[The Journal of a Tour to the Hebrides (James Boswell, 1785)]

När Samuel Johnson väl hade dött kunde adjutanten Boswell publicera sin egen dagbok från resan i Skottland utan risk att krossas under den store mannens tyngd.  Johnsons bok var rak och koncis, Boswell tar det utrymme han behöver.  Han anser sig nog behöva en del för att göra ämnet rättvisa.  Ämnet är Samuel Johnson.  Redan inledningen meddelar explicit att denne var en sällsynt beundransvärd man vars kärvare sidor bara accentuerade hans geni, en ytterst lärd person begåvad med en enastående subtil humor och talang för bitska fyndigheter.  En riktig brittisk herre alltså.  Boswell döljer inte sin stolthet över att ha fått vandra i Johnsons skugga.

Dag för dag gör man etapper hos olika värdfolk, McDenochden och McSiochså.  Dessas inbördes släktförhållanden utreds, eller man redogör för vad någon tidigare bekant till en granne har sagt i ett brev till en samtida vetenskapsman vars namn jag aldrig hört.  Inget hindrar att brevet i fråga citeras in extenso (inklusive en dikt på latin).  Umgänget refereras till övervägande del genom återgivande av de mest minnesvärda replikväxlingarna, där Johnson varit mittpunkten.  Johnson är rolig ibland, obegriplig ibland (min engelska gör väl sitt till), rätt ofta bara inget särskilt.  Han yttrar sig om allt från politik och religion till matlagning och barnuppfostran.  Somligt är relevant, hans åsikter om skottarnas emigration till Amerika till exempel (skarpt ogillande).  Men mycket är nästan löjligt trivialt.  Boswell förundras över en bokhandels skyltning av två konkurrerande böcker i samma ämne sida vid sida: skadar de inte varandra?  Nej, avkunnar Johnson, det sporrar samtalet och gynnar båda böckerna om läsarna är splittrade.  Salomo har talat, han tultar runt med sina kloka ord i varjehanda angelägenhet och Boswell är honom storögt i hasorna för att inte gå miste om en värdefull sentens att överantvarda till eftervärlden.

Jag brukar tänka tillbaka på en anekdot i Evert Taubes Berättelser under ett fikonträd, där en ung, berusad Taube blir påklädd (eller avklädd?) sina militärstövlar av Karlfeldt och Albert Engström (eller Heidenstam?) – nåväl, detaljer; jag minns att jag skrattade gott åt den scenen, men inser i efterhand att det roliga nästan enbart bestod i att aktade personager stötte samman i en så ynklig situation.  Något av samma effekt kan säkert den här boken åstadkomma på en läsare bildad i anglosaxisk tradition.  Här får man se den höge Johnson i all sin raffinerade vardaglighet.  Men utan relation till de inblandade är det svårt att uppbåda varaktigt intresse.  Jag kom 115 sidor och låter det vara bra så.

Något roar det att jämföra Boswells bok med Johnsons.  De fördomar och tolkningar som löper outsagda hos Johnson kommer här fram explicit.  Han ska ha sagt sig vara i Skottland för att se "vilda ting och udda sätt", inte undra på att han fick se det.  Det framkommer tydligt i replikerna hur Johnson värdesätter civilisation och ordning och reda framför det mesta.  Intressant för den som intresserar sig för honom, som sagt.

A Journey to the Western Islands of Scotland (Samuel Johnson, 1775)

Engelska läser jag vanligtvis bara av praktisk nytta, men det här var en present och en väldigt fin sådan i vackert mossgrönt klotband.  Verket i inläggsrubriken har sammanbundits med James Boswells The Journal of a Tour to the Hebrides.  De båda reste nämligen tillsammans och skrev var sin bok om det.  Förordet föreslår att man läser Boswells bok först, men jag ignorerar det och läser pärm till pärm.

När man allmänbildar sig med hjälp av det företrädesvis engelskspråkiga internet kan man lätt få intrycket att vartenda illustert namn ur den anglosaxiska kulturhistorien är hela mänsklighetens allmängods, men inte är väl Samuel Johnson fullt så välkänd ens bland bildade svenskar.  För mig var han bara ett ganska intetsägande namn och jag blandade nog ihop honom lite med Pepys.  I den engelsktalande världen verkar han åtnjuta en status som nog ingen svensk litteratör före Strindberg kan mäta sig med.  James Boswell skrev en biografi över honom, som också den lär vara något enastående.  Boswell var en generation yngre: trettiotvå vid tiden för deras gemensamma resa i Skottland år 1773, då sextiotreårige Johnson var i slutet av sin karriär.

Om omständigheterna och orsaken till resan får man inte veta mycket av Johnson, knappt nämner han heller sin färdkamrat.  Hans skildring är en saklig rapport från trakter som ännu knappt civiliserats och som få av hans engelska läsare kunde förväntas vara bekanta med.  Skottland hade ingått i union med England 1707, men höglandet och än mera öarna i väst var fortfarande terra incognita till och med för de sydligare boende skottarna om man får tro Johnson.  Hans beskrivning av levnadsförhållanden och seder skiljer sig inte mycket från hur han kunde ha formulerat sig om Amerikas indianer.  Han beskriver deras hus och stugor, deras jordbruksmetoder, deras kosthållning och det mesta som hör vardagslivet till – utom kläderna, för den traditionella klädseln hade engelsmännen förbjudit sedan ganska länge.  För att något hyfsa dessa hottentotter förstås (ordet är Johnsons).

Landet må vara fattigt, avlägset och föga kultiverat enligt europeisk standard men det är uppenbart att assimileringen redan var långt hunnen.  Säckpipan är på utdöende (återupplivades i senare nationalistisk yra, kantänka?), de flesta lär sig numera engelska i nyinrättade skolor, och inte minst är hela samhällssystemet i slutskedet av en förvandling från traditionell feodalism byggd på släktband och ömsesidig skuld till en modern penning- och handelsekonomi.  Ökad kontakt med omvärlden i kombination med uppluckrad lokalmakt skickar människor ur husen och splittrar klanerna; hela klanväsendet verkar redan mer historiskt än reellt.  Författaren ägnar många sidor åt att redogöra för politiska förhållanden mellan olika släkter, vilket låter mest som gammal hörsägen och skvaller.  Det gör det väl när en ny generation återberättar gamla avlagda visor som slutat att spela någon verklig roll i deras liv, men så generöst resonerar inte Johnson, som oftare drar slutsatsen att öborna är godtrogna och lite korkade.  Om det gaeliska språket heter det att det är "the rude speech of a barbarous people, who had few thoughts to express, and were content, as they conceived grossly, to be grossly understood".

Han avger inget slutbetyg på resan och det är svårt att väga samman de intryck han rapporterar.  Å ena sidan är han avgjort en representant och förespråkare för civilisationen, å andra sidan minst så fascinerad som förargad av det vilda och det råa, till den grad att man misstänker honom för att exotisera i överkant.  Naturen är ju säreget karg där uppe men blir i längden ganska tråkig.  Boken hinner aldrig bli det, på bara 136 sidor, men visst är den bitvis lite trög att komma igenom.  Han formulerar sig gärna rätt omständligt, men det är väl min ovana vid litterär engelska, därtill från sjuttonhundratalet.

Edelcrantz förbindelser (Malte Persson, 2008)

Jag tyckte ju om Malte Perssons senaste diktsamling Undergången – och även hans översättningar av Rilke, som jag inte skrivit om här.  Det gjorde mig nyfiken på den här romanen, som jag hittade billigt på second hand (i ett exemplar som enligt den tidigare ägarens blyertsanteckning varit "dammsamlare i bokhyllan").

Abraham Niclas Clewberg, adlad Edelcrantz (1754–1821) var poet, vetenskapsman, ingenjör, ledamot i en mängd viktiga sällskap och akademier (däribland Svenska akademien) och under lång tid föreståndare för den kungliga teatern.  Romanen är spunnen kring hans liv.  Den unge Clewberg är nära vän med Johan Henric Kellgren och anses som helt ung vara ett mer lovande skaldeämne än denne.  Men Kellgren är eldig, radikal, viljestark – i kärlek inte minst! – medan Clewberg är sval och förnuftigt behärskad.  Två motsatta sätt att tolka upplysningen, kanske.  Men i så fall betingade av läggning.  Clewberg, fastän där när det rumlas vid hovet, är aldrig snabbast i repliken, överraskar sällan och är "bättre på att besvara gåtor än på att ställa dem".  Vart hamnar en sådan man?  Tiden går, vänner dör, Clewberg blir Edelcrantz, han inkasserar titlar och uppdrag tack vare sin flit.  Bristen på kärlek och glöd sublimeras i ett allt djupare intresse för ångmaskiner och optisk telegrafi.  Han reser än till England, än till Frankrike, han knyter fler och fler kontakter men börjar bli kylig och cynisk och alltmera ensam.  Romantiken avlöser upplysningen och Edelcrantz sort förpassas till det förgångna.

Man märker att författaren är poet.  I en historisk roman är det inte lätt att hitta balansen mellan alltför modernt klingande språk och ett ansträngt gammaldags.  Kanske är det en omöjlighet och Malte Persson försöker inte ens, tvärtom kliver han mycket medvetet ur tiden och använder sig av alla de stilar och register han därifrån har tillgång till.  Replikväxlingar kan låta som hämtade ur samtida brev medan någons handlande strax liknas vid "liverollspel" och ett kapitel får heta "Stockholm by night".  Berättaren är inte rädd att snärja in sig i komplicerade metaforer men kastar lika lätt och smidigt av sig dem, som om det bara var en lek.  De specifika vändningarna må vara moderna, men tonen och temperamentet ansluter till sjuttonhundratalets eleganta, lekfulla ideal.  En känslig läsare kan irriteras av språklekar i överkant, med prosans återkommande inrim och piruetter runt likljudande ord.  Några gånger mer slätar det ut än ger udd åt berättandet.

Jag reagerar i början på övertydliga förklaringar av historiska händelser och än värre tidsandan, som om den inte gick att fånga med gestaltningen.  Vanligen signalerar det att författaren inte förmått absorberas av epoken som skildras, eller inte tror sig om att kunna förmedla upplevelsen.  Jag har försökt läsa någon av Carina Burmans historiska deckare men gett upp för att den verkat befolkad av tidsresenärer snarare än människor hemmahörande i en annan era, med dess sätt att tänka och vara.  Här blir det snart tydligt att den egentliga huvudpersonen inte är Edelcrantz så mycket som tiden, och inte den tid han levde, utan tidens gång som sådan.  Ofrånkomligen spanar vi på Edelcrantz från vår tid.  Vi kan inte avsäga oss kunskapen om den tid som förflutit efter honom, och om hur det som pågick då skulle komma att framstå i sammanfattning.  Så sett är det en lättnad när berättaren istället för att undertrycka det stora perspektivet ger det fullt spelrum, för en stund lägger undan inlevelsen och ger sig hän åt referat av ballongfärder, handelsrutter, penningkurser och tryckfrihetsbestämmelser.  (Man kommer lätt att tänka på sista dikten i Undergången.)  Edelcrantz själv får också mera överblick med åldern.  Han krymper medan tiden växer och förgrenas.  Till slut är tiden allt och han inget och romanen tvingas lämna honom.  Malte Persson har fingertoppskänsla för de subtila språkliga nyanserna som antyder perspektivskiften och grader av osäkerhet och däri ligger väl skillnaden mot exempelvis Carina Burman.  I en blinkning kan figurerna förvandlas från verkliga människor till historiskt staffage och tillbaka, ett flimmer som väl är det närmsta vi kan komma förståelse av det förflutna.

Jag har alltid känt mig främmande för sjuttonhundratalets estetik och mentalitet, men den här boken gör mig osäker.  Jag identifierar mig lätt med Edelcrantz, den eftertänksamma typ som söker sig till "abstraktionernas trygga fålla", uträttar oräkneligt tack vare disciplin men aldrig kullkastar det kända.  Edelcrantz inkarnerar franskklassicismens upphöjelse av form före stoff.  Det är en smak som premierar medelmåttan, men det är medelmåttans öde och förbannelse att trängta efter det han inte är skapt för, det sublima och omvälvande.  Boken ger ingen väg ut ur dilemmat, för det finns kanske ingen.

Das Muschelessen (Birgit Vanderbeke, 1990)

Den här stod på Röda korsets femkronorshylla.  Jag köpte den innan jul och på julafton dog författaren oväntat, råkade jag se igår.  Den här korta romanen på hundra sidor var hennes debut och verkar vara hennes mest kända.  Den kom i svensk översättning 2016 med titeln Musselmiddag.

Mor, dotter och son sitter vid middagsbordet och väntar på att fadern ska komma hem från en tjänsteresa.  Musslor med pommes frites står färdiglagade för att fira hans förväntade befordran.  Men fadern dyker aldrig upp, klockan blir sex och sju och åtta och oron börjar glöda och ta fyr.  Bit för bit rullas historien ut om hur den frånvarande patriarken styrt familjen med godtycke, manipulation och våld, man börjar öppna sig för varandra, yppa sanningar man duktigt förtigit, till dess att ingen återvändo finns och dekorum kastas över ända.

Det är dottern som berättar och meningarna kan sträcka sig över flera sidor, komma efter komma efter komma, korta satser och omtagningar som går framåt som i spiral.  Varje nytt erkännande vrids och vrängs många gånger, en detalj – som pappans idiotiska investering i frimärken åt barnen – kan ältas över flera sidor, så på samma gång nervöst och furiöst att tempot känns högt medan berättelsen egentligen mycket försiktigt vecklas ut.  Det är en stil som jag förknippar med Thomas Bernhard, vilket kan vara ett missförstånd, för jag har aldrig läst honom, bara om honom.  Upprepningarna är hur som helst bra för glosinlärningen.

Greppet är effektivt använt och berättelsen upplevs stramt sammanhållen trots den till synes spontana ordkaskaden, kanske på grund av det korta formatet.  Familjens osäkerhet förädlas omärkligt till hämnd, samtidigt förvirrad och skärpt av att fienden inte är där.  Det behövs bara en liten rubbning för att rasera den sköra familjeidyll man spelat enligt faderns diktamen, men den sköraste av alla, förstår man, är han själv.  Och det inte bara i egenskap av borgerlig familjefar, utan minst lika mycket på grund av sin bakgrund: han är uppvuxen i fattiga förhållanden i öst men har flytt till väst, där han måste finna sig som ängslig uppkomling.  Alla hans idéer om vad en riktig familj ska vara framstår som kompensatoriska.  Boken utkom året efter murens fall och familjens öde saknar knappast beröringspunkter med Östtysklands.

Kaputt (Curzio Malaparte, 1944)

Curzio Malaparte är pseudonym för Kurt Erich Suckert, vilken oavsett namn var en färgstark person: fascist, personligen bekant med Mussolini, sedan misshaglig och fängslad, journalist, cyklist och slutade livet med att testamentera sin modernistiska villa till folkrepubliken Kina.  Detta upplyser innerfliken om i fängslande sammanfattning och lite onödigt ingående detaljer ges i Mikael van Reis långa förord.  Jag talar nu om Viveca Melanders översättning från 2010 (det finns en äldre inkomplett).

Kaputt lär vara Malapartes mest kända bok och den är svår att klassificera precist.  På mitt bibliotek står den både på skönlitteratur och historia, men kanske hör den bäst hemma bland biografierna: det finns drag av alla tre, men den rödaste tråden är författarens egen person.  Under andra världskriget agerade han uniformerad reporter på östfronten och som sådan blev han vittne till lika vedervärdiga som osannolika scener.  Vissa mer bisarra än något annat.  I Karelen skräms en trupp ryska hästar till livet av ett bombangrepp och rusar ner i Ladoga, varpå en vindil blåser in och fryser sjön – morgonen därpå sticker stelfrusna hästhuvuden upp ur isen, alla vända mot stranden.  Andra historier är bara ohyggliga, inte minst de om judepogromerna i Rumänien och beskrivningen av ett plomberat förintelsetåg.  Man förmår en tjänsteman att bända upp en vagn, och ut väller två tusen lik – som bits.  Stanken är återkommande, stanken av lik, förruttnelse; boken inleds med att Malaparte sökt sig nattkvarter i ett övergivet skjul men hemsöks av lukten av ett dött sto i ett dike, liksom av krigets multnande stål.

Men mest av allt, mellan alla skrönor och vittnesmål, gör sig författaren mödan att relatera långa middagskonversationer.  Malaparte umgås med diplomater, politiker, höga officerare, adelsmän och societetsdamer i en enda röra av namn och titlar (mitt favoritnamn är Demetra Slörn).  Man sitter i ett slott i Polen eller någonstans i norra Finland.  Nationalkaraktärer krockar åskådligt: finnarnas fylla och olustiga knivintresse (såklart), spanjorens för mig obegripliga katolicism, engelsmännens avmätta högfärd, och italienarna representeras väl bäst av Malaparte själv, som aldrig tappar lusten att gå på om allt han upplevt, molto con brio.  Tyskarna gestaltas som ängsliga och med primitiv humor, uppriktigt rädda för de svaga "och obeväpnade".  När det är som bäst fungerar samtalen som associativ ramberättelse för groteska krigsanekdoter.  Däremellan förekommer långa sekvenser där inget annat händer än att fem, sex ambassadörer med hustrur försöker bräcka varandra med spirituella repliker (vilket de förvisso har talang för).  Stundtals urartar berättandet i ett virrvarr av sedan generationer bortglömt skvaller.  Malaparte har också en tendens att dansa ut i mer inspirerade än stilistiskt motiverade metaforkedjor.

Jag kommer att tänka på Boken om San Michele, en association som väl underlättas av att Axel Munthe nämns några gånger häri och att Malaparte liksom han ägde ett hus på Capri.  Munthe var ju djurälskare, och djuren spelar en viss roll även här – kapitlet där Malaparte på sitt resoluta manér botar en bombtraumatiserad hund är som hämtat ur San Michele.  Annars får djuren representera krigets äckel och meningslösa offer.  Bokens sex delar heter "Hästarna", "Råttorna", "Hundarna", "Fåglarna", "Renarna" och "Flugorna".

Det är en läsvärd bok som kunde ha varit tvåhundra sidor kortare.  Longörerna vid middagsborden skapar en stämning av något ansträngd ironi och förfäran över kriget på lagom avstånd – en bild av cynismen hos de privilegierade, kanske, eller bara ett ohämmat personligt framställningssätt.  För att älska det här bör man nog vara rätt intresserad av författaren som person.  Det underlättar om man kan franska; mondäna människor föredrar att formulera sig på det språket när det gäller att vara rolig.  (Översättningar finns i appendix.)

Villa Triste (Patrick Modiano, 1975)

Jag vill kalla detta min första Modiano.  Jag läste visserligen Place de l'Étoile (i översättning) under en tågresa strax efter hans nobelpris men förstod inget då och minns inget nu.  Jag har blivit bättre på att läsa sedan dess.  På biblioteket har jag bläddrat i en svensk utgåva där Horace Engdahl i förordet hävdar Villa Triste som författarens bästa.  Det var nog också där det stod att boken utspelar sig i alpfranska Annecy, vilket aldrig sägs men någon har väl listat ut det; där har jag hur som helst varit och det är ju roligt.

Berättaren åker dit som artonåring i början på sextiotalet, för att slippa kallas in till kriget i Algeriet.  Han tar in på ett hotell under namnet Victor Chmara.  När någon tror sig igenkänna det som ryskt protesterar han inte utan spelar med.  I själva verket är han framför allt rotlös, utan fäste i någon plats.  Det är högsommar på semesterorten, där han blir bekant med den något äldre Yvonne, skådespelerska in spe, och snart trettioårige Meinthe, tydligen läkare.  De fördriver dagarna på hotellet, på utflykt, i Meinthes dekadenta villa med tillnamnet "triste" (sorgsen).  Victor är åskådare när de andra två vinner en sorts skönhetstävling för par.  Men vad är de för några egentligen?

Eller var, snarare, för det har gått tolv år sedan dess och romanen berättas som det vuxnare jagets återblick.  I minnet plattas perspektivet ut.  Verben står gärna i imperfekt, det tempus som anger återkommande eller oavslutade händelser, mer sällan de tydligt avgränsande och preciserande passé composé eller passé simple.  Hela sommaren blir en dimma i smetig pastell – det är inte min övertolkning för han säger själv sådant i texten.  Att det blir mer än en romantisk dagdröm om förlorad ungdom är tack vare det enträgna fasthållandet av minnet som funktion, förutom dess innehåll.  Berättaren söker i sitt minne, men också människorna där har sin egen förhistoria, som de inte sällan vill undvika att bli påminda om.  När Yvonne visar Victor sitt gamla flickrum öppnar sig ännu ett lager av minnen som hittills varit dolda.  Allt som rör den där sommaren är och var redan då delvis hemlighållet och förträngt.  Men det undflyr berättaren att lyckas skilja det hemliga från det förträngda.  Han var så ung – kanske släpptes han bara inte in, undanhölls de något vuxnares mysterier?  Eller kom han dem aldrig helt nära för att de inte ville kännas vid sig själva?  Eller kommer han bara inte ihåg?

Den spänningen räcker långt, men en bok så befriad från egentlig handling är förstås beroende av de stämningar den lyckas frammana.  I början har jag lite tråkigt.  Det tar ett tag innan stämningen lägger sig, eller så är det jag som behövde tid att komma in i den.  Jag sjunker riktigt in först när Meinthe blivit mindre central till förmån för Yvonne; hon är trovärdig, han mindre så med sina affekterade tics och någon märklig grej att identifiera sig med drottningen av Belgien.  Men mellan Victor och Yvonne finns något skört och vackert: bara genom den erfarenhet hon fått av sitt försprång i ålder framstår hon som ouppnåelig, undanglidande när han i sin naiva instinkt vill slå rot, men kanske glider hon undan mest av lättja och obeslutsamhet.  Vem vet egentligen.