Olunn / Lunnebok / Idegransöarna (Gunnar D Hansson, 1989/1991/1994)

Det här är tre gamla böcker som gavs ut i samlad pocket 2008, enligt baksidestexten Gunnar D Hanssons genombrottstrilogi. Han skrev då liksom senare i en genreöverskridande stil mellan poesi och essä, men här med slagsida åt poesin. Även det som drar mot resonerande facktext är egentligen prosalyriska stycken, åtminstone i de första två böckerna. Idegransöarna är både den längsta och den mest essäistiska.

Olunn är ett äldre dialektalt namn på makrillen, vilken fisk den korta boken handlar om. Efter några lyriska saltomortaler på delvis fornnordiska nedsinglar en faktaupplysning om makrillen som medeltida handelsvara, något om Brandes och Dickens, och så vidare igen. "Varje gryning ligger bakbunden i drömmar / En makrillärare föll i stentrappan / död bland stigande fossiler / från själlösa tider / förvildad för ett ögonblick / bland hemspråken / […]" står det fint i den avslutande dikten – tider går omlott, med makrillen som en existentiell spegel.

Lunnebok handlar om lunnefågeln och lyckas förmedla en rikare bild av denna än man just fått om makrillen, om synen på lunnen genom den nordiska historien, om ord och etymologier, om dess förekomst i Bohuslän, om fågeln som en historisk konstant och människorna som kränger hit och dit. Lunnefågeln försvann från bohuslänska Soteskär "ungefär samtidigt som de blivande modersmålslärarna i Sverige av sakkunniga inom stat och näringsliv inte ansågs behöva vara förtrogna med den äldre västskandinaviska litteraturens språk och uttrycksformer" – hur rimlig är inte denna analys!

Idegransöarna är som sagt mest essäistisk av de tre och pendlar mellan fakta om bågskytte, biologiska data, etymologier (igen) och ortnamn, mytologisk spekulation, dagbok, anekdoter, citat – och poesi. Men nu oftare med påtaglig koppling till ämnet, ibland helt berättande med bruten marginal som i Tapeshavet. Det finns verkligen mycket att notera om idegranen, från Yggdrasil till Iföverken.

Jag har nog sagt allt jag för tillfället förmår om Gunnar D Hansson i tidigare inlägg. Jag har jämfört med den tematiskt besläktade Lotta Lotass, och måste alltjämt döma till hennes fördel; det är en smaksak förstås. Det är oriktigt att läsa GDH som essäist i första hand. Han är poet, eller kanske kort och gott stilist. Om han också råkar föra resonemang så är det en sidosak, och jag har ofta intrycket att en kursiverad rubrik inom parentes är viktigare än en dikts innehåll, eller att en skenbart omotiverad anafor är en mer betydelsebärande gåta än ett prosastyckes ansats och slutsats. Mycket ger intryck av att vara nedkastat i stunden, helt preliminärt: "Naturlagarna som mänskliga gränsstationer; lunnefågelns häckning på Soteskär som en mänsklig naturlag; dess försvinnande; minimum: att det inte är helt absurt att jag är vad jag är […]" – men också genomredigerat ner till minsta semikolon. Många uppskattar nog detta sätt att vara personlig på. Jag föredrar Lotass anonyma stenansikte. För att jag själv saknar märg?

Fläderälva vid språkets månbelysta källa (Mickaela Persson, 2025)

Mickaela Persson debuterade 2022 med En adept till mästaren av schack gör en inre färd i Sibirien, för vilken hon belönades med Katapultpriset. Någon uppmärksamhet i övrigt verkar hon inte ha fått. Nu kom just en andra bok med lika vacker titel: Fläderälva vid språkets månbelysta källa. Överdådig, överlastad, men vacker, eller hur?

Jag läste den och läste om debuten häromveckan. De skiljer sig åt på vissa sätt, men poetens röst är lika framträdande i båda, lika mogen och, vill jag säga, unik. Till nödvändig bakgrundsfakta hör att Mickaela Persson är blind, eller "ser från födseln endast ljus och mörker" som presentationen lyder. Hennes dikter rör sig (därför?) i en sorts teatralisk dagdrömsfantasi och är sprängfulla av sinnlighet: dofter, smaker, röster, prassel, ja faktiskt också färger. Det är kärlekspoesi. Lesbisk. Jag kommer någon gång att tänka på Eva-Stina Byggmästar i det uppskruvade, nästan kitschiga sättet att vältra sig i känslorna, och Persson griper efter de mest storvulna symboler för att gestalta dem.

Fläderälva är tvåhundra sidor ensidesdikter i elva sektioner (bara det en oförvägenhet) som handlar om diktjagets förälskelse i sin lärare på introduktionskursen i lingvistik.

Dalälven forsar när vi går över bron.
Jag har pappas jacka rufsigt hår
och en ljudfil med din stämma:
mango äpple krossad sammet
pistageglass blåeld sunset yellow
crème brûlée oceaner silvermåne rök
vide viol indigo vattenmelon …
Du andas på inspelningen.
Fångade andetag av flädervin.
Brusande regnbåge i mitt öra.

Det myllrar så här av frukter, ädelstenar, blommor och drycker, och av gudinnor och musik och av någon anledning söderhavsmiljöer. Men diktsamlingen är också en sorts studiedagbok om lingvistik. Kärleken och de nya kunskaperna går hand i hand:

Den grammatiska termen kasus
härstammar från grekiskans ptosis
som är ett fall
och från latinets cadere
som betyder att falla.
Jag har handlöst fallit
i havet av genitiv.
Du kallade mig klok
när jag sade att genitiv förutom nominativ
är de svenska adjektivens enda kasus.

Många dikter börjar med en förklaring av någon språkvetenskaplig term för att, som ovan, bryskt övergå i dess metaforiska tillämpning på kärleken till läraren, Eva. Ibland är kärleksledet så underordnat att det mer liknar sakdikt om ikonicitet, morfologi eller perfektiv aspekt. Men alltid finns ett slags barnslig fascination som håller dikterna samman, även när de går på och blir nästan babbliga i sina uppradningar av bilder och liknelser: "Varför är alla oense om månens färg? / Somliga hävdar att månen är blå / andra säger den är av silver. / Gulvit som grädde? / Bländvit som diamant? / Brandgul med flammiga ljusgrå partier?" Sapfo står motto till ett kapitel. Man tycker sig då och då läsa en pratglad Sapfo som är mer intresserad av sin egen nyfikenhet än av koncentrerad kommunikation, och det är bara härligt. Det görs heller inga försök att gjuta ihop kärleken, lingvistiken och diktens eget språk till en komplex helhet som är större än de tre delarna. Länkarna emellan är ytliga, ofta banala. Varje dikt är en avslutad tanke. Det kan bli lite repetitivt (jag vet inte hur många gånger verbmoduset optativ får stå för längtan) men det understryker bara att det här är direkta dikter, utan andra omvägar än små läckra piruetter, och absolut inte självmedveten metapoesi.

Eller? För det händer något med språket genom anhopningen av sinnesintryck och inkongruenta metaforer.

Namnet Eva brusar vitt
formar en stjärnbild
sju prickar över bladet.
På punktskrift är namnet
som en vilande ballerina
i klockformad krinolin.
Toner av Eden sandelträ och ekmossa.
Tre bokstäver av mörk biskvi.

Den bildvärld som skapas genom dikt efter dikt går inte ihop, kränger hit och dit mellan tyger och nötter och himlakroppar och popsånger. Men det har inget med surrealism eller sökta bilder att göra. Vissa ord och fraser återkommer med underlig självklarhet: "krossad sammet" till exempel. Mejeriprodukten ghee och "Kathy's song" av Eva Cassidy. När de används i en liknelse för tredje eller fjärde gången upphör de att vara poetiska effekter. De är del av en exakt och okonstlad verklighetsbeskrivning där tyll, undiner och färgen blå hör naturligt samman med cikoria, mango och orten Dala-Järna. Kanske är det självmedvetet ändå, i meningen precist och avsiktligt, men aldrig poserande.

Just frasen "krossad sammet" finns redan i debutboken. Även den är historien om en kärlek, men avgjort mer drömsk, mindre glättig och mer mystisk. Finns ens Oksana, Xenia och Belle, om de inte är samma figur? Stora delar av boken går att läsa som diktjagets dagdröm vid poolen på Almåsa havshotell:

Tjejen i solstolen luktar bourbonvanilj.
Hon ligger bredvid mig och pratar ryska.

Kvällen har två ljusa rökringar
under sin varma fuktiga hud
och rymden har vänt på dygnet
med förstulet skiftande kattögon.

Tiden har lyft undan babusjkadockans lager
och bara en liten figur är kvar i sanden.
Kvällen.

Det är en lätt dimma av Kahlúa och mjölk
och jag vet
att jag aldrig vågar prata med henne.

Koncentrationen är högre (se den fina tvetydigheten i "rymden har vänt på dygnet") och logiken mera suggestiv än i Fläderälvas raka jämförelser. Här målas mer konsekvent upp en stämning av georgiska vingårdar, sibiriskt mörker, whisky och mörkröda långklänningar och det är kort sagt förföriskt. Den nya boken tar ett steg mot det mer transparenta, men insisterar också, inte minst genom blotta omfånget, på en idiosynkratisk mystik som jag är glad att få betrakta.

Ur Fornegyptens litteraturskatt (övers. Lotti Jeanneret, utg. 1962)

Nu kommer några inlägg som jag ska försöka hålla summariska, en hastig genomgång av ett par veckors semesterläsning.

Den här vill jag rapportera något om till den som möjligen står på ett antikvariat med boken i handen och googlar omdömen. Det vimlar väl inte av svenska samlingar av egyptiska texter och trots sin ålder torde denna ännu äga aktualitet, liksom för övrigt Bengt Julius Petersons lilla Fornegyptisk litteratur (1965). Några till finns säkert, och nyare.

Där Petersons bok koncentrerar sig på det vi skulle kalla prosa, och dessutom bistår med rätt utförlig kommentar, lägger Jeanneret vikten vid poesin och låter den stå på egna ben. Det klarar den! Särskilt i hennes lyriskt känsliga tolkningar. Plurala verb och några andra poetiska stildrag skänker dikterna en mild högtidlighet som de mår bra av i kombination med sina raka formuleringar (man kanske associerar till psaltaren eller så). Jeanneret får fram en sorts naiv och lite präktig omedelbarhet.

Nu tänker jag framför allt på kärlekspoesin. Den får ta stor plats. Så här kan det låta:

Jag far nedför floden i en roddbåt
med en knippe vass på min arm.
Jag vill till Memphis och Ptah
för att bedja sanningens herre
att ge mig min älskade i natt.

Visst är man där! Vidare heter att "Floden är som en vinstock" och "Memphis är en skål med kärleksäpplen / åt guden med det strålande anletet". I en annan dikt frågar sig jaget: "Hur ovetande är du, mitt hjärta! / Varför vill du undvika Mehi?" och fortsätter: "När jag går förbi honom / förråder jag mina känslor." Enkelt och vackert.

I boken finns också böner, hymner, vishetstexter med mera, och ett par berättelser på prosa: "Sagan om den ödesmärkte prinsen" och "Sagan om de båda bröderna". Den senare har viss likhet med den bibliska anekdoten om Potifars hustru, men drar iväg i rätt galen riktning. Bata, den lurade brodern, dör och återuppstår på alltmer märkliga vis och sagan slutar så här:

Hon greps av skräck och när hon dagen därpå satt till bords med farao sade hon återigen till honom: "Svär vid gudarna att du gör vad jag ber dig om!" Han svarade: "Din bön skall bli uppfylld vilken den än är." Då sade hon till honom: "Hugg ner träden och låt såga bräder av dem." Så skedde, men medan hon stod och såg på trängde en träflisa in i hennes mun. Hon blev havande och födde en son som var ingen annan än Bata själv. När han vuxit upp lät han döda faraos gemål och blev härskare över Egypten.

Det kan vara intressant att jämföra med Bengt Julius Petersons version:

Flera dagar efter detta reste sig Den Härliga och skänkte i för Farao, och Man hade det skönt med henne. Hon sade till Hans Majestät: Svär för mig vid Gud och säg: Det som Den Härliga säger mig, det skall jag uppfylla för henne – du säger så!
    Han lyssnade på allt vad hon sade. Hon sade: Låt fälla de två perseaträden och gör sköna möbler av dem!
    Man hörde allt vad hon sade. Nu lät Hans Majestät skicka i väg kunniga arbetare. Man fällde perseaträden för Farao. Kungahustrun, Den Härliga, såg på. Då flög en flisa och kom in i Den Härligas mun. Hon svalde den och blev i samma ögonblick havande. Man gjorde helt efter hennes önskan med dem [träden].
    Flera dagar efter detta födde hon en son. Man gick för att underrätta Hans Majestät: en son har fötts dig.
    Då hämtade man honom och gav honom amma och sköterskor. Man jublade i hela landet. Man satt och hade en skön dag, och Man var i jubel. Hans Majestät älskade honom mycket, och Man utnämnde honom till Konungason av Kusch.

Det fortsätter lite till. Det är så att man misstänker Jeanneret för att ha parafraserat en aning, men man är lika tacksam för det. Peterson håller sig till den skvader som ofta syns i populäregyptologiska sammanhang: textnära utan att vara textkritisk, läslig utan att vara riktigt läsbar, och i slutändan mystisk på ett kanske mystifierande vis. Läs gärna honom med, men njut av Jeanneret.

Pansarkryssaren (Molly Johnson, 1955)

Jag vet inte om det här är en levande minor classic bortom det att Modernista återutgav den i sin gula serie 2009. Minns någon den? One hit wonder kan man också säga. Det var författarens debut vid tjugofyra och sedan kom bara en bok till trettio år senare.

Kortromanen (cirka 70 sidor netto) börjar med att en rysk pansarkryssare, uppenbart inspirerad av dito Potemkin, dundrar in längs ån i den lilla arbetarbyn Grusviken, rör upp slam och kraschar mot en bro. Något litet om invånarnas reaktioner följer, innan ett längre avsnitt om ett lyxhotell på Bahamas där direktörer, turister och infödingar drabbar samman i förvirrande våld. På slutet knyts allt ihop i Grusviken, i något som är rätt mycket arbetar- och klasskildring.

Den har ganska mycket av debutroman: kort och klatschig och vill mycket. Energin har den absolut, allt är skrivet i en mycket expressiv stil med häftiga metaforer och konstiga infall, talspråk ibland, ibland brev eller engelska eller utropstecken. Som en ung debut kunde låta på den tiden när det tuffa var svår modernism.

Den tar sig i sista partiet, när texten har hunnit ackumulera mening och referenser som en snöboll. Sveriges konung står i fabriken och bugar för sig själv ("Sådan var hans saknad efter hovmarskalken!") medan pansarkryssarens kapten Vassilij agiterar för de vilda arbetarna. Det är åtminstone estetiskt effektfullt.

Ur spår (utg. 2003)

Det här är en liten volym som utgavs av Rönnells antikvariat lagom till herrar Claes Hylingers och Magnus Hedlunds sextioårsdagar. Den innehåller tre essäer av vardera Erik Andersson, Jan Erik Vold (på norska) och Torsten Ekbom, samt på slutet några tidigare opublicerade snuttar av jubilarerna följt av en ambitiös bibliografi. Någon ansvarig redaktör lyckas jag inte identifiera, kanske Pekka Särkiniemi på Rönnells.

Mitt intresse för boken ligger helt och hållet i att Erik Andersson medverkar, fast kanske någon bråkdel också för Hylingers skull. Jag har ju läst hans Ett långt farväl nyligen. Jag vågade inte dra några slutsatser utifrån ett verk, men att döma av Erik Anderssons beskrivning var den boken visst representativ. Eftersom de alla är det. Andersson ägnar rätt många stycken åt Ett långt farväl i sin mer eller mindre kronologiska genomgång av författarskapet, vilket tycks bestå av böcker som alla är en säregen blandning hugskott i spridda genrer (Andersson uttrycker det mer exakt och rättvist än så). Man behöver inte gilla Hylinger för att uppskatta Anderssons personliga och nyfikna essä, som kanske bara saknar det där måttet av lågmäld ironi som han annars är så bra på – det här är ju också en sorts vänbok.

Jan Erik Volds text är mer renodlat biografisk och i slutändan nog mest givande för de som var med när det begav sig, eller som önskar att de varit det. De unga Hylingers och Hedlunds upptåg i och vid sidan av litteraturen framstår som rätt så studentikosa. Mer välvilligt inställda läsare kanske hellre talar om dada, fluxus, oulipo och patafysik, och det säkert med rätta. Ekboms essä om Magnus Hedlund gör mig snarare sugen på att återbesöka Raymond Roussel än på att läsa hans arvtagare, som jag blir mätt på redan i citat. 

Jag hade nog älskat Magnus Hedlunds formexperiment och ordvitsande gåtor som tjugoåring. Det finns något sorgligt och anemiskt med fullvuxna män som fortfarande ger sig hän åt det där. Hylinger å andra sidan vill jag hitta mer av; hans egensinne verkar mindre konstruktion och mer personlighet och stil. I välmåttade doser åtminstone.

Tunneln och andra berättelser (Friedrich Dürrenmatt, utg. 2024)

Dürrenmatt skrev veterligen inga tjocka böcker, men den här är tunnare än de flesta: ett litet plock noveller på inalles cirka 60 sidor, närmast ett häfte. "Tunneln" anses viktigast och "räknas som en surrealistisk klassiker" enligt baksidestexten. En tågpendlande student far in i en tunnel som visar sig aldrig ta slut, och situationen blir alltmer panikartat absurd. "Hunden" och "Huset" är liknande berättelser om att konfronteras med det bortomrationella, författade i en mycket snårig stil med bisatser på bisatser. Till och med Thomas Bernhard-översättaren Jan Erik Bornlid verkar snubbla några gånger. "Det välgödda korset" är en satirisk anklagelse mot schweizisk nationalism.

Rebecka Kärdes efterord förklarar: "Rationella, mänskliga krafter gör sitt yttersta för att med rationella och mänskliga metoder – ingenjörskonst, vapen, psykologi… – bemästra irrationella och omänskliga sådana. I samtliga fall är utgången dödlig." Hon fortsätter sin tolkning och den är intressantare än novellerna själva, går in på Dürrenmatts biografi och hans relation till hemlandet och tyska språket, men hon avslutar rumphugget. Jag blir aldrig riktigt klok på varför just dessa fyra texter har utgivits ihop, men Ellerströms borde ha ett bra skäl. Dürrenmatt brukar vara klinisk i överkant för min smak, och även dessa små kafkaexperiment känns mer som material för symboltydning än levande litteratur. Det är väl min bristande ork.

Tåbb med manifestet (Lars Ahlin, 1943)

Lars Ahlin är en stor och produktiv författare som jag fortfarande har ett alldeles för anonymt förhållande till. Det här min första. Hans första också, efter tio års ihärdiga försök att få debutera (vilket han beskriver i de senare upplagornas förord).

Kan man räkna honom till arbetarförfattarna? Brukar man? Debuten handlar i alla fall om en nittonårig ung man på drift genom norrländska byar och städer (och till sist Stockholm), arbetslös i depressionens tidiga trettiotal. Han slår sig tillfälligt i lag med andra trashankar, blir inbjuden i ena stugan och utskälld i nästa, lockas att begå inbrott och hänger med en mattskojare från stad till stad. Ett slags Vägen ut möter Möss och människor möter … något annorlunda, mer filosofiskt stringent. Tonio Kröger? Å ena sidan roadmovie, å andra sidan socialistisk idékritik uttryckt som utvecklingsroman.

Tåbb tyr sig till kommunistiska manifestet som till en helig text. (Parallellerna mellan politisk övertygelse och religiös tro är genomgående och blir till slut helt explicita.) I manifestet ser han inte blott en samhällsanalys utan en dömande lag. Där står att endast arbetet kan frälsa proletären. Men han som står utan arbete, han är då en trasproletär! Det är den nedrigaste sorten, som rätt vad det är kommer låta sig köpas för reaktionära syften. Hans enda hopp står till att åter bli "insläppt i produktionen". För att göra en lång historia kort utsätts denna hans tro för olika prövningar i kontakten med människor han möter på luffen. Han lär känna flickor som han lämnar igen för marxismen; hans politiska snuttefilt är bara hans och tål inte att utsättas för mellanmänsklighet. Man kan säga att han klär sin omognad – osäkerhet, enkelspårighet, dålig självkännedom, svajig empati – i socialistisk dräkt.

Det där hanteras tydligt men smidigt gestaltat genom större delen av boken. Hans ideologiska dubier eller vacklande tro är lika mycket realistisk psykologi. Och inte bara Tåbbs, de runt omkring honom också. Naturligheten med vilken miljöerna skrivs fram är imponerande. Bifigurer får ta den plats de för tillfället vill: plötsligt kan Tåbb smälta in i bakgrunden och inte nämnas på tio sidor medan röjiga killar på värdshuset sjunger visor och dividerar om småpengar, sedan är han där igen som om ingenting hänt. Små utflykter på kollektivromanmark. Språket spänner stilsäkert över en bredd som inte finns idag (nu kommer min käpphäst igen), från kåkfararslang till bibelcitat via en lyriskt stiliserad normalprosa som vittnar om beläsenhet från ett helt folkhögskolebibliotek.

Mot slutet finns en lång scen där en äldre bifigur läser en allegorisk novell och gör en utläggning om Luther, Marx och individens roll i samhällskonflikterna. Tåbb genomlider sedan kval och lidanden värdiga Dostojevskij följt av en etisk omvärdering som är tre delar vuxenblivande, sju delar dialektisk syntes. De sista sidorna utspelar sig några år senare och det är rena kärleksromanen, med vedhuggning och varma blickar hemma på familjegården; äntligen kan Tåbb och hans älskade få varandra, tack vare insikten att "den manligt renkönade kulturen och civilisationen [borde] ersättas av en mera mänsklig där den manliga och kvinnliga ingått en oskiljbar förening". Förvånande vändning men inte dåligt. Men bäst är de tre fjärdedelar där filosofin spelar charmigt tvärsäker andrafiol bakom Tåbbs äventyr i fattigsverige.