Memento Mori (Muriel Spark, 1959)

Det är en genre, den intelligenta brittiska underhållningsromanen från 50- och 60-talet. Jag har läst en handfull. Kingsley Amis är väl typ i genrens bullseye, men även Iris Murdoch och Evelyn Waugh kan räknas dit, liksom givetvis Muriel Spark. Hon är mest känd för Miss Jean Brodies bästa år, som jag inte läst; däremot Ansiktet utåt och nu denna.

Romanen utspelar sig bland ett utsnitt av Londons bildade åldringar. Dame Lettie besväras, nej plågas, av anonyma telefonsamtal från en herre som säger: "Kom ihåg att ni ska dö". Hon har satt en polisinspektör som hon känner på fallet, men otyget sprider sig likförbannat till allt fler i romanens persongalleri. Detta är, efter engelsk vana, stort. Godfrey och Charmian Colston, båda i åttiofemårsåldern, notoriskt otrogna för länge sedan och nu vagt förnärmade vid varandras åsyn på grund av den möjliga hållhaken. Deras hemhjälp Mrs Anthony, snart sjuttio, och hennes ersättare Mrs Pettigrew, som snokar skamlöst i privata hemligheter. Alec Warner, som samlar in biografiska och medicinska fakta till en kortkatalog om alla sjuttioplus han känner. Den förnumstige poeten Percy Mannering, den gamle älskaren Guy Leet, naturligtvis ett par Sidebottome, och den nyligen bortgångna Lisa Brooke, för att ha nämnt cirka hälften.

Damerna är mycket alerta på varje orsak att justera sitt testamente till andras straff eller belöning. Sista trumfkortet! Alla är mer eller mindre inbilska och beredda till hämnd, men intrigernas ursprungliga bakgrund börjar förlora sig i minnets dunkel: "It was the old enmity about Miss Taylor's love affair in 1907 which in fact Dame Lettie had forgotten – had dangerously forgotten; so that she retained in her mind a vague fascinating enmity for Jean Taylor without any salutary definition." Den egna glömskan förstärker paranoian, men andras glömska kan vändas mot dem. Ingen vill vara den som viker sig först, spelet ska spelas till slutet. Och så mitt i allt detta den där förskräckliga rösten i telefon.

Den enda något avslappnade människan är Mrs Taylor, herr och fru Colstons forna hemhjälp. Hon bor på ett ålderdomshem sedan några år och kan så lugnt hon vill betrakta de andras ränker från sidan. Varför det bara är de stolta och envisa som påminns så fräckt om döden får en sannolik och ganska filosofisk förklaring.

Muriel Spark är så skicklig som någon britt (nog bland de bästa) på lustiga missförstånd och komiska egenheter – Godfrey är besatt av att veta om andra fortfarande äger sina "faculties" eller inte och hans fru lyckas sällan kalla honom vid rätt namn – men den djupaste humorn, den som är lika poetisk som komisk, ligger i de vassa iakttagelserna av romanfigurernas beteenden, allra helst formulerade till deras åtlöje. Alec samtalar med Mrs Taylor vid ett besök på ålderdomshemmet (Granny Barnacle är en halvsenil tant som råkar vara i närheten):

He did not seem to hear the question, but was watching Granny Barnacle like a naturalist on holiday. Granny Barnacle accepted his attention with obliging submission, as she did when the doctor brought the medical students round her bed, or when the priest brought the Blessed Sacrament.

Det är ett särskilt bett i syrligheter som riktas mot hjälplösa gamlingar. Men Spark kostar också på sig en lika omständlig som ömsint beskrivning av hur Charmian, dittills nästan enbart sur och fånig, tar sig för att göra teet själv när husan är borta: koka vattnet, fylla kannan, spilla lite, torka upp, bära ut en bricka med kex, tappa ett par, torka upp smulorna, och slutligen som lön för livets sista krafter sjunka ner nöjt i fåtöljen. Det är nog enda gången i boken som någon anstränger sig utan att kunna dra sociala fördelar av det – och ingen tror heller på henne efteråt.

Smart, fyndig, underhållande och tänkvärd på ett obesvärat sätt. Jag får se till att läsa den där Miss Jean Brodie också om nu den är hennes allra bästa.

Den sista kastraten (Ellika Lagerlöf, 2025)

Ung novelldebutant. Omslaget visar ett välsminkat och välkammat ansikte (ej författarens) men rynkigt, fårat och förvridet. Samma kontraster finns i novellerna. Det är sexton välordnade små berättelser om absurda och inte sällan äckliga belägenheter. Ett par reser till ett spahotell där allt är begagnat: schampot halvtomt, ölen avslagen och hårstrån i tandborsten. En kvinnas underliv är skilt från kroppen och bor i hennes badkar, en man har levt ända upp i vuxen ålder med fosterhinnan och navelsträngen kvar.

Barn är ofta i centrum, några gånger som berättare, men oftare som föremål för omsorg gränsande till tortyr. Någon gång både och, som i "Dagbok", där en flicka förväntansfullt rapporterar från ett sommarkollo där barnens munnar fylls med sand och tejpas igen i väntan på att pärlor ska växa därinne. Hennes sorglöshet sår tvivel i läsaren: handlar det egentligen om förträngda övergrepp eller är det bara en galen anekdot? Den ensamstående modern som låter sitt barn växa upp i en resväska är lätt att läsa som en ung kvinnas oro för föräldraskapet, och titelnovellens frivilliga självkastrat är en saga om att inte vilja bli stor. Tvåsamhetens problem får grotesk gestaltning i historien om paret som återfinner passionen genom hans överdrivna träning och att hon går upp enormt i vikt och äter sin egen lever. Om jag inte läser in för mycket i en knäpp fantasi.

Det är uppiggande med en debutant som har så friskt humör – inte riktigt som Ingela Norlins käcka åttiotalsnoveller, men något åt det hållet. Det är äckliga, konstiga och våldsamma noveller, men alltid skrivna med upptäckarglädje. Utgångspunkten är enkla tankeexperiment: hur skulle det gå om en äldre dam tryckkonserverade all mat hon fick av hemtjänsten istället för att äta den? Tyvärr är idén alltför ofta det roligaste och genomförandet blir ett slags improviserat pussel som fortsätter tills texten blivit lagom lång. Därav min otåliga jakt på symbolik som kanske inte finns där.

De bästa novellerna har genom ett udda redaktörsbeslut placerats sist. Berättelsen om en familj där dynamiken mellan mamma, pappa, barn börjar rubbas när de upptäcker en inmurad gubbe i väggen är just det: en berättelse, med peripetier, antydda bottnar och ett öppet slut. Beskrivningen av familjen som uppfostrar hälften av barnen till sangviniker och hälften till melankoliker liknar de lösare tankeexperimenten, men är stram och konsekvent som något av Borges. Och pappan som är en hårboll i ett lägenhetsförråd är en så välfunnen absurditet i sig själv, som tas tillvara utan åthävor.

Hur piggt det än är med friskt humör tror jag att det är i det mystiska och oroliga som Lagerlöf borde fortsätta söka i nästa bok.

Diamanttorget (Mercè Rodoreda, 1962)

Om något förtjänar att framhållas särskilt i den här katalanska klassikern så är det den fenomenala uppbyggnaden. Berättelsen kastar sig ut direkt i vimlet på Diamanttorget i Barcelona, där den unga Natàlia träffar Quimet. Några raska kapitel av motorcykelfärder, svartsjuka och fuktskadade väggar ställer äktenskapet bortom varje invändning, trots att makens manschauvinism är uppskruvad till distorsion (ogillar hon något han gillar "ska du ändå tycka om det, för att du inte begriper bättre [...] berättade han glatt").

Quimet kallar sin fru för Colometa, lilla duvan. Men hans sanna kärlek (eller fixering) är de riktiga duvorna han bygger hus åt på terrassen. Hon har barnen, och snart ett städjobb hos en rikare familj. Konflikterna planas ut; Natàlia lever och låter leva i duvskit, medan Quimet får och botas från en femton meters bandmask, hans mor dör, och de ska "inte sätta på henne några skor, för om det var sant att de döda kom tillbaka ville hon för sin del komma tyst och utan att störa någon" – stänk av Márquez yviga scener, men ändå en realism som håller tätt mot det magiska.

Det är Natàlia som håller takten i första person. "Om jag hade stannat och tänkt efter hade jag bara sett svartaste avgrund runtomkring mig" kan hon säga mitt bland miljöbeskrivningar och alltmer besvärliga vardagsbestyr, i ett rabblande ordflöde, ofrånkomligen subjektivt, men som strömmar över livets yttre former och bara hastigt hinner nämna någon känsla explicit. Det som verkligen hindrar boken från att likna en bekännelseroman – utan snarare föra tankarna mot Solange – är dock hur författaren gömmer sin objektiva blick i symbolerna. Quimets duvor är det främsta exemplet. Duvor som står för fred och försoning, men som här blir makens substitut för äkta kärlek, ett ynkligt uttryck för manlig familjemakt – ett litet kaos han tar sig rätten att inrätta i hemmet. När vågskålen omsider stjälper över till Natàlias fördel rensar hon undan duvorna. De blir en termometer på ordningen i familjen, och på kriget.

Romanen utspelar sig under trettiotalet och efter. Ungefär halvvägs kommer inbördeskriget. Sonen skickas iväg på landet och Quimet drar ut i strid. Vid beskedet att han stupat går Natàlia upp på terrassen: "Längst inne i mörkret låg en duva med buken i vädret, det var den fläckiga. Den hade halsfjädrarna våta av dödssvett och ögonen var variga." Hon är nu fri, barställd, utan ankar. Mannen var trots allt hennes fäste i livet. Hushållet är kärvt, framtiden oviss. Nu forsar känslorna in i hennes berättelse, först som sorgliga fantasier om död, sin egen och barnens, sedan allt oftare som drömmar. Familjens göranden och låtanden är fortfarande vad allt handlar om, men hon fastnar mer och mer sittande i halvvaket betraktande av ett träd ("som levde med huvudet nere i jorden och åt jord med sina munnar och sina tänder som var deras rötter") eller en snäcka man hör havet i. Hon tycks tacksamt hålla fast i allt hon förmår greppa tag i. Dottern ska giftas bort, sonen bli militär. Hon kramar om sin nya man, en butiksägare med döda råttor i förrådet, som flugor dricker blodet av. Flugorna har "blåskimrande och röda vingar, precis som djävulen som Quimet beskrev en gång för mig". Så enkelt och starkt kan ett svek gestaltas.

Det är storartat att i slutet av en sådan här berättelse kunna förmedla känslan av att ha förrått sin man. Allt började ju med ett nästan karikatyrartat porträtt av en mansgris! Men det här är ingen roman som vill göra en poäng av skarpa kontraster. Den undandrar sig alla platta tolkningar och erbjuder bara hundraprocentig empati med sin huvudperson. Och det utan sentimentala effekter, och utan tvärtom någon kylig utifrånblick – bara hängiven tillit till Natàlias perspektiv, så godtyckligt, hämmat och vilset det är.

Riktigt bra bok.

Agnes (Peter Stamm, 1998)

Peter Stamm har jag hört mycket gott om. Jag råkade ha tagit med mig för lite läsning på en resa och snubblade över denna på loppis. Den räckte lagom till hemvägen med byte i Nässjö.

En succédebut som översatts till 26 språk, informerar förlaget. Man kan föra den till genren medelålders-författare-möter-ung-intellektuell-drömtjej, nämligen en schweizisk fackboksförfattare i Chicago som förälskar sig i den tjugofemåriga Agnes, en kort och smal doktorand i fysik som spelar cello och älskar måleri och poesi. Är det inte en genre så är det en kliché. De två blir ett par som tittar på stjärnorna under replikväxling om lyckan och friheten. Dessa teman konkretiseras i Agnes uppmaning till honom att bejaka sina skönlitterära ambitioner och skriva deras berättelse. Vilket han gör, men hans tolkning av vad de har upplevt gemensamt skiljer sig från hennes – vilket ställs på sin spets när berättelsen når in i framtiden. Och det vinglar där på sin spets. De börjar låta livet formas av berättelsen han skriver, på gränsen mellan verklighet och ideal.

Det här är en typ av roman som jag har svårt att låta engagera mig. Den är kort i hopp om att vara kärnfull, skriven i en lätt upphöjd ton som insisterar lite för humorlöst på att berättelsen är sann. Men det märkliga är att alls bry sig om realism i något som i grunden är en saga, strösslad med bokcirkelvänlig symbolik: Agnes studerar "symmetrigrupper i kristallgitter" och funderar tjugo sidor senare på sin och berättarens asymmetri, berättaren läser om en arbetarstrejk för frihet just som Agnes tillfälligt har flytt honom. Lärdomar ska dras om saker som: självförståelse, lögner och sanning, minnets bedräglighet, berättelsens makt. Att det är en komplex och mångbottnad uppgift framgår av textunderlaget. Jag för min del lämnar den läxan till andra.

Sju tomma hus (Samanta Schweblin, 2015)

För snart tre år sedan läste jag Samanta Schweblins kortroman Räddningsavstånd och blev väl inte helt golvad. Men alla talar så väl om henne. Den här samlingen med sju noveller, varav bara en är över tjugo (luftiga) sidor, utkom på svenska 2023.

Stämningen är skräckfilmsartad men utan skräck, om man inte skräms av det som är gåtfullt och vagt klaustrofobiskt. Berättelserna rör sig kring något oförklarligt. Två barn försvinner hos sina farföräldrar och mammans oro växer, till dess alla fyra återfinns nakna, fascinerat gnuggande bröst och rumpa mot fönstren. Det är inte ens något sexuellt, bara ett meningslöst inbrott av kaos i vardagen – vad förmår moderlig omsorg mot det? Eller en mor och dotter som tränger sig in hos en rik familj, bara för att planlöst men behärskat stöka runt, flytta lösa föremål men inte stjäla mer än en saltströare. När de efteråt blir uppsökta av kvinnan i familjen önskar dottern att hon ska göra likadant mot dem – för att hennes mamma skulle "bli lättad av att se någon göra allt det här utan hennes år av erfarenhet". Man anar något djävulskt i botten tränger som aldrig upp men som får det att bubbla på ytan, som indicier på ett hot man inte kan förstå.

I några av berättelserna finns en antydd klasstematik, och i samtliga en sorts gestaltning av kvinnlig instängdhet i äktenskapet, kroppen och förväntningarna på det normala. Den längsta novellen är en jämförelsevis förutsägbar historia om en kvinna med för läsaren allt tydligare vanföreställningar, om de beror på psykos eller demens ska vara osagt. Antagligen något annat. Med listmani och manipulationer mutar hon in sitt eget område gentemot maken och grannfrun. En flicka i ett sjukhusväntrum låter sig lockas iväg av en pedofil och får uppleva ett oskyldigt äventyr på någon timme. Det otäcka ligger i de vuxnas reaktioner; flickan har bara bejakat det ovissa.

Det är intressant mer än gripande, kanske beroende på det korta formatet som aldrig riktigt hinner skapa känslan av att något står på spel, eller kanske för att mystiken skyltar så tydligt med sin närvaro.

Eurotrash (Christian Kracht, 2021)

De döda liknar så här i efterhand en stilparodi. Eurotrash, Krachts senaste roman, är betydligt mer tillgänglig. Även här tittar ordet "profund" fram, men i all ensamhet.

Det rör sig om någon form av autofiktion. Författaren Christian Kracht driver lojt runt i Zürich och tänker på olika släktoförrätter. De som inte var nazister som på mammans sida var löjliga kälkborgare som hans far, är kontentan av hans barndomsanekdoter där han ligger i en hotellsäng och minns "vilken perfid, eländig, bedrövlig enaktare" livet är. Av någon anledning är han på väg till sin vin- och pillermissbrukande gamla mor och sliter med henne ut på en taxiroadtrip genom Schweiz, men inte innan hon växlat in sina vapenaktier i tusenfrancsedlar med föresatsen att skänka bort allt till kreti och pleti.

Dundrande premiss. Lägg till familjens uppradade brott att Schweiz är ett land där maten "spetsades av barnslavar med något slags droger från företaget Nestlé", där ingenting finns utom "schweizarnas begär efter mer lyx, längtan efter sushi och färgglada sportskor", så låter det som Thomas Bernhard i Hollywoodtappning. Men av Bernhards temperament finns inte minsta spår. Berättaren-författaren fäktar brett men slött och utan allt ursinne, som om det var han och inte mamman som knaprade zolpidem. De äter lunch med nationalistiska vegetarianer och fastnar två timmar i en linbana, allt medan modern utkastar syrliga repliker och sonen byter hennes stomipåse. Kanske är det som hon säger, att han gett sig ut för att "främbesvärja något slags katarsis". Flera gånger exponerar hon hyckleriet i hans uppgörelse med historien och gör honom svarslös. Men snarare än att konfrontera komplexet av borgerlig skuld och äckel verkar han bara vilja åse det, strunta i det och mot bättre vetande försonas. Bara vistas i det vidriga, kanske av självhat.

Rollerna byts om när Christian berättar små dramatiska sagor för mamman och hon plötsligt blir passiv och dum. Någon gång är de medvetna om att de är med i en roman. Krachts debut Faserland handlade också om en resa; kanske bör man ha läst den och uppfatta viktiga återklanger. Är det det recensenterna har gjort som talar om "bländande satir" – jag ser ju de satiriska ingredienserna, men det smakar ju inget? Är kryddan ärvd? Jag ser utfall mot SS-förfäder på autopilot och en slappt hanterad situationskomik. Har jag ingen humor?

De döda (Christian Kracht, 2016)

Vore jag litteraturkritiker fick jag gott läsa om den här boken och säga något meningsfullt. Varför inte, den verkar bra. Men den är mycket tät och kräver en koncentration och en ingångsvinkel jag inte kom in med.

Historien tilldrar sig under tidigt 1930-tal och rör en schweizisk filmregissör, Emil Nägeli, som i oron över att bli frånsprungen av tiden, och särskilt av ljudfilmens genombrott, på ett par tyska filmkritikers sluga inrådan under en spritdimmig kväll i Berlin accepterar att lura till sig ett inspelningskontrakt av chefen för ett tyskt (ännu inte, men snart, nazityskt) bolag, vilket skickar honom till det lika nationalistiskt sinnade Japan, där också stumfilmen behållit sin rättmätiga ställning, för att producera en skräckfilm med sin på förhand anlända fästmö Ida, vilken emellertid inte dröjer med att låta sig förföras av en japansk kulturattaché. Ungefär så många satsled har meningarna, fast med svårare synonymer. Jag ser inget klart samband mellan ordmängd och precision, och jag undrar vilken konstlad tyska som fått översättaren Anna Bengtsson att sträcka sig efter ord som "profund" och tala om löv som "changerade" i olika färger (nej, "i hundratusentals extatiska färgschatteringar").

Nu läser jag att boken visst är strukturerad som en no-pjäs. I dess andra del tar handlingen fart och i den tredje, uppskruvad till stilisering, går alla under. Det myllrar av verkliga personer. Den japanska huvudpersonen Masahiko Amakasu har tydligen funnits, liksom inte minst Charlie Chaplin, som här gör sig skyldig till ett plötsligt överlagt mord. Våldet lurar i såväl Berlin som Tokyo, ofta i form av japanska köksknivar, och första kapitlet är ett filmat seppuku. Jag har förstått att Christian Kracht är något av ett litterärt enfant terrible. Men varken våldet eller de hotfulla stämningarna framstår som poser eller ytlig provokation, det är de alltför lastade med symbolik för. Faust spökar.

Jag ska läsa en till av honom.