Molnen över Metapontion (Eyvind Johnson, 1957)

Min tidigare erfarenhet av Eyvind Johnson begränsar sig till Strändernas svall, en fantastisk bok som jag borde få anledning att läsa om någon gång.  Den här hittade jag på second hand i fin Delfinpocket som tyvärr föll sönder under läsningen.

Det är en roman i flera skikt.  Svensken Klemens Decorbies efterkrigssysselsättning är att genomfara Europa på spaning efter försvunna, kanske döda, gamla bekanta.  Särskilt minns han den helt säkert döda professor J.-P. Lévy, judisk antikforskare, som han träffat i ett fångläger under kriget, där denne med viskade föreläsningar om grekisk arkeologi och forntida livsöden underhöll medfångarna i baracken.  I synnerhet intresserade sig Lévy för den möjligen fiktive Themistogenes från Athen och Syrakusa som står omnämnd någonstans hos Xenofon.  Parallellt med Klemens nostalgiska rundfärd i Themistogenes syditalienska trakter vecklas dennes livshistoria ut, en berättelse om krig, flykt, förvirring och acceptans tvåtusen trehundra år tidigare.

Flätningen är mästerligt utförd, i det stora som i det lilla.  Eyvind Johnson, kan jag konstatera efter två böcker, behärskade konsten att skapa intrikata romanbyggen som verkar noll procent konstruktion.  Känslan för dialog och naturligt mänskligt samspel är ren glädje att bevittna, ådagalagd inte minst i den tålmodige Klemens möten med levnadspigga men omständliga italienare som tjattrar vilt om vädret som vore det en plikt när allt svensken vill är att bli förevisad vissa fornlämningar.  De inre monologerna är gnistrande svenska.  Längs med Klemens resa väcks allt fler minnen till liv, allt som ödelagts, allt som inte blev.  Ur hans från början resignerade fattning väller ilska, sorg och rädsla fram och han klamrar sig fast vid det magra hopp om försoning som ett oväntat återseende ger.  Och krigarna i Xenofons härtåg vandrar på under samma evigt mänskliga betingelser: ömma förhoppningar, likgiltig kamp för vagt föreställda mål, väntan, ovisshet och underkastelse.

Är det något jag saknar är det humorn som finns i Strändernas svall, som jag minns den.  Helt inadekvat är väl inte jämförelsen för temat är ju detsamma – existensens tidlösa frågor i andra världskrigets efterglöd.  Klemens allt desperatare fäktande i övergivenheten är bra deprimerande mot slutet.  Det vägs upp av en emellanåt framtonande humanism av livsbejakande sort, den rakryggade insikten att människans uppgift är att kämpa och hoppas trots allt.  Det är en värdig hållning efter Auschwitz och Hiroshima, men i ljuset av att människan sedermera överbevisat sig själv om att vara oförbätterligt värdelös och på god väg att överbefolka och gasa ihjäl hela planeten framstår det som på femtiotalet var modig människokärlek som beklagligt naivt idag.  Det här är min åsikt.  I den mån det är möjligt att ännu vara humanist föredrar jag en likgiltigare inställning, varvid jag närmast kommer att tänka på den stoiskt-cyniska atmosfären i Marguerite Yourcenars böcker.

Ur de älskandes liv (Birgitta Trotzig, 1951)

Min första Birgitta Trotzig och det ville sig så att den bok jag valt på antikvariatet var en förstaupplaga av hennes debutbok.  Sämre kan man ju börja.  Det rör sig om tre noveller på sammanlagt hundra sidor, med titlar efter huvudpersonerna: "Aimée", "Tina" och "Rose".

De är tre flickor eller unga kvinnor i färd med att bli vuxna.  Vuxenblivandet är ett närmande till andra, att förena sig med omvärldens regelsystem, men framför allt att inta och identifiera sin kroppsliga plats i världen.  Sexualiteten är en del i det, och vänskapen, kärleken, åtrån, med vissa androgyna drag.  Men alla tre flickorna är strängt intima med hela sin omgivning, uppmärksamt förnimmande varje drag och min hos andra, noga registrerande stämningar och atmosfärer.  Det är en mycket sinnlig bok.  Hur det luktar, hur ljuset faller genom ett fönster, hur luften känns i ett rum, hur kläderna ligger mot huden, värme, kyla, färger, darrningar, tystnader...  Särskilt mittavsnittet andas studie, en ansträngning att gestalta Tinas psykologiska tillstånd som en kedja av iakttagelser av ordlösa blickar, röster, gator, möbler osv, för all del också av hennes egna sinnesrörelser, distanserat betraktade.  En så brutalt detaljerad varseblivning verkar sjuklig snarare än känslig.  Kanske hittar jag bara inte rätt fokus genom det dimmiga och drömlika.  Det är en text med kort skärpedjup.  Första novellen kom närmast att beröra mig, om den aparta men bestämt nyfikna Aimée.

Vad jag förstått ska den här boken skilja sig i stil från resten av Trotzigs verk så jag bör väl inte låta det avskräcka mig om jag fann den något kärv i smaken.

Geschichte eines Deutschen: Die Erinnerungen 1914–1933 (Sebastian Haffner, 2000)

På tal om franska böcker konstaterade jag någon gång att man får ta vad som gives ute på loppisarna, och detsamma gäller de tyska.  Den här boken kände jag vid närmare betraktande igen från ett avsnitt av Historiepodden, ett av de bättre om jag minns rätt.

Sebastian Haffner (en pseudonym) var en tämligen välkänd tysk journalist under nittonhundratalets andra hälft, verksam delvis i engelsk exil efter sin emigration 1938.  Han utvecklade sitt stränga motstånd mot nazisterna i flera böcker, varav denna, författad 1939, var den första.  Den färdigställdes dock aldrig, utan påträffades först efter hans död i ofullbordat manuskript.  I samtida korrespondens ska han ha kvalificerat projektet som en "politisk självbiografi", vilket är en passande benämning.

Haffner återberättar sitt privatlivs historia från barndomen till och med 1933, året då Hitler slutgiltigt grep makten.  Genom sitt individuella öde vill han illustrera den vanliga tyskens förhållande till den politiska turbulens och inte minst de nationella stämningar som svepte genom landet under tiden från första världskriget till trettiotalet, för att visa hur nazismen kunde bli möjlig.  Det är berättelsen om en generation.  Haffner föddes 1907 och var barn under kriget.  Den formativa upplevelsen däri var inte våldet, inte ödeläggelsen – för av det såg de flesta tyskar föga, som inte befann sig vid fronten – utan känslan av kollektiv uppslutning kring en lek.  Man följde girigt rapporteringen om vunna och förlorade slag, jämförde siffror på döda och tillfångatagna som om det vore resultaten i en fotbollsliga.  Genom propagandan upplyftes krigshändelserna till det viktigaste av allt, det enda sant verkliga, men det var en verklighet som för människorna utspelade sig i en abstrakt föreställningsvärld.  När kriget en dag var slut, och Tyskland mot all tänkbarhet hade förlorat, förstod man ingenting.  I den nationella yran hade bara funnits plats för en vag idé om krigsslutet som en slutgiltig seger, inte som detta, lekens plötsliga upphörande och Tysklands förlust!

Men man behövde inte komma tillbaka till verkligheten.  Efter kriget kom novemberrevolutionen; nu syntes våldet på gatorna, men skenbart slumpmässigt och utan begripligt sammanhang med tidningsrubrikerna.  Sedan hyperinflationen, ännu ett rus.  En hel generation tyskar växte upp med erfarenheten att allt var lika möjligt och omöjligt, inget lika verkligt som det man vill ska vara sant, inget mer lockande än äventyret.  Hitler drar nytta av folkets önskan att bli hypnotiserade och politikernas flathet.  Även efter maktövertagandet lever tyskarna vidare i "ett slags narkos" – på ytan business as usual (Haffner använder gärna det uttrycket) men därunder ständigt hot om våld.  Det faktiska våldet sker nästan alltid någon annanstans, utom synhåll.

Författaren är född i den bildade borgarklassen och delar dess värderingar.  Han står för en vidsynt liberalism inom ramen för de preussiska ämbetsmannaidealen och utbildar sig till jurist för att tjäna sin stat som sin far före honom.  Att statsmakten usurperats av avskum äcklar honom, och att de anrika rättsinstitutionerna förvrids till parodier på sig själva inom loppet av några veckor framstår som själva inbegreppet av nazisternas hån mot alla äkta tyska värden.  Otäckt mycket påminner om nutiden, som bekant, men kanske inte den politiska utvecklingen lika mycket som Haffners inställning till den: extremhögern är farlig och avskyvärd, vänstern godtrogen, trångsynt och saknar tydlig övertygelse.  Han klandrar den vanliga reaktionen att rikta större ilska mot de fega förrädarna som släppte fram nazisterna än mot nazisterna själva, och att han själv inte faller i fällan är tack vare hans ofelbara luktsinne – han återkommer till nazisternas "stank" och anser det förmodligen ovärdigt att kritisera deras politik med rationella argument.

Jag har fastnat vid fonden, men i förgrunden står Haffner själv och hans minnen av familjelivet, nöjesliv, relationen med en judinna, utbildning, vänner – och politiken som tränger sig allt djupare in i livets alla beståndsdelar för varje vecka som går – allt berättat i en litterär stil som närmar sig romanen.  Emellanåt är det vanskligt att säga vilka konstnärliga friheter han tagit sig i detaljerna, men det är väl inte heller avgörande.  Obehaglig läsning.  Eftersom boken aldrig färdigställdes slutar den tvärt med många lösa trådar.  Tyskan var fullt förståelig.

Jordlöparens bok (Thomas Tidholm, 2020)

I förra inlägget aviserade jag ju viljan att börja läsa poesi och den här boken klassas som poesi – dikter, står det på omslaget – men det är ett sammanträffande.  Jag har läst den för jobbets skull, ett samtal jag ska delta i där jag förväntas finna något tänkvärt att säga och dessutom dra paralleller till Väggen.  Här ska jag bara kort summera mina tankar i hopp om att lyckas vidareutveckla dem muntligen senare.  Mina poetiska trevanden i övrigt sker förresten i hemlighet.

Jo, boken nominerades till Augustpriset i höstas.  Är det poesi, eller kanske prosalyrik?  Vilket kanske är ett slags poesi?  Jag låter det vara osagt.  Vad det är, är 150 sidor av korta betraktelser över människans möjlighet att närma sig naturen.  Naturen representeras snarare av insekter, svampar och mossa, måhända en småfågel, än av de älgar och granar man annars kommer att tänka på.  Titelns jordlöpare är en liten skalbagge.  Naturen betittas på näravstånd, individ mot individ.  Suggestiva stycken zoomar in på naturens obevekliga gång.  En bild av en larv som paralyserar och suger näring ur en nyckelpiga för att sedan förpuppas och "– hej då! – bli något helt annat" avslutas med konstaterandet att "Sådant händer hela tiden".  Det finns en absurditet i blicken (som jag i förbigående nämnt känner igen från författarens barndiktbok I det blå från 1990).  Vad kan man annat än att vara perplex inför naturens mysterium?  Som ligger i öppen dager, så obegriplig för oss.

Det är ingen retorisk fråga, ty Tidholm anstränger sig att nå fram till ett svar, något som kan överbrygga gapet mellan människa och natur.  Hur det uppstod är nog inte så viktigt, men enligt den häri gällande myten var det ett självförhävande syndafall: "Vi kunde susa med träden. Vi kunde prassla med ormbunkarna. Vi kunde mumla med svamparna", tills vi en dag fick syn på oss själva och "då deklarerade vi vår självständighet".  Kanske går det att "hitta tillbaka till en plats i tiden" före klivet åt sidan?  En spännande tanke, som han dock inte går vidare med.  Till stor del låter han texten istället befästa gränsen mellan människa och natur, mellan människorna och "de andra": alla de organismer som evolutionen frambringat under årmiljarder innan oss.  Perspektivet är uppenbart antropocentriskt.  Där är den grundläggande svårigheten: vi definierar naturen i motsats till oss själva.  Redan att tänka på den är att skjuta den ifrån sig.  Problemet är olösligt!

Jag tror att Tidholm inser det.  Mellan försöken att finna titthål in i det ofattbara återfaller han i förmänskligande beskrivningar av skalbaggars "samförstånd" eller myror som "kisar mot ljuset", som en lek verkar det, en andningspaus och tillfällig reträtt till det enda begripliga: förundran.  Vi förstår att vi häpnar.  Vi kan hoppas att en magisk initiation ska uppenbara de djupare hemligheterna, vi kan intala oss att människohjärnan är hemligt besläktad med naturens andliga sida, stånga oss blodiga mot språkets gränser, men det är att gå i cirklar.  Inte ens i det lilla är det möjligt att nå fram.  Diktjaget (är det relevant att säga så?) får ögonkontakt med en liten blombock och tror sig en sekund veta något – så fäller den ut vingarna och flyger iväg.  Den vill honom ingenting; djuren "är inte i vår värld, och i deras värld är vi skuggor".  Naturen pågår i sin egen stumhet.  Att söka förstå den är att vilja tvinga in den i mänskliga kategorier.  Att närma sig utan förståelse, å andra sidan, vad är det?  Det vore att säga upp en essentiell del av sin mänsklighet.  Att förinta sig själv.  Jag vet inte om Tidholm drar konsekvenserna så långt, men han landar till sist i ett slags accepterande av tomheten, som bäst formuleras tidigt i boken i en anekdot om den helige Franciscus, som försökte kristna djuren:

Franciscus var djurens uppriktige vän. Han kunde sitta i timmar och gosa med en iller. Han kunde viska söta ord i örat på en snigel. Men inom honom gnagde en känsla av att detta inte var tillräckligt. Det måste bli mer. Det måste växa till något större.

Det var hans misstag. För det måste det inte.

Det är en insikt att kämpa sig till.

Boken har undertiteln "om natur, konst och människor".  Konsten ägnas sin beskärda del av funderingarna, men jag blir inte helt klok på vad den gjort för att förtjäna det.  Försöken att låta konsten agera gränssnitt mellan människa och natur mynnar ut i fruktlösheter – inte konstigt, eftersom den står stadigt fast på människans planhalva, "är ett derivat av människan" som han säger.  Om den kan vara oss till tröst och nöje är det gott så, men i sammanhanget får jag den till föga mer än ett bihang.  Det där samtalet jag ska delta i kanske kan göra det klarare.

Bikt om dikt (Niklas Schiöler, 2021)

En av mina många litterära ambitioner är att lära mig att läsa poesi.  Det låter ju löjligt, och ännu löjligare är förstås att inte bara sätta igång utan istället läsa essäer om poesi.

Det här är en personligt hållen betraktelse om det att läsa dikter, om hur (uthålligt och nyfiket), när (i lugn och ro) och framför allt varför.  Sistnämnda åskådliggörs genom exempel, hela dikter och utdrag som till synes självmant hittar fram ur författarens djupt och länge poesibadade minne, allt från T. S. Eliot till "I en sal på lasarettet".  Även om många dikter analyseras rätt så noga är det fritt från systematik och poängen är aldrig avslöja diktkonstens knep utan att så långt 170 sidor förmår dra undan skynket till läsningens fenomenologi.  Frågan är vad läsningen gör med oss och varför vi åtrår detta, och om man inte gör det, varför man borde överväga det, och hur man i så fall gör sig mottaglig.  Jag är tacksam för erkännandet att det är svårt.  Att ta poesin på allvar kräver vilja, möda och tid – tid att läsa, läsa om, låta vara och läsa om många gånger igen.  Belöningen kommer först efter envist arbete.  Det är fordrande, men det passar mig, och kan jag så finna hälften av den rika läsglädje som Schiöler förmedlar i sin lekfulla och inspirerade bok så är det värt det.  Jag ser vad som står att vinna med ansträngningen att öppna sig och jag känner mig redan modigare.  Slut på förhalningen – dags att läsa dikt!

Kirke (Madeline Miller, 2018)

En bok jag som antikhågad länge gått och sneglat på men som jag av en tillfällighet kommit att läsa först nu.  Den uppges vara mycket älskad.  Huvudpersonen är alltså Kirke, hon som i Odysséen förvandlar Odysseus besättning till grisar och på vars ö männen uppehåller sig i ett år under antydningsvis inte helt kyska former.  Hon förekommer också i andra, delvis motstridiga, berättelser men alltid som någon form av trollkvinna.

Romanen börjar i hennes barndom.  Som dotter till Helios, solen, växer hon upp bland några av de mäktigaste gudarna – dock inte de allra mäktigaste.  Helios är ättling till titanerna, en gång världens härskare, men efter kriget mot Zeus och hans olympier reducerade till bittert revanschlystna föredettingar.  Fadern tar ut sin grämelse inte minst på Kirke, det obetydligaste och odugligaste av hans barn, av gudarna i allmänhet sedd som en ful och ovärdig smånymf med pinsamt klena krafter.  Från sin försmådda position ser hon med oförfalskad blick på det maffialiknande maktspelet gudarna emellan och hon kämpar med kluvet hjärta för att finna sin plats i en värld som inte vill ha henne.  Hon trampar snett och blir förvisad till ön Aiaje.  Ensamheten ger henne ro att experimentera med de potenta örter som växer på ön, och hon upptäcker och växer in i sina häxkrafter.  Isoleringen är relativ, för snart följer en rad utflykter och besök av några av den grekiska mytologins mest välkända gestalter, till fromma för Kirkes personliga utveckling.  Den mångkunnige Daidalos bön om hjälp stärker självförtroendet, hon lär sig stå rakryggad mot skälmen Hermes.  Till sist anländer Odysseus och hon får med honom sonen Telegonos, vilket blir början på ett händelseförlopp som slutligen ska frigöra henne.

Man läser snabbt de nästan fyrahundra sidorna.  Den som öser ur den grekiska mytologin behöver aldrig riskera att uttömma sin källa; den ena fantastiska episoden avlöser den andra och Miller syr skickligt ihop dem till en medryckande helhet.  Den unga, naiva Kirke är en spännande bekantskap.  Premissen är kraftfull i sig och den ger romanen en skjuts som räcker ungefär en tredjedel in.  Sedan börjar jag undra: när ska det hända något mer än att hända saker?  Först ännu en bit senare ska berättandet lugna sig och ge tid åt reflektion.  Vid det laget har Kirke tyvärr blivit en platt figur.  Hon inrättas i en välbekant dramaturgi: den hunsade flickan som blir till stark kvinna via en serie yttre motgångar som aldrig på allvar hotar hennes spirande tro på sig själv, utan stärker henne gentemot en förtryckande omvärld.  Ett längre avsnitt skildrar hennes plågsamma moderskärlek så schematiskt att man förmodligen kan bläddra fram femtio sidor utan att ha gått miste om något man inte redan kände till.

Förutsägbarhet står nu inte i motsättning till stor litteratur, vilket de antika sagorna inte minst är bevis på.  Men ytlighet gör det.  Trots ambitionerna att göra Kirke till huvudpersonen i sin egen berättelse får hon aldrig det psykologiska djup hon förtjänar.  Hennes inre utveckling skildras genom uppräkning av mer eller mindre allmängiltiga insikter, explicit utsagda och sällan mer komplexa än att de kan formuleras i ett par entydiga meningar: "Den varelse [Telemachos] mest påminde mig om, insåg jag, var mitt lejon. De hade samma rakryggade värdighet, samma stadiga blick, med ett humoristiskt djup."  Inte ens Odysseus lögnaktighet får synas mellan raderna, utan förklaras av sonen efter hans frånfälle.

Kirke blir här till gudinnan som inte vill vara gudomlig.  Jag ställer mig frågande till nödvändigheten av att pressa ner gudarna på jorden i hopp om att därmed komma närmare människan.  Humanism finns det väl tillräckligt av i det grekiska arvet som det är!  Det är just genom kontrasten till gudarna som människan hos exempelvis Homeros blir fullt ut människa.  I gudarna speglas människans alla egenskaper i renad eller stegrad form.  Att reducera det gudomliga till våra torftiga vardagsproportioner berövar sagan dess andliga höjder, men gör den varken mer gripande eller realistisk.

Att boken ändå är förvånande läsvärd beror på stoffet.  Den ska snart bli tv-serie enligt omslaget och den blir säkert spännande.