Jul och nyår är tegelsten på främmande språk, verkar jag ha gjort till tradition. Vilket lysande val av tåg- och tv-sofflektyr denna gång. Jan Assmann, bortgången för knappt ett år sedan, var en av världens högst ansedda egyptologer. Jag vill tro att det utöver akademiska meriter berodde på hans talang för populär framställning. Aldrig tidigare har jag läst en bok om det gamla Egypten som är så klart disponerad i de stora dragen, så tydlig i detaljerna, med lika spännande som åskådliga exempel, och genomgående så välformulerad att man tycker sig ta emot kunskapen genom tankeöverföring. Viss förkunskap krävs, åtminstone bekantskap med epokindelningen och de viktigaste kulturella särdragen. Tyskan är hur lätt som helst.
"Eine Sinngeschichte" är svåröversatt: kanske en "mentalitetshistoria"? Men det Assmann vill fånga är större än något endast psykologiskt. Han söker efter hur den egyptiska livsformen tog sig uttryck i en särskild världsbild, och, inte minst, hur både samhälle och föreställningsvärld förändrades genom seklerna. Det är allmänt bekant att den egyptiska kulturen var sig ovanligt, ja förbluffande, lik genom tre tusen år. Det stämmer i vissa avseenden. De egyptier som sögs upp i romarriket bebodde samma städer, använde samma språk (i förnyad form), dyrkade samma gudar och hade i allmännaste mening samma idé om vad som håller världen samman som de egyptier som byggde pyramiderna; de ansåg sig tillhöra samma kultur och måste också sägas ha gjort det. Många introduktionsverk om Egypten tar det som outsagd utgångspunkt. Den politiska historien får raskt paradera upp och ner längs samma Nil med en orörlig gudaapparat omkring sig, kanske nämns att Osiriskulten fick fäste vid någon tidpunkt och till sist kom perserna (grekerna, romarna) – som bilder ur ett fotoalbum. Assmann däremot visar hur det som i efterhand blev en kulturell identitet slingrar sig fram över historiska krön, vänds ut och in, hotas och försvarar sig. Den kärna som trots det ligger orörd blir desto mer fascinerande.
Jag dröjer med att komma till saken. Jag har inte tid att smälta de femhundra sidorna till en genomtänkt sammanfattning och knappast heller att referera rubbet. Jag bläddrar igenom mina understrykningar och tar det som det kommer.
Tiden är ett genomgående tema. Dels i ett historiografiskt perspektiv: det är ju tre tusen års historia som betraktas här, en utmaning för överskådligheten. Assmann är självsäker nog att skriva strikt kronologiskt. Enstaka korsreferenser rubbar inte gången. Detta tidens lopp står i kontrast till (de äldre) egyptiernas dominerande uppfattning av tiden som cyklisk. Den moderna människan ser tiden som ett ständigt växande led av unika och kontingenta händelser. I bakgrunden finns det återkommande: solens upp- och nedgång, årstider, namnsdagar, men det är de enskilda tilldragelserna som skapar historien. För egyptierna var det tvärtom: det evigt samma är den riktiga tiden, den riktiga världen. Tillfälliga skiftningar och händelser är i bästa fall ovidkommande, i värsta fall ett hot mot den konstanta kosmiska strukturen. De är intigheten utanför som tittar in. I ofarligare fall kan man värja sig mot detta kaos med magi. Men framför allt är det viktigare än något annat att genom de rätta riterna hålla världen igång; försummar människorna sina religiösa plikter urartar världen totalt.
Två andra pelare är gudarna och kungamakten. Gudarna är inte som de grekisk-romerska, personliga väsen som runt nästa hörn kunde uppenbara sig i en "källa eller ett träd, fågel, dröm, människa". För egyptierna är gudarna avlägsna och bara möjliga att kommunicera med indirekt. De griper också bara indirekt in i världen. Ingen är rädd för att bli straffad av en gud för sina handlingar. Gudarna är helt enkelt en del av tingens ordning på samma sätt som vi är det, bara i en fjärran och osynlig del av världen. Det är inte jag som individ som drabbas när jag handlar fel, utan hela maskineriet som råkar ur led. Maat – sanning, godhet, rättrådighet – är alltings kitt och förbinder "inte bara människa med medmänniska, utan även orsak med verkan", för att citera ungefärligt. Religiöst vetande är kunskap om de fungerande riterna för att hålla världen igång. Gränserna för denna ordnade värld är i äldre tid desamma som Egyptens, och Egyptens kung är världens kung och gudarnas inkarnation på jorden. Världen utanför är kaos. Att befinna sig utanför Egypten är som det vore för oss att hamna i ett universum med andra naturlagar.
Detta ungefär är vad som brukar berättas om Egypten. Nytt för mig är alla de nyanseringar som successivt drabbar den traditionella världsbilden. Assmann knyter i regel de idéhistoriska förändringarna till traumatiska erfarenheter i den materiella historien. Den första inträffar efter Gamla rikets fall, när vad som kallas Första mellantiden inträder omkring år 2150 f.Kr. Det Gamla riket har växt sig för rikt och mäktigt för sin administrativa struktur och sönderfaller i mindre enheter styrda av lokala hövdingar. Ett slags feodalhierarki utbreder sig. När centralmakten återställs är det mot bakgrund av den katastrofala mellantiden, mot vilken den nya eran, vad vi kallar Mellersta riket, kan se sig själv som en guldålder. Återinsatt, men nu ovanför de småmagnater som styrt i hundra år, framträder kungamakten inte med samma självklarhet. Assmann nämner tre legitimeringsstrategier: en utvecklad idé om gudssonskapet (ja, alltså... "Gottessohnschaft"), en princip om lojalitet mellan makt och undersåte (som vuxit fram just under den feodala mellantiden) och en syn på härskaren som försörjare, räddare och garant för fred (även detta övertaget från småfurstarna). Det är en ideologisk överbyggnad som börjar utbildas. Likaså kan man i det nya gravbruket se en skiftning från en konkret, kultisk kontakt mellan döda och efterlevande till symbolisk kommunikation via litteraturen, som först nu uppträder som genre i egen rätt.
I Mellersta riket uppträder de första spåren av individualism, även om ordet bär emot. Egypten är en starkt kollektivistisk kultur, men nu börjar man tala om den enskildes hjärta – idealet är att vägledas (rätt) av sitt hjärta. Vid döden ställs detta inför rätta och om man handlat rätt i livet släpps man över till andra sidan. I Gamla riket ansåg man helt enkelt att personen levde vidare i graven. Nu knyts döden till nya föreställningar om själen och enskild moral.
Övergången till Nya riket passerar ännu en mellantid, denna gång inte resultatet av inre splittring utan invasion. De så kallade hyksos (oklart var de kommer från) regerar under ett sekel ca. 1650–1550 f.Kr. Den slutliga fördrivningen av dessa markerar ett nytt stadium inte bara politiskt utan också för egyptiernas uppfattning av kosmos: världen utanför Egypten kan inte längre betraktas som ett väsensskilt kaos. Asien förvandlas från ett intet till en fiende. Egyptens gudar härskar över hela världen med alla dess folk – och egyptierna bär deras fana. Politiken kommer att rikta sig utåt, mot erövringar. Tidigare har man egentligen inte kunnat tala om en motsats mellan krig
och fred. Egyptiernas militära aktioner utanför landsgränserna har varit
razzior ute i ingenmansland, som syftat till att upprätthålla det
bestående, inte till förändring. De expansiva ambitionerna motiveras nu religiöst på ett motsvarande sätt som Mellersta rikets strävan mot harmoni hade grundat sig i maatidén. Individualiseringstendenserna som började visa sig i Mellersta riket tar sig nu vidare uttryck i solgudens mer framträdande och isolerade position. Tidigare har solens lopp över himlen varit en komplex process med otaliga gudar involverade – för gudarna liksom för människorna är ensamhet otänkbar, för ingenting kan fungera utan att vara en del av ett integrerat nätverk. Nu skrivs hymner till den ensamme solguden, mot vilken resten av gudavärlden bildar en odifferentierad bakgrund.
Det är detta brott mot traditionen som radikaliseras med Echnatons religiösa revolution, vilken upphöjer solskivan, Aton, till den ende guden och förnekar och förbjuder alla andra. Assmann jämför Echnatons monoteism med den bibliska och betonar att det här fortfarande rör sig om en "kosmoteism", alltså en tro på det gudomliga som liktydigt med världen och dess funktion. "Echnaton trodde sig ha upptäckt den enda principen enligt vilken världen framträder och varje dag framträder på nytt" – en upptäckt som har större likhet med den joniska naturfilosofin tusen år senare än med den israeliska gudens stränga moralbud. Och det är fortfarande ingen personlig gud, annat än för kungen själv: resten av mänskligheten har att dyrka Echnaton, som ensam står i direktkontakt med Aton. Det verkligt revolutionerande är att inte bara ljuset och livet strömmar från solen, utan också tiden. Men också endast detta. Echnatons gud är befriad från alla antropomorfa drag och de ansvar som följer därav. "Sanning och rätt", skriver Assmann – alltså maat –, "är nu identiska med kungens vilja och hans lära" och att handla enligt maat betyder nu inte att inlemma sig i det stora sammanhanget utan att underkasta sig härskaren. Utan gudarnas skådespel som moralisk spegelbild förlorar tillvaron en hel sfär av mening.
Denna period varade bara i något tjugotal år, varefter ordningen återställdes och minnet av kättaren utplånades så effektivt att egyptierna själva bara femtio eller hundra år senare inte längre kände till honom. Först på 1700-talet (e.Kr.!) återupptäcktes han. Men erfarenheten av Echnatons regeringstid ristade spår i det gemensamma minnet. Perioden tolkades som att gudarna vänt sig bort från Egypten, en idé som sköt djupare rötter: olycka förklaras inte längre (endast) som anfall från den kaotiska intigheten, utan som gudarnas missnöje. Kungens vikt i kosmos minskar ytterligare, och gudarnas ökar. Man börjar tala om guds vilja. Idealet att låta sig vägledas av sitt hjärta utvecklas till att låta sitt hjärta ledas av en gud. Denna gud var i regel stadsguden i den stad där man bodde, med vilken man kommunicerade vid de återkommande festerna. Religionen blir till personlig fromhet som uttrycker en relation mellan gudom och individ, och den lojalitet som tidigare ägnats kungen vänder sig nu mot guden. Gudavärlden har krympt så till vida att den komplexa mytologiska förståelsen av världens gång tonas ned, men den enskilda guden träder fram närmare än den myllrande gudaväven någonsin tidigare gjort. När gudarna varit avlägsna abstraktioner har människorna satt hoppet om trygghet i varandra – nu vänder man sitt hopp till gudens välvilja. Detta innebär religionens intåg i en ny dimension av tillvaron: orsak och verkan, det godas belöning och det ondas straff. Sådant har tidigare hört till den medmänskliga sfären, nedanför gudarnas domvärjo. En sjukdom har inte (som i många andra kulturer) tolkats som gudomligt straff, utan saknat teologisk innebörd. Detta förändras nu. Hand i hand med den nya gudsuppfattningen går en ny tidsuppfattning. Gudarnas ingrepp i världen är ju uppenbart viktiga händelser. Enskilda händelser börjar alltså att dominera tidsuppfattningen, medan de cykliska förloppen träder i bakgrunden. Den traditionella bilden vänds helt upp och ner! Gudarna träder in i den historiska tiden och befordrar den till verklighet.
Ett helt kapitel ägnas åt skildringen av slaget vid Kadesh, där Ramses II hamnar i bakhåll och så när besegras av hettiterna, men i sista stund räddas av en framrusande egyptisk här – enligt den nya tron förstått som ett ingrepp av Amon. För Assmann är beskrivningen av slaget, i både text och bild i många versioner, en tydlig illustration av Nya rikets tidsuppfattning. Slaget vid Kadesh blir den emblematiska händelsen med stort H, betraktat som nytt idéhistoriskt fenomen. Lite pinsamt för mig, som i annat sammanhang använt den som exempel på den cykliska tidsuppfattningen. Men allt är kanske inte helt entydigt, får jag hoppas...?
Från denna punkt i historien tränger sig allt fler maktintriger in i Assmanns resonemang, och jag ska erkänna att jag har svårare att fästa koncentrationen vid enskilda ämbetsmäns öden än abstrakta samband. Men det är kanske inte därför jag misslyckas att greppa det Nya rikets undergång. Orsakerna till den tycks vara många: den nya religionens splittrande verkan, folkvandringar, infrastruktur, hot från främmande makter. Dynastiräkningen kompliceras när riket delas i nord och syd, med en (åtminstone för en tid?) teokratisk stat i Thebe, som gör guden till härskare och prästerna till hans språkrör – en renodling och utvidgning av den personliga fromheten. I norr(?) tar libyer makten, men över hela Egypten(?) drar sig de politiska sammanhangen tillbaka till städerna och Egypten "förvandlas från en territorialstat till ett pluricentriskt förbund av småstater". Men förlusten av politisk enhet kompenseras av en tätare sammankoppling med omvärlden genom olika utrikespolitiska avtal och relationer.
Med den ramessidiska epoken, alltså det sena Nya riket efter Echnaton, börjar Egypten få syn på sin historia. Nu kanoniseras åtskilliga äldre verk inom konst och litteratur, och Mellersta rikets egyptiska språk formaliseras till ett konstspråk. Men ett verkligt uppvaknande sker först i Sentiden, på 600-talet f.Kr. Först nu blir man "varse sitt tidsdjup". Gammal arkitektur, litteratur och konst återupptäcks och imiteras självmedvetet, man börjar använda namn som ska klinga av Gamla riket – ungefär som göticismens vurm för vikinganamn! Assmann skriver: "Epoken verkar liksom kostymerad i sina eklektiska kulturella uttrycksformer; man kan inte skaka av sig intrycket att det snarare handlar om att iscensätta ett förflutet än att gestalta samtiden. Det uppstår så att säga en första våg av 'egyptomani', vars anförare är egyptierna själva." Otroligt fascinerande! Och den era man främst identifierar sig med, att döma åtminstone av de gravinskrifter som kopieras, är varken Gamla eller Mellersta riket, utan Första mellantiden – då självtillräckliga magnater styrde sina småriken. Det motsvarar bäst den nya, individualiserade synen på människan. Lustigt nog sker denna minnesvändning ungefär samtidigt som judarna mytologiserar sin exodus och grekerna kodifierar de homeriska sagorna om bronsåldern.
Snart slutar jag. Men till sist den persiska och grekisk-romerska tiden, som sätter punkt för det forna Egypten. Persernas erövring hade föregåtts av libyskt och assyriskt herravälde, vilket inte i sig självt innebar ett problem, så länge de religiösa plikterna uppfylldes – så länge härskaren spelade faraorollen korrekt, så länge han var gudarnas son med allt vad det innebar av kultiska plikter fanns inget hot mot världens fortgång. Perserna struntar i allt sådant och regerar som en ren ockupationsmakt. Så blir de också störtade för ett sista halvsekel av egyptiskt självstyre tidigt 400-tal f.Kr., återkommer sedan kort till makten för att slutligen besegras av Alexander den store. Nu är Egypten grekiskt i en tre hundra år. Eller hellenistiskt, ska man säga – ptoleméerna, så greker de är, är riktigt duktiga på att assimileras och deras hov måste ha framstått som "grekiska skådespelare i egyptiska kostymer" som framför ett "egyptendrama". Så till exempel tog de det traditionella syskonäktenskapet på betydligt större allvar än någonsin de egyptiska kungarna själva. För att legitimera sin makt såg de till att kontrastera sig mot perserna, beryktade för att ha förstört tempel och dödat heliga djur. Under ptoleméerna byggs tempel enligt klassiska förebilder och djurkulten lyfts in till religionens centrum.
Nu utsträcks tidsuppfattningen inte bara bakåt, utan också framåt. För första gången börjar man drömma om en kommande storhetstid, i analogi med det förflutna man nu lärt känna, som ska ledas av en liksom messiansk kung. Det är ett tecken på den traditionella kungabildens död. Kungen förkroppsligade ju det rätta; det var otänkbart att han kunde begå fel. Nu är man luttrade och tror honom inte längre om något gott. Vägen till gudarna går inte längre genom kungen och heliga djur och gudabilder får träda in istället. Och "liksom de egyptiska städerna i oroliga tider omgivits av murar och förvandlat sig till citadell, så omger sig den egyptiska kulturen under trycket av främmande makt med symboliska murar och skyddszoner".
Den främsta antagonisten i religiöst avseende är judarna. De andra polyteistiska religionerna hade inga problem med att rätt och slätt översätta Amon till Zeus och konstatera att olika kulturer vördar gudarna på sina sätt. För judarna sysslade egyptierna med avgudadyrkan; för egyptierna ägnade sig judarna åt bildstormning, eller för att tydligare förklara vad som står på spel: "Motivet med guldkalven i den bibliska traditionen motsvaras i den egyptiska traditionen av motivet med de slaktade heliga djuren. Symmetrin är fullständig. Avskyn mot idolatri springer ur önskan efter förlossning från världen, medan avskyn mot ikonoklasm kommer av önskan att hålla världen igång." Så olika är utgångspunkterna. Och jag tror att det här kan vara det allra viktigaste att inse för att ha en chans att förstå egyptierna: de strävade aldrig efter en bättre tillvaro någon annanstans, i en annan värld. För dem existerade bara en värld, som inbegrep gudar och människor, levande och döda, och det var människornas ansvar att inte rasera den världen. Så mycket är sig likt genom egyptiernas tre tusen år. För att göra en banal reflektion tror jag att vår egen kultur skulle ha mycket att lära sig av att anamma något av det synsättet. Om det nu går att anamma "något av" det; det är kanske allt eller inget. Assmann verkar inte så optimistisk när han ställer sig frågan om den egyptiska världsbildens förutsättningar som kontrafaktisk världsreligion. Tron på personlig frälsning smäller alltid högre än kosmisk harmoni, verkar han mena, och kommer i långa loppet att ta hem segern. Så blev det ju, men var det nödvändigt? En viktig poäng är förvisso att källorna nästan helt ignorerar vanligt folk, de som hade mest att vinna på frälsningstro.
Allra, allra, allra sist ska jag säga att det är mycket intressant att läsa om hieroglyfskriftens öde. Den hade alltid varit prästerskapets domän, och blir nu i än högre grad deras stolthet och prydnad – bokstavligen prydnad mer än språkligt budskap i många fall. I brist på verklig makt gör sig prästerna märkvärdiga genom att finslipa skriften till oläslighet, med kryptiska förkortningar och införandet av tusentals nya tecken. Eftersom skriften aldrig släppte taget om bilden, utan alltid var bild vid sidan av bokstav och fungerade enligt rebusprinciper, fanns inga strukturella hinder. Naturligtvis medförde det ett ofantligt försvårande av läsningen och bidrog antagligen till skriftens borttynande. Ryktet om hieroglyferna som bärare av esoteriska hemligheter underblåstes effektivt av de ansvariga egyptierna själva.
Slutligen ett kapitel om hur minnet av Egypten egentligen aldrig dog, förrän det i någon mening dödades av den moderna egyptologin på 1700-talet. Den obrutna traditionen avfärdades som missförstånd och förvanskning, vilket det förvisso fanns skäl till, men på samma gång bröts länken till det levande Egypten bakom fornlämningarna. Ungefär.
Nu slutar jag. Detta var ett sätt för mig att befästa kunskaperna. Oerhört bra bok och jag måste läsa mer av Jan Assmann. Han betraktar Egypten med hela vetenskapens kunnande i ryggen men från egyptiernas horisont: argumentationen rättar sig undantagslöst efter de "spår", "budskap" och "minnen" som kulturen lämnat efter sig – inget fritt fabulerande här inte, men fängslande återgivning av fakta däremot. Han ska ha skrivit en bok om maat som jag är sugen på.
