Echnaton, sanningssökaren (Naguib Mahfouz, 1985)

SVT 2 sände Philip Glass opera Akhnaten i lördags kväll och jag råkade se den. Därmed väcktes min lust att läsa om den här romanen om faraon. Skriven av en egyptier, vars Sorl över Nilen jag också läst.

Echnaton, som han absolut bör heta på svenska, var alltså den egyptiske kung som bröt med den traditionella religionen för att istället påbjuda dyrkan endast av Aton, solskivan. Han stängde tempel, byggde en ny huvudstad, lät hugga bort gudanamn från inskrifter i hela riket, etc. etc. Efter hans död återställdes allt till det normala och man ansträngde sig att utplåna alla spår av hans kätterska idéer och verksamhet. Därför vet vi ganska lite om honom. Hans drottning hette Nefertiti och han efterträddes på tronen av den rätt ointressante Tutankhamon, som ändå är mer berömd bara för att man råkade finna hans grav intakt 1922. Detta som bakgrund.

Romanen har formen av en undersökning. Det har gått något årtionde sedan Echnaton störtades och en pojke ger sig ut på resa genom landet för att intervjua de efterlevande som stod kungen nära, både vänner och fiender. Amons överstepräst inleder med nedgörande ord om kättaren, Nefertiti avslutar med sorgetal och apologi. Dessa och tolv andra vittnesmål målar upp en bild av Echnaton och hans regering som aldrig blir helt samstämmig och som ur alla vinklar är tendentiös. Det är ett sätt att närma sig honom rimmar väl med hur han framträtt för den moderna världen: som en undflyende projektionsyta. Med den kringresande pojkens inramande anmärkningar får berättelsen dessutom en doft av fabel (av myrra och ökensand...). Om det inte är min exotiserande fantasi som luktar så.

Mångstämmigheten till trots finns en kärna. Echnaton beskrivs av alla som veklig och feminin, en besjälad drömmare, vägledd av sin religiösa tro. Galenskap enligt vissa, eller offer för manipulation, stark integritet enligt andra. Men knappast en cynisk maktspelare. Hans religiösa övertygelse står över politiken. Den gud han dyrkar är – och det här tror jag motsäger forskningen – ytterst inte Aton, utan något ännu högre och mer abstrakt som kallas för den "Ende Sanne Guden". Det är kärlekens och fridens gud. På hans befallning ersätts hårda straff av barmhärtighet och förlåtelse. Trots att den autentiska hymnen till Aton citeras – med orden "Ingen annan har känt Dig / än Din son Echnaton" – är detta inte Echnatons personliga gud, utan allas gud, närvarande genom tron. "Du vacklar fortfarande, Ay, och din tro är inte stark nog. Du får snart se vilka underverk kärleken kan åstadkomma" säger farao och det är svårt att inte tänka på en annan bekant religionsstiftare (men var inte Mahfouz muslim?).

Det är en tolkning, förstås, och ska man säga någonting intressant om den gåtfulle Echnaton får man lov att hitta på. Och varför skulle han inte ha drivits av en religiös kallelse. Ändå är det en ganska banal förklaring: en stark personlighet omskapar samhället efter sin plötsliga ingivelse. Bilden av Echnaton som romantiker är lätt att förstå, men just därför är den mindre intressant än den på många sätt obegripliga egyptier han måste ha varit. Hur kan Atondyrkan ha vuxit fram naturligt ur den traditionella religionen? Hur samspelade den med personkulten av Echnaton själv (som här tystas ned)? Här är det prästerskapet som står för pragmatisk politik och Echnaton för det överjordiska – men bör inte prästerna ha känt djup oro inför denna hänsynlösa störning av maat?

Men varje berättelse om Echnaton bjuder in frågor och invändningar. Givande läsning, alltså.

Erland Lagerlöf: Homerosöversättaren (utg. 1958)

Det här är ett grått litet småtryck på 30 sidor som "utsändes av C. W. K. GLEERUPS FÖRLAG som en hälsning vid årsskiftet 1958–59". Man undrar vem som fick den hälsningen. Innehållandes trenne små uppsatser: "Erland Lagerlöf" av Algot Werin, "Om Erland Lagerlöfs Homerostolkning" av Gerhard Bendz och "Den okända hjälteskaran" av ingen mindre än Ludvig "Lubbe" Nordström.

Werins bidrag är rakt och biografiskt och citerar en del omdömen från forna elever till mästaren (han var till yrket länge gymnasielektor). Man får en bild av Lagerlöf även som student. Han verkar ha varit en pigg figur som ingav den sorts respekt som ett svårplacerat egensinne kan väcka, och en krävande men uppskattad lärare – allt med reservation för att detta är lite av ett hyllningsporträtt. Lubbe Nordströms korta erinringar berättar om en opraktisk men livsglad karl. De lärde känna varandra i Grisslehamn, där den gamle Lagerlöf bodde i den bokbelamrade stuga i vilken översättningarna av Iliaden och Odysséen kom till. Gerhard Bendz, han som tog sig rätten att efter några årtionden modernisera Lagerlöfs översättningar – eller fördärva, beroende på vem man frågar – bidrar med en förbluffande bokstavsnära genomgång av hur Lagerlöf översatt några utvalda grekiska ord och hur han löst ett par versifikatoriska problem. Det ger något till den filologiskt överintresserade (mig) men är knastertorrt och lyckas mer än något annat att framställa Bendz själv som en första rangens fackidiot.

Ungefär samma upplysningar kan fås i Jan Stolpes efterord till Svenska Akademiens utgåvor av Lagerlöfs Homeros, där för övrigt Nordströms artikel citeras. Men det här är ett fint komplement.

[Sefarad (Antonio Muñoz Molina, 2001)]

En mycket stiligt designad bok i orange nyanser och den första som kom ut på förlaget Palabra, inriktat mot spanskspråkig litteratur, år 2018. Jag ska erkänna att det var formgivningen som vann mitt intresse för boken. Den sägs enligt förlagstexten vara författarens största verk, den är på 530 respektingivande sidor och den handlar om nittonhundratalet. Mer exakt det nittonhundratal som var krigens, förföljelsernas, flyktens, dödens och rädslans århundrade. I kalejdoskopiska kapitel berättas om Kafkas käresta i fångläger, en tysk kommunist på flykt från sina gamla kamrater, Victor Klemperers väntan på att bli angiven, en judisk skomakare i Tanger och andra i grunden sanna historier.

Nu gav jag upp efter 200 sidor och det är ju ofint att orera för länge om varför. Så i korthet. Berättaren är en anonym berättare, en återberättare av läsefrukter. Det i kombination med en stil som nästan kräver personlighet – långa, böljande meningar – ger ett märkligt intryck av förställning. Varför är meningarna långa och böljande? Det är inte febrigt (som i Mathias Énards lysande Boussole), inte drömskt, inte ettrigt (som hos Thomas Bernhard). En viss onödig ordrikhet spär på intrycket: "en ryttarstaty i den gröna färg som brons ibland kan få till följd av fukt och beläggningar" (dvs. "en ryttarstaty av ärgad brons"). Elisabeth Helms översättning verkar inte vara skulden till det.

Texten vill levandegöra men förblir sluten, för ödena och händelserna beskrivs i allmänheter, som biografiska notiser med enstaka bilder av rockslag och bleka ansikten. Människorna känner den oro, fruktan och kärlek man förväntar sig. Berättaren kommer med instick som:

Det skrämmer mig att allt är så bräckligt, att ordningen och lugnet i våra liv alltid hänger på en skör tråd, att vardagsverkligheten som känns så trygg och välbekant plötsligt kan slås sönder i en omvälvande katastrof.

Det är alltför banalt. Det är allvarliga ämnen, och visst kan det allvarliga vara banalt. Men måste det skrivas då? Måste det läsas? Problemet är att det är tråkigt. Jag får också en aning om att världen, även i sina värsta förskräckligheter, inte är allvarlig på det här sättet. Möjligen på ett annat sätt. Marguerite Yourcenars sätt, Birgitta Trotzigs, Maxim Grigorievs. Man måste göra något mer än vittna, kanske är det jag vill åt.

Några bra scener fanns på de sidor jag läste och det är säkert några fler därefter, men det räcker inte för mig.

Spår förbi Kolonos (Eyvind Johnson, 1961)

Den här bokens tillkomst beskrivs i det första kapitlet. 1928 planerade Eyvind Johnson att ge ut romanen Herr Clerk, vår mästare, en historia som utspelade sig omväxlande på jorden och i himlen. Förlaget gillade emellertid inte himmelsdelen och den jordiska halvan utkom ensam under titeln Minnas. De kapitel som ströks blev ena hälften av Spår förbi Kolonos.

I vartannat kapitel följer man därför ängeln August Lyra, styrman i Himmelrik, och hans Mäster och Herr Petter och några andra. Man hör ju på namnen att det inte är någon vördnadsbjudande allmakt vi talar om; Himmelrik är ett skepp på drift genom rymden (Rymden) och har människorna bara just inom räckhåll. Mäster vill höra sin styrman berätta om kärleken. Han pejlar in på radion hur människorna där nere kämpar mot sin natur, och försöker förstå.

Den andra hälften utgörs av författarens resa till Grekland år 1961. Han besöker alla de viktiga platserna och monumenten, men det är svårt att kalla det en resebok. Han ser antikens greker framför sig och deras gudar; det närvarande tittar bara någon gång fram som genom en dimma. Desto mer levande är minnena från ungdomen i Paris på tjugotalet och barndomen i Norrbotten, hans döde bror, hans mor och folk han mött.

Tidslagren är nästan identiska med dem i Molnen över Metapontion som utkom några år tidigare. Den essäistiska formen tillåter mer explicita formuleringar av idén: hans middagssällskap "är på många ställen och i många tidevarv samtidigt" och han besöker Athens nationalmuseum "i sällskap med bland annat en av mina tider, 1928". Det kan låta banalt men det är det nog inte. Att förstå det mänskliga kräver ödmjukhet i tiden och den får man inte gratis. Eyvind Johnson har arbetat för den, och några gånger tror jag att han talar mer till min bildningsnonchalerande och historielösa tid än till sin egen, som när han står på Akropolis:

Jag känner lycka inför vad jag ser av Akropolis genom minnen av böcker. Läsningen är den möjliga vägen hit: en dörr in i templen, en trappa uppåt höjden. I mina ögon är det snobberi, och ett ganska fult sådant, att förakta läsfrukterna. Man tar inte utan vidare fram Akropolis ur sitt hjärtas djup, aus der Tiefe seines Bewusstseins; man tar fram det ur böcker. Förakta inte böckerna om Akropolis, de många tusen. De är vår väg till Parthenon.

(Vad man nu ska där att göra, genmäler väl samtiden. Klök!) Man bör överhuvudtaget vara misstänksam mot det man finner i sitt hjärtas djup. Det är högmod att tro sig nå in dit: när man "arkeologiserar i [sitt] eget liv" kommer man att finna "nästan oläsliga inskrifter" som ska tolkas "med stor varsamhet". Lyssna!

Kanske är det den konsekventa tillämpningen av dessa outgrundliga perspektiv som gör själva framställningen en smula ofokuserad, åtminstone i en bok som denna, som varken är roman eller memoar eller essä. I andra böcker gör han det bättre. Temats angelägenhet bottnar väl för övrigt i en känsla som han inte var ensam om under efterkrigstiden. Människan är allena i världen, tror sig söka gudar men söker egentligen sig själv. Hos till exempel Willy Kyrklund heter det vanmakt, och människan blir liten och trängd i ett hörn. För att inte tala om tornedalingarna i Aronsons Hitom himlen! Det fina med Eyvind Johnson är att hans människa i all sin ynklighet också blir mångfaldig och rik genom minnena och historien. Att hon också flyter ut lite kan man tåla. Fast 325 sidor kunde han gott ha skurit ner en aning.

The Spy Who Came in from the Cold (John Le Carré, 1963)

Min första John Le Carré och nog min första spionroman överhuvudtaget, så något att jämföra med har jag inte. Förutom filmthrillers då. Huvudpersonen agenten Alec Leamas har varit stationerad för MI6 räkning i Berlin. Efter lång tjänst och nyliga motgångar vill han "komma in från kylan" till en lugn kontorsbefattning. Innan det kan komma på fråga sätts han på ett sista uppdrag för att infiltrera den östtyska underrättelsetjänsten: han får skenbart sparken och spelar misslyckad och försupen, allt för att dra till sig uppmärksamhet från DDR, som helt enligt Londons plan värvar honom som dubbelagent.

Det är ännu fler vändor och lager än så. Leamas är en hemlighetsfull person med grumlig historia, och grumligare blir det. Även en godtrogen läsare som jag lär sig snabbt att varje replik – hans och andras – är en bluff eller dubbelbluff, ett sätt att tala runt det verkliga samtalsämnet, vilket också bara en rökridå som döljer något annat. Det som beskrivs rätt upp och ner som hans känslor eller spontana beslut kanske är medvetna eller omedvetna uttryck för hans låtsade personlighet, eller inte – är han kär i Liz, som han träffar på sin täckmantelstjänst på biblioteket? Det går inte att veta om han vet det själv.

Spiontillvaron gör en människa ensam och cynisk, eftersom ingen går att lita på och allt kan vara förställning. Ändå finns en skillnad mellan öst och väst: tyskarna är hänsynslösa av ideologi ("We cannot build Communism without doing away with individualism") medan engelsmännen handlar exakt likadant – offrar individer för taktiska landvinningar – av "operational convenience". Engelsmännen har ingen "filosofi", de är "bara människor", enligt Leamas. Inte säker på vad som är värst, att ha cynismen som trossats eller att inbilla sig att man är cynisk av naturnödvändighet.

Älskarinnan Liz är medlem i det engelska kommunistpartiet och något av ett våp; hon är den enda som sannolikt är uppriktigt blåögd hela tiden. Så kan en kommunistisk britt inte vara det på riktigt allvar heller. Ett av kapitlen om henne är det svagaste: ytlig nästan melodramprosa om hennes förvirrade känslor. Det är en missprydande svacka i en annars bra bok. En effektiv spänningsroman – dock utan effekter! Det insåg jag först vid lite googling, att det är ju inget smygande i korridorer och avancerade vapen. Det är inte James Bond. Det var kanske nydanande när den kom.

Cell (Amalie Smith, 2012)

Jag läste danska Amalie Smiths Marble för några år sedan, och översatt till svenska finns även den här tunna boken Cell, som är ungefär hälften dikt och prosa plus fotografier.

"Samling" står som en slags undertitel. Samlingen av celler som bildar människans kropp, och som hos jagets partner, jagets "du", har börjat dela sig okontrollerat. Också samlingen av mineralprover på Naturhistoriska museet i Wien. Samlingen av minnen som utgör ett jag. Men minnena av mig finns ju i många personer...

"April är den vackraste / av de 48 månader / vi har känt varandra" inleds diktpartiernas berättelse om det annalkande traumat. Berättaren använder Eliots svartsynta sentens för att häva sig upp i något hoppfullt – genast får hon(?) tag i en sakuppgift: 48 månader. Det är konstruktivt och ger hopp, och därvid ska det förbli. Stenar, kristaller, bisamhällens honungsförbrukning (15 kg på en vinter) ger fakta att mota sorgen med. Jag är svag för det här greppet, nej det är mer än ett grepp, det är en livssyn. Det påminner inte så lite om Miek Zwamborns Vi ses vid världens ände. Det här perspektivet på den individuella sorgen ger en antydan om vad det kunde innebära att inte leva som vår tids individer. Smith gräver längs gränsen mellan jag och du, och mellan jag och icke-jag. Bredvid foton på ett barns samling tappade tänder radar hon upp exempel på abjekt ("det som inte kan förstås som subjekt eller objekt") som "naglar, hår, mjäll, avslitna lemmar, hudflagor som faller från gamla människors ben när man tar av dem stödförbanden". Och hon frågar sig: kan det nyfödda barnet betraktas som abjekt? Vi måste själva dra gränsen mellan subjekt och objekt, mellan levande och dött – världen berättar inte för oss. Cancern – den ska vara abjekt, den är ett otillbörligt överskridande av gränsen vi har dragit och drar runt vår person. Den är på väg att upplösa individen, personen hon älskar, genom att förena honom(?) med det livlösa utanför. Den samlar på det som borde kastas bort, som barnet som hamstrar sina tappade tänder...

Det är en särskilt vacker samhörighet när två människor är i maskopi om att beskåda sig själva som föremål i världen. Zwamborn gör detsamma i sin bok – berättaren och den försvunna vännen kan aldrig riktigt skiljas från varandra när de en gång i gemensam vilja förenats genom materien. Så hittar man ett slags sekulärt nirvana mitt ibland oss. "Andades du med deras maskin" frågar jaget efter ett sjukhusbesök, "Sov du på nätterna, vad drömde du om". Man hör: "Vad är 'du' i det här som händer?". Och vad är jag. Var går gränsen. Fler borde fråga sig det! "Hur skulle man kunna påstå sig vara opåverkad av världen?"

En ljus och vacker bok med fötterna på jorden och sinnena i etern, på många sätt lik författarens Marble. Några kanske kan avskräckas av inte helt inbakade citat av Roland Barthes, Hannah Arendt et al. Det är synd i så fall.

Förförelsen (Witold Gombrowicz, 1960)

Det här är en roman som handlar om två vuxna män som reser ut på polska landsbygden och får syn på en pojke och en flicka i sextonårsåldern som de genast blir besatta av att föra samman till ett kärlekspar mot deras vilja. Fler personer anländer och rubbar balansen och allt slutar med mord.

Jag är avgjort för dum för att fatta det här men kanske klok nog att begripa varför. Det beror delvis på bristande koncentration, för jag vek omsider ner mig när jag insåg vilken genre det är frågan om. En ung Jan Stolpe skriver i förordet om den sekulariserade människans hjälplöshet, och det med sådana naiva studiecirkelsformuleringar som väl endast var tillåtna i förord mellan ca 1945 och 1968 ("Varje form som man på så sätt tilldelas kommer att inkräkta på ens frihet, och det råder en permanent konflikt mellan människan och formen. Därför värjer sig människan mot varje form som påtvingas henne av andra och som hotar att beskära hennes frihet."), men det är helt i sin ordning, för jag tror själva romanen har ungefär samma uttryckligt existentiella avsikt. Det maskeras en aning av den intensiva berättarrösten, det är mycket punkt punkt punkt . . . och – utropstecken! Känslan är ungefär densamma som i Willy Kyrklunds dramer, fast "infernalisk" (Stolpe) mer än spjuveraktig: här avhandlas Underkastelsen, Våldet, Ungdomen och andra storheter med ironisk respektlöshet och innerligt allvar – jag har sällan känt mig direkt tilltalad av den sortens självmedvetna stilisering. Kanske krävs det bara träning: på att läsa dramatik, till att börja med; det här är en roman, men uppbyggnaden är som en pjäs. Gärna klassiska dramer om de stora ämnena men utan ironin.

Jag har läst (...) den svenska första utgåvan från 1967, en panache; en senare utgåva heter Pornografi, vilket närmare motsvarar originaltiteln.

Moral (Lyra Ekström Lindbäck, 2023)

Min historik med författaren är denna: jag läste två av hennes tidiga romaner (Ett så starkt ljus 2014, orkade knappt igenom, och I tiden 2016, älskade) men det var länge sedan; jag läser gärna hennes kritik i dagspressen, för hon vågar säga när något är dåligt; jag följer litteraturpodden Gästabudet, där hennes konfrontativa och uppfordrande hållning gör sig väl i samtal (men jag är glad att jag slipper delta!). Den här bakgrunden är inte irrelevant, för det här är en bok som verkligen anstränger sig att röra till fiktion och verklighet. Jag hör texten föredras av Lyra Ekström Lindbäcks självsäkra röst, som bjuder in motargument, men nåde om de inte är relevanta.

Berättaren Anna är doktorand i filosofi på ett litet universitet i Tjeckien, där hon skriver på en avhandling om förhållandet mellan moralfilosofin och skönlitteraturen – precis som författaren (hon disputerade i våras). Hon inleder ett förhållande med sin tjugo år äldre handledare och skriver om det i det som blir boken vi läser. Och hon ställer sig frågor som: går det att skriva bra prosa som är ond, eller ond litteratur överhuvudtaget? går det att studera moralen utan att tillämpa den? vad kommer först, vad kommer sist: skrivandet, filosofin eller handlandet? Medan de andra på institutionen skrattar åt "hur sjukt det skulle vara att diskutera vissa saker om man inte satte dem inom akademisk parentes" luckrar Anna upp gränserna mellan domänerna. Begäret och tänkandet är sammanflätade. Romanen hon skriver formas av händelserna och är samtidigt vässad längs med flera dimensioner för att inte kunna undvika att påverka livet tillbaka, med udden i synnerhet mot handledarens maktposition. Ett jäkla supande är det också. Pennkjolar, händer på lår och hemliga blickar genom Zoom. En snitsigt skissad tjeckisk småstad. Förutom en tendens till anglicism är Ekström Lindbäck en riktigt skärpt stilist, här lika väl som i sin dagskritik.

Men det är bara i förvissning om att aldrig bli läst av henne som jag vågar skriva det här. Med min kunskap om författarens intressen och argumentationsstil känner jag mig satt i en rävsax som läsare; hur jag än vränger mig kommer jag bara avslöja att jag läst boken fel. Är detta en ond roman? Har hon lyckats? Med vad? Hon har lyckats att skriva en bok som rör om i begreppen. Om något i den gjorde mig känslomässigt berörd skulle jag misstänka att just detta egentligen var en förnuftsfråga; om jag blev intellektuellt stimulerad skulle jag tro mig emotionellt störd som inte känner något. I själva verket blir jag väl varken eller, för romanen ligger alltid tre steg före i självreflektion och verkar inte behöva min medverkan. Det är förstås avsiktligt. "Läsaren får väl ta ansvar för sin egen jävla syresättning" skriver Anna när hon får rådet att göra luft i sin avhandlingstext. Sin egen inlevelse också kanske? Varför attraheras Anna av den äldre mannen? Finns det från hennes sida någon uppriktighet i förhållandet, något som inte tar omvägen via moraliskt experiment? Hon vill undersöka om det är "samma energi som går in i filosofin" som i njutningen, men blir en iscensatt moralisk situation ett representativt studieobjekt? Jo, det mesta pekar väl på det egentligen. Och varför söker jag uppriktighet? Den autenticitet som inte tål några genomtänkta avsikter måste väl vara banal, om inte falsk.

Se där, några reflektioner.

Lyra Ekström Lindbäck doktorerade på Iris Murdoch. Jag spårar släktskap med hennes roman The Sea, the Sea, som på liknande sätt ritar upp en intrig för att illustrera några moralfilosofiska teser. Som säkert inte i något av fallen ska kallas filosofiska, för jag vet att båda håller hårt på att skönlitteratur inte är filosofi. Jag tvår mina händer och slutar här.

Things Fall Apart (Chinua Achebe, 1958)

Den stora afrikanska klassikern, åtminstone om man läser engelskspråkiga källor, men likväl en tunn bok. Okonkwo är allt hans far inte var: flitig, sträng, modig, rik, betitlad och vördad i Umuofia, sin by någonstans i nuvarande Nigeria. Som ung besegrade han en oövervinnerlig man i brottning. Nu har han tre fruar, många barn, värdefulla krigstroféer och en respektabel jamsodling. Livet i klanen regleras av religiösa lagar och noga iakttagna ritualer – Okonkwo vore den sista att förgå sig mot gudarna och förfäderna; om det är av plikt mot traditionen eller mot sin egen manlighet och ambition går nog på ett ut. Men han råkar av misstag döda en pojke, och tar sitt straff: sju års exil. Under den tiden anländer kristna missionärer till trakten. Okonkwos egen son blir omvänd, och förskjuten. Det är bara början. När han återvänder till byn är allt förändrat, ja i upplösning; hans ankomst väcker knappt uppseende. Allt färre framhärdar i att tillbe de falska gudarna, och det verkar nästan ömsesidigt: missionärerna har ostraffade av gudarna slagit sig ner i "onda skogen", den förbannade avskrädesplatsen utanför byn. Allt gammalt blir kraftlöst och upproren är fåfänga gester.

Det slår mig först sent att det är en sorts Leoparden i Igboland. Mer än första hälften utspelar sig innan omvälvningen och kretsar kring Okonkwos sköra manlighet och inte så lite kring seder och ceremonier. Vems är perspektivet? Det är en berättelse om kolonisering från de koloniserades sida, det kan man säga med skäl, men människorna i Umuofia skulle ändå känna sig främmande inför den. Alla bruk och religiösa föreställningar förklaras; inte som något exotiskt, men som något annorlunda. Som något förlorat, kanske? Språket är engelska, idéerna är moderna: kvinnoförtrycket, till exempel, skildras av någon som har västerländska ord och begrepp för det.

Redan i det traditionella livet finns sprickor. Medvetenheten om den egna klanens regler är stark: i andra byar förhandlar man äktenskap si, men vi gör så; man vet att det kunde vara annorlunda, ändå följer man blint sina lagar – enligt gudarnas vilja, om någon frågar. Men det är det väl ingen som gör, utom implicit berättaren, och vid ett tillfälle Okonkwo: när han går i exil för ett misstags skull. Varför? För att det är bestämt så. Det är inte mycket att hålla i när engelsmannen kommer.

Mycket bra roman, på en flytande enkel engelska. Afrikansk till innehållet men realistiskt västerländsk till formen.

Trolldom, mord och mirakel (Bengt af Klintberg, 2021)

Bengt af Klintberg är alltid intressant. Man ska inte tro att han bara skrivit om vandringssägner, för hans främsta gärning är ju som folklorist i traditionell mening. Här är tio små uppsatser som handlar i huvudsak om muntliga sägner och berättelser i äldre tid. Det är historier om gastar, om norrländska mord och en hel lång serie sagor med Gud och sankte Per i huvudrollen. Även trollformler och ordspråk får vara med.

Det kan bli lite katalogartat när flera varianter av samma motiv ska radas upp och analysens djup motsvarar inte alltid redovisningens längd. Men en sådan här bok duger gott att läsa för stoffet. Ormbunksfrön (egentligen sporkapslar) ska ha ansetts magiska, i synnerhet de som plockats på midsommarnatten – då ormbunken blommar! Blixten siktar på troll och man kan tillverka tjuvljus av människofett (särskilt praktiska vid inbrott). Ordspråken om vintermånader som kivas med varandra är underbara (mars som önskar han kunde frysa kalven i kon).

Det mest intressanta utläses mellan raderna och kapitlen. Trollformler går ofta tillbaka på förkristna ramsor och verkar tydligen gärna utformas som små berättelser (vilket Klintberg inte kommenterar; det kanske är allmängods). Flera gånger snuddar han vid växelverkningarna mellan skriven och muntlig tradition; många folksägner härrör till exempel från moraliserande predikoexempel i kyrkan. Den sista texten handlar om en vandringssägen, närmare bestämt en tidningssägen, om ett barn som föds på en tågtoalett och landar oskadd på spåret. Den finns med i Klintbergs Glitterspray och då kunde han spåra den till Tyskland 1912. Nu har han fått upp ett äldre spår: hos läkaren och skämtaren William Osler – så känd att han har wikipediaartiklar på tjugosex språk! Det är väl förståeligt, men ändå så förunderligt, att forskning begränsas av vad den enskilde forskaren råkar stöta på. Man tycker att allt som någonsin publicerats ligger i öppen dag, men hur ska man hitta det?

Det är en underlig anmärkning i avsnittet om sankte Per-sagorna: "Exempel på en misogyn tendens i källmaterialet har här utelämnats; det finns ingen anledning att rädda dessa skämtsagor till eftervärlden." Kan en hederlig folklorist säga så! Å andra sidan avslutar han texten om väderordspråk med en vemodig släng om klimatförändringarna som jag håller med om.

Garbo går iland (Gunnar D Hansson, 2020)

Ett par Gunnar D Hansson har jag läst, och det har väl varit vad som kallas för dikt, men som till temperamentet varit lika mycket essä. Här är det essä – "essäer och småstycken" lyder undertiteln. Trettiofyra sådana över 390 sidor.

Formen är mycket lik Lotta Lotass senare bok Fält, utgiven på samma förlag Ekphrasis. Bokens form: kloss, och innehållets: texter som böljar över ett fåtal familjebesläktade ämnen, kommer tillbaka till samma referenser, återbesöker ett nyss avhandlat ämne i ny belysning och som helhet försöker ringa in någon sorts (i det här fallet) personlig litteratursyn. Däri är skillnaden. Lotass är inte personlig utan undandragen (som Greta Garbo!) och hon talar om sten lika mycket som konst; GDH är GDH, ett jag som har läst, tänkt och känt, och hans ämne är litteraturen. Och här har texterna rubriker.

Så vad handlar det om? De isländska sagorna till att börja med (särskilt de mindre lästa), deras versmått och havstematiken till exempel, och en essä om vikingasynen genom historien är bättre än hela boken Vikingen har visst horn. Harry Martinson beskrivs som försokratiker i en intressant passage. Det blir lite Bohuslän förstås, däribland en spännande introduktion av en okänd outsiderförfattare respektive en bortglömd journalist. Många sidor Lars Ahlin, som Hansson disputerat på. Jag tar med mig att jag måste läsa honom. En inspirerad korskoppling mellan sanskritdiktning och kommissarie Maigret (också något att läsa).

Jag börjar tro att det personliga är vad som ligger Gunnar D Hansson i fatet, för att återta jämförelsen med Lotta Lotass. Hansson lägger sig nära sin egen personliga läsning, och han har verkligen läst nära, och han associerar spontant med stöd i sin egen digra bildning. Delar man den, då får man nog ut mycket av hans texter. Lotass är mer av en upptäckare och hon tycks presentera sina insikter i fyndögonblicket. Hansson gräver djupt men borstar inte alltid bort jorden. Och hans spontanitet verkar utstuderad, gott så kanske, men så är det: satsradningar, plötsliga dikter, parenteser och långa citat är inte bara vad de är, de är också exempel på essästil. Skicklig sådan, men lite förfrämligande.

Ja, jag får alltså lov att läsa Lars Ahlin.

Genans och värdighet (Dag Solstad, 1994)

Äntligen har jag läst något av Dag Solstad. Jag vet inte om det främst är ett visst gäng unga kritikers förtjänst att han blivit mer av ett namn i Sverige (nåja) och nämns i nobelprissammanhang, eller gjorde nu fram till att Fosse fick det istället.

En kort och intensiv roman. Bitvis ettrig som Thomas Bernhard fast utan hans upprepningstvång. Huvudpersonen Elias Rukla är lektor (fin titel) i norska på en gymnasieskola, 53 år, har vigt sitt liv åt att vara en deltagande samhällsmänniska, en som bidrar, och hur kan man bättre bidra än genom att bibringa ungdomen deras kulturarv. Under en rutinmässig föreläsning om Ibsens Vildanden får han en plötslig uppenbarelse om något han tidigare förbisett i pjäsen. Han vill förmedla detta till eleverna, och det går såklart inte, men deras reaktion är tecken på något nytt: de är inte bara uttråkade, de är förnärmade över att behöva ta del av det här. Rukla exploderar och inser att han är förlorad.

Den långa inledningsscenen är fenomenal. Rukla insisterar på att låta eleverna om och om högläsa samma avsnitt i pjäsen, inte för att han tror att de ska förstå något, men för att åtminstone klamra sig fast vid skenet av att litteraturen spelar någon roll. Läsaren blir också prövad, för Ibsencitatet återkommer varje gång. I Lars Anderssons översättning dessutom på norska! Solstad hade garanterat gjort samma sak om han kunnat.

Kulturen har upphört att vara relevant. Rukla inser i sin nya ensamhet att det bildade skiktet inte talar med varandra längre, att lärarna på skolan hellre skvallrar om kändisar än att föra verkliga samtal. Det allmänna samtalet har annekterats av skräp och att tala om något annat känns konstlat för alla parter. Delvis en rättvis diagnos också idag, ja om någonting har det ju blivit värre; men om jag inte vågar låtsas bildad i samtal med jämlikar beror det oftare på ovana – det finns för få att öva sig på, och man vågar sällan räkna med att det är en av dem man har framför sig. Solstad beskriver trots allt ett läge där bildningen finns, men tigs ihjäl av brist på rum. Idag har vi nått dithän att motsvarande Ruklas kollegor inte alls kan förutsättas ha en grundläggande bildning. Låt säga att jag ser det på nära håll.

Boken vore inte den storartade roman den är om den nöjde sig med att älta ovanstående. Elias Rukla ser tillbaka på sitt liv och vänskapen med studiekamraten Johan Corneliussen, vars vackra flickvän Eva Linde blev hans fru. I förhållande till bägge är Rukla en svag människa. Han är blygsam och underordnar sig. Han är tacksam att få vara i den mer begåvade Johans sällskap – här finns nog också en ledtråd till hans relation till litteraturen: han är tacksam mot något som är större än han och inrättar sig under det. Det finns inte spår av något nietzscheanskt hos Elias Rukla. Han trivs uppriktigt bäst med att vara en ideal samhällsmedborgare och faller när det blir uppenbart att samhället har förkastat idealen, när människorna tror sig vara större än det som fött dem. Kanske inleds förfallet redan när Johan, den självständigt tänkande och lysande filosofen, i sextiåttavevan blir marxist och samtidigt falnar som intellektuell. Det finns ingen plats för en sådan som Rukla, som motiverar sin existens inte med självhävdelse, utan genom hänvisning till något yttre som är gemensamt för alla. I det yttre finns bara luft.

Gentemot Eva är ambivalensen ännu större. När hon blivit lämnad av Johan accepterar hon utan vidare att gå över till Elias. Men hon låter honom aldrig veta om hon älskar honom och verkar likgiltig inför att vara älskad; hon fogar sig med glädje, men i deras samliv finns en brist på något sista avgörande, ett bevis på oreserverat engagemang. Från Evas sida. Förhållandet kan aldrig upphöra att vara mystiskt. Är det kanske så Elias innerst känner för litteraturen? En otillfredsställelse, en omöjlighet att nå fram? Antagligen, för det är ju det som är dess lockelse. Men kanske framkallar just det, den där ofrånkomliga osäkerheten, ett behov av att intala sig själv att man verkligen bryr sig? Man måste anstränga sig för att verkligen tro på litteraturen. Åtminstone är det så lätt att bli rubbad i sin tro, när samhället ger noll intresse tillbaka.

Jag tillåter mig att inte ens försöka runda av med adekvata lovord. Det är en helgjuten roman, komisk, upprörd, uppgiven och djupast mänsklig, med tre fantastiska personporträtt. Allt på 180 sidor. Jag måste läsa om den. När ska jag hinna läsa om alla bra böcker.