Goncourtpriset 2021 och på svenska 2023. Titeln är ett citat från Bolaños De vilda detektiverna (vilket översättningen "Fördolt är minnet av människan" inte har tagit hänsyn till, men det ordagranna lät väl inte tillräckligt poetiskt). Man anar att Bolaños episka snurror varit till mer inspiration än så.
Diégane Latyr Faye, en ung och lovande senegalesisk författare bosatt i Paris (så långt i likhet med Mohamed Mbougar Sarr) har sedan gymnasiet hört talas om en bok av en annan senegales, Le labyrinthe de l'inhumain ("Omänsklighetens labyrint") av en viss T.C. Elimane, som gjorde skandal 1938. Elimane ska först ha blivit hyllad som en "Rimbaud nègre", för att sedan anklagas för plagiat; hans bok är notoriskt svårtillgänglig, det enda man kan vara säker på är att den besitter en närmast mystisk kraft att förändra ens liv. Det är också vad som händer när Diégane av en tillfällighet får tag på ett exemplar. Mysteriet Elimane börjar bit för bit att nästlas upp, och det via Diéganes romans med en författarinna i 60-årsåldern, en kvinna vars personliga koppling till demonförfattaren ska visa sig oväntat intim. Livshistorier rullas ut i flera generationer och sveper över fransk kolonialism, första och andra världskriget, genom litterär efterkrigsexil i Buenos Aires och parisiska caféer och porrklubbar fram till nutiden.
Handlingen snirklar sig välkonstruerat, ständigt i hälarna på den undflyende Elimane. Bilden av honom och hans bok skiftar och kompliceras: den klassiska genimyten viker för misstanken om postmodernt skämt avant la lettre; kanske är det en ordinär roman som förtrollats av ryktet, eller tvärtom den perfekta, ultimata romanen – eller rör det sig om en magisk talisman, en fantasi från grunden upp? En belärande symbol för språkets makt, kärlekens makt, kolonialt förtryck och för relationen mellan verk och författare? Genom alla sidospår och successiva avslöjanden suger Elimane åt sig lika mycket innebörd som boken – hans namn består av "min gud" ("Eli, eli, lema sabachtani?") och engelska/tyska "man", "människa", är det en slump? Vad är inte en slump?
Det här är en stor roman som har allt för att fängsla en läsare. Den ställer angelägna politiska och estetiska frågor som får en att reflektera över litteraturen och livet – måste man välja mellan de två? – och den har kärlekshistorier, äventyr och spänningsinslag, rentav med övernaturlig touch. Den stannar stundtals upp och reflekterar, filosoferar, infogar brev och citat och några avsnitt i medvetandeström, och när den löper på vanlig romanprosa är det i sammanflätade tids- och berättarskikt. Imponerande. Men jag kan bli ganska trött på det här. Det är helt enkelt en bok som anstränger sig väldigt för att vara en "stor roman", vilket bara understryker att den inte riktigt är det.
Alltför mycket är godtyckligt. Varför medvetandeström? En av personerna umgås med Gombrowicz och Ernesto Sábato i Argentina. Vad betyder det, förutom att det är kända författare? De blir föga mer än namn, så varför inte två andra, eller inga alls? Diégane har ett komplicerat förhållande med Aïda, en ung journalist som bevakar politisk aktivism runtom i världen. Det gör hon tydligen för att ge ett alibi åt de klumpigt påklistrade kapitlen om ett uppror i Dakar mot slutet av handlingen. Hon och alla andra bifigurer förkroppsligar var sin definierad personlighet och en livsattityd som de utan vidare kan uttrycka; de är insiktsfulla eller gåtfulla, aldrig oreflekterade eller försagda.
De gester som driver intrigen är alltid lite för storslagna, som hur Aïda inte bara kan sluta höras av när Diégane och hon gör slut, utan byter nummer och raderar sitt facebookkonto. Larger than life? Att lägga ut ett påstående som "det förflutna kan inte göras ogjort" över en hel sida när tankegången kan gissas efter en mening tillför i alla fall inte upphöjd stilisering, bara ord, bara patos och en känsla av att här försiggår viktig litteratur.
I botten finns en berättelse som kunde engagera, och som då och då gör det. Det hade räckt.
