Detta blev min andra Bove, efter novellsamlingen jag läste i höstas, men det här är hans mest kända verk. Det rör sig om hans debutroman, som på svenska förstås heter Mina vänner.
Victor Bâton är en ung man som bor i en risig vindsvåning i ett fattigt kvarter i Paris. Han arbetar inte utan lever på sin magra invalidpension som före detta soldat (i världskriget får man förmoda), och ägnar dagarna åt att driva runt planlöst på stan. Detta gör han i jakt på vänner. Han är nämligen helt ensam, och det plågar honom något så fasansfullt. En vän skulle ge livet mening och fylla ut alla hans existentiella tomrum.
Fem olika personer i var sitt avsnitt – främlingar han springer in i på stan – turas om att vara objekt för Victors suktan efter vänskap. Åh, vad han är ensam och eländig, vad han behöver en vän! Men det blir aldrig som han tänkt. Han målar upp storslagna visioner om deras innerliga samliv, helt utan ömsesidighet. Och när illusionen rasar samman kan han vältra sig i sin olycka.
Victor är fattig, och två av de inbillade vännerna står tydligt över honom i social rang. Det verkar vara en trygghet för honom att vara underordnad, för det låter honom å ena sidan intala sig att han är på väg att avancera till den välbeställdes nivå, och ger honom å andra sidan stort utrymme att självömka när allt går åt skogen. Allt handlar om maktförhållanden för honom. Upptagenheten vid vad människor tänker om honom förhindrar all naturlighet. I det dråpligaste kapitlet står han vid kajen och spelar självmordsbenägen för att väcka förbipasserandes sympatier. Han tilltalas av en man som visar sig stå i fullt beråd att dränka sig på riktigt, vilket gör Victor besvärad, men han lyckas locka undan mannen till en restaurang där han bjuder honom på lunch. Mannen är en ännu fattigare stackare än Victor, vilket irriterar honom, även om det ger honom en chans att visa sig storsint. Men ur det växer ingen vänskap. När han till sist träffar någon ungefärligen socialt jämbördig och som dessutom visar honom visst intresse, då ger han genast upp tanken på fortsatt kontakt.
Stilen är enkel med raka, korta meningar. Victor beskriver sitt elände med vad som ger sken av naiv uppriktighet, alltifrån de detaljerade beskrivningarna av hans fuktskadade möblemang till de teatrala veropen över hans öde. Det är en transparens som inte går att värja sig mot. Men helt uppriktig är han väl inte, för är det verkligen vänner han söker, eller bara ursäkter att jämra sig? Kanske går det inte att säga, och jag tror att han är värd att tycka synd om ändå, så sorglig som han är.
Jag har läst en utgåva på förlaget L'arbre vengeur (en blå bok), som i slutet infogar novellen "Un autre ami". Den fanns med i samlingen jag läste tidigare, där med titeln "Ännu en vän". Även i denna är huvudpersonen Victor Bâton och den kunde i princip vara ett kapitel i Mes amis.
Loggbok: Stockholm–Rapallo (Göran Schildt, 1966)
Om jag måste svara ett enskilt namn på frågan om min favoritförfattare blir det oftast Göran Schildt. Jag har läst det mesta han skrivit, av vilket det viktigaste förstås är skildringarna av hans resor med båten Daphne. Önskeresan, I Odysseus kölvatten, Solbåten, Ikaros hav, Det gyllene skinnet och delar av Daphne och Apollon behandlar dessa; det finns också ett par samlingsvolymer varav jag läst Segla på Medelhavet, som innehåller något kapitel unikt material, och förstås refereras till resorna även i hans senare biografiska volymer.
Resorna – främst i och kring Medelhavet – företogs under efterkrigstiden, bara några år innan massturismen skulle omvandla hela Sydeuropa till charterparadis. I böckerna kan han beklaga sig över de första, med våra ögon högst oskyldiga, tecknen på nivellering av det genuina, men intrycket i alla reseskildringarna är att han rör sig i ett slags ancien régime som är för alltid borta. Göran Schildt – en finlandssvensk överklass-son, konsthistoriskt utbildad – seglar mellan fattiga byar och tas emot som en sensation av bönder och torghandlare som knappt aldrig sett en utlänning, bjuds på överdådiga middagar av ambassadörer och direktörer som på något självklart sätt aviserats om en främmande klassfrändes antågande. Hans fru sköter handling och matlagning medan Göran själv får tid att breda ut sig i lärda resonemang om arkitektur, historia eller någon egenhet i det peloponnesiska folklynnet. Helt underbart är det att läsa, inte minst för att Göran Schildt är en fantastisk stilist och uppmärksam på detaljer.
Den första reseskildringen Önskeresan utkom 1949 och beskriver seglatsen (under sommaren 1948) från Stockholm via Danmark och Nordsjön ner genom Frankrikes kanaler, med slutstation Rapallo i norra Italien. Ombord är skepparen själv och hans hustru Mona Morales-Schildt (bland annat glaskonstnär; jag har sett ett par av hennes verk på glasmuseet i Växjö!), samt ett par andra tillfälliga gäster under delar av sträckan, där den mest kände torde vara filosofen Georg Henrik von Wright (naturligtvis en god vän till Göran).
Sjutton år senare, 1966, utgavs boken i inläggsrubriken. Den utgörs av Görans oredigerade loggbok från resan 1948. Inläggen är skrivna dag för dag och upptar förstås klockslag och koordinater och sådant, men framför allt i koncis form en redogörelse för dagens strapatser. Ute på havet är det mycket om köl och fock och mesan, sådant jag inte förstår mycket av men som förvisso är viktigt när man seglar och säkert rafflande för den som kan mer om det marina. Men det ryms också en hel del om besättningens humör, tidsfördriv, måltider, och när de är inne "i spenaten" (seglar på kanalerna) får det plats rätt mycket om deras dagsutflykter på cykel, möten med lokalbefolkning, besök i kyrkor och så vidare – ungefär detsamma som i de redigerade reseskildringarna men här i stolpigare form. Det är nog så spännande, och det hade varit intressant att läsa loggboken parallellt med Önskeresan för jag tror att de kan berika varandra. Tyvärr minns jag inte så mycket utantill av den boken, som jag läste för ett par år sedan.
Det som mest sticker ut i läsningen av Loggbok är hur bunden Mona är vid hushållssysslorna – det är hon i de andra böckerna också men kanske ännu tydligare här. Och Göran drar sig inte för att kommentera hur söta flickor de möter titt som tätt. En av dem är "17 år o verkligen ovanligt söt, ehuru ganska hönsig", och eftersom Mona vid det laget tagit tåget hem kan han unna sig att tåflörta lite med henne. Nåja. Det pågår också ett ständigt schackrande med bensinkuponger (det var fortfarande ransonering och det gick att tjäna bra med pengar på att sälja sina turistkuponger till lokalbefolkningen), som jag inte alls minns från Önskeresan.
Allt som allt ett bra komplement till de riktiga reseskildringarna, men jag tror man ska ha läst dem först.
Resorna – främst i och kring Medelhavet – företogs under efterkrigstiden, bara några år innan massturismen skulle omvandla hela Sydeuropa till charterparadis. I böckerna kan han beklaga sig över de första, med våra ögon högst oskyldiga, tecknen på nivellering av det genuina, men intrycket i alla reseskildringarna är att han rör sig i ett slags ancien régime som är för alltid borta. Göran Schildt – en finlandssvensk överklass-son, konsthistoriskt utbildad – seglar mellan fattiga byar och tas emot som en sensation av bönder och torghandlare som knappt aldrig sett en utlänning, bjuds på överdådiga middagar av ambassadörer och direktörer som på något självklart sätt aviserats om en främmande klassfrändes antågande. Hans fru sköter handling och matlagning medan Göran själv får tid att breda ut sig i lärda resonemang om arkitektur, historia eller någon egenhet i det peloponnesiska folklynnet. Helt underbart är det att läsa, inte minst för att Göran Schildt är en fantastisk stilist och uppmärksam på detaljer.
Den första reseskildringen Önskeresan utkom 1949 och beskriver seglatsen (under sommaren 1948) från Stockholm via Danmark och Nordsjön ner genom Frankrikes kanaler, med slutstation Rapallo i norra Italien. Ombord är skepparen själv och hans hustru Mona Morales-Schildt (bland annat glaskonstnär; jag har sett ett par av hennes verk på glasmuseet i Växjö!), samt ett par andra tillfälliga gäster under delar av sträckan, där den mest kände torde vara filosofen Georg Henrik von Wright (naturligtvis en god vän till Göran).
Sjutton år senare, 1966, utgavs boken i inläggsrubriken. Den utgörs av Görans oredigerade loggbok från resan 1948. Inläggen är skrivna dag för dag och upptar förstås klockslag och koordinater och sådant, men framför allt i koncis form en redogörelse för dagens strapatser. Ute på havet är det mycket om köl och fock och mesan, sådant jag inte förstår mycket av men som förvisso är viktigt när man seglar och säkert rafflande för den som kan mer om det marina. Men det ryms också en hel del om besättningens humör, tidsfördriv, måltider, och när de är inne "i spenaten" (seglar på kanalerna) får det plats rätt mycket om deras dagsutflykter på cykel, möten med lokalbefolkning, besök i kyrkor och så vidare – ungefär detsamma som i de redigerade reseskildringarna men här i stolpigare form. Det är nog så spännande, och det hade varit intressant att läsa loggboken parallellt med Önskeresan för jag tror att de kan berika varandra. Tyvärr minns jag inte så mycket utantill av den boken, som jag läste för ett par år sedan.
Det som mest sticker ut i läsningen av Loggbok är hur bunden Mona är vid hushållssysslorna – det är hon i de andra böckerna också men kanske ännu tydligare här. Och Göran drar sig inte för att kommentera hur söta flickor de möter titt som tätt. En av dem är "17 år o verkligen ovanligt söt, ehuru ganska hönsig", och eftersom Mona vid det laget tagit tåget hem kan han unna sig att tåflörta lite med henne. Nåja. Det pågår också ett ständigt schackrande med bensinkuponger (det var fortfarande ransonering och det gick att tjäna bra med pengar på att sälja sina turistkuponger till lokalbefolkningen), som jag inte alls minns från Önskeresan.
Allt som allt ett bra komplement till de riktiga reseskildringarna, men jag tror man ska ha läst dem först.
Grupporträtt med dam (Heinrich Böll, 1971)
Jag vet inte så mycket om Böll, och det här var min första bekantskap med honom. Den här romanen ska om jag förstått det rätt ha gett honom den sista knuffen mot Nobelpriset, som han tilldelades året efter.
Damen i Grupporträtt med dam är Leni Pfeiffer, född Gruyten år 1922. Bit för bit målas en bild av personen Leni genom vittnesmål från hennes vänner, släktingar och andra som korsat hennes väg – från uppväxten med skolgång i ett nunnekloster, via krigstidsromansen med en rysk fånge på ett kransbinderi, till livet som fattig men altruistisk hyresvärdinna. Leni själv kommer aldrig till tals, och bilden av henne förblir motsägelsefull. Gruppen i porträttet utgörs väl då av dessa vittnen, som också blir till levande och komplexa personer. Dessutom är berättaren ("förf.") oupphörligen närvarande, då och då genom faktisk interaktion med informanterna, men annars genom sina egna tolkningar och kommentarer till det han får höra, inte sällan i form av ironiska inskott och små elakheter.
Störst utrymme i berättelsen, som löper ganska kronologiskt, ägnas åt de sista åren av andra världskriget och tiden omedelbart därefter. Leni framträder som inte oberörd av krigets praktiska konsekvenser, men som tämligen ointresserad av den rådande ideologin och de moraliska förskjutningar som kriget medför. Hennes förmåga till kärlek är beständig genom bomber och hån, en symbol för något grundläggande mänskligt som fascism och samhällelig ödeläggelse inte kommer åt att rubba. Även stilen är märkt av kriget – texten är löst protokollarisk (ibland med parodiskt användande av förkortningar), gräver stundom ner sig i nitisk detaljredovisning som om varje minsta upplysning är av vikt för den rätta skuldfördelningen efter krigsslutet. Den hade knappast kunnat vara skriven på något annat språk än tyska, med alla dessa invecklade bisatser och långa syntaktiska syftningar, som ju svenskan lyckligtvis kan återge med den äran.
Damen i Grupporträtt med dam är Leni Pfeiffer, född Gruyten år 1922. Bit för bit målas en bild av personen Leni genom vittnesmål från hennes vänner, släktingar och andra som korsat hennes väg – från uppväxten med skolgång i ett nunnekloster, via krigstidsromansen med en rysk fånge på ett kransbinderi, till livet som fattig men altruistisk hyresvärdinna. Leni själv kommer aldrig till tals, och bilden av henne förblir motsägelsefull. Gruppen i porträttet utgörs väl då av dessa vittnen, som också blir till levande och komplexa personer. Dessutom är berättaren ("förf.") oupphörligen närvarande, då och då genom faktisk interaktion med informanterna, men annars genom sina egna tolkningar och kommentarer till det han får höra, inte sällan i form av ironiska inskott och små elakheter.
Störst utrymme i berättelsen, som löper ganska kronologiskt, ägnas åt de sista åren av andra världskriget och tiden omedelbart därefter. Leni framträder som inte oberörd av krigets praktiska konsekvenser, men som tämligen ointresserad av den rådande ideologin och de moraliska förskjutningar som kriget medför. Hennes förmåga till kärlek är beständig genom bomber och hån, en symbol för något grundläggande mänskligt som fascism och samhällelig ödeläggelse inte kommer åt att rubba. Även stilen är märkt av kriget – texten är löst protokollarisk (ibland med parodiskt användande av förkortningar), gräver stundom ner sig i nitisk detaljredovisning som om varje minsta upplysning är av vikt för den rätta skuldfördelningen efter krigsslutet. Den hade knappast kunnat vara skriven på något annat språk än tyska, med alla dessa invecklade bisatser och långa syntaktiska syftningar, som ju svenskan lyckligtvis kan återge med den äran.
Lettres de mon moulin (Alphonse Daudet, 1869)
Jag läser lite vad jag kommer över på franska och varför inte denna, som väl är en klassiker av det lättsammare slaget. Ett antal noveller från Provence med omnejd, dit författaren hade flyttat från Paris. Det är skrönor utan större knorr, snarare små romantiska bilder av lantlivet med allt vad det innebär av jordbruk, sjöfart och namnen på en herrans massa prästerskapsplagg som jag fick slå upp i ett. Passade bra att läsa på bussen till och från jobbet.
De (Helle Helle, 2018)
Det här är den femte romanen jag läser av danska Helle Helle, nyutkommen på svenska. De är alla ungefär samma, och det är jag så tacksam för. Huvudpersonen är en ung kvinna i en småstad på Lolland, som fördriver tiden med inte så mycket viktigt. Stämningen är överlag som en stilla söndag när man sitter med en kaffe i vardagsrummet och ser dammkornen i solen som strålar in genom gardinerna medan någon dammsuger intill. Huvudpersonen handlar, städar, åker hiss till fel våning. Samtalen med andra människor är korta och rör mest vardagliga banaliteter. Människorna når aldrig riktigt fram till varandra på djupet, men verkar nöja sig. Man hälsar på varandra från andra sidan gatan och konverserar en stund om något oväsentligt som ersättning för verklig kontakt – om det inte är det banala som faktiskt för människorna samman. Det fantastiska är hur så mycket mening kan döljas under ytan, hur en sidas saklig beskrivning av någon som plockar mat ur frysen kan upplevas som intensivt bultande av stora känslor och oformulerade tankar.
Just den här boken handlar om en gymnasist och hennes mamma. Dottern lär känna jämnåriga i skolan som hon umgås med på fest och till vardags. Hennes mamma är allvarligt sjuk, medan hon själv försöker leva en vanlig tonårings liv. Hon blir ensam hemma ibland och måste se till butiken. Jämfört med Helle Helles andra böcker har den här en mörkare, sorgligare ton. Det står på baksidan att det utspelar sig 1981, vilket låter rimligt, men jag letar förgäves efter det i texten.
En av Helle Helles tidigare romaner heter Detta borde skrivas i presens, och här gör hon slag i saken, för alla verb står i nutid även i satser som kräver dåtid. Det är väl tänkt att förstärka känslan av stillastående, men jag tycker inte det blir mycket mer än en kuriositet. Nytt är också att huvudpersonerna är namnlösa, om hon inte gjort samma sak i någon bok jag inte läst. Allt som allt är den nya boken precis så bra som alla andra hon har skrivit!
Just den här boken handlar om en gymnasist och hennes mamma. Dottern lär känna jämnåriga i skolan som hon umgås med på fest och till vardags. Hennes mamma är allvarligt sjuk, medan hon själv försöker leva en vanlig tonårings liv. Hon blir ensam hemma ibland och måste se till butiken. Jämfört med Helle Helles andra böcker har den här en mörkare, sorgligare ton. Det står på baksidan att det utspelar sig 1981, vilket låter rimligt, men jag letar förgäves efter det i texten.
En av Helle Helles tidigare romaner heter Detta borde skrivas i presens, och här gör hon slag i saken, för alla verb står i nutid även i satser som kräver dåtid. Det är väl tänkt att förstärka känslan av stillastående, men jag tycker inte det blir mycket mer än en kuriositet. Nytt är också att huvudpersonerna är namnlösa, om hon inte gjort samma sak i någon bok jag inte läst. Allt som allt är den nya boken precis så bra som alla andra hon har skrivit!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)