Parallellt med det i förväg avbrutna sommarprojektet att läsa Goethes italienska resa gav jag mig i kast med Krig och fred, vilken jag också gick i mål med. Det är på sitt sätt rogivande att sjunka in i en bok som aldrig tar slut (cirka 1800 sidor uppdelade på fyra band), men jag vågar inte tro att jag hade klarat av det utan frustration om jag bara hade någon timme om dagen att läsa, så jag är glad att jag passade på under semestern.
Jag har läst Krig och fred i översättning av Barbara Lönnqvist, utkommen 2017 på Lind & Co. Det är den första svenska utgåva som följer Tolstojs originaltext utan klåfingriga förenklingar. Den ska inte förväxlas med den förmenta "originalversionen" utgiven på Bonniers 2006, som återger ett hopkok av ofärdiga utkast och är bara drygt hälften så lång som den fullständiga texten. Lönnqvist är inte nådig mot det påhittet i förordet.
Många av replikerna i romanen uttalas på franska, vilket är helt enligt tidens sed – franskan var huvudspråket i de ryska adelssalongerna i början av artonhundratalet. Till skillnad från i tidigare översättningar behålls här franskan helt intakt, tror jag, men den kompletteras ofta av parafraserande inskott på svenska, och jag har svårt att avgöra när de är författarens och när de är översättarens. Kanske är det elitistiskt, men jag hade gärna sluppit översättarens ansträngningar att förtydliga den franska som hon förmodar svårtydd för en normalkunnig. Ibland lämnas ändå hela meningar utan översättning, medan oväsentligheter dubbleras på svenska. Men det hela är i sammanhanget en bagatell.
Jag kan naturligtvis inte säga något meningsfullt om detta enorma verk utan att alldeles förhäva mig, men jag kan kort sammanfatta min upplevelse. Krig och fred utspelar sig 1805–13 plus en liten epilog några år senare, under Napoleonkrigen. Vi får följa några adelsfamiljer i Moskva och Petersburg och på sina lantgods, där det intrigeras och konverseras, folk förälskar sig, festar och bedriver politik. Vi får också följa med ut i fält, där livet i militären beskrivs genom sönerna i samma familjer, unga män drivna av sin tro på en högre idé eller av lojalitet till kejsaren.
Det första bandet inleds i fredstid med introduktionen av berättelsens huvudpersoner i ett vimmel av inbördes relationer. De på olika sätt idealistiska sönerna Rostov och Bolkonskij drar ut i krig och deltar i den stora ryska förlusten mot fransmännen i slaget vid Austerlitz 1805, vilket ska komma att sätta spår inte minst hos den senare. Det andra bandet utgör ett slags mellanspel, där sex–sju år förflyter utan krig och personporträtten broderas ut. I det tredje bandet varvas fiktionen med att Tolstoj själv kliver in och resonerar om orsak och verkan, varför det som skedde skedde. Ett stort parti utgörs av förberedelserna för och själva slaget vid Borodino 1812, som får en oklar utgång. Vissa kapitel lämnar helt de fiktiva personerna för att istället gå in i Napoleons huvud eller skildra ett krigsråd hos den (lika verklige) ryske överbefälhavaren Kutuzov; de delarna blir som ett mellanting som knyter samman fiktionen och historiefilosoferandet. I det fjärde bandet når fransmännen Moskva, som hastigt utrymts. Några har dött eller dör, alla är förändrade av katastrofen. Även här kommer Tolstoj in och resonerar om händelsernas gång, och epilogens andra del utgörs helt och hållet av en diskussion om den fria viljan. I epilogens första del har vi då fått se hur det gick för de överlevande några år efter krigets slut.
Tolstoj går i polemik med den då gängse historieskrivningen, som fokuserade på stora män vars vilja och genialitet ansågs forma historiens gång. Han menar istället att Napoleon och de andra makthavarna är historiens verktyg och att ingen har makt över det kaotiska samspelet av små händelser som tillsammans bildar historien. Alla förklaringar av krigsförloppets orsaker är efterhandskonstruktioner som tar fasta på godtyckliga detaljer. Återkommande kritiserar han försöken att spekulera i vad som hänt om den och den fältherren istället gjort si och så, för han menar att det vore en omöjlighet då andan bland soldaterna inte hade tillåtit det. "Andan bland soldaterna" verkar ibland som en nästan magisk kraft. Den tangerar "folkets gemensamma vilja", ett begrepp som också svävar någonstans däruppe. Dessa stora krafter var hur som helst något som överbefälhavaren Kutuzov förstod att respektera, varför denne hyllas i kontrast mot många andra makthavare som fåfängt handlade för sin egen äras skull. Kutuzov förstod att följa med händelsernas okuvliga gång och lät det ske som måste ske. Ytterst ska finnas någon form av lag, att likna vid en naturlag, som bestämmer människors handlande, men Tolstoj kommer aldrig fram till vilken denna är – vilket såklart hade varit omöjligt. Han resonerar istället om nödvändigheten att se saken på det viset och på vilket sätt det är förenligt med idén om den fria viljan. När han gör detta låter han ingenting förbli osagt och det kan bli en smula långrandigt, och – gissar jag utan att vara helt insatt i den moderna historievetenskapen – kanske inte längre lika brännande aktuellt.
En sorts motsvarighet till Kutuzov på det personliga planet blir Pierre. När berättelsen börjar är han en tämligen sorglös ung man som dock saknar och söker riktning i livet. Offer för omständigheterna låter han sig utnyttjas av andra och hamnar dit hans trevande försök att hitta mening tar honom. Men till sist, efter krigets prövningar, finner han frid och lugn i att acceptera det som sker, förlitar sig på Gud och ser världen klart när han lagt bort försöken att aktivt sträva.
Själv ser jag mig själv bäst i den cyniske men tidvis hoppfulle Bolkonskij. Men jag ska inte säga mera. Det är en spännande paradox i att Ryssland som är så influerat av Frankrike språkligt och kulturellt råkar befinna sig i krig med dem. Det är också fascinerande hur Tolstoj lyckas beskriva respekten för och kärleken till den ryske kejsaren, både inifrån huvudpersonerna och utifrån med mild ironi, så att den blir levande och helt förståelig ännu idag. Många fler reflektioner har jag glömt eller låter nu vara.
Det är ett storslaget verk och jag är glad att jag haft tid att leva med de här människorna i över en månad. Jag är förresten tacksam att kapitlen är korta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar