde det väl men kanske inte med någon enastående behållning. Det är en rapp och realistisk historia där det mesta är antingen replik eller liknar en scenanvisning. Tacksamt att dramatisera och naturligtvis har det gjorts film av boken ser jag nu.
De polyglotta älskarna (Lina Wolff, 2016)
Så var det min tur att läsa denna augustprisbelönade roman. Den är uppdelad i tre delar med var sin huvudperson som berättare. Ellinor kommer från landet och gillar slagsmål. Hon åker till Stockholm på nätdejt med kulturkritikern Calisto och blir sedan kvar i hans villa i Saltsjöbaden i veckor eller månader. Max är en medelålders författare som söker inspiration i ett konferenskomplex, där han träffar en receptionist som han ligger med. Lucrezia är en italiensk adelskvinna vars familj får ett omtumlande besök av denne Max.
Ja, historierna går in i varandra och det övergripande huvudtemat är mannens blick på kvinnan. Det blir ganska roligt i avsnittet från Max perspektiv, som är en nästan uttrycklig parodi på Michel Houellebecq (den verkliga person som nämns flest gånger i boken). Slutet, där Max spionerar på den ensamma Ellinor i saltsjöbadsvillan, knyter snyggt ihop säcken. Men överhuvudtaget är boken för mycket en konstruktion för att beröra mig. Figurerna är inga realistiska människor och det är inte meningen, men deras märkliga karikerade drag och häftiga infall gör handlingen slumpmässig och osammanhängande. Att ändå lyckas väva ihop trådarna är skickligt, men jag undrar bara varför man väver med dessa trådar? Mycket sällan känns det angeläget.
Till stilen påminner boken om Christina Hesselholdts Sällskapet, som jag gav upp efter hundra sidor. Gillar man den ena gillar man kanske den andra.
Ja, historierna går in i varandra och det övergripande huvudtemat är mannens blick på kvinnan. Det blir ganska roligt i avsnittet från Max perspektiv, som är en nästan uttrycklig parodi på Michel Houellebecq (den verkliga person som nämns flest gånger i boken). Slutet, där Max spionerar på den ensamma Ellinor i saltsjöbadsvillan, knyter snyggt ihop säcken. Men överhuvudtaget är boken för mycket en konstruktion för att beröra mig. Figurerna är inga realistiska människor och det är inte meningen, men deras märkliga karikerade drag och häftiga infall gör handlingen slumpmässig och osammanhängande. Att ändå lyckas väva ihop trådarna är skickligt, men jag undrar bara varför man väver med dessa trådar? Mycket sällan känns det angeläget.
Till stilen påminner boken om Christina Hesselholdts Sällskapet, som jag gav upp efter hundra sidor. Gillar man den ena gillar man kanske den andra.
Tio spel med spader kung (Ove Torgny, 2003)
Vad just spader kung har med saken att göra förblir oklart, men i övrigt håller boken vad titeln utlovar och även undertiteln: "Historia kring spelkort och kortspel". Genom knappt tjugo kapitel berättas på kåserande vis om kortspelens historia i Europa från ankomsten på 1370-talet till 1900-talet, varvat med regler och exempelomgångar i ett antal kortspel.
Torgny berättar om tarotkortens uppkomst, tryckteknikens utveckling, historiska förordningar mot spel och dobbel, jokerns tillkomst med mera – en exposé på 180 sidor med en och annan kuriös anekdot inkastad. Stilen påminner ibland om den totalt oläsliga Nattens historia av Gunnar Broberg, när den röda tråden i vissa kapitel förirrar sig i urskillningslösa uppräkningar av kringfakta och återberättande av skrönor med tvivelaktig sanningshalt. Men den kommer alltid snart på banan igen. Man ska ändå vara varsam med att ta författaren på orden i de historiska avsnitten, för det är mer än enstaka uppgifter som verkar vara egen spekulation och som inte stämmer överens med de stora kortspelsauktoriteterna (David Parlett, Michael Dummett mfl). Till exempel påstår Torgny utan källhänvisning att patiensläggning är lika gammalt som kortleken själv, medan vetenskaplig konsensus verkar vara att det inte kan beläggas tidigare än början av 1800-talet; samma sak med att spå i kort. Sådana tveksamheter åsido så är det trevlig läsning, men kanske inte sträckdito.
De kortspel som presenteras och när så möjligt exemplifieras med ett parti mellan Andersson, Pettersson, Lundström och "jag" är: beredskap, tjugoett, en variant av tarot/tarok, piquet, whist, kille, kasino, vira, euchre, poker och bridge. Jag uppskattar särskilt kapitlet om vira, det gamla svenska sticktagningsspel som var bland de mest spelade under 1800-talet men som numera är nästan helt bortglömt. Jag blir så glad av att lära mig om köpmisärer, vingel på sju och avpassade gökbud.
Som en lättsam kulturhistorisk introduktion till kortspel är det här en utmärkt bok. Den är rikligt illustrerad.
Torgny berättar om tarotkortens uppkomst, tryckteknikens utveckling, historiska förordningar mot spel och dobbel, jokerns tillkomst med mera – en exposé på 180 sidor med en och annan kuriös anekdot inkastad. Stilen påminner ibland om den totalt oläsliga Nattens historia av Gunnar Broberg, när den röda tråden i vissa kapitel förirrar sig i urskillningslösa uppräkningar av kringfakta och återberättande av skrönor med tvivelaktig sanningshalt. Men den kommer alltid snart på banan igen. Man ska ändå vara varsam med att ta författaren på orden i de historiska avsnitten, för det är mer än enstaka uppgifter som verkar vara egen spekulation och som inte stämmer överens med de stora kortspelsauktoriteterna (David Parlett, Michael Dummett mfl). Till exempel påstår Torgny utan källhänvisning att patiensläggning är lika gammalt som kortleken själv, medan vetenskaplig konsensus verkar vara att det inte kan beläggas tidigare än början av 1800-talet; samma sak med att spå i kort. Sådana tveksamheter åsido så är det trevlig läsning, men kanske inte sträckdito.
De kortspel som presenteras och när så möjligt exemplifieras med ett parti mellan Andersson, Pettersson, Lundström och "jag" är: beredskap, tjugoett, en variant av tarot/tarok, piquet, whist, kille, kasino, vira, euchre, poker och bridge. Jag uppskattar särskilt kapitlet om vira, det gamla svenska sticktagningsspel som var bland de mest spelade under 1800-talet men som numera är nästan helt bortglömt. Jag blir så glad av att lära mig om köpmisärer, vingel på sju och avpassade gökbud.
Som en lättsam kulturhistorisk introduktion till kortspel är det här en utmärkt bok. Den är rikligt illustrerad.
Bara Alberte (Cora Sandel, 1939)
Och till sist den avslutande delen i Alberte-trilogin, efter Alberte och Jakob och Alberte och friheten. Det har nyss varit världskrig och Alberte befinner sig i ett förhållande med en självcentrerad konstnär, ett förhållande som ingen av dem egentligen önskade men som genererat en nu sexårig son. De umgås med sina vänner Liesel och Eliel från förra boken, vars förhållande är om möjligt ännu värre, samt den frisinnade författaren Pierre och hans hustru.
Första hälften av boken utspelar sig till större delen under detta sällskaps gemensamma lantsemester och är tämligen stillastående. Miljön är inte skådeplats för någon egentlig handling, utan utnyttjas för en granskning av gruppens relationsdynamik, skildrad genom Albertes tankar och reaktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag tyckte om det, för visst är det en träffande kritik av makt och stympande könsroller. Men sanningen att säga blir jag uttråkad. Ingen av personerna framstår som sympatisk och tonen är full av motvilja och irritation, bitter utan att vara bitsk. Albertes tankar verkar här en aning för idealiserade och det lågintensiva i skildringen gränsar till det dunkla. Är jag lat som inte orkar ta det till mig?
Till slut ställs ändå allt på sin spets när Alberte och konstnärens förhållande hotar att lösas upp av otrohetsaffärer från bägge sidor, och samtidigt lyfter mörkret som tyngde bokens första hälft. Porträttet av Alberte som går från bitterhet via panik till resignation är nog det mänskligaste hon varit sedan den första boken. Paret bryter upp från Paris, och på visit hos svärföräldrarna i Norge hittar Alberte till slut en utväg. Hon lämnar sin son och hans far och ger sig ensam av för att försörja sig som författare. Trots offret känner jag mera lättnad än sorg för Alberte, för äntligen klipper hon banden till tanken på ett samliv som aldrig kunde bli annat än kvävande.
Första hälften av boken utspelar sig till större delen under detta sällskaps gemensamma lantsemester och är tämligen stillastående. Miljön är inte skådeplats för någon egentlig handling, utan utnyttjas för en granskning av gruppens relationsdynamik, skildrad genom Albertes tankar och reaktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag tyckte om det, för visst är det en träffande kritik av makt och stympande könsroller. Men sanningen att säga blir jag uttråkad. Ingen av personerna framstår som sympatisk och tonen är full av motvilja och irritation, bitter utan att vara bitsk. Albertes tankar verkar här en aning för idealiserade och det lågintensiva i skildringen gränsar till det dunkla. Är jag lat som inte orkar ta det till mig?
Till slut ställs ändå allt på sin spets när Alberte och konstnärens förhållande hotar att lösas upp av otrohetsaffärer från bägge sidor, och samtidigt lyfter mörkret som tyngde bokens första hälft. Porträttet av Alberte som går från bitterhet via panik till resignation är nog det mänskligaste hon varit sedan den första boken. Paret bryter upp från Paris, och på visit hos svärföräldrarna i Norge hittar Alberte till slut en utväg. Hon lämnar sin son och hans far och ger sig ensam av för att försörja sig som författare. Trots offret känner jag mera lättnad än sorg för Alberte, för äntligen klipper hon banden till tanken på ett samliv som aldrig kunde bli annat än kvävande.
Alberte och friheten (Cora Sandel, 1931)
Här är då del två i Alberte-trilogin, som inleddes med Alberte och Jakob. Alberte har flytt den instängda småstaden och kommit till Paris. Uppbrottet från familjen berättas i fragmentariska återblickar, enstaka glimtar bara. Hon har nu redan bott sju år i Paris, förment för att studera franska men i praktiken driver hon bara runt, bor i vindskyffen, försörjer sig på pantlån eller lyckas sälja en artikel till en tidning ibland.
Hon har bytt en utsatthet mot en annan – i norr var isolationen och den kvävande borgerligheten, nu lider hon istället av brist på pengar och skyddsnät. Som kvinna måste hon alltid vara på sin vakt, mot främmande män men framför allt mot de som står henne nära och kan utnyttja hennes svaghet. Den fri- och självständighet hon erövrat är ständigt ifrågasatt och även i Paris verkar alla krafter mot giftermål och underordning. Utvägen är tystnad, motsträvighet och dagdriveri, för alternativet är att fastna i det hon rymt från. Det slutar dock inte helt entydigt och jag förväntar mig någon form av lösning i tredje delen.
Det är bra, men det var lättare att tycka om den förra boken, kanske för att dramaturgin var tydligare: en ung kvinnas kamp för att slå sig loss. Det är på många sätt samma kamp här, men riktningen är diffus och sökande. Men det är ju livet. Den största boven är nog att håglöst strosande i ett solgassande bohem-Paris är en romanbakgrund som kan bli rätt tröttsam efter ett tag.
Hon har bytt en utsatthet mot en annan – i norr var isolationen och den kvävande borgerligheten, nu lider hon istället av brist på pengar och skyddsnät. Som kvinna måste hon alltid vara på sin vakt, mot främmande män men framför allt mot de som står henne nära och kan utnyttja hennes svaghet. Den fri- och självständighet hon erövrat är ständigt ifrågasatt och även i Paris verkar alla krafter mot giftermål och underordning. Utvägen är tystnad, motsträvighet och dagdriveri, för alternativet är att fastna i det hon rymt från. Det slutar dock inte helt entydigt och jag förväntar mig någon form av lösning i tredje delen.
Det är bra, men det var lättare att tycka om den förra boken, kanske för att dramaturgin var tydligare: en ung kvinnas kamp för att slå sig loss. Det är på många sätt samma kamp här, men riktningen är diffus och sökande. Men det är ju livet. Den största boven är nog att håglöst strosande i ett solgassande bohem-Paris är en romanbakgrund som kan bli rätt tröttsam efter ett tag.
Alberte och Jakob (Cora Sandel, 1926)
Jag hade varit ute efter Cora Sandels Alberte-trilogi ett tag och så dök den upp i en bokbytarbod. Sådan tur! Det är en pocket med alla tre böckerna i Gun-Britt Sundströms översättning och jag har hittills hunnit läsa den första.
Serien handlar alltså om Alberte, en ung flicka som växer upp i en isolerad och inskränkt borgerlig miljö i en liten kuststad i Nordnorge i början av 1900-talet. I bok två och tre kommer hon att hamna i Paris och frottera sig med konstnärer och själv bli författare, tror jag. Den första boken utspelar sig emellertid helt och hållet i uppväxtstaden. Alberte är dotter till den lynnige häradshövdingen och en kylig mor. Föräldrarnas aspirationer sträcker sig inte längre än byskvallret. Det är långt norr om polcirkeln och att resa till Trondheim med hurtigruten tar två och ett halvt dygn, då och då kommer ett fartyg från England eller Tyskland och påminner om omvärldens existens. Alberte längtar desperat någon annanstans men hennes växande panik rubbar inte den oförstående omgivningen ur fläcken. Hennes bror, Jakob, lyckas rycka sig loss genom att gå till sjöss, men en flicka ska vara i hemmet och förtvivlad ser hon sina vänner förlova sig en efter en.
Romanen är mycket! Framför allt en väldigt intensiv skildring av längtan bort. Men också en berättelse om sin tids borgerlighet, om den lilla staden långt från civilisationen, om naturen och mörkret. Någon kampskrift för kvinnosaken är det inte, även om ojämlikheten naturligtvis är ett helt centralt tema. Men figurerna är komplexa personer och inte representanter för någon idé, och i slutändan är alla offer.
Jag har förstås inte kunnat bortse från vetskapen om att det finns en fortsättning där hon faktiskt kommer iväg när jag har läst den här första boken i serien. Jag undrar hur jag hade uppfattat boken som ett avslutat helt om jag inte kände till det, eller om det slutade här. Kanske inte riktigt lika positivt? Men det känns som det är en ickefråga eftersom ju alla tre böckerna finns.
Serien handlar alltså om Alberte, en ung flicka som växer upp i en isolerad och inskränkt borgerlig miljö i en liten kuststad i Nordnorge i början av 1900-talet. I bok två och tre kommer hon att hamna i Paris och frottera sig med konstnärer och själv bli författare, tror jag. Den första boken utspelar sig emellertid helt och hållet i uppväxtstaden. Alberte är dotter till den lynnige häradshövdingen och en kylig mor. Föräldrarnas aspirationer sträcker sig inte längre än byskvallret. Det är långt norr om polcirkeln och att resa till Trondheim med hurtigruten tar två och ett halvt dygn, då och då kommer ett fartyg från England eller Tyskland och påminner om omvärldens existens. Alberte längtar desperat någon annanstans men hennes växande panik rubbar inte den oförstående omgivningen ur fläcken. Hennes bror, Jakob, lyckas rycka sig loss genom att gå till sjöss, men en flicka ska vara i hemmet och förtvivlad ser hon sina vänner förlova sig en efter en.
Romanen är mycket! Framför allt en väldigt intensiv skildring av längtan bort. Men också en berättelse om sin tids borgerlighet, om den lilla staden långt från civilisationen, om naturen och mörkret. Någon kampskrift för kvinnosaken är det inte, även om ojämlikheten naturligtvis är ett helt centralt tema. Men figurerna är komplexa personer och inte representanter för någon idé, och i slutändan är alla offer.
Jag har förstås inte kunnat bortse från vetskapen om att det finns en fortsättning där hon faktiskt kommer iväg när jag har läst den här första boken i serien. Jag undrar hur jag hade uppfattat boken som ett avslutat helt om jag inte kände till det, eller om det slutade här. Kanske inte riktigt lika positivt? Men det känns som det är en ickefråga eftersom ju alla tre böckerna finns.
The Hills (Matias Faldbakken, 2017)
Den här är nyutkommen på svenska, norsk i original. Jag hittade den på second hand och fick för mig att det var ett kap att köpa en ny bok så billigt.
Boken handlar om en restaurang i Oslo som heter The Hills, där berättarjaget är kypare sedan tretton år. Restaurangen har funnits på samma plats sedan 1800-talet någon gång och allt är väldigt traditionellt, både borgerligt och bohemiskt. Kyparen presenterar restaurangens historia och inredning i enerverande detalj och med oändlig namedropping av konstnärer, utländska ortnamn och glosor ur en synonymordbok. Han berättar också om stamgästerna, som han vet precis allt om, och de är naturligtvis original med särskilda underliga egenheter och en speciell bakgrund vars beskrivning ger tillfälle till än mer namedropping. Vartannat stycke är en helt orelaterad utläggning om något slumpmässigt valt ämne, antingen rent nonsens eller en fördomsfull och totalt ooriginell samtidsbetraktelse oskickligt förklädd till filosofisk insikt. Även bifigurerna är kapabla till sådana ointelligenta tirader.
En dag dyker det upp en ny gäst på restaurangen, vilket skakar om den annars så korrekte kyparen. Det är nämligen en snygg ung tjej (vars ålder av någon anledning anges i antal "tjog" år). Det ger upphov till kapitel av sexistiskt slem som tror sig vara djupa sanningar om kvinnan, livet, världen av idag osv. I hennes närvaro förändras allt till det mycket knasigare på restaurangen och kyparens redan tröttsamt meningslösa raljerande blir ännu mer osammanhängande. Till slut tar det slut.
Boken gör mig förbannad. Ska det här vara roligt? Är det avsett som humor, eller åtminstone livfullt kvickt och snitsigt? Det finns ingen sympatisk människa i hela berättelsen, knappt ens någon människa överhuvudtaget – berättaren är en overkligt påfrestande tönt och alla andra är karikatyrer. Det går inte att ryckas med av språket, som förvisso är grammatiskt korrekt, men därutöver helt saknar kvaliteter. Är det tänkt att vara smart, en allegori över någon aspekt av samtiden? Inte en enda originell tanke dyker upp på bokens 240 sidor, bara ett sammelsurium av oinspirerade klichéer och oväsentlig detaljkunskap.
En recensent som citeras på omslaget har kallat romanen "en litterär Wes Anderson". Ja, det stämmer, i värsta tänkbara bemärkelse. Om man bortser från att Wes Andersons filmer brukar ha en åtminstone delvis engagerande handling, vilket här helt saknas, så finns tydliga likheter: en nostalgiskt gammaldags miljö, knasiga figurer, nördiga detaljer. Det kan funka på film, det kan bli fina bilder. Men ofiltrerat överfört till textform blir det totalt outhärdligt att vada igenom. Och författaren till den här smörjan tror dessutom säkert att han komponerat någonting djupsinnigt. Jag hatar honom och jag hatar Mondial förlag som har gett ut den här boken på svenska.
Boken handlar om en restaurang i Oslo som heter The Hills, där berättarjaget är kypare sedan tretton år. Restaurangen har funnits på samma plats sedan 1800-talet någon gång och allt är väldigt traditionellt, både borgerligt och bohemiskt. Kyparen presenterar restaurangens historia och inredning i enerverande detalj och med oändlig namedropping av konstnärer, utländska ortnamn och glosor ur en synonymordbok. Han berättar också om stamgästerna, som han vet precis allt om, och de är naturligtvis original med särskilda underliga egenheter och en speciell bakgrund vars beskrivning ger tillfälle till än mer namedropping. Vartannat stycke är en helt orelaterad utläggning om något slumpmässigt valt ämne, antingen rent nonsens eller en fördomsfull och totalt ooriginell samtidsbetraktelse oskickligt förklädd till filosofisk insikt. Även bifigurerna är kapabla till sådana ointelligenta tirader.
En dag dyker det upp en ny gäst på restaurangen, vilket skakar om den annars så korrekte kyparen. Det är nämligen en snygg ung tjej (vars ålder av någon anledning anges i antal "tjog" år). Det ger upphov till kapitel av sexistiskt slem som tror sig vara djupa sanningar om kvinnan, livet, världen av idag osv. I hennes närvaro förändras allt till det mycket knasigare på restaurangen och kyparens redan tröttsamt meningslösa raljerande blir ännu mer osammanhängande. Till slut tar det slut.
Boken gör mig förbannad. Ska det här vara roligt? Är det avsett som humor, eller åtminstone livfullt kvickt och snitsigt? Det finns ingen sympatisk människa i hela berättelsen, knappt ens någon människa överhuvudtaget – berättaren är en overkligt påfrestande tönt och alla andra är karikatyrer. Det går inte att ryckas med av språket, som förvisso är grammatiskt korrekt, men därutöver helt saknar kvaliteter. Är det tänkt att vara smart, en allegori över någon aspekt av samtiden? Inte en enda originell tanke dyker upp på bokens 240 sidor, bara ett sammelsurium av oinspirerade klichéer och oväsentlig detaljkunskap.
En recensent som citeras på omslaget har kallat romanen "en litterär Wes Anderson". Ja, det stämmer, i värsta tänkbara bemärkelse. Om man bortser från att Wes Andersons filmer brukar ha en åtminstone delvis engagerande handling, vilket här helt saknas, så finns tydliga likheter: en nostalgiskt gammaldags miljö, knasiga figurer, nördiga detaljer. Det kan funka på film, det kan bli fina bilder. Men ofiltrerat överfört till textform blir det totalt outhärdligt att vada igenom. Och författaren till den här smörjan tror dessutom säkert att han komponerat någonting djupsinnigt. Jag hatar honom och jag hatar Mondial förlag som har gett ut den här boken på svenska.
När skruven dras åt (Henry James, 1898)
Jag plockade på mig den här vid en utrensning av böcker på jobbet för något halvår sedan. Det är alltså en nyöversättning (av Ola Klingberg från 2010) av skräckberättelsen som också gått under namnet Skruvens vridning. Jag har god lust att bojkotta Modernista för deras vansinnigt smaklösa omslag (blotta minnesbilden av deras Drottningens juvelsmycke äcklar mig), men den här har tack och lov begåvats med ett helsvart sådant.
Det rör sig alltså om en skräckroman, kortroman, som väl får klassificeras som psykologisk. En ung kvinna tar sig an rollen som guvernant till ett föräldralöst syskonpar på ett lantgods, där två hädangångna tjänare verkar spöka. Det verkar också vara någonting mystiskt med de båda barnen.
Språket är snårigt och förvisso vackert, men omständligt. Skräck är ingalunda min favoritgenre, och jag tror inte att jag ägnade berättelsen den tid som egentligen behövs för att reda ut alla flertydiga syftningar och de många outsagda förmodanden som ligger i kanske varenda replik. Följaktligen blev jag heller inte rädd.
Boken är försedd med ett citatspäckat förord av Mattias Fyhr, som förklarar romanens plats i dess samtid, då intresset var stort för gengångare, telepati och andra övernaturliga fenomen. Jag tycker också att vissa delar av berättelsen påminner om de redogörelser för sådana upplevelser som jag läst i spiritualistiska verk från den eran, till exempel Det stora problemet av George Lindsay Johnson. Men då bläddrar jag hellre i den boken igen än att läsa den här berättelsen som jag uppenbart är fel läsare för.
Det rör sig alltså om en skräckroman, kortroman, som väl får klassificeras som psykologisk. En ung kvinna tar sig an rollen som guvernant till ett föräldralöst syskonpar på ett lantgods, där två hädangångna tjänare verkar spöka. Det verkar också vara någonting mystiskt med de båda barnen.
Språket är snårigt och förvisso vackert, men omständligt. Skräck är ingalunda min favoritgenre, och jag tror inte att jag ägnade berättelsen den tid som egentligen behövs för att reda ut alla flertydiga syftningar och de många outsagda förmodanden som ligger i kanske varenda replik. Följaktligen blev jag heller inte rädd.
Boken är försedd med ett citatspäckat förord av Mattias Fyhr, som förklarar romanens plats i dess samtid, då intresset var stort för gengångare, telepati och andra övernaturliga fenomen. Jag tycker också att vissa delar av berättelsen påminner om de redogörelser för sådana upplevelser som jag läst i spiritualistiska verk från den eran, till exempel Det stora problemet av George Lindsay Johnson. Men då bläddrar jag hellre i den boken igen än att läsa den här berättelsen som jag uppenbart är fel läsare för.
Marble (Amalie Smith, 2014)
Jag blev nyfiken på Ellerströms förlag efter Johanna Frids så uppmärksammade Nora eller brinn Oslo brinn förra året. Marble är alltså utgiven på samma förlag, men är dansk i original.
Det handlar om marmorskulpturer, 3D-modellering, infrarött fotografi och att dyka efter svamp på havsbottnen. Huvudpersonen Marble reser till Grekland för att se på statyer och reflektera över hur de tedde sig i sitt bemålade ursprungsskick, över förhållandet mellan färg och form och renässansens konstsyn. Parallellt följer en berättelse om skulptören Anne Marie Carl-Nielsen, som i början av nittonhundratalet åkte till Grekland för att göra gipskopior av antika skulpturer, inklusive autentisk brevväxling med hennes inte alltid uppmuntrande man. Marble lär sig om hur koraller blir till marmor under årtusendens tryck, om utvinningen av olika pigment, föreställer sig olika sätt att betrakta marmorns och gipsets yta och insida. Hon är inte så mycket en person som en tänkande entitet som flyter runt bland föremål och idéer sida vid sida. Det är uppfriskande nyfiket och lekfullt, särskilt partierna där Marble och en 3D-animatör skapar virtuella modeller tillsammans i datorn. Det tvingar fram en utifrånblick på verklighetens former och är en snygg modern kontrast till de antika skulpturerna.
Jag förstår det som att författaren är konstnär i första hand och jag skulle kanske kalla det här för ett textkonstverk snarare än en roman i gängse mening. Jag kan inte låta bli att tänka att texten behandlar sina ämnen på liknande sätt som ett visuellt verk i en konsthall kunde göra, vänder sig till intuitionen snarare än intellektet. Resonemang som kunde utnyttja ordets förmåga att förklara och reda ut nöjer sig istället med att rikta ljuset mot en intressant idé, utan att formulera den vidare. "Försöker man avgränsa ytan så blir den tunnare och tunnare till dess att den förlorar sin rumsliga utsträckning och bara blir idé. Ytan tycks röra sig mot det immateriella." Ja, så är det ju, men... sedan då? Mera! Jag blir frustrerad av den undanglidande känslan. Men kanske är det ämnet som lurar mig att vilja tolka med förståndet det som bara kan uppfattas känslomässigt. "Det är ytorna jag längtar efter", säger Marble. En sådan intellektuell abstraktion, kan den vara föremål för längtan, för en känsla överhuvudtaget? Kanske är det här en roman om känslans och förnuftets gränser?
Hur det än är med den saken så ska sägas att pagineringen är intressant. Sista sidan i varje kapitel är onumrerad och följs av en tom sida, följd av första sidan i nästa kapitel, där numreringen fortsätter där den slutade. Texten på det nya kapitlets första sida börjar i höjdled på samma ställe som texten i det förra kapitlet tog slut. På så sätt visar numreringen antalet fulla sidor text sammanlagt och inte det faktiska antalet papperssidor.
Det handlar om marmorskulpturer, 3D-modellering, infrarött fotografi och att dyka efter svamp på havsbottnen. Huvudpersonen Marble reser till Grekland för att se på statyer och reflektera över hur de tedde sig i sitt bemålade ursprungsskick, över förhållandet mellan färg och form och renässansens konstsyn. Parallellt följer en berättelse om skulptören Anne Marie Carl-Nielsen, som i början av nittonhundratalet åkte till Grekland för att göra gipskopior av antika skulpturer, inklusive autentisk brevväxling med hennes inte alltid uppmuntrande man. Marble lär sig om hur koraller blir till marmor under årtusendens tryck, om utvinningen av olika pigment, föreställer sig olika sätt att betrakta marmorns och gipsets yta och insida. Hon är inte så mycket en person som en tänkande entitet som flyter runt bland föremål och idéer sida vid sida. Det är uppfriskande nyfiket och lekfullt, särskilt partierna där Marble och en 3D-animatör skapar virtuella modeller tillsammans i datorn. Det tvingar fram en utifrånblick på verklighetens former och är en snygg modern kontrast till de antika skulpturerna.
Jag förstår det som att författaren är konstnär i första hand och jag skulle kanske kalla det här för ett textkonstverk snarare än en roman i gängse mening. Jag kan inte låta bli att tänka att texten behandlar sina ämnen på liknande sätt som ett visuellt verk i en konsthall kunde göra, vänder sig till intuitionen snarare än intellektet. Resonemang som kunde utnyttja ordets förmåga att förklara och reda ut nöjer sig istället med att rikta ljuset mot en intressant idé, utan att formulera den vidare. "Försöker man avgränsa ytan så blir den tunnare och tunnare till dess att den förlorar sin rumsliga utsträckning och bara blir idé. Ytan tycks röra sig mot det immateriella." Ja, så är det ju, men... sedan då? Mera! Jag blir frustrerad av den undanglidande känslan. Men kanske är det ämnet som lurar mig att vilja tolka med förståndet det som bara kan uppfattas känslomässigt. "Det är ytorna jag längtar efter", säger Marble. En sådan intellektuell abstraktion, kan den vara föremål för längtan, för en känsla överhuvudtaget? Kanske är det här en roman om känslans och förnuftets gränser?
Hur det än är med den saken så ska sägas att pagineringen är intressant. Sista sidan i varje kapitel är onumrerad och följs av en tom sida, följd av första sidan i nästa kapitel, där numreringen fortsätter där den slutade. Texten på det nya kapitlets första sida börjar i höjdled på samma ställe som texten i det förra kapitlet tog slut. På så sätt visar numreringen antalet fulla sidor text sammanlagt och inte det faktiska antalet papperssidor.
Tidens larm (Julian Barnes, 2016)
Den här romanen handlar om tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj, fast egentligen gör den inte det. Den handlar om förtrycket under sovjetregimen, framför allt under Stalin, och framför allt mot konstnärer. Sjostakovitj är mest en förevändning för att filosofera om förtryckets mekanismer och psykologiska konsekvenser, en persons öde att hänga upp gestaltningen på. Det är gripande i den mån eländet är gripande och intressant i den mån ett ganska introvert resonerande förmår hålla kvar intresset, vilket det i princip gör, eftersom boken är bara 200 ganska luftiga sidor.
Jag har inte läst Julian Barnes förut, men misstänker att det här inte är en representativ ingång till hans författarskap.
Jag har inte läst Julian Barnes förut, men misstänker att det här inte är en representativ ingång till hans författarskap.
Huvudstaden (Robert Menasse, 2017)
Den här boken av österrikiske Robert Menasse kom i år på svenska och lanseras som "den första EU-romanen". Kanske är den det. Jag tilltalades av den lustiga idén – EU-kommissionens anseende ska stärkas genom ett jubileumsfirande som fokuserar på Auschwitz – men sedan kom jag mig inte för att öppna den, för jag kände en växande skepsis och lite äckel inom mig. EU, så osexigt. Men jag hade fel! Det här är en av de bästa böckerna jag läst i år.
Fenia Xenopoulou är tjänsteman på det ringaktade generaldirektoratet för kultur och utbildning, och är beredd att ta varje chans att visa sig duglig för en attraktivare befattning. När en högre uppsatt mejlar ut idén om att höja medborgarnas förtroende för EU-kommissionen genom att fira den jämna årsdagen av dess grundande tar Fenia direkt på sig ansvaret för planeringen. Man kommer fram till att centrum för jubileet måste vara det som binder samman alla européer, den gemensamma erfarenheten: Auschwitz. Idén om en europeisk union är direkt sprungen ur erfarenheten av förintelsen, av vad nationalism och inskränkt värnande om det egna leder till, och det är aktuellt att påminna om denna EU-kommissionens grundläggande uppgift: att garantera "aldrig mer Auschwitz".
Man kan ju tänka sig hur den idén tas emot inom resten av EU-byråkratin, och det blir inte bara bitsk och väldigt rolig satir, utan också fina personporträtt och en exposé över allt det som inte förenar utan skiljer de europeiska nationerna åt. Samtidigt är detta bara ett av flera parallella spår: vi får också följa en lönnmördare, en polis, en åldrad professor, en grisindustrilobbyist och en förintelseöverlevare, alla med sin bakgrund, sin erfarenhet av Europa. Allt länkas samman i Bryssel. Och det är så snyggt uppbyggt, så smarta iakttagelser, så rakt igenom intressant och spännande!
Visst är det en idéroman, men den är så mångbottnad att jag inte känner mig skriven på näsan ens i den mest pamflettartade scenen. Professorn håller ett obstinat brandtal inför medlemmarna i en urvattnad tankesmedja, där han pläderar för utfasandet av nationella identiteter till förmån för en gemensam europeisk identitet, en storslagen integration av Europa, ett postnationellt Europa. Om jag kanske varit vagt principiellt för sådana tankar tidigare så har jag nog instinktivt avfärdat dem som omöjliga, för jag har inte kunnat göra mig en bild av vad en europeisk identitet skulle bestå i. Jag vet inte om jag har någon fast åsikt i frågan nu heller, men efter att ha läst den här boken har jag plötsligt början till en sådan bild. Det känns faktiskt ganska häftigt och berikande.
Fenia Xenopoulou är tjänsteman på det ringaktade generaldirektoratet för kultur och utbildning, och är beredd att ta varje chans att visa sig duglig för en attraktivare befattning. När en högre uppsatt mejlar ut idén om att höja medborgarnas förtroende för EU-kommissionen genom att fira den jämna årsdagen av dess grundande tar Fenia direkt på sig ansvaret för planeringen. Man kommer fram till att centrum för jubileet måste vara det som binder samman alla européer, den gemensamma erfarenheten: Auschwitz. Idén om en europeisk union är direkt sprungen ur erfarenheten av förintelsen, av vad nationalism och inskränkt värnande om det egna leder till, och det är aktuellt att påminna om denna EU-kommissionens grundläggande uppgift: att garantera "aldrig mer Auschwitz".
Man kan ju tänka sig hur den idén tas emot inom resten av EU-byråkratin, och det blir inte bara bitsk och väldigt rolig satir, utan också fina personporträtt och en exposé över allt det som inte förenar utan skiljer de europeiska nationerna åt. Samtidigt är detta bara ett av flera parallella spår: vi får också följa en lönnmördare, en polis, en åldrad professor, en grisindustrilobbyist och en förintelseöverlevare, alla med sin bakgrund, sin erfarenhet av Europa. Allt länkas samman i Bryssel. Och det är så snyggt uppbyggt, så smarta iakttagelser, så rakt igenom intressant och spännande!
Visst är det en idéroman, men den är så mångbottnad att jag inte känner mig skriven på näsan ens i den mest pamflettartade scenen. Professorn håller ett obstinat brandtal inför medlemmarna i en urvattnad tankesmedja, där han pläderar för utfasandet av nationella identiteter till förmån för en gemensam europeisk identitet, en storslagen integration av Europa, ett postnationellt Europa. Om jag kanske varit vagt principiellt för sådana tankar tidigare så har jag nog instinktivt avfärdat dem som omöjliga, för jag har inte kunnat göra mig en bild av vad en europeisk identitet skulle bestå i. Jag vet inte om jag har någon fast åsikt i frågan nu heller, men efter att ha läst den här boken har jag plötsligt början till en sådan bild. Det känns faktiskt ganska häftigt och berikande.
En herrgårdssägen (Selma Lagerlöf, 1899)
I brist på annat tog jag den här på en loppis i våras när jag kände mig köpsugen.
Kortromanen handlar om arvtagaren till en förfallen herrgård, Gunnar Hede, och flickan Ingrid, vars vägar korsas på sällsamma vis. Hede ger sig ut som gårdfarihandlare för att tjäna in pengar att rädda gården, men blir sinnessjuk på kuppen. Det blir Ingrids lott att föra honom ut ur galenskapen. Vägen dit går genom en skendöds visioner i graven, fru Sorg med svarta flädermusvingar, en kringresande cirkus och mera drömlikt.
Jag är allergisk mot allt som heter skröna, och har svårt för det mustiga hos Selma Lagerlöf, inte minst för den självmedvetna sagoberättartonen. Men i kortare format kan jag smälta det. Skildringen av sinnessjukdomen är mörkare än i Kejsarn av Portugallien, och de rent magiska partierna var faktiskt de bästa.
Kortromanen handlar om arvtagaren till en förfallen herrgård, Gunnar Hede, och flickan Ingrid, vars vägar korsas på sällsamma vis. Hede ger sig ut som gårdfarihandlare för att tjäna in pengar att rädda gården, men blir sinnessjuk på kuppen. Det blir Ingrids lott att föra honom ut ur galenskapen. Vägen dit går genom en skendöds visioner i graven, fru Sorg med svarta flädermusvingar, en kringresande cirkus och mera drömlikt.
Jag är allergisk mot allt som heter skröna, och har svårt för det mustiga hos Selma Lagerlöf, inte minst för den självmedvetna sagoberättartonen. Men i kortare format kan jag smälta det. Skildringen av sinnessjukdomen är mörkare än i Kejsarn av Portugallien, och de rent magiska partierna var faktiskt de bästa.
Den gamle och havet (Ernest Hemingway, 1952)
Av Hemingway har jag tidigare läst En fest för livet, som jag tyckte om, och Och solen har sin gång, som jag inte tyckte om. På second hand i Uppsala hittade jag en hel rad med fina utgåvor av Hemingway på Bonniers från åttiotalet och ville köpa en för omslaget trots min skepsis mot honom.
Liksom Och solen har sin gång är Den gamle och havet macho så det räcker och blir över till ett helt bibliotek, men det gör kanske inte lika mycket här eftersom berättelsen är mera fabel än realism. Lite berörd blev jag väl, men de djupaste sanningarna om livet gick mig nog förbi. Jag uppfattar boken som den av de Hemingway jag läst som bäst använder sig av hans kända isbergsteknik.
Liksom Och solen har sin gång är Den gamle och havet macho så det räcker och blir över till ett helt bibliotek, men det gör kanske inte lika mycket här eftersom berättelsen är mera fabel än realism. Lite berörd blev jag väl, men de djupaste sanningarna om livet gick mig nog förbi. Jag uppfattar boken som den av de Hemingway jag läst som bäst använder sig av hans kända isbergsteknik.
Slaget om Troja (Theodor Kallifatides, 2018)
Jag hade haft ögonen på den här boken sedan den kom ut förra året och slog till när jag hittade den på Myrorna.
Kallifatides återberättar Iliaden. Det gör han genom en ramberättelse som utspelar sig i det tyskockuperade Grekland under andra världskriget. Byns lärarinna samlar sina sju elever och berättar för dem ur minnet historien om akajernas belägring av Troja.
Det blir en helt och hållet mänsklig historia. Gudarna, vars makt och småsinthet hos Homeros är helt avgörande, är totalt frånvarande, eller nämns bara kort men har inget inflytande på händelseförloppet. Det kanske är bra, även om det inte blir någon rättvisande bild av originaltexten. Det gör hjältarna till levande människor som jag trots en i början slapp läsning ändå inte kunde låta bli att sympatisera med.
Iliaden sägs ju ibland vara ett pacifistiskt verk och budskapet om att alla är förlorare i krig blir här så tydligt det kan bli, med paralleller även i ramberättelsen. Som för övrigt är funktionell men inte mera. Jagets kärlek till lärarinnan är onödig och ger ett lite gubbsjukt intryck, skolungdomarna är förnumstigt brådmogna. Det går väl an.
Kallifatides återberättar Iliaden. Det gör han genom en ramberättelse som utspelar sig i det tyskockuperade Grekland under andra världskriget. Byns lärarinna samlar sina sju elever och berättar för dem ur minnet historien om akajernas belägring av Troja.
Det blir en helt och hållet mänsklig historia. Gudarna, vars makt och småsinthet hos Homeros är helt avgörande, är totalt frånvarande, eller nämns bara kort men har inget inflytande på händelseförloppet. Det kanske är bra, även om det inte blir någon rättvisande bild av originaltexten. Det gör hjältarna till levande människor som jag trots en i början slapp läsning ändå inte kunde låta bli att sympatisera med.
Iliaden sägs ju ibland vara ett pacifistiskt verk och budskapet om att alla är förlorare i krig blir här så tydligt det kan bli, med paralleller även i ramberättelsen. Som för övrigt är funktionell men inte mera. Jagets kärlek till lärarinnan är onödig och ger ett lite gubbsjukt intryck, skolungdomarna är förnumstigt brådmogna. Det går väl an.
Resa i etruskernas land (D. H. Lawrence, 1932)
Den här boken hittade jag i en bokbytarbod. D. H. Lawrence reste runt i Etrurien under våren 1927 och beskriver här på 133 sidor sin resa och framför allt intrycken av målningarna i de etruskiska gravar han besökte. Boken gavs ut på svenska av Tidens bokklubb 1954 och innehåller fotoillustrationer av en stor del av de konstverk som omtalas i texten.
Som resenär är Lawrence hetsig och inte särdeles imponerad av de människor han möter, tvärtom ibland lustigt lättstött och ironisk. På ett ställe brer han över en och en halv sida ut sin helt oresonliga ilska på en italiensk tjänsteman som ber att få se hans pass. Det bildar bra kontrast till hans alldeles lyriska fascination för den etruskiska konsten, som spinner iväg en bra bit åt andra hållet. Hans resonemang är svärmiskt associativa och hur tvärsäkert han än läser in det ena och det andra om motivens betydelse måste mycket vara fri spekulation. Man vet väl inte så mycket om etruskerna, är inte det hela grejen? Han drar sig inte för att psykologisera. Etruskerna hade enligt Lawrence tillgång till någon ursprunglig livskraft och var i allmänhet sorglösa människor. Sedan kom först grekiskt inflytande och spädde ut det uråldrigt äkta i konsten, därefter romarna som sög livet ur själva folket. Nåväl.
Han påstår att etruskernas religion saknade personifierade människogudar av grekisk-romerskt snitt, utan mer liknade egyptiernas dyrkan av naturkrafter. Kan det stämma?
Oavsett på hur stort allvar man vill ta alla slutsatser så var det en spännande introduktion till den etruskiska konsten! Målningarna har verkligen en särskild naiv charm, med runda ojämna former och rörelse som ger ett livfullt intryck. Själva reseskildringen är också uppfriskande läsning. En mycket trevlig liten bok.
Som resenär är Lawrence hetsig och inte särdeles imponerad av de människor han möter, tvärtom ibland lustigt lättstött och ironisk. På ett ställe brer han över en och en halv sida ut sin helt oresonliga ilska på en italiensk tjänsteman som ber att få se hans pass. Det bildar bra kontrast till hans alldeles lyriska fascination för den etruskiska konsten, som spinner iväg en bra bit åt andra hållet. Hans resonemang är svärmiskt associativa och hur tvärsäkert han än läser in det ena och det andra om motivens betydelse måste mycket vara fri spekulation. Man vet väl inte så mycket om etruskerna, är inte det hela grejen? Han drar sig inte för att psykologisera. Etruskerna hade enligt Lawrence tillgång till någon ursprunglig livskraft och var i allmänhet sorglösa människor. Sedan kom först grekiskt inflytande och spädde ut det uråldrigt äkta i konsten, därefter romarna som sög livet ur själva folket. Nåväl.
Han påstår att etruskernas religion saknade personifierade människogudar av grekisk-romerskt snitt, utan mer liknade egyptiernas dyrkan av naturkrafter. Kan det stämma?
Oavsett på hur stort allvar man vill ta alla slutsatser så var det en spännande introduktion till den etruskiska konsten! Målningarna har verkligen en särskild naiv charm, med runda ojämna former och rörelse som ger ett livfullt intryck. Själva reseskildringen är också uppfriskande läsning. En mycket trevlig liten bok.
Inte bara för nöjes skull (W. Somerset Maugham, utg. 1967)
Jag hjälpte i våras till att rensa ut en farmors lägenhet och ville prompt få med mig något ur bokhyllan. Där fanns inte så mycket spännande, men namnet W. Somerset Maugham hade jag hört förut utan att veta något särskilt om honom. Jag plockade romanen Månen och silverslanten och Inte bara för nöjes skull, en novellsamling utgiven 1967 av bokklubben Svalan, som också stått för urvalet.
Månen och silverslanten läste jag först. Det är en fiktiv skildring av konstnären Paul Gauguins liv, här kallad Charles Strickland, som lämnar Europa bakom sig och drar till Tahiti. Det är en potentiellt intressant historia som emellertid inte görs särskilt mycket av. Maugham är så upptagen av sin huvudperson att bifigurerna blir anonyma, samtidigt som denne geniale konstnär görs så mystisk och undflyende att man aldrig får (lust att) lära känna honom. Den historia som berättas är också alltför enkel för det långsamma tempot. Stilen är proper, gemytlig och klädsamt ironisk, vilket delvis räddar romanen.
Inte bara för nöjes skull är en aningen ojämn blandning noveller, vars titlar jag kanske till någons glädje här redovisar: "Honolulu", "Lunchen", "Sken och verklighet", "Mackintosh", "Vad en ung man bör veta", "En droppe främmande blod", "Tre korpulenta damer i Antibes", "Turturduvans röst", "P. & O.". Novellerna är grovt räknat av två sorter. Den ena är komiska bagateller som gärna förlitar sig på ganska billiga effekter och konstrastverkan mellan normala och burdusa människor: kvinnan i "Lunchen" som låter sig bjudas på dyra maträtter på huvudpersonens bekostnad, den överdrivet egocentriska primadonnan i "Turturduvans röst". Det är ganska roligt ibland.
Den andra sorten liknar mera Månen och silverslanten, fastän i kortare format, och det är enbart av godo. Här skildras brittiska män på exotiska platser bland ociviliserade infödingar och samlivet mellan dessa två ger berättelsen liv. "Mackintosh" sticker ut som den längsta i hela samlingen och är kanske den bästa. Den handlar om en ilsken kolonialförvaltare på en söderhavsö som styr med list och knuten näve över sina underlydande vildar. Karaktärsteckningen räcker gott för att bära upp novellen och den överraskar med att mynna ut i en subtil nyansering av förhållandet mellan makt och undersåtar. "En droppe främmande blod" utspelar sig i brittiska Malaysias avkrokar och handlar om en man som råkar riskera sin kollegas liv. Hans dåliga samvete över detta förvärras ytterligare av rädslan att bli påkommen som den fjärdedels malaj han är – hur skulle man då inte tolka hans handlande. Både psykologi och en fängslande miljö.
Maughams prosa är torr, ordentlig och väldigt brittisk. Inte fantastisk, men trivsam, och jag är glad att jag gav novellerna en chans efter den ganska tråkiga romanen (som kanske hade blivit en utmärkt novell om den kortats ner till en tiondel). W. Somerset Maugham ska ha sagt sig stå "i första ledet av andra rangens författare" – det är en så sympatisk självbild att jag får lust att tycka om honom bara därför.
Månen och silverslanten läste jag först. Det är en fiktiv skildring av konstnären Paul Gauguins liv, här kallad Charles Strickland, som lämnar Europa bakom sig och drar till Tahiti. Det är en potentiellt intressant historia som emellertid inte görs särskilt mycket av. Maugham är så upptagen av sin huvudperson att bifigurerna blir anonyma, samtidigt som denne geniale konstnär görs så mystisk och undflyende att man aldrig får (lust att) lära känna honom. Den historia som berättas är också alltför enkel för det långsamma tempot. Stilen är proper, gemytlig och klädsamt ironisk, vilket delvis räddar romanen.
Inte bara för nöjes skull är en aningen ojämn blandning noveller, vars titlar jag kanske till någons glädje här redovisar: "Honolulu", "Lunchen", "Sken och verklighet", "Mackintosh", "Vad en ung man bör veta", "En droppe främmande blod", "Tre korpulenta damer i Antibes", "Turturduvans röst", "P. & O.". Novellerna är grovt räknat av två sorter. Den ena är komiska bagateller som gärna förlitar sig på ganska billiga effekter och konstrastverkan mellan normala och burdusa människor: kvinnan i "Lunchen" som låter sig bjudas på dyra maträtter på huvudpersonens bekostnad, den överdrivet egocentriska primadonnan i "Turturduvans röst". Det är ganska roligt ibland.
Den andra sorten liknar mera Månen och silverslanten, fastän i kortare format, och det är enbart av godo. Här skildras brittiska män på exotiska platser bland ociviliserade infödingar och samlivet mellan dessa två ger berättelsen liv. "Mackintosh" sticker ut som den längsta i hela samlingen och är kanske den bästa. Den handlar om en ilsken kolonialförvaltare på en söderhavsö som styr med list och knuten näve över sina underlydande vildar. Karaktärsteckningen räcker gott för att bära upp novellen och den överraskar med att mynna ut i en subtil nyansering av förhållandet mellan makt och undersåtar. "En droppe främmande blod" utspelar sig i brittiska Malaysias avkrokar och handlar om en man som råkar riskera sin kollegas liv. Hans dåliga samvete över detta förvärras ytterligare av rädslan att bli påkommen som den fjärdedels malaj han är – hur skulle man då inte tolka hans handlande. Både psykologi och en fängslande miljö.
Maughams prosa är torr, ordentlig och väldigt brittisk. Inte fantastisk, men trivsam, och jag är glad att jag gav novellerna en chans efter den ganska tråkiga romanen (som kanske hade blivit en utmärkt novell om den kortats ner till en tiondel). W. Somerset Maugham ska ha sagt sig stå "i första ledet av andra rangens författare" – det är en så sympatisk självbild att jag får lust att tycka om honom bara därför.
Krig och fred (Lev Tolstoj, 1868–69)
Parallellt med det i förväg avbrutna sommarprojektet att läsa Goethes italienska resa gav jag mig i kast med Krig och fred, vilken jag också gick i mål med. Det är på sitt sätt rogivande att sjunka in i en bok som aldrig tar slut (cirka 1800 sidor uppdelade på fyra band), men jag vågar inte tro att jag hade klarat av det utan frustration om jag bara hade någon timme om dagen att läsa, så jag är glad att jag passade på under semestern.
Jag har läst Krig och fred i översättning av Barbara Lönnqvist, utkommen 2017 på Lind & Co. Det är den första svenska utgåva som följer Tolstojs originaltext utan klåfingriga förenklingar. Den ska inte förväxlas med den förmenta "originalversionen" utgiven på Bonniers 2006, som återger ett hopkok av ofärdiga utkast och är bara drygt hälften så lång som den fullständiga texten. Lönnqvist är inte nådig mot det påhittet i förordet.
Många av replikerna i romanen uttalas på franska, vilket är helt enligt tidens sed – franskan var huvudspråket i de ryska adelssalongerna i början av artonhundratalet. Till skillnad från i tidigare översättningar behålls här franskan helt intakt, tror jag, men den kompletteras ofta av parafraserande inskott på svenska, och jag har svårt att avgöra när de är författarens och när de är översättarens. Kanske är det elitistiskt, men jag hade gärna sluppit översättarens ansträngningar att förtydliga den franska som hon förmodar svårtydd för en normalkunnig. Ibland lämnas ändå hela meningar utan översättning, medan oväsentligheter dubbleras på svenska. Men det hela är i sammanhanget en bagatell.
Jag kan naturligtvis inte säga något meningsfullt om detta enorma verk utan att alldeles förhäva mig, men jag kan kort sammanfatta min upplevelse. Krig och fred utspelar sig 1805–13 plus en liten epilog några år senare, under Napoleonkrigen. Vi får följa några adelsfamiljer i Moskva och Petersburg och på sina lantgods, där det intrigeras och konverseras, folk förälskar sig, festar och bedriver politik. Vi får också följa med ut i fält, där livet i militären beskrivs genom sönerna i samma familjer, unga män drivna av sin tro på en högre idé eller av lojalitet till kejsaren.
Det första bandet inleds i fredstid med introduktionen av berättelsens huvudpersoner i ett vimmel av inbördes relationer. De på olika sätt idealistiska sönerna Rostov och Bolkonskij drar ut i krig och deltar i den stora ryska förlusten mot fransmännen i slaget vid Austerlitz 1805, vilket ska komma att sätta spår inte minst hos den senare. Det andra bandet utgör ett slags mellanspel, där sex–sju år förflyter utan krig och personporträtten broderas ut. I det tredje bandet varvas fiktionen med att Tolstoj själv kliver in och resonerar om orsak och verkan, varför det som skedde skedde. Ett stort parti utgörs av förberedelserna för och själva slaget vid Borodino 1812, som får en oklar utgång. Vissa kapitel lämnar helt de fiktiva personerna för att istället gå in i Napoleons huvud eller skildra ett krigsråd hos den (lika verklige) ryske överbefälhavaren Kutuzov; de delarna blir som ett mellanting som knyter samman fiktionen och historiefilosoferandet. I det fjärde bandet når fransmännen Moskva, som hastigt utrymts. Några har dött eller dör, alla är förändrade av katastrofen. Även här kommer Tolstoj in och resonerar om händelsernas gång, och epilogens andra del utgörs helt och hållet av en diskussion om den fria viljan. I epilogens första del har vi då fått se hur det gick för de överlevande några år efter krigets slut.
Tolstoj går i polemik med den då gängse historieskrivningen, som fokuserade på stora män vars vilja och genialitet ansågs forma historiens gång. Han menar istället att Napoleon och de andra makthavarna är historiens verktyg och att ingen har makt över det kaotiska samspelet av små händelser som tillsammans bildar historien. Alla förklaringar av krigsförloppets orsaker är efterhandskonstruktioner som tar fasta på godtyckliga detaljer. Återkommande kritiserar han försöken att spekulera i vad som hänt om den och den fältherren istället gjort si och så, för han menar att det vore en omöjlighet då andan bland soldaterna inte hade tillåtit det. "Andan bland soldaterna" verkar ibland som en nästan magisk kraft. Den tangerar "folkets gemensamma vilja", ett begrepp som också svävar någonstans däruppe. Dessa stora krafter var hur som helst något som överbefälhavaren Kutuzov förstod att respektera, varför denne hyllas i kontrast mot många andra makthavare som fåfängt handlade för sin egen äras skull. Kutuzov förstod att följa med händelsernas okuvliga gång och lät det ske som måste ske. Ytterst ska finnas någon form av lag, att likna vid en naturlag, som bestämmer människors handlande, men Tolstoj kommer aldrig fram till vilken denna är – vilket såklart hade varit omöjligt. Han resonerar istället om nödvändigheten att se saken på det viset och på vilket sätt det är förenligt med idén om den fria viljan. När han gör detta låter han ingenting förbli osagt och det kan bli en smula långrandigt, och – gissar jag utan att vara helt insatt i den moderna historievetenskapen – kanske inte längre lika brännande aktuellt.
En sorts motsvarighet till Kutuzov på det personliga planet blir Pierre. När berättelsen börjar är han en tämligen sorglös ung man som dock saknar och söker riktning i livet. Offer för omständigheterna låter han sig utnyttjas av andra och hamnar dit hans trevande försök att hitta mening tar honom. Men till sist, efter krigets prövningar, finner han frid och lugn i att acceptera det som sker, förlitar sig på Gud och ser världen klart när han lagt bort försöken att aktivt sträva.
Själv ser jag mig själv bäst i den cyniske men tidvis hoppfulle Bolkonskij. Men jag ska inte säga mera. Det är en spännande paradox i att Ryssland som är så influerat av Frankrike språkligt och kulturellt råkar befinna sig i krig med dem. Det är också fascinerande hur Tolstoj lyckas beskriva respekten för och kärleken till den ryske kejsaren, både inifrån huvudpersonerna och utifrån med mild ironi, så att den blir levande och helt förståelig ännu idag. Många fler reflektioner har jag glömt eller låter nu vara.
Det är ett storslaget verk och jag är glad att jag haft tid att leva med de här människorna i över en månad. Jag är förresten tacksam att kapitlen är korta.
Jag har läst Krig och fred i översättning av Barbara Lönnqvist, utkommen 2017 på Lind & Co. Det är den första svenska utgåva som följer Tolstojs originaltext utan klåfingriga förenklingar. Den ska inte förväxlas med den förmenta "originalversionen" utgiven på Bonniers 2006, som återger ett hopkok av ofärdiga utkast och är bara drygt hälften så lång som den fullständiga texten. Lönnqvist är inte nådig mot det påhittet i förordet.
Många av replikerna i romanen uttalas på franska, vilket är helt enligt tidens sed – franskan var huvudspråket i de ryska adelssalongerna i början av artonhundratalet. Till skillnad från i tidigare översättningar behålls här franskan helt intakt, tror jag, men den kompletteras ofta av parafraserande inskott på svenska, och jag har svårt att avgöra när de är författarens och när de är översättarens. Kanske är det elitistiskt, men jag hade gärna sluppit översättarens ansträngningar att förtydliga den franska som hon förmodar svårtydd för en normalkunnig. Ibland lämnas ändå hela meningar utan översättning, medan oväsentligheter dubbleras på svenska. Men det hela är i sammanhanget en bagatell.
Jag kan naturligtvis inte säga något meningsfullt om detta enorma verk utan att alldeles förhäva mig, men jag kan kort sammanfatta min upplevelse. Krig och fred utspelar sig 1805–13 plus en liten epilog några år senare, under Napoleonkrigen. Vi får följa några adelsfamiljer i Moskva och Petersburg och på sina lantgods, där det intrigeras och konverseras, folk förälskar sig, festar och bedriver politik. Vi får också följa med ut i fält, där livet i militären beskrivs genom sönerna i samma familjer, unga män drivna av sin tro på en högre idé eller av lojalitet till kejsaren.
Det första bandet inleds i fredstid med introduktionen av berättelsens huvudpersoner i ett vimmel av inbördes relationer. De på olika sätt idealistiska sönerna Rostov och Bolkonskij drar ut i krig och deltar i den stora ryska förlusten mot fransmännen i slaget vid Austerlitz 1805, vilket ska komma att sätta spår inte minst hos den senare. Det andra bandet utgör ett slags mellanspel, där sex–sju år förflyter utan krig och personporträtten broderas ut. I det tredje bandet varvas fiktionen med att Tolstoj själv kliver in och resonerar om orsak och verkan, varför det som skedde skedde. Ett stort parti utgörs av förberedelserna för och själva slaget vid Borodino 1812, som får en oklar utgång. Vissa kapitel lämnar helt de fiktiva personerna för att istället gå in i Napoleons huvud eller skildra ett krigsråd hos den (lika verklige) ryske överbefälhavaren Kutuzov; de delarna blir som ett mellanting som knyter samman fiktionen och historiefilosoferandet. I det fjärde bandet når fransmännen Moskva, som hastigt utrymts. Några har dött eller dör, alla är förändrade av katastrofen. Även här kommer Tolstoj in och resonerar om händelsernas gång, och epilogens andra del utgörs helt och hållet av en diskussion om den fria viljan. I epilogens första del har vi då fått se hur det gick för de överlevande några år efter krigets slut.
Tolstoj går i polemik med den då gängse historieskrivningen, som fokuserade på stora män vars vilja och genialitet ansågs forma historiens gång. Han menar istället att Napoleon och de andra makthavarna är historiens verktyg och att ingen har makt över det kaotiska samspelet av små händelser som tillsammans bildar historien. Alla förklaringar av krigsförloppets orsaker är efterhandskonstruktioner som tar fasta på godtyckliga detaljer. Återkommande kritiserar han försöken att spekulera i vad som hänt om den och den fältherren istället gjort si och så, för han menar att det vore en omöjlighet då andan bland soldaterna inte hade tillåtit det. "Andan bland soldaterna" verkar ibland som en nästan magisk kraft. Den tangerar "folkets gemensamma vilja", ett begrepp som också svävar någonstans däruppe. Dessa stora krafter var hur som helst något som överbefälhavaren Kutuzov förstod att respektera, varför denne hyllas i kontrast mot många andra makthavare som fåfängt handlade för sin egen äras skull. Kutuzov förstod att följa med händelsernas okuvliga gång och lät det ske som måste ske. Ytterst ska finnas någon form av lag, att likna vid en naturlag, som bestämmer människors handlande, men Tolstoj kommer aldrig fram till vilken denna är – vilket såklart hade varit omöjligt. Han resonerar istället om nödvändigheten att se saken på det viset och på vilket sätt det är förenligt med idén om den fria viljan. När han gör detta låter han ingenting förbli osagt och det kan bli en smula långrandigt, och – gissar jag utan att vara helt insatt i den moderna historievetenskapen – kanske inte längre lika brännande aktuellt.
En sorts motsvarighet till Kutuzov på det personliga planet blir Pierre. När berättelsen börjar är han en tämligen sorglös ung man som dock saknar och söker riktning i livet. Offer för omständigheterna låter han sig utnyttjas av andra och hamnar dit hans trevande försök att hitta mening tar honom. Men till sist, efter krigets prövningar, finner han frid och lugn i att acceptera det som sker, förlitar sig på Gud och ser världen klart när han lagt bort försöken att aktivt sträva.
Själv ser jag mig själv bäst i den cyniske men tidvis hoppfulle Bolkonskij. Men jag ska inte säga mera. Det är en spännande paradox i att Ryssland som är så influerat av Frankrike språkligt och kulturellt råkar befinna sig i krig med dem. Det är också fascinerande hur Tolstoj lyckas beskriva respekten för och kärleken till den ryske kejsaren, både inifrån huvudpersonerna och utifrån med mild ironi, så att den blir levande och helt förståelig ännu idag. Många fler reflektioner har jag glömt eller låter nu vara.
Det är ett storslaget verk och jag är glad att jag haft tid att leva med de här människorna i över en månad. Jag är förresten tacksam att kapitlen är korta.
[Italienische Reise (Johann Wolfgang Goethe, 1816)]
Jag hade en tanke att som sommarprojekt läsa Goethes italienska resedagbok på originalspråket och beställde hem en kompakt volym med 750 bibeltunna sidor inklusive omfattande kommentardel. Som förberedelse läste jag i våras Per Øhrgaards Goethe: en essä och blev väl egentligen ganska mätt på Goethe redan därefter.
Icke desto mindre har jag med ordbok till hands, och inte utan visst nöje, tagit mig till sidan 177 och därmed följt med Goethe från Karlsbad via Venedig med flera ställen till Rom, där han uppehöll sig en längre tid. Nästa anhalt är Neapel men där lämnar jag honom för den här gången. Framför allt är min självlärda tyska inte stark nog för att läsningen ska flyta på, men för att verkligen gripas av innehållet känslomässigt och ur konst- och idéhistoriskt hänseende torde också krävas ett djupare intresse för Goethe som person, diktare och naturfilosof än vad jag hittills skaffat mig. Huvudparten av texten, som den gjort avtryck i mitt minne, består av både hänförda och torrt sakliga beskrivningar av natur och väderleksförhållanden, samt beskrivningar av konstverk och arkitektur från antiken och renässansen. Han går ganska ofta på teater och redogör för pjäsens handling. Det mest intressanta är mötena med lokalbefolkningen och hur han beskriver deras personligheter och levnadssätt.
Italienska resan finns inte utgiven i fullständigt skick på svenska. Det närmaste är en utgåva från 1961 där Göran Schildt står för urval och ett förord, enligt vilket "drygt hälften av originaltexten medtagits". Det tror jag räcker gott om man inte vill detaljstudera, så kanske läser jag resan i den versionen om jag någon gång kommer över den.
Icke desto mindre har jag med ordbok till hands, och inte utan visst nöje, tagit mig till sidan 177 och därmed följt med Goethe från Karlsbad via Venedig med flera ställen till Rom, där han uppehöll sig en längre tid. Nästa anhalt är Neapel men där lämnar jag honom för den här gången. Framför allt är min självlärda tyska inte stark nog för att läsningen ska flyta på, men för att verkligen gripas av innehållet känslomässigt och ur konst- och idéhistoriskt hänseende torde också krävas ett djupare intresse för Goethe som person, diktare och naturfilosof än vad jag hittills skaffat mig. Huvudparten av texten, som den gjort avtryck i mitt minne, består av både hänförda och torrt sakliga beskrivningar av natur och väderleksförhållanden, samt beskrivningar av konstverk och arkitektur från antiken och renässansen. Han går ganska ofta på teater och redogör för pjäsens handling. Det mest intressanta är mötena med lokalbefolkningen och hur han beskriver deras personligheter och levnadssätt.
Italienska resan finns inte utgiven i fullständigt skick på svenska. Det närmaste är en utgåva från 1961 där Göran Schildt står för urval och ett förord, enligt vilket "drygt hälften av originaltexten medtagits". Det tror jag räcker gott om man inte vill detaljstudera, så kanske läser jag resan i den versionen om jag någon gång kommer över den.
Spill (Sigrid Combüchen, 2010)
Författaren "Sigrid Combüchen" får ett brev från en äldre dam, som känner igen sig själv i beskrivningen av ett gammalt fotografi i hennes senaste bok. De två börjar brevväxla, och det hela vecklar ut sig i en berättelse om denna Heddas liv som ung på 30-talet. Om hennes inte helt fungerande medelklassfamilj i villan i Lund, livet efter studenten som inhysing hos en ovänlig släkting i Stockholm, sömnadsskolan, filminspelningar, människor hon lär känna.
Det är imponerande skickligt komponerat. Delvis konventionell berättelse, delvis brevroman, delvis allt däremellan – nya berättargrepp kliver in på ett infall, Hedda zoomas in och ut och perspektivet byts om efter behov. Combüchen behärskar ett väldigt register och utnyttjar det. Så fick romanen också Augustpriset. Det är fint hur kronologin blandas om så att egentligen hela historien berättas samtidigt istället för i tidsföljd, detaljer fylls i men inget nytt förändrar det som redan var bestämt. Å andra sidan är det kanske just det som gör att jag upplever en mättnad mot slutet av boken, där bara några tomma fläckar återstår att fylla i för att de ska. Att Hedda från början till slut står i centrum gör också att det ackumuleras något som jag känner som en anstrykning av förnumstighet, en humorlöshet som lätt blir när man skildrar en enskild människas livsöde med den rättvisa man tycker det förtjänar. Jag hade gärna läst proportionerligt mer av den åldrade Heddas befriande osentimentala betraktelser, låtit henne bestämma mer och kanske haft vissa luckor oifyllda.
Det är imponerande skickligt komponerat. Delvis konventionell berättelse, delvis brevroman, delvis allt däremellan – nya berättargrepp kliver in på ett infall, Hedda zoomas in och ut och perspektivet byts om efter behov. Combüchen behärskar ett väldigt register och utnyttjar det. Så fick romanen också Augustpriset. Det är fint hur kronologin blandas om så att egentligen hela historien berättas samtidigt istället för i tidsföljd, detaljer fylls i men inget nytt förändrar det som redan var bestämt. Å andra sidan är det kanske just det som gör att jag upplever en mättnad mot slutet av boken, där bara några tomma fläckar återstår att fylla i för att de ska. Att Hedda från början till slut står i centrum gör också att det ackumuleras något som jag känner som en anstrykning av förnumstighet, en humorlöshet som lätt blir när man skildrar en enskild människas livsöde med den rättvisa man tycker det förtjänar. Jag hade gärna läst proportionerligt mer av den åldrade Heddas befriande osentimentala betraktelser, låtit henne bestämma mer och kanske haft vissa luckor oifyllda.
Det vita huset i Simpang (Hanna Nordenhök, 2013)
En kvinna tar hand om sin mor, djupt inne i demensens dimma. Bland hennes saker hittar dottern en anteckningsbok som modern skrev i som barn. Då var hon Zus, syster, och levde med Moeder, Pa, gossen och tjänarna i Nederländska Ostindien. Som sett genom en dröm målas sockerplantagen upp, det vita huset, tjänarbostaden, trädgården, myggen, värmen, de diffusa hoten. Det är suggestivt berättat – är anteckningsboken bara dotterns förevändning att fritt gestalta moderns fjärran uppväxt som hon tänker sig den? Inga repliker förekommer. Fint tycker jag, även om det drömska språket slingrar sig väl långt undan ibland.
Människor helt utan betydelse (Johan Kling, 2009)
Människor helt utan betydelse är en kort liten bok om en dag i ett somrigt Stockholm år 1998. Magnus går runt på stan, uträttar ett par ärenden och stöter på den ena bekanta efter den andra. Han oroar sig över sitt frilansjobb och sitt förhållande och han grubblar över de små detaljerna i hur han för sig bland folk. Alla har lyckats bättre än han. I möte efter möte försöker han smidigt skyla över sitt misslyckande medan han tänker tillbaka på hur det var oundvikligt att livet skulle hamna här.
Det är mjukt, vackert och inte minst respektfullt mot den stackars huvudpersonen. Jag läste nyligen Johan Klings senaste roman Lycka för en bokpresentation på jobbet, och det är en bitskare historia som tar spjärn mot huvudpersonens ofantligt självupptagna töntighet. Magnus är kanske också lite töntig, men han är skildrad med empati. Den här berättelsen kräver inte att man ställer sig utanför och våndas utan drar en rakt in, och det tycker jag gör den ett par snäpp starkare.
Det är mjukt, vackert och inte minst respektfullt mot den stackars huvudpersonen. Jag läste nyligen Johan Klings senaste roman Lycka för en bokpresentation på jobbet, och det är en bitskare historia som tar spjärn mot huvudpersonens ofantligt självupptagna töntighet. Magnus är kanske också lite töntig, men han är skildrad med empati. Den här berättelsen kräver inte att man ställer sig utanför och våndas utan drar en rakt in, och det tycker jag gör den ett par snäpp starkare.
Vår man i Havanna (Graham Greene, 1958)
En brittisk dammsugarförsäljare på Kuba råkar låta sig anställas av hemlandets underrättelsetjänst, ges en snabb undervisning i bokchiffer och förväntas plötsligt avlägga regelbunden rapport till sin nya chef. I brist på verklig information hittar han på något halvt trovärdigt och anställer några fiktiva agenter, och ersättningen för påstådda utlägg blir dessutom en välkommen extra inkomst. Han och hans bekanta i Havanna dras in i djupare intriger när hans påhittade uppgifter tas på oväntat allvar av så väl den brittiska som främmande länders spionverksamheter.
Graham Greene delade in sina romaner i allvarliga "novels" och lättsamma "entertainments", där den här boken hör till den senare kategorin. Det gör även Den stillsamme amerikanen, den enda av hans böcker jag tidigare läst, vilket jag tyckte var onödigt ödmjukt i det fallet. Vår man i Havanna däremot passar bra där. Läsvärd, javisst, men krutet läggs hellre på att göra komisk satir av underrättelsetjänsten än att skapa något verkligt djup i personerna eller miljön. Det är ganska roligt, men nobelprisnomineringen kan inte ha kommit av det här verket. Men kanske är det till inte så liten del översättningen (av Jane Lundblad) som trivialiserar stilen och får allt att låta som Bo Balderson. Detta:
"Surely you know what a blue-plate is, man? They shove the whole meal at you under your nose, already dished up on your plate – roast turkey, cranberry sauce, sausages and carrots and French fried. I can't bear French fried but there's no pick and choose with a blue-plate."
"No pick and choose?"
"You eat what you're given. That's democracy, man."
Heter:
"Ni vet väl vad en blåtallrikslunch är? De sätter fram hela måltiden mitt för näsan på en, redan upplagd på tallriken – stekt kalkon, lingonsylt, korv och morötter och flottyrstekt potatis. Jag tål inte flottyrstekt potatis, men när man blir bjuden på blåtallrikslunch får man inte vara sparsmakad."
"Så man får inte välja själv?"
"Man äter vad som sätts fram för en. Det går demokratiskt till, förstår ni."
Graham Greene delade in sina romaner i allvarliga "novels" och lättsamma "entertainments", där den här boken hör till den senare kategorin. Det gör även Den stillsamme amerikanen, den enda av hans böcker jag tidigare läst, vilket jag tyckte var onödigt ödmjukt i det fallet. Vår man i Havanna däremot passar bra där. Läsvärd, javisst, men krutet läggs hellre på att göra komisk satir av underrättelsetjänsten än att skapa något verkligt djup i personerna eller miljön. Det är ganska roligt, men nobelprisnomineringen kan inte ha kommit av det här verket. Men kanske är det till inte så liten del översättningen (av Jane Lundblad) som trivialiserar stilen och får allt att låta som Bo Balderson. Detta:
"Surely you know what a blue-plate is, man? They shove the whole meal at you under your nose, already dished up on your plate – roast turkey, cranberry sauce, sausages and carrots and French fried. I can't bear French fried but there's no pick and choose with a blue-plate."
"No pick and choose?"
"You eat what you're given. That's democracy, man."
Heter:
"Ni vet väl vad en blåtallrikslunch är? De sätter fram hela måltiden mitt för näsan på en, redan upplagd på tallriken – stekt kalkon, lingonsylt, korv och morötter och flottyrstekt potatis. Jag tål inte flottyrstekt potatis, men när man blir bjuden på blåtallrikslunch får man inte vara sparsmakad."
"Så man får inte välja själv?"
"Man äter vad som sätts fram för en. Det går demokratiskt till, förstår ni."
[Sällskapet (Christina Hesselholdt, 2015)]
Jag läste en text i DN av Greta Thurfjell där hon beskrev sin ovilja mot genren "lyrisk essä" – böcker "där skribenten sammanför essä med prosa, dagbok med kritik, och dessutom ofta lutar sig mot tidigare litterära verk". Där nämnde hon Sällskapet av danska Christina Hesselholdt som en bok i någorlunda samma stil men som av någon anledning skulle vara bättre. Jag tyckte det lät spännande.
Sällskapet samlar fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014 som alla följer samma personer, en liten krets vänner i ungefär medelåldern vad det verkar. Så mycket mer vågar jag inte säga, för jag läste inte ut boken. Det händer väldigt sällan att jag ger upp, men efter hundra sidor av växande ointresse fick det vara nog, livet är för kort för det här. I och med det hade jag avverkat hela den första kortromanen och lite till.
Texten växlar mellan de olika personernas perspektiv i jagform. Det börjar med ett par som är på resa i England och någon av dem reflekterar över Wordsworth och Coleridge medelst flitigt citerande. Den andra får en uppenbarelse om konstens vara och lite senare följer vi ett par andra personer som lever loppan i Berlin och samtalar med prostituerade medan de erinrar sig händelser från barndomen etc. Inget av detta skulle jag ha något emot ifall texten bara inte varit så påfrestande självmedveten. Det är rappa kast hit och dit, berättaren får ett infall som måste in i en parentes som dessutom kommenteras på metanivå, och i nästa stycke handlar det visst om något helt annat och det känns bara som att författaren, eller berättaren, egalt vilken, vill sätta mig på prov utan att någonsin övertyga mig om att det finns något att vinna om jag klarar provet. Kanske skulle jag inte ha något emot detta heller, om de självupptagna medelklassindividerna det handlar om hade förmått intressera mig.
Uppenbarligen är det något jag inte ser, för recensionerna av boken är idel hyllningar. Men kanske säger det någonting att en av dessa lovtalare är Therese Bohman, för hennes (augustnominerade?!) Aftonland är en av få andra böcker som jag också gett upp halvvägs. Inga jämförelser i övrigt. Sällskapet borde passa den som gillar snabba och citerbara klipskheter i ett kaotiskt flöde utan hållpunkter eller röd tråd. Det gör tydligen inte jag.
Sällskapet samlar fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014 som alla följer samma personer, en liten krets vänner i ungefär medelåldern vad det verkar. Så mycket mer vågar jag inte säga, för jag läste inte ut boken. Det händer väldigt sällan att jag ger upp, men efter hundra sidor av växande ointresse fick det vara nog, livet är för kort för det här. I och med det hade jag avverkat hela den första kortromanen och lite till.
Texten växlar mellan de olika personernas perspektiv i jagform. Det börjar med ett par som är på resa i England och någon av dem reflekterar över Wordsworth och Coleridge medelst flitigt citerande. Den andra får en uppenbarelse om konstens vara och lite senare följer vi ett par andra personer som lever loppan i Berlin och samtalar med prostituerade medan de erinrar sig händelser från barndomen etc. Inget av detta skulle jag ha något emot ifall texten bara inte varit så påfrestande självmedveten. Det är rappa kast hit och dit, berättaren får ett infall som måste in i en parentes som dessutom kommenteras på metanivå, och i nästa stycke handlar det visst om något helt annat och det känns bara som att författaren, eller berättaren, egalt vilken, vill sätta mig på prov utan att någonsin övertyga mig om att det finns något att vinna om jag klarar provet. Kanske skulle jag inte ha något emot detta heller, om de självupptagna medelklassindividerna det handlar om hade förmått intressera mig.
Uppenbarligen är det något jag inte ser, för recensionerna av boken är idel hyllningar. Men kanske säger det någonting att en av dessa lovtalare är Therese Bohman, för hennes (augustnominerade?!) Aftonland är en av få andra böcker som jag också gett upp halvvägs. Inga jämförelser i övrigt. Sällskapet borde passa den som gillar snabba och citerbara klipskheter i ett kaotiskt flöde utan hållpunkter eller röd tråd. Det gör tydligen inte jag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)