Soumission (Michel Houellebecq, 2015)

Mediepersonligheten Houellebecq är väl inte känd för att gilla islam, och Plattform avslutas med ett påklistrat angrepp mot muslimer. Men först i denna roman tar han sig an ämnet på allvar. Det var den första jag läste när den kom ut, men jag måste ha läst den dåligt. Nu förvånar den mig! Den kan vara hans bästa.

Handlingen är den rakaste hittills. Berättaren är en blaserad litteraturprofessor vid Sorbonne som gillar färdigrätter och att ligga med unga studenter. Det är valåret 2022 och partiet Fraternité musulmane tar hem segern mot Front national. Oroligheterna blåser snabbt över och Frankrike finner sig tillrätta med ett islamskt skolsystem, månggifte och saudipengar som finansierar reaktionära socialreformer. Som politisk roman är den osannolik. Att vänster och höger allierar sig med islamisterna mot extremhögern var kanske vassare satir 2015, men att media skulle knipa tyst luktar konspirationsparanoia. Mycket är för vagt beskrivet för att ens vara karikatyr.

Men som idéroman är den riktigt bra. Kritiken riktar sig som vanligt mot västerlandets misslyckande (andefattiga ensamhushåll som lever för tomma fraser) men för första gången extrapolerar han inte bara, utan ställer det mot ett tänkbart alternativ. Faktiskt två alternativ. Huvudpersonen är expert på Huysmans, dekadensförfattaren som omvände sig till katolicismen, och provar som han på klosterlivet. Det verkar som en elegantare individualism, där allt fult och fördummande skalats bort. Men räcker det? En bifigur får hålla ett långt och övertygande tal om hur människan behöver den absoluta underkastelsen, om islams enkelhet och koranens poesi, och i förhållande till den meningslöshet som Houellebecq har beskrivit i roman efter roman verkar det han säger riktigt lockande!

Varken den idealbilden eller Eurabia-nojan har väl så mycket att göra med verklighetens islam. Men jag tycker att han tydligare än någonsin visar hur löjligt det är att vara stolt över den samhällsform vi lever under, hur ihålig den är, och får en verkligen att tänka på vad som finns att försvara.

(Återpublicerat från Instagram.)

La carte et le territoire (Michel Houellebecq, 2010)

När jag läste den här för tio år sedan minns jag att jag tyckte det var hans bästa. Det är helt klart den minst typiska Houellebecqromanen. Det förekommer inget sex (det närmsta är ett par silikonbröst och några anmärkningar om en impotent bichon frisé) och draget av profetisk framtidsvision är nedtonat.

Jed Martin gör sig ett namn som konstnär med fotografier av vägkartor, för att sedan bli mångmiljonär på sina oljemålningar föreställande människor med olika yrken. För texten till en utställningskatalog engageras ingen mindre än författaren Michel Houellebecq. I bokens sista tredjedel står ett grymt mord i centrum. Jeds kärlek till vackra ryskan Olga och relationen till den åldrande fadern är också viktiga. Det brukar vara lätt att sammanfatta handlingen i de här romanerna! Men det här är ett subtilare pussel än vanligt.

Romanfiguren Houellebecq är en (rolig!) parodi på författarens persona, en misstänkt depressiv, nyckfull cyniker som hinkar rödvin till skräp-tv. Men han är både alert och själfull i sin svartsyn, kanske trots allt lycklig? Jed blir alienerad av sin plötsliga konstförmögenhet: hur kan en tavla vara värd tolv miljoner? Den förment rationella marknadsekonomin gör bandet mellan arbetet och dess värde godtyckligt, irrationellt. Individen saknar begriplig relation till samhället som helhet. Och vad blir då konstens roll? Jed är ingen visionär, hans projekt är att helt enkelt avbilda samhället, inventera det. Jag tänker på Siv Arbs ord om människan som "hellre än att förändra världen lär sig den utantill". Det vore kanske den enda konsten om allt var så logiskt ordnat som i kapitalismens myt om sig själv.

Ännu mer än i tidigare böcker saknar människorna fast mark att stå på. Men i döden finns en oupplöslig länk till materien, kanske den sista tillflyktsorten för människans värdighet. I kapitlen om den döende pappan finns ett frö till blödigheten i senaste romanen Anéantir.

En bra bok, lättare än vanligt att tycka om, svår att yttra sig meningsfullt om på 2 200 tecken.

(Återpublicerat från Instagram.)

La possibilité d'une île (Michel Houellebecq, 2005)

Av någon anledning heter boken "Refug" på svenska, förmodligen i betydelsen "tillflyktsort". Här fördjupas det tema som var slutackordet i Elementarpartiklarna: mänsklighetens transformation till en förbättrad, odödlig art. Daniel är en edgy ståuppkomiker à la Magnus Betnér, en satirisk betraktare som blir (osannolikt) superkänd på sina (ganska pinsamma) provokationer. Han har två misslyckade förhållanden: torrt samförstånd med en kroppsligen alltför medelålders kvinna, sedan obesvarad (men sexuellt aktiv) kärlek till en hedonistisk 22-åring som får honom att känna sig gammal. Världen verkar ge människorna valet mellan torftig pessimism eller ett liv som "eviga kids", och ingetdera skänker tillvaron mening. Daniels livsberättelse om hur han dras till en sekt som avser att ge människan evigt liv och lycka genom kloning interfolieras med kommentarer från hans klon i tjugofemte generationen, i en framtida värld av "neomänniskor", isolerade i bekväma celler och befriade från all smärta och passion.

Elementarpartiklarnas skisserade vision presenterades som en utopi, vilket var paradoxalt och därför så starkt. Här vänds visionen i en entydig dystopi, vilket i längden blir förutsägbart. Måste konsekvenserna skrivas ut? Scifi-konceptet brister alltmer i logik ju fler detaljerna blir. Men boken är lång och hinner också med att på ett nytt, ärligt sätt gestalta sorg och rädsla där de tidigare romanerna värjt sig med cynism. Kärleken är omöjlig, kroppens förfall outhärdligt, döden skrämmer och den tekniska lösningen (klart det är en teknisk lösning, all makt är i människans egna händer!) visar sig slå fel. Det är dystert. Det rör sig samtidigt om grundläggande mänskliga känslor och den samhällskritiska udden hamnar i bakgrunden, liksom även sexet är (förhållandevis...) mindre centralt.

Houellebecq är ju läsare av Schopenhauer, och jag misstänker att beröringspunkterna är många här. Inte dålig, men inte heller en helt lyckad bok.

(Återpublicerat från Instagram.)

Plateforme (Michel Houellebecq, 2001)

Expansionspaketet "Houellebecq on holiday". Michel, fyrtioårig kontorsråtta, åker på Thailandscharter, där han möter Valérie, ambitiös och sexuellt livfull mellanchef på en resebyrå. Han flyttar in i hennes Parislägenhet, underordnad och grundligen tillfredsställd. De två må ha det bra ihop, men de flesta västerlänningar är fast i ett system av inkompatibla begär: kvinnor som söker en partner att förverkliga sig igenom, män som vill ha ett enkelt liv med kravlöst sex. Tillsammans med hennes kollega utarbetar de ett succékoncept för prostitutionsturism i tredje världen. Om kropparna ändå tvingas ut på marknaden är det lika bra att förenkla transaktionerna.

Återigen står kapitalismens frigida människor i centrum. Sadomasochism är det perfekta sexet för de som ännu har några drifter: skyddad bakom läder lever man ut sina individuella begär, med verktyg, så man inte ens behöver nudda varandra. Ödsligt. Men Michel och Valérie finner harmonin! De lever en idyll av enkel njutning, världen är ett paradis, så länge man har könsorgan kan resten kvitta. De överlämnar sig åt det mest allmänmänskliga. På ett sätt är det en motståndhandling mot kravet att armbåga sig fram, men till priset av total likgiltighet inför världen. Är det i botten inte samma cynism som kapitalismen påtvingar oss?

Tempot är lugnare än i Elementarpartiklarna, delvis till fördel. Houellebecq är gärna banalt realistisk i återgivningen av intrigen, en platthet som är grunden för hans slagkraft, men som i några partier kan bli långsam och mångordig.

Först i slutet, men med besked, visar sig en antagonist, och det i form av islam. "Muslimerna" kan inte gå med på att paradiset redan finns här på jorden (jo, vissa hycklande araber på de thailändska massagebarerna). Boken hade gott klarat sig utan det inslaget, som känns märkligt påklistrat. Och det säger jag inte av moralism; har man dragning åt det hållet läser man inte Houellebecq.

(Återpublicerat från Instagram.)

Les particules élémentaires (Michel Houellebecq, 1998)

Den här köpte jag av en bouquiniste i Lyon 2012. En kund bredvid sa att det var Houellebecqs bästa, och kanske det. Den räknas i alla fall som hans genombrott.

Debuten introducerade hans centrala teman, som nu får ta plats i en fullängdsroman. Halvbröderna Bruno och Michel föds i slutet av 50-talet och lämnas åt mor- och farföräldrarna så att mamman kan dra till Kalifornien och leva fritt hippieliv. Bruno växer upp till oattraktiv lärare i ständig jakt på sexuell njutning. Ett långt avsnitt utspelar sig på en new age-sexcamping. Har man något hum om författaren inser man att det inte går många sidor utan minst en avsugning, kanske någon för mycket, men få har också förmågan att gestalta begäret lika platt och burleskt (och komiskt) på samma gång. Michel lever nästan asexuellt men gör framsteg som biolog, resultat som ska leda till hela människoartens omvandling.

Den här boken siktar bredare än debuten. Måltavlan är hela den "materialism" som började ersätta den religiösa världsbilden efter medeltiden. På 1900-talet är Gud definitivt död, ersatt av den tomma tron på individuell frihet och människovärdet. Men ens värde kan inte knytas till en odödlig själ, bara till den stadigt skrumpnande kroppen. Samhället drivs av begärets utsträckning till allt fler områden, men tillfredsställelsen är vars och ens ansvar. Med den sexuella frigörelsen sprängdes de sista fördämningar som skyddade människorna från marknaden, och bitterhet och dödsskräck breder ut sig på kärlekens bekostnad.

Boken är en bladvändarröra av sexäventyr och filosofiska monologer, men det är slutet, med skapandet av en ny människoart, som verkligen binder allt samman och fördjupar dess innebörd. Houellebecq drar ut linjerna: vad vill vi med vårt sätt att leva för självförverkligande? Ersätta oss själva med odödliga, perfekta varelser. Individualismen siktar mot sin egen upplösning i en utopi som är en mardröm för alla som tror på den verkliga människan. Jag är fortfarande försiktigt skeptisk till att just sexbegäret är fullt så här fundamentalt, men låt gå!

(Återpublicerat från Instagram.)