Den här boken brukar visst kallas "den svenska ståndscirkulationens klassiska roman", i den mån den alls pratas om nuförtiden. Jag fick nys om den för en tid sedan i något gammalt blogginlägg av Björn Kohlström och hittade den så småningom på ett antikvariat. På titeln låter det som Åsa-Nisse, men det är det här icke, utan en vittfamnande släktkrönika över en svensk medelklassfamiljs öden från mitten av 1800-talet till 1920-talet. Släkten i fråga har sin hemort i en skånsk småstad som aldrig nämns vid namn, men jag föreställer mig den som Kristianstad.
Bokens första del koncentrerar sig på snörmakaren själv, en ganska patetisk figur som förvisso inte saknar framgång inom sitt ringa gebit, men som drömmer sig större. I sin ungdom deltog han som frivillig i det dansk-tyska kriget om Slesvig, och han drar sig inte för att visa upp sina medaljer. Hjältedåd till trots är en simpel hantverkare dömd att aldrig nå några verkliga höjder. Det kan emellertid hans söner, om han bara ger sig fan på't. Snörmakarens idé är enkel: hans söner ska bli studenter.
Nu ska det sociala avancemangets stigar inte visa sig så raka som snörmakaren tänkt sig. Han ruinerar sig på oförnuftiga investeringar och får inga pengar över till sönernas utbildning, men plikten att bli något större än han själv kunnat bli påbördar han dem effektivt. De fyra sönerna förvaltar arvet var och en på sitt sätt, i bokens andra del. Anders, "musikern", förtrycker skammen över de oinfriade förväntningarna genom superi och ett aggressivt hävdande av sitt konstnärslynne, överlägset all boklig kunskap. Carl, "matematikern", kylig och bitter, förskjuter faderns krav på sina egna söner. Till dessa två motpoler kommer den frikyrklige äldstesonen Per, som med sitt blytunga religiösa allvar negerar all livskänsla som huserar i bröderna, och den återvändande amerikaemigranten Fredrik, en loj och trögtänkt drömmare. Kontrasten mellan alla fyra är fantastisk. Kapitlen består mer av inspirerade karaktärsbeskrivningar än av intrig och det är underbart att läsa alla välfunna iakttagelser och infallsrika liknelser formulerade på ett frodigt språk av ett slag som inte går att använda idag utan att det blir pastisch.
I bokens tredje del samlas hela släkten till en födelsedagsfest och det blir tillfälle att också fokusera på barnbarnagenerationen. Sonsönerna har på olika vis nått dit snörmakaren fantiserade om, men samhället har förändrats så mycket på vägen att de erövrade positionerna knappast har samma innebörd som i farfaderns gamla drömmar. Med alla tre generationerna i blickfånget lyfter diskussionen till det mer filosofiska. Anfaderns avkomma i två led uppvisar ett spektrum av möjliga människotyper och när provkartan väl är fylld argumenterar man om vad som format deras öden: kanske begränsas individernas möjligheter av ärftlighetens lagar, kanske strävar släkten efter jämvikt så att en persons sorger uppvägs av en annan släktings lycka? Resonemangen är lika välformulerade som allt annat, men jag känner mig främmande för själva utgångspunkten: att släkten, släkten Lekholm, är en meningsfullt avgränsad entitet med egna egenskaper, ett eget väsen med kraft att fördela personlighetsdrag och livslotter på sina medlemmar. Släkten tas för den primära enheten och individerna som dess manifestationer. Det var förstås en naturlig tanke på den tiden, men det är frapperande hur man i detta dynastitänkande sammanblandar genetisk och kulturell samhörighet. Jag själv har svårt att se min släkt som något mer än de personer som just jag råkar vara släkt med på både fädernet och mödernet.
Det är en roman om en släkt och också en roman om Sverige i rask förvandling, även om det mest låter sig märkas indirekt. Jag gläder mig att se ett tema jag känner från Thomas Mann gestaltat i svensk kostym när Lekholmarnas konstnärstyper och dugliga borgare sätts i rörande kontrast till varandra. Det här är en storslagen roman som jag hoppas att jag alltid kommer att bära med mig, och som borde återfå den självklara klassikerstatus den tydligen förlorat åtminstone till den grad att jag inte kände till den förrän häromåret.
La vie devant soi (Romain Gary, 1975)
Den här romanen fick Goncourtpriset 1975, men då hette författaren Émile Ajar. Att det var en pseudonym för den välkände författaren Romain Gary framkom först senare, och på så vis lyckades han som den ende i prisets historia vinna det två gånger, helt emot dess statuter. Den anekdoten brukar förekomma överallt man ser boken omtalas och nu har också jag återberättat den.
Jaget i historien är den arabiske pojken Momo, egentligen Mohammed, som bor med ett gäng andra föräldralösa barn hos Madame Rosa i Paris fattigare kvarter. Hon är en bastant judinna i sextioårsåldern, före detta prostituerad, som numera lever på att inhysa barn till andra prostituerade. Momo är den äldste i gänget – han vet inte hur gammal han är eftersom han inte blivit "datummärkt", men tror runt tio – och har en särskilt nära relation till fostermodern. När hennes hälsa sviktar blir det Momo som tar hand om henne intill döden.
Det är en varm och hoppingivande berättelse om en kavat liten pojke med oddsen mot sig men hjärtat på rätt sida, en utvecklingsroman kan man väl säga. Persongalleriet plockas inte utan klyschor från samhällets utstötta: blinde och förvirrade Monsieur Hamil med sina visdomar, den trofasta transvestiten Lola, ett gäng afrikaner med konstiga trummor, men det gör inte så mycket. Madame Rosa får sällan komma själv till tals, men hennes historia med förintelsen och andra trauman är nog den som mest väcker min sympati. Momo berättar rappt och ärligt och med ett barns naiva blick på livets orättvisor. Ibland kan det bli väl mycket uppradning av knorriga infallsvinklar, överanvändning av vissa uttryck han lärt sig och så vidare.
Med livet framför sej lyder den svenska titeln ibland, med tidstypisk stavning, och jag kan bara föreställa mig hur det vardagliga, slangrika språket lär återges på sjuttiotalstugg. Behärskar man franska alls hjälpligt så bör man ge originalet en chans, för det är mycket lättläst. Jag tror att det är av godo som min ofullständiga förtrogenhet med språkets nyanser slätade ut bokens färgstarkaste drag.
Jaget i historien är den arabiske pojken Momo, egentligen Mohammed, som bor med ett gäng andra föräldralösa barn hos Madame Rosa i Paris fattigare kvarter. Hon är en bastant judinna i sextioårsåldern, före detta prostituerad, som numera lever på att inhysa barn till andra prostituerade. Momo är den äldste i gänget – han vet inte hur gammal han är eftersom han inte blivit "datummärkt", men tror runt tio – och har en särskilt nära relation till fostermodern. När hennes hälsa sviktar blir det Momo som tar hand om henne intill döden.
Det är en varm och hoppingivande berättelse om en kavat liten pojke med oddsen mot sig men hjärtat på rätt sida, en utvecklingsroman kan man väl säga. Persongalleriet plockas inte utan klyschor från samhällets utstötta: blinde och förvirrade Monsieur Hamil med sina visdomar, den trofasta transvestiten Lola, ett gäng afrikaner med konstiga trummor, men det gör inte så mycket. Madame Rosa får sällan komma själv till tals, men hennes historia med förintelsen och andra trauman är nog den som mest väcker min sympati. Momo berättar rappt och ärligt och med ett barns naiva blick på livets orättvisor. Ibland kan det bli väl mycket uppradning av knorriga infallsvinklar, överanvändning av vissa uttryck han lärt sig och så vidare.
Med livet framför sej lyder den svenska titeln ibland, med tidstypisk stavning, och jag kan bara föreställa mig hur det vardagliga, slangrika språket lär återges på sjuttiotalstugg. Behärskar man franska alls hjälpligt så bör man ge originalet en chans, för det är mycket lättläst. Jag tror att det är av godo som min ofullständiga förtrogenhet med språkets nyanser slätade ut bokens färgstarkaste drag.
Namnlängdsboken (utg. 2000)
År 2001 fick Sverige en ny officiell namnlängd, alltså lista över årets namnsdagar. Namnlängden utarbetades av en särskilt tillsatt namnlängdskommitté, som gemensamt ligger bakom utgivningen av denna kombinerade lilla essäsamling och uppslagsbok. Så mycket kan väl inte sägas om boken förutom att den naturligtvis är av intresse för kalenderbitare av den mest bokstavliga sorten.
Texterna är: "En ny namnlängd" av Sture Allén och Bo Svensén (en kort bakgrund till namnlängdskommitténs uppdrag), "Almanackans namnlängd under 100 år" av Eva Brylla (en genomgång av de grundläggande skillnaderna mellan namnlängderna av år 1901, 1986, 1993 och 2001), "Namnlängder i andra länder – en översikt" av Gustaf Edström (en kort text som i stort sett berättar att namnsdagsfirande inte förekommer i några andra protestantiska länder än Sverige och Finland), samt "Namnlängden, kyrkan och folktraditionen" av Bengt af Klintberg och Lotten Wesslén (en lite utförligare redogörelse för kalenderns betydelse i bondesamhället och namnlängdens kulturbärande funktion). Därpå följer olika tabeller som sammanställer årets namnsdagar i de olika historiska namnlängderna.
Det jag mest saknar är en förklaring till de dagar där 2001 års namnlängd har valt att frångå en obruten tradition av samma namn i alla namnlängder, till exempel 12/4 som alltid tidigare varit Julius, men sedan 2001 är Liv. Annars har man varit rätt noga med att inte rucka på traditionella namnsdagar knutna till gamla seder. Men kanske finns inga sådana kopplade till den dagen.
Texterna är: "En ny namnlängd" av Sture Allén och Bo Svensén (en kort bakgrund till namnlängdskommitténs uppdrag), "Almanackans namnlängd under 100 år" av Eva Brylla (en genomgång av de grundläggande skillnaderna mellan namnlängderna av år 1901, 1986, 1993 och 2001), "Namnlängder i andra länder – en översikt" av Gustaf Edström (en kort text som i stort sett berättar att namnsdagsfirande inte förekommer i några andra protestantiska länder än Sverige och Finland), samt "Namnlängden, kyrkan och folktraditionen" av Bengt af Klintberg och Lotten Wesslén (en lite utförligare redogörelse för kalenderns betydelse i bondesamhället och namnlängdens kulturbärande funktion). Därpå följer olika tabeller som sammanställer årets namnsdagar i de olika historiska namnlängderna.
Det jag mest saknar är en förklaring till de dagar där 2001 års namnlängd har valt att frångå en obruten tradition av samma namn i alla namnlängder, till exempel 12/4 som alltid tidigare varit Julius, men sedan 2001 är Liv. Annars har man varit rätt noga med att inte rucka på traditionella namnsdagar knutna till gamla seder. Men kanske finns inga sådana kopplade till den dagen.
Kall hud (Albert Sánchez Piñol, 2002)
Den här boken har en mörk och mystisk akvarellmålning till omslag och baksidestexten utlovar "våldsamma strider mellan människor och grodmonster" – nu är väl inte det min mest bekväma genre, men någonting gav mig intrycket att jag höll i en unik och otillräckligt uppskattad pärla.
Det utspelar sig på en gudsförgäten ö inte långt från Antarktis, där huvudpersonen landsätts för att avlösa den tidigare anställde på en väderstation. På den lilla ön finns en fyr, bebodd av en tystlåten man som verkar ha något att dölja. Ganska snart visar det sig att ön om nätterna invaderas av elaka grodmonster, slemmiga människoliknande varelser som beter sig mycket hotfullt och skräckinjagande. Huvudpersonen och mannen i fyren slår sig motvilligt samman för att med våld avvärja odjurens angrepp.
Efter en stapplande och inte helt stilsäker inledning, där vi får veta lite onödigt mycket om huvudpersonens bakgrund som irländsk motståndsman, kommer berättelsen snart på banan och utvecklas till en ganska rafflande historia med äventyrsinslag. Om det bara kunde fortsätta så! Tyvärr vill författaren förmedla något viktigare med sin bok, blir man omsider varse. Allt det spännande och suggestiva får stryka på foten när han med tröttsam övertydlighet ska trumma in sina förnumstiga klokskaper om rädsla, våld och människans ondska. Av den potential som premissen utlovar blir ett plaskigt ingenting.
Det utspelar sig på en gudsförgäten ö inte långt från Antarktis, där huvudpersonen landsätts för att avlösa den tidigare anställde på en väderstation. På den lilla ön finns en fyr, bebodd av en tystlåten man som verkar ha något att dölja. Ganska snart visar det sig att ön om nätterna invaderas av elaka grodmonster, slemmiga människoliknande varelser som beter sig mycket hotfullt och skräckinjagande. Huvudpersonen och mannen i fyren slår sig motvilligt samman för att med våld avvärja odjurens angrepp.
Efter en stapplande och inte helt stilsäker inledning, där vi får veta lite onödigt mycket om huvudpersonens bakgrund som irländsk motståndsman, kommer berättelsen snart på banan och utvecklas till en ganska rafflande historia med äventyrsinslag. Om det bara kunde fortsätta så! Tyvärr vill författaren förmedla något viktigare med sin bok, blir man omsider varse. Allt det spännande och suggestiva får stryka på foten när han med tröttsam övertydlighet ska trumma in sina förnumstiga klokskaper om rädsla, våld och människans ondska. Av den potential som premissen utlovar blir ett plaskigt ingenting.
Lady Chatterleys älskare (D. H. Lawrence, 1928)
Det här blev min andra D. H. Lawrence, eftersom jag hann före med hans bok om etruskerna förra sommaren. Men känner man bara till en bok av Lawrence så är det väl Lady Chatterleys älskare, och man har väl hört historien om hur den var förbjuden i England till 1960 på grund av obscenitet och omoral.
Romanens huvudperson är den unga kvinnan Constance, dotter i en välbeställd borgerlig familj, som gifter sig adlig med sir Clifford Chatterley strax innan första världskrigets slut. Denne invalidiseras i strid och hamnar i rullstol. Han inriktar sitt liv på att nå berömmelse som författare av tarvliga små noveller. Constance, oftast Connie kallad, tröttnar på sin makes själlösa jakt på pengar och ära, och sexuellt är han förstås ej till nytta. Men ute i skogen på ägorna finns en liten koja där godsets skogvaktare håller till. Connie och denne potente karl inleder en hemlig affär.
Intrigen är tämligen banal, men ärendet är tydligt nog. Connie är omgiven av sin samtids odugliga män, förstockade av moderniteten, barnsligt fåfänga människor som lever helt i sitt tunna förnuft. Den virila livskraften har ersatts med själlösa maskiner, djup har gett vika för yta, världen är skändad. Hos skogvaktaren finner Connie den sinnlighet och kroppens hängivelse som samhället glömt, och den livfulla naturen kontrasterar mot den döda grå industrin i kolgruvornas Derbyshire där handlingen lämpligt tilldrar sig.
Texten åmar sig stolt kring sitt budskap, säker på sin egen triumf. Varken stilen eller temat skiljer sig egentligen så mycket från boken om etruskerna. Jag tyckte det gjorde sig bättre där, i första person och koncentrerat till det sidantal som behövdes.
Romanens huvudperson är den unga kvinnan Constance, dotter i en välbeställd borgerlig familj, som gifter sig adlig med sir Clifford Chatterley strax innan första världskrigets slut. Denne invalidiseras i strid och hamnar i rullstol. Han inriktar sitt liv på att nå berömmelse som författare av tarvliga små noveller. Constance, oftast Connie kallad, tröttnar på sin makes själlösa jakt på pengar och ära, och sexuellt är han förstås ej till nytta. Men ute i skogen på ägorna finns en liten koja där godsets skogvaktare håller till. Connie och denne potente karl inleder en hemlig affär.
Intrigen är tämligen banal, men ärendet är tydligt nog. Connie är omgiven av sin samtids odugliga män, förstockade av moderniteten, barnsligt fåfänga människor som lever helt i sitt tunna förnuft. Den virila livskraften har ersatts med själlösa maskiner, djup har gett vika för yta, världen är skändad. Hos skogvaktaren finner Connie den sinnlighet och kroppens hängivelse som samhället glömt, och den livfulla naturen kontrasterar mot den döda grå industrin i kolgruvornas Derbyshire där handlingen lämpligt tilldrar sig.
Texten åmar sig stolt kring sitt budskap, säker på sin egen triumf. Varken stilen eller temat skiljer sig egentligen så mycket från boken om etruskerna. Jag tyckte det gjorde sig bättre där, i första person och koncentrerat till det sidantal som behövdes.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)