Ugglans dag (Leonardo Sciascia, 1961)

Tomas Lappalainen beskriver i sin utmärkta bok Maffia hur denna (maffian) fungerar som ett alternativ till staten, ett alternativ som på Sicilien inte sällan väcker folkets sympatier mer än statsmakten gör. I förbigående nämner han den här romanen, som lär vara den bästa av alla maffiaskildringar. Helt i sin ordning att Lappalainen fått skriva förord till nyöversättningen som kom i år (den förra, från 1965, hade titeln Ugglor i solsken). I förordet summerar han sin poäng: "Den moderna staten har förmått prägla sig in i oss till den grad att vi har svårt att tänka oss in i mänskliga medvetanden som inte i grunden är solidariska med den. Vi förstår inte vad det innebär att sakna statsmedvetande."

I de två meningarna har han gestaltat problemet rikare än Leonardo Sciascia gör i romanen som följer. Jag har mycket svårt att se vad som gör denna korta text (knappt 120 sidor) till "rimligen den bästa skönlitterära skildring som överhuvudtaget finns av hur maffian fungerar i det sicilianska samhället". Vilka delar åsyftas? Berättelsens ingredienser är ett mord i siciliansk by, en norditaliensk utredare som vill sätta dit maffian för det, en lokal karabinjär med sviktande lojaliteter, en svekfull informatör och några mafiosi med försänkningar i rättsväsendet och politiken.

En gymnasieelev som kände till dessa fem punkter hade sluppit läsa boken inför hemtentan, så förutsägbar är handlingen och så bekanta är konflikterna – till och med för mig som inte ens sett Sopranos, bara hört fikarumssnacket. Dialogerna är platta som ett UR-drama och följs av figurernas förtydligande tankar (hit förläggs de mer abstrakta slutsatserna om samhället). Av någon anledning har Sciascia en förkärlek för ensidigt skildrade telefonsamtal, där den part som hörs måste upprepa den andres repliker för att läsaren ska förstå ("Jaså, allmänna åklagaren följer förundersökningarna och är överens med Bellodi? Ajajaj, vilken härva, vilken knipa ..."). Det slutar som man anar – nå, det kunde ha slutat med polisens seger, så här får gymnasisten göra en chansning –, men det slutar med att maffian tystar vittnena och kommer undan. Utredaren erkänner sig besegrad men konstaterar ändå "att han älskade Sicilien och att han skulle åka tillbaka".

Denna avslutande sentimentalitet är nog bokens mest talande rader. Det här är en roman för italienare, och särskilt sicilianare, år 1961. Den lär ha slagit ner som en bomb i ett samhälle som ännu förnekade maffians existens – och här kommer en berättelse som på åskådligaste sätt drar ner byxorna på hela systemet! Till slagkraften bidrog kanske att boken är mycket kort. Till läsupplevelsen bidrar det inte, och författaren förklarar för övrigt i sitt efterord att anledningen är att han skurit bort allt som kunde få honom att råka illa ut. Kvar är alltså ett slags deckarskelett som inte borde kunna hetsa upp någon sextio år senare. Läs hellre Lappalainens böcker.

Morfar och den svarte mannen (Maria Gyllenhaal, 2003)

På morfars skrivbord står en svartmålad trädocka och tittar ut över rummet. Han har fem mindre bröder inuti sig. I rummet ser han en prispokal, lådor och hurtsar, mahjongspel och en värja, allt arvegods från morfar, uppsläpat från källaren. Men den svarta dockans sju systrar är skeptiska till arv. "Gatlyktor, spratteldockor, grön papp. Vad talar du om? Vad vill du beskriva? Kan man se en människas själ i hans hem?"

Ja, är Richard Swartz svar i Loppmarknad. Här blir slutsatsen mer svävande, hela stämningen prövande och vag, som det höves en debutbok. Den är ännu författarens enda och tycks ha ansats med omsorg till sina åttio sidor, ofta halvtomma. Men för ovanlighetens skull är det en lustigt originell liten debut. Det beror inte på temat – sökandet efter en släkting, rotande i minnen och artefakter – utan ligger i den välfunna bilden med trädockan på skrivbordet och hans oppositionella "systrar". Enkelt, men den räcker hela vägen! Dockorna fantiserar om sin tidigare ägare och minns rum de tidigare stått i. Den "svarte mannen" är den enskilde drömmaren, systrarna det förnekande kollektivet. De fås att älta med fingertoppskänsla.

Någon gång flimrar en av dem till i dubbelexponering med berättarjaget och då blir det som värst lite Nils Karlsson-Pyssling i något stycke. Morfar själv skymtar fram i osnygg närbild någon gång. Men på det hela är det en förtjusande pärla, som en sådan liten novellfilm i vinjetter som råkar komma på efter Rapport. (Eller kanske gjorde det 2003.)

[London Fields (Martin Amis, 1989)]

När jag ser tillbaka på det senaste årets ej utlästa böcker ser jag en röd tråd: stora, myllrande romaner skrivna av ambitiösa män (Gentlemen, De vilda detektiverna och Sefarad). Börjar jag bli förslappad? Man måste ju ge sig hän... Inte omöjligt. I det här fallet ger jag upp på sidan 150 (av 470) främst på grund av otillräcklig engelska. Det är för svårt helt enkelt. Det är en konstig ursäkt, för The Information läste jag ju med utmärkt behållning och slog gärna upp vart femte ord. Kanske handlingen är rörigare här eller tittar fram bakom just de ord jag inte kan? Jag har känslan av att missa något väsentligt i varje stycke. Eller är jag bara trött på det hårdkokta, skitiga, stilistiskt överlastade, på jargonglekarna (en gång räckte)? Eller är jag bara trött, rätt och slätt? (Förvisso, just idag.) Jag hade sett fram emot att läsa den här boken, men jag orkar inte.

Sorgemusik för frimurare (Lars Gustafsson, 1983)

Lars Gustafsson skrev ett trettiotal romaner och de är säkert mycket olika på det hela taget. Men i det här fallet finns påtagliga likheter med både En biodlares död och En kakelsättares eftermiddag; kanske mest med den förra. Han hade inte minst känsla för titlar!

Det handlar om några personer mellan ungdomens femtiotal och senare, när livet hunnit ikapp dem. (Eller de hunnit ikapp livet? Eller ifrån? Inget perspektiv är självklart.) Jan var lovande poet men rymde från sitt tilltänkta öde till en obemärkt exil i Senegal. Ann-Marie var operasångerska och Hasse, hennes partner under något formativt år, minns inte längre om det var så att hon dog? Själv arbetar han numera som advokat inom kärnvapennedrustning, en strävan han anser helt fruktlös och en uppgift som "liknade en addition av negativa bråk som alltmera närmade sig noll". Och det är denna "fundamentala motsägelse" som gör honom framgångsrik.

På sådana ironier har många romanlustigheter byggts; av Lars Gustafsson själv i Tennisspelarna till exempel. Men det här är ingen lustig roman. Inte särskilt sorglig heller, trots titeln, men eftertänksam i ordets rättaste mening. Gäller det att leva "som om överlevandet var oviktigt" eller tvärtom att värja sig mot värdeupplösningen, att rikta sin vilja mot världen? Är det enda sättet att bli herre över sitt liv att slinka undan från den framtid man förutser åt sig, som poeten Jan? Oavsett väg verkar ingen ha blivit särskilt lycklig. Men det är inte heller säkert att det är där poängen ligger. Persongalleriet tänker och drar sig till minnes, och det inte utan viss kyla – de är den sortens figurer som inför en chockerande upptäckt "skulle ha haft hjärtklappning om han inte var säker på att det hade varit ett löjligt sätt att förhålla sig på", och existensen lyser lika starkt i bakgrunden vare sig man hålls häktad i Afrika eller återvänder efter tjugo år till ett förändrat Stockholm.

Om jag börjar skönja något typiskt Lars Gustafssonskt så är det den fjäderlätta stiliseringen i dialogerna – inte alls teatrala, men filosofiska i ett upphöjt vardagsläge – och de enkla bestyren, som väger lika om det så är motorn som krånglar i Dakar, svåra tennisservar i Massachusetts eller pojkstreck i Västmanland. Kontrasten finns någon annanstans än i det jordiska, kanske i rymden eller något annat science fiction-anstruket. Några sådana inslag finns här, och många små tecken, kanske en "kliande förnimmelse djupt nere i högra delen av underkäken", som blir gränssnitt till det ovetbara.

Jag tänker att det finns stora romaner och det finns små romaner – det här är en liten till formatet. Det finns små romaner som är bagateller, och de som rymmer något stort. Vissa får plats med det stora genom komprimering; då blir det fabel, som Silke av Alessandro Baricco (ett exempel i mängden). Andra rymmer egentligen inte det stora mellan pärmarna utan öppnar bara portarna mot det, och en sådan bok är den här.

Modellarkivet: ett vittne till staden (red. Malin Pettersson Öberg och Mikaela Steby Stenfalk, utg. 2023)

Det här blir ett slarvigt inlägg om en inte jättenoga läst bok. Antologin, på ett drygt hundratal sidor, ackompanjerar en film från 2017 med samma titel, också gjord av Malin Pettersson Öberg. Några stillbilder ur denna finns inflikade och bidragen, enskilda essäer blandade med intervjuer, ger en ganska bra bild av hur filmen bör vara. Den handlar om ett arkiv som förvaltas av Stockholms stadsbyggnadskontor, där modeller i skala 1:50 eller 1:100 över byggnader, kvarter och hela stadsdelar finns bevarade – eller fanns bevarade, i vissa fall. En större rensning gjordes 2010. Flera texter resonerar just kring vad som bevaras och inte, andra om skalor, andra om bostadspolitik.

Ämnet har borgesk potential i ena änden, och de i mitt tycke mest intressanta inslagen är de som rör modell kontra verklighet, eller varför inte kapitlet om gatu- och kvartersnamn. Åt andra hållet finns öppningar mot alla möjliga politiska resonemang. Flera av dem vill säkert kalla sig kritiska, men landar vanligen i alltför vaga plattityder. När anslaget dessutom är akademiskt till förbannelse resulterar det i prosa som ingen utanför en fakultetskorridor ska behöva läsa: "Materialet presenteras således som sammanvävt med och beroende av den plats som upprätthåller dess existensberättigande och, ytterst, som ett resultat av arkivets kunskapsproducerande praktik."

Magnus Florin medverkar med en essä som heter "Miniatyrer om miniatyrer". Det är en författare jag inte annars läst, men har flera böcker av i hyllan för att han verkar intressant. Bidraget här är tyvärr något av en besvikelse, en essä av den där typen som associerar kors och tvärs i till synes realtid, utan något som håller tankarna samman utöver den tilldelade premissen. Han verkar ha tackat ja till medverkan utan att tänka efter och sedan satt sig ner och greppat efter de relevanta läsefrukter som låg närmast i minnet: Gaston Bachelard, Walter Benjamin, lite Strindberg... krydda med några udda statistiska uppgifter så var det klart. Tja, inte omöjligt att lära sig något av, men rätt trist som essäkonst.

Övergångar från antiken till feodalismen (Perry Anderson, 1974)

Den här har legat på min "måste läsa någon gång"-lista i många år och nu äntligen. Jag tänker inte motivera varför ämnet är intressant; det är ju det, helt enkelt: hur antikens civilisation och dess ekonomi baserad på slavarbete kunde övergå i medeltidens feodalism, med förvisso ofria bönder, men likväl en annan och mindre entydig ofrihet. Det måste ha funnits någon sorts evolutionär fördel med det, har jag tänkt spontant, naivt kanske, biologiserande. Perry Anderson, en i skrivande stund levande brittisk nestor från det marxistiska sjuttiotalet, ger en förklaring i detta standardverk.

 

Jag skulle vilja kalla det en förklaring, för trots ämnets storlek och omfång är den teoretiskt sammanhållen. Marxistisk alltså. Det grundläggande mönstret är att feodalismen uppstod som en sammansmältning av den döende antikens slavproduktionssätt och de invaderande germanernas stamorganisation baserad på gemensamt ägande (tes antites syntes). Till saken hör att antikens, alltså Västroms, system inte längre var hållbart. Feodalismen efterträdde det inte som när treskiftet ersatte tvåskiftesbruk, som en teknisk innovation, utan av historisk tillfällighet (eller nödvändighet, om man känner sig deterministisk). Men den visade sig också bära på produktiva inre motsättningar.

 

Boken börjar med en gedigen genomgång av slavekonomin i det klassiska Grekland, under hellenismen och i Rom. Jag ska inte referera allt. En viktig insikt är att slaveri inte är någon självklarhet ens i ett antikt samhälle. De grekiska stadsstaterna införde det, och upptäckte samtidigt friheten som dess motsats – i andra samhällen var det normala tillståndet ett diffust mellanting mellan självständighet och beroende. Sålunda byggde den atenska demokratin på slavarnas underkastelse som spegelbild.

 

En annan helt central lärdom är att slaveriet var tätt förbundet med krigföring: det var nya erövringar som gav tillskott av nya slavar (krigsfångar och andra). I en sådan ekonomi är produktionens tillväxt detsamma som rikets expansion eller kolonisering, och denna stöter till slut på en gräns. I den grekiska världen fungerade de konkurrerande stadsstaterna som varandras stoppklossar. Rom, omgivet av outvecklade och glebefolkade områden, framför allt västerut, kunde växa sig betydligt större. Det är som att Rom var gjort för att växa – här minns jag Mary Beard, som gärna poängterar romarnas flexibla identitet. De kunde uppsluka andra folk och gå så långt som att ge dem medborgarskap utan att själva förlora sitt väsen. För atenarna var rågången mellan medborgare och främling en rent existentiell fråga. (Hur förklarar man en sådan kulturskillnad?) Det är kongenialt att det expansiva Rom också såg uppkomsten av storjordbruk under rika godsherrar, där grekerna hållit sig med förhållandevis små produktionsenheter. Men inte heller i Rom kunde tillväxten vara för evigt, och under västrikets två sista sekler plågades det också av politiska och ekonomiska kriser. Att köpa och försörja slavar blev dyrt och godsägare övergick alltmer till att omge sig av arrendatorer, av mer eller mindre direkt underlydande sort.

 

Redan här alltså ett frö till det feodala systemet. Men exakt hur gick övergången till? Hur en slav kan tilldelas en gård att sköta själv mot avradsplikt kan jag förstå. Hur vanligt var det? Hur en självägande bonde blir arrendator eller värre är svårare att förklara; det måste till något tvång. Från vilket håll, på vilka vägar? Jag kanske borde nöja mig med abstraktionen, men just här känns det otillfredsställande vagt att inte få några konkreta exempel.

 

Vad gäller germanerna är en av de viktigaste punkterna att dessa, vid tiden för folkvandringstidens invasioner, inte var några duvungar. I civilisatoriskt hänseende alltså. Genom århundraden av kontakt med romarna, genom krig och handel, hade barbarerna lärt sig av romarnas statskonst och militära organisation och antagit en del av deras levnadssätt. Det försvagade romarriket hade alltså fostrat sina egna erövrare. Den första vågens invaderande germaner kunde smidigt ta över existerande strukturer, och bereda marken för de senare invasioner som i grunden skulle omdana samhällsformerna. Nu uppstår den där syntesen mellan romerskt och germanskt som blir feodalismen. Återigen är det inte helt lätt att inse detaljerna. Germanerna för med sig sina bytraditioner och det gemensamma jordägandet, medan storgods konfiskeras av nya härskare. Rättssystemen smälter samman och man stadgar sig i religiösa kompromisser. När Anderson ska förklara framväxten av särskilda institutioner eller samhällsformen i en specifikt område tvingas han till vaghet eller, tvärtom, redogörelse för kungars och kyrkomäns förehavanden. Och det är väl så historien ser ut på närmare håll: mer eller mindre individuella och osäkra öden. Det är bara i sammanhanget som det gör en snopen. Huvudargumentet är ju den stora, materialistiska analysen.

Fast helt hårdnackat materialistisk är den inte. Det finns kulturella faktorer som inte fullt kan förklaras av produktionsförhållandena. Den antika synen på arbete som något i sig självt föraktligt är en sådan, som bara delvis kan sägas vara en konsekvens av slavekonomin. Lika mycket är den en bromskloss som håller samhället kvar i ett ohållbart system. Först med munkväsendet, anser Anderson, som gjorde bönen till ett slags arbete, hävdes denna gamla låsning. Då öppnades också portarna för teknisk innovation (kvarnar, plogar) som tidigare hämmats av att sådant förknippades med slavgöra.

Vad feodalismen i sin renaste form innebär lär sig alla på högstadiet, så det behöver jag inte referera. Men för att lyfta blicken till en genomgående poäng i boken (så allmän, och kanske så självklar, att den aldrig riktigt sammanfattas explicit): det feodala systemet är tätt förbundet med en svag centralmakt. Kungen (fursten, suveränen) härskar aldrig direkt över allmogen, utan bara genom ett antal mellanled i form av adelsmän i komplicerade kedjor av subordination. Där centralmakten är för stark – som i Bysans, ett eget kapitel – kan feodalismen aldrig uppstå. Men där den är alltför svag dröjer sig istället de äldre skicken kvar. Skandinavien, och allra mest Sverige, är det bästa exemplet på det. Hit nådde aldrig romarnas välde, och de sociala mönstren med småkungar, folkliga domstolar och fria bönder kvarstod orörda. Den glesa befolkningen och en naturligt lättförsvarad terräng gjorde också att den enade kungamakt som till slut uppstod inte hade samma behov av rusttjänst som på kontinenten. Det är betecknande att Sverige var det enda större land i Europa som gav bönderna representation i ståndsriksdagen.

Feodalismen är alltså till sitt väsen ett spänningsförhållande mellan motsatta tendenser till frihet och underkuvande. Anderson vore väl inte marxist om han inte däri såg en produktiv dynamik. Produktionssättet "utmärktes av en hierarkisk gradering av ägandet, som därför aldrig kunde delas i homogena och utbytbara enheter": ett lapptäcke av makter på olika nivåer gjorde anspråk på jordarna och tillämpade olika medel för att klämma ut mervärdet. I gliporna rymdes alltid en möjlighet till motstånd. Bönderna strävade å sin sida mot oberoende, medan herrarna prövade såväl nya pålagor som ny teknik och brytande av ny mark. Resultatet blev ökad avkastning från jordarna och befolkningstillväxt. (Anderson verkar märkligt nöjd över detta, som om historiens mening är produktivkrafternas utveckling.)

För att förenkla ledde överbefolkning och digerdöd till en kris för även detta produktionssätt. Ganska likt hur Västrom föll. Öst då. Jo, det handlar nästa halva boken om – en helt annan utveckling. Också i korthet (för nu börjar jag bli trött) kunde där inte uppstå någon fusion mellan samhällsformer som i väst. Dels nådde den romerska makten aldrig riktigt fram till slaverna, och dels stäcktes utvecklingen av ständiga invasioner ännu längre österifrån: turkiska och andra nomadfolk, inte minst mongolerna. Någon sammansmältning med dem kunde inte ske, eftersom nomadernas produktionssätt var "strukturellt oförenligt med stabil förvaltning av en tributtagande stat". Jag stannar där.

Det är tvåhundrafemtio mycket täta sidor. Jag är tacksam att författaren är engelsman. En amerikan hade skrivit samma historia på sjuhundrafemtio sidor och inte fått mer sagt. En fransman hade förutsatt inte bara att man känner merovingiska regentlängden utantill, utan dessutom att man kan genomskåda förtäckta allusioner på akademiska dispyter från tidigt artonhundratal. Nu är det här för den skull ingen nybörjarbok. Man bör ha så där översiktlig koll på kronologin och Europas karta. Det har ju jag, och jag tror att jag lärt mig mer än vad det känns. Många frågor, mycket som är vagt och oklart, men på nästa nivå. Det är kanske det som är dialektik.

 

Det finns två svenska utgåvor som jag känner till. Den på Arkiv förlag från 2004 är tyvärr full av korrekturfel, allt från rena stavfel till särskrivningar och OCR-fel. Synd!

Till Mervas (Elisabeth Rynell, 2002)

Nu ska jag komma med svepande påståenden och jämförelser som jag inte har tid att gå på djupet med. Det blir inte bättre av att jag så gott som glömt Rynells Hohaj, som jag läste för tre år sedan. Men jag tror inte jag har fel när jag säger att det här är en sämre bok.

Som även denna handlar om att anlända till en främmande ort i ödemarken. Marta är i femtioårsåldern och lever i traumat efter sin handikappade tonårssons död, avlad med en främling en natt för tjugofem år sedan då Kosti, hennes själsfrände, just lämnat henne för att hon insisterat för länge på att skaffa barn. Synen på moderskapets tyngd tycks hon ha ärvt från sin far, ett annat trauma: ett värsta sortens odjur, besatt av att befolka jorden, som misshandlade och våldtog sin "undermänniska" till fru. Hon får nu ett kryptiskt brev från Kosti, som säger sig vara i Mervas. Det är en övergiven bruksort i Norrlands inland. Dit bär det.

Allt detta beskrivs i dagboksform och det står inte klart om Marta är en pålitlig berättare, eller snarare: i vilken grad hennes tänkande förvridits av mötet med det mörka. Skildringen är en sorts litterär introspektion inte helt olik Christine Falkenland, ett slags ältande som får människan att verka sammansatt av fler "stinkande små skrymslen" än tycken och vanor, och livet av mera lidelse och "bergöken" än vardag.

Marta mellanlandar i Djuptjärn, där hon får logi hos Arnold och Lilldocka, två äldre, livsklokt skrockande norrlänningar (som också har förlorat ett barn). Här får hon tid att samla sig. Både praktiskt och genom Lilldockas smärtsamma berättelser kommer hon i närkontakt med känslorna och naturens gång och vågar sig snart själv till det ödsliga Mervas. Hon möter renar, vatten, vind och mygg och känner en ny närvaro. Och ja, till sist även Kosti. I korthet utlagt.

Det är en stiliserad berättelse som vilar nära gränsen till kitsch (vem döper en romanfigur till Lilldocka?) – och kanske överträder den, det är en smaksak. Jag nämnde Falkenland och Hohaj tyckte jag påminde om Birgitta Trotzig light. Två författare som spelar med mörka, outsägliga makter, hos Falkenland rentav demoniska. Mörkret i Till Mervas är människans eget. Det är en fin men avgörande skillnad. Allt härrör här från Martas psyke, kanske själ.

Djur, växter, väder och natur är framträdande i romanen, nästan till den grad att de verkar relativisera människans subjektsposition. Men de gör istället det omvända. När Marta kommer till sitt Mervas känner hon att platsen har upplåtit sig åt just henne, hon badar i källvatten och myggen dansar kring henne i en ungtallskog. En älgkalv visar sig, utstrålande en "hemlig värme" som talar om att allt ska återfödas. Naturen tycks finnas där bara för att ruska om Marta, och hon uppsöker den för att utvinna symboler för sin inre utveckling. Därigenom kommer hon till insikt om att man "måste tvingas ut ur sig själv" – men är det inte raka motsatsen hon just erfarit? Hon har ritat en karta över sig själv och stigit in i den? En vind kan i en Lagerlöfsk liknelse blåsa in i hennes koja "som ville den berätta, att därute hade solen målat upp en värld som var ny och lysande". I sammanhanget blir sådant små förnumstigheter: vinden och solen besjälas inte, så mycket som människorna klistrar ögon och näsa på dem.

Så kan man förstås göra, men om inte effekten överröstar får allt en ton av Paolo Coelho, en inande ton genom raderna. Då föredrog jag flirten med bygderomantik i Hohaj. Martas resa är en tydlig, men inte dristigt övertydlig, symbol för personlig utveckling. Berättelsen blir av bara farten märkligt uppbygglig, samtidigt som trauman och ångest försöker dra nedåt i mörkret. Jag är inte säker på att gummibandet håller. Kanske hade det krävts mera överdrift, yvigare gester, än mer orimligt poetisk dagboksmonolog. Antingen är det halvmesyren som stör mig, eller så finns här en säregen komplexitet som jag inte begriper. Jag får nog leva med att aldrig ta reda på det.

Ärans portar (Pär Rådström, 1954)

Jag vågar direkt säga att det här är den bästa bok jag läst i år. Vad härligt! Jag som alltid är så sval och akademisk. Den här bara älskar jag!

Hur ska jag förklara det. Den är djupast mänsklig i så många dimensioner. Här finns humor och underhållning – det är i grunden en underhållningsroman – och ironi, men lika mycket ömhet och vemod; en skärskådande blick som vet gränserna för vad som är meningsfullt att skåda; en lagom lös intrig och inte minst en språkhantering som är den perfekta mixen av kåsördriv, poesi och stream of consciousness. Det är dessutom en lysande tids- och stockholmsskildring. Sjuttio år gammal känns den helt modern.

Att boken syftar till förnöjelse avslöjar redan huvudpersonens namn: Astolf Felixson. Här kan inflikas att alla bifigurer genast känner igen det som en referens till Lycksalighetens ö av P.D.A. Atterbom. Rimligen kunde även läsarna förväntas göra det 1954. Den tiden är sorgligen förbi (jag plockade det inte). Han är tjugosex år, frilansande fotograf och bosatt någonstans på Söder. Historien kretsar kring hans och några andras förhoppningar på livet. Jag vill uttrycka det så allmänt. För är det verkligen äregirigihet det handlar om, som titeln antyder? Lite, kanske. Astolf förlovar sig med fotomodellen Ulla-Britta och är rätt nöjd med hur det får honom att framstå. Men samtidigt känner han mer för den några år äldre grannfrun Lena, vars make Greg Bengtsson sitter hemma och drömmer om havet. För tio år sedan tjänade han till sjöss på M/T Kalypso och det kan inte Lena ta ifrån honom.

    Greg Bengtsson vill i kväll inte till sjöss.
    Nej han är realist. Han sitter och skriver. Han tänker skriva en sjöroman. Men just i kväll är han realist. Han sitter och skäller på alla som tror det finns romantik till sjöss. Nej det är ett hårt skitigt arbete. Det är vad det är.
    Det ger honom ingen tröst.

Greg är kanske den sorgligaste figuren. (Rådström skrev fler böcker där han är huvudperson, som jag ännu inte läst.) Han "saknar varjedagslusten" men "talar poetiskt när han talar om havet för att han vill få andra tro att han älskar havet, att han har lust till havet". Från båten rymde han i förtid. Och det är bara just därför han längtar tillbaka, inser han, för att "allt annat jag stuckit ifrån har hunnit ikapp mej igen och ställt mej tillsvars" – men just detta lyckades han smita från. Och därför kommer han inte undan. Vilka hopplösa utsikter för människan!

I kretsarna finns också poeter, som lasse eriksson (vars namn alltid skrivs i gemener). Naturligtvis retas Rådström med honom, som med alla, och det är väl för att han är poet som det "regnade i hans hjärta som det för sed haver" när han dröjer vid Nybroplan inför ett möte med sin fästmö. Astolf är bjuden till honom och några andra poeter en torsdagkväll och känner sig osäker, men märker snart att deras citatspäckade språk inte var värre "än att han kunde placera dem med hjälp av sin kunskap i Svenska Mästare" (en antologi) och vidare att "de i halv förtvivlan sökte hålla ett samtal som skulle inspirera honom, Astolf, till att ta bilder som skulle få dem att likna dem de talade om". Det här är samma societetssatir som i Översten. Men den landar alltid mjukt, ja ömt. Astolf tar fram kameran – han "är inte något snille men han kan sitt yrke" och ser hur bilderna bör tas, tänder lampor och fotar. För att situationen pockar på det. Alla sitter trots allt i samma båt.

Men de lever förbi varandra, var och en för sig själv. Ulla-Britta har följt med Astolf hem efter en blöt kväll och ligger på sängen och hör honom gurgla på toaletten. Hon börjar nästan ångra sig, men tänker för sig själv att "det går bättre om jag inte tänker på honom som vuxen". Vilket underbart sätt! Så liten tro på varandra. Och ändå tillit och överseende, för hon börjar känna det vilsamt och bekvämt med skvalet från badrummet och regnet utanför och somnar snart skönt med sina egna tankar.

Så här kan man fortsätta och plocka ut scener och citat. Det kan verka som ungdomens angelägenheter, detta sökande efter en känsla av verklighet (snarare än ära och framgång). Och är det väl till viss del. Astolfs "ljuvliga problem" med att styra om "att själv vara orsak till små komplikationer". Men de milda kvalen skildras med ett inkännande som är helt vuxet (och då var Rådström bara 29 när boken kom ut!). De skildras också i fantastisk detalj. Inte bara vad människorna tänker, utan hur de går, tittar, lyfter glasen och sätter sig beskrivs i exakta bilder, perfekt utvalda detaljer förstås, och man kan se framför sig precis hur lägenheterna ser ut – och vad de äter!

    En sallad (Damernas Värld) bestående av räkor, rysk krabba, sparris, sardeller, oliver, dressing och endiver.
    En sallad (Dagens Nyheter) bestående av färska champinjoner, små ärter, salamikorv, tunga, rökt kött, olja, vinäger och grönsallad i strimlor.
    Sex burkar sardellfyllda oliver.
    Sex pains riches.
    En mindre varmrätt bestående av ris, strimlad färsk paprika, sidfläsk, färska champinjoner, njure och äkta soya.
    Till det en sallad (Ulla-Brittas egen) bestående av tomater, gurka och olja.

Därtill sprit för 400 kronor, det är vad som bjuds på förlovningsfesten. Taxiturer, telefonsamtal, "Benny Goodman med Krupa, James och Vido Musso som bytte namn till Buddy Mason när Mussolini kastade sig över Albanien en långfredagsmorgon" – man är där.

Vartannat kapitel ger en samtidig berättelse om en svensk sjöman på M/T Kalypso, fartyget som Greg en gång var till havs med. Det får sägas att de avsnitten har något mindre skärpa, men nog samma djup. Det är en desillusionerad man. Hans drömmar finns i land, men efter flera år på havet är han rotad i rotlösheten. Slutscenen är ett vackert exempel på Rådströms vardagsabsurdism. John, sjömannen, sitter vid en bar i någon hamn och bankar i disken för ännu en rom. En kackerlacka kryper upp för stolsbenet, sedan hans eget ben. Han råkar slå ihjäl den så det kraschar innanför byxan. Nytt bank i disken, en gin! det duger inte att skölja fläcken med rom. Synd det inte finns renat. Han går planlöst runt på gatorna en stund, spriten kyler på benet. Så hamnar han till slut på samma stol igen, beställer rom och får en cola till. "Så loskar han på trägolvet och häller litet coca-cola mitt i loskan så det blir en brun fläck. Och så blir han upptagen av det. Han häller litet coca-cola till men missar den här gången så det stänker och han har nu fått något att göra." Så håller han på så en stund medan bartendern väntar på stängning. Jag vet inte, visst är det bara vackert.

Jag kommer aldrig att lyckas formulera det jag önskar om den här boken. Att hylla en bok är det svåraste som finns. Det går att förteckna allt som är bra men det hör ju till saken att det bästa är bra på ett sätt som inte kan uttryckas med andra ord. Allt låter banalt, till och med citat blir banala ur sitt sammanhang. Så fort jag slog igen boken ville jag läsa om den, men det ska jag inte göra än, jag sparar det. Kanske om jag låter den dra i mig att jag snart kan säga något mer sammanfattande. Men det blir inte här.

Nästa år skulle Pär Rådström ha fyllt hundra! Hoppas det firas.

Översten (Pär Rådström, 1961)

Niklas Rådströms far har blivit en av de där bortglömda från förr. Han dog dessutom redan 1963 och det här är följaktligen en av hans sista böcker. Modernista återutgav den i en sladdrig volym 2010 – bortglömd i sin tur – men jag har läst en äldre upplaga.

Det är en snärtig och snabbläst roman som börjar i brittisk stil. Jag tänker omedelbart på Muriel Spark och Ansiktet utåt, som utspelar sig bland skådisar i sextiotalets Rom; här är det nattklubbsmiljö i Paris. En cynisk huvudperson berättar på vass, journalistisk prosa om hur han smider ränker och överlistar världen. Man ler införstått och anar att han så småningom kommer att vara för slug för sitt eget bästa. Riktigt så går det inte. Det blir snart uppenbart att Rådström ägnar sig åt något mer förvirrande och ja, nog intressantare, än snitsig societetssatir.

För berättaren Peter Renner tjänar i hemlighet en figur som kallas Översten, och denne är inte vilken grå eminens som helst, utan en helt historisk figur. Jag ska inte säga vilken. Inslaget smakar Jägarna på Karinhall snedstreck Willy Kyrklunds konstigare upptåg och blir en bisarr kontrast till realismen i övrigt; bisarr i bästa bemärkelse. (Likt Kyrklund förresten griper Rådström efter plurala verb när auktoriteter ska skildras. Det är synd att det stilknepet knappast är möjligt idag.)

Peter Renner har en plan – genialisk, såklart – att starta en nattklubb med dansöser som är lookalikes till Sophia Loren, Gina Lollobrigida, Ingrid Bergman och andra åtrådda skådespelerskor. Det genialiska stannar inte vid affärsidén. Avsikten är på något sätt att skapa en parallellvärld av kopior genom att vrida upp showbusiness falskhet till max. När människorna inser att de lever i en värld av simulacra (med en tjugo år senare term) så kommer de, liksom Renner, i sin förvirring att böja sig för den enda som inte har någon like: Översten. Han skulle få makten men "aldrig utöva den utan bara ha den" och, säger Renner, "det skall vara min lycka ty jag är hans undersåte". Att vidare sammanfatta tanketurerna är ämne för minst en kandidatuppsats. Det finns flirtar med fascism eller snarare gammaldags envälde i temat, och uppenbarligen proto-postmoderna tankar, kanske Camus absurdism, men inte minst spökar idén om Guds död. Vem som dödat honom är en öppen fråga och ännu mer vad som bör göras åt det. Och vem som lider mest, vi eller Gud. Eller gudarna.

Om inte stilen vore så kvick skulle man storkna av allt idéinnehåll som trängs på 190 luftiga sidor. Trådar dyker upp och tappas bort på vägen. Men Rådström lyckas samtidigt göra hysterisk underhållning av det (ja, hysterisk i bra bemärkelse) och det är behållning nog. Så här sorglöst impulsiva romaner skrivs inte längre.