Styr din plog över de dödas ben (Olga Tokarczuk, 2009)

Det ville sig så att jag också läste nobelpristagaren till slut.

Huvudpersonen i den här romanen är Janina Duszejko, en äldre kvinna som bor i en otillgänglig och namnlös by nära Polens tjeckiska gräns.  Hon försörjer sig på att om vintern se till traktens tomma hus, och ägnar i övrigt sin tid åt att patrullera naturomgivningarna, ställa horoskop och tillsammans med en yngre vän översätta mystikern William Blake.  När flera egendomliga dödsfall inträffar ser hon till att engagera sig i utredningen, för att uppmärksamma folk på sin egen "lilla Teori": att det är djuren som hämnas på de mordiska människorna.

Att det handlar om en excentriker är tydligt nog från första sidan – se bara Egenheten att skriva viktiga substantiv med versal (lånat av Blakes 1700-talsengelska?).  Hennes Teorier och mindre betraktelser kommer uppenbarligen från någon som har en unik blick på tillvaron, och ner på kommateringsnivå är hon visst en knasig figur.  Allt det gör mig länge enerverad, för visst är det roligt och det är smart också bakom de lustiga formuleringarna, men kunde det bara inte få vara mindre tillgjort.  Jag tänker att allt i den här boken hänger på om man gillar huvudpersonen eller inte, och jag gillar henne inte.

Men... jag vande mig!  Det jag läste som krampaktig humor i början blev sedan till bara ett udda och lite påfrestande rättshaveristiskt sätt att se världen, och därefter till ett slags sorglig verklighet.  Genom ren tjurskallighet lyckas texten tvinga mig att ta huvudpersonen på allvar och känna empati med henne, så egen hon må vara.  Och då blir jag lyhörd också för hennes idéer, kanske inte allt om kosmologiska korrespondenser, men väl om djurens rättigheter och människans förmätna inställning till sin plats i naturen.  Tja, astrologin har ju sin plats i det stora hela också faktiskt.  Det måste vara en väldigt självsäker text som klarar av att stå på sig så effektivt.

I de sista kapitlen kommer upplösningen som i en klassisk pusseldeckare, vilket väl är tillfredsställande på sitt vis, men skär sig förbryllande mot resten av boken.  Sammanfattningsvis en oväntad läsupplevelse, och jag vet inte om jag vågar läsa mera Tokarczuk utan att veta närmare vad jag ger mig in på.

Gyllene Gåsen (Erik Andersson, 1997)

Jag tyckte så mycket om Den larmande hopens dal, och kunde inte låta bli att köpa den här boken av samma författare när jag såg den på Myrorna.

Gyllene Gåsen är namnet på den restaurang där allt utspelar sig.  Folke Persson dinerar där med en handfull andra stamgäster och tillfälliga besökare, till exempel Myra, Albrekt och Lucinda.  De konverserar flitigt, men om vad är inte meningsfullt att säga.  Varje enskild replik sticker nämligen iväg åt ett oväntat håll genom någon originell association eller förvånande val av synonym.  När Folke är på väg att tuppa av på grund av koagulerad magsaft omhändertas han av bordskamrater som raskt byter ämne till statistiska felmarginaler vid telefonundersökningar, och deltar själv utan vidare i samtalet.  En kort anmärkning om hans vana att lägga patiens blir till en utläggning om ödet och grekisk mytologi, varpå någon brister ut i sång.  Det är inte okomplicerat att hålla personerna isär, eftersom alla formulerar sig lika kokett arkaiserande, typ: "Ett sådant arrangemang har även jag kraft att tillstädja".

Innerfliken menar att huvudpersonen är "långsamt på väg mot undergången", men jag vet inte jag.  Om det finns någon handling är det knappast den som var drivkraften till att få boken skriven, snarare ett trängande behov att få sätta alla de glosor på pränt som virvlade runt inne i författarens huvud till ingens glädje.  Kanske till något mera glädje i tryckt form faktiskt.  Boken är kort och likheterna till trots med den sämsta bok jag någonsin läst (The Hills av Matias Faldbakken) så är det övergripande intrycket att Erik Andersson haft roligt när han skrev, och lite av den känslan smittar av sig.

Kapitelrubrikerna på sjöfartstema kanske bildar något meningsfullt helt när man sätter ihop dem, så jag vill prova det:

Alla personer måste bege sig ombord, eftersom fartyget skall avgå.  Jag behöver hjälp.  Jag har brand ombord och för farlig last.  Håll väl undan för mig.  Upphör med det ni håller på med (eller verkar ha för avsikt att göra) och ge akt på mina signaler.  Stoppa farten ögonblickligen.  Föregående signalgrupp skall tydas i nekande form.

Banans riktning är ändrad.  Jag behöver lots.  Mitt fartyg är fritt från smitta, och jag begär rätt till fri samfärdsel med land.  Jag har lots ombord.  Jag lastar eller lossar eller transporterar farligt gods.  Jag önskar upprätta förbindelse med er.  Håll undan för mig.  Jag håller på med partrålning.  Min maskin går back.  Ni stävar mot fara.

Jag ändrar min kurs styrbord här.  Man överbord.  Jag har en dykare nere.  Håll väl undan och gå med sakta fart.  Jag draggar.  Jag behöver läkarhjälp.

Jag ändrar min kurs babord här.  Håll undan för mig.  Jag manövrerar med svårighet.  Mitt fartyg har stoppat och gör icke fart genom vattnet.  Jag är havererad.  Sätt er i förbindelse med mig.  Jag behöver en bogserbåt.  Föregående signalgrupp skall tydas i jakande form.

Tja, helt spännande blev det ju inte.

Boken (Niklas Rådström, 2013)

Det här är den tredje bok jag läst av Niklas Rådström, efter En Marialegend och Berättat om natten.  Boken som kort och gott heter Boken är en omgestaltning av Bibelns berättelser i romanform.

Den spänner över fem hundra sidor, och det vore kanske en ohyfsad slapphet gentemot den heliga skrift att fatta sig kortare.  Gud sitter ensam vid sin bok och fyller den med ord, och världen spritter till av liv.  Mannen och Kvinnan uppstår i en prunkande trädgård.  Men det här är ingen sträng gud, inte ens en målmedveten gud, utan en lite trött och tankspridd, grubblande gud, som snart ser hur hans skapelse vill slita sig loss.  Om han till en början har fullt bestyr att inte låta den springa tygellöst ifrån honom kommer han så småningom till insikt om att människorna måste lämnas till herrar över sin egen berättelse.  De tre änglar han sänt ut att bringa ordning på jorden frigör sig förresten även de från hans ledband.  Så kan man väl sammanfatta det hela, för handlingen är ju annars välbekant.

Ungefär hälften av boken motsvarar moseböckerna och de återberättas mer eller mindre linjärt.  Därefter är det mer uppblandat.  Gammal- och nytestamentliga historier vävs om varandra, till viss del i en lyckad korsbefruktning men ibland lider texten av att nödgas pressa in allt överblivet och svårhanterat stoff varhelst det kan få plats.  Det går väl an att kasta in någon smidig referens till Predikaren eller Höga visan där det kan passa, men när allting tvunget ska med så får en del passager ofrånkomligen karaktären av smörgåsbord på rester, en ganska rörig kavalkad att tröska igenom.

Där Gud i Bibeln är den patriarkale familjefadern upphöjd till himmelsk allsmäktighet har han i Boken blivit till en pappa enligt våra dagars ideal.  Han respekterar sina barns individualitet, ja till och med integritet.  Eftersom det inte smälter helt bra ihop med de otaliga bibliska berättelser där Gud straffar avfällingar med oproportionerliga plågor och annat mindre sympatiskt så blir guden i den här gestaltningen ganska förvirrande.  Till slut känns han irrelevant.  När nu den bibliska historien görs till berättelsen om den frigjorda mänsklighetens förmåga att navigera i skapelsen på egen hand så blir det helt enkelt lite tråkigt att se en villrådig Gud kravla in titt som tätt för att grundtexten kräver det.

Men det är ändå en läsvärd bok.  Rådström har ett fint och lagom högstämt språk som passar bra till att brodera ut de raka och torra berättelserna i Bibeln.  I större delen av boken är det trots allt mest det som sker.  Jag kommer bara inte ifrån att anse ärendet uträttat en ganska bra bit innan slutet.

Den lysande världen (Margaret Cavendish, 1666)

Siri Hustvedt har låtit sig inspireras till en roman med samma titel, som jag läst, men jag minns inte så noga hur den förhåller sig till stoffet i denna skrift.  Baksidestexten på den svenska utgåvan (på förlaget h:ström) kallar Margaret Cavendish för "den första kvinna som skrev en litterär utopi" och Den lysande världen för "en feministisk utopisk vision om en värld där det kvinnliga subjektet fick ta plats som fullvärdig samhällsvarelse".  Det ganska akademiska förordet tar också fasta på det feministiska.  Allt detta stämmer väl, men jag önskar att någon berättat att det är en rolig och infallsrik liten bok alldeles oavsett ens intresse för att dissekera den ur genusperspektiv.

En kvinna enleveras av en kärlekskrank man och förs med båt till nordpolen, där hon genomtränger en passage till en parallell värld, kallad Den lysande världen.  Det är ett välordnat och förnuftigt samhälle där fred, religiös enhällighet och absolut monarki råder.  Kvinnan kommer till kejsaren som blir glatt överraskad av hennes besök och hon upphöjs till härskarinna över hela hans värld, som bebos av människor av olika sorter: "Några var björnmänniskor, några maskmänniskor, några fisk- eller havsmänniskor, också kallade sirener, några fågelmänniskor, några flugmänniskor, några myrmänniskor, några gåsmänniskor, några spindelmänniskor, några lusmänniskor, några rävmänniskor, några apmänniskor, några kajmänniskor, några skatmänniskor, några papegojmänniskor, några satyrer, några jättar, och många fler".  Den nyutnämnda kejsarinnan tar sig för att noggrant fråga ut dessa ändamålsenligt danade varelser om biologiska fakta, kemiska förklaringar till olika naturfenomen och annat vetenskapligt; det är uppenbart att Cavendish själv hade goda kunskaper om sin tids naturfilosofi.  Kejsarinnan konverserar också med immateriella andar om diverse filosofiska spörsmål.  Hon skaffar sig en kamrat, hertiginnan av Newcastle (Cavendish själv), och de två inleder en nära vänskap.  Denna väninna skaffar sig med fantasins hjälp en egen värld att förfoga över, och de två anstränger sig för att gemensamt komma till rätta med styrelseskick och sådant viktigt.  Kejsarinnan ingriper när hennes ursprungliga engelska fosterland plågas av fientliga angrepp, och hon gör Englands kung till överhuvud för hela vår vanliga värld.

Det hela ger intryck av att ha skrivits i ett enda skov av inspiration, fullt av små parentetiska inskott och roliga påhitt.  Visst är det ibland lite segare i de mest filosofiska partierna, men det hör 1600-talet till.  Jag läser det rätt upp och ner som en kvick och livlig hyllning till fantasin, men vill man finns det ju andra bottnar att gräva i.

Un homme obscur (Marguerite Yourcenar, 1982)

Ett namn jag hört, men en författare jag aldrig läst tidigare.  Av en tillfällighet upptäckte jag att Ellerströms just har utgivit den på svenska, för första gången kanske.  Men jag har läst den i original.

Den ganska korta romanen handlar om Nathanaël, som föds i London någon gång på sextonhundratalet och dör, ännu ung, ensam på en liten frisisk ö.  Föräldrarna är holländska hantverkare, varken rika eller fattiga, accepterade av det engelska samhället men inte fullt ut en del av det.  På flykt från ett slagsmål i hamnen gömmer han sig på ett avseglande fartyg och hamnar hos en familj på en ö utanför kanadensiska kusten, där han lever några år under enkla omständigheter.  Omsider hamnar han åter i Europa, i Amsterdam, och får tack vare sina hjälpliga latinkunskaper engagemang på ett tryckeri.  Han upplever några av sina lyckligaste stunder med en judinna som föder hans barn men visar sig vara både tjuv och prostituerad.  Han blir dålig och förs till sjukhus.  En sköterska förbarmar sig över honom och han blir tjänare åt en herreman, som när Nathanaël blir allt sämre skickar ut honom att friskna till på den lilla ö där han slutligen tynar bort.

Det gör ingenting om man vet hela den handlingen i förväg, för det är ingen spänningsroman.  Det är en roman om ett helt vanligt och oansenligt, men unikt liv, inte helt olik John Williams Stoner.  Tiden går.  Livet mejslas ut av det som råkar ske, Nathanaël knuffas dit omständigheterna för honom och en efter en läggs pusselbitar till hans livs historia.  Samtidigt är det som att allt utspelar sig i ett evigt nu.  Både huvudperson och berättarröst står med ena foten utanför tidens lopp som stoiska betraktare.  Jag kommer att tänka på min favoritvers ur gamla testamentet: ”Gud gjorde människan enkel och rak, men hon hittar på alla möjliga konster.” (Pred 7:30)  Alla människans konster – äventyr, möda, sorger och fröjder – beskrivs i en stil som är enkel och rak.  Liksom svävande visar romanen det dubbla perspektiv som finns i livet självt, den att stå mitt i det och se det utifrån på samma gång.

Som rent historisk skildring är den trovärdig i miljöbeskrivningarna men kanske inte helt i Nathanaëls syn på världens orättvisor och andra tankar som verkar misstänkt moderna.  Men det gör väl inget.  Mot slutet gör berättelsen en sväng mot det mindre subtilt existentiella som jag har lite svårare för, men de allra sista sidorna när Nathanaël blir ett med naturen är fina.

I utgåvan jag läst följer sedan novellen Une belle matinée, där huvudpersonen är Nathanaëls son Lazare, som rymmer hemifrån med ett teatersällskap.  Jag vet inte hur läsvärd den vore ur sitt sammanhang, men som pendang till Un homme obscur passar den bra.  Här ges inget facit, den unge skådespelaren kan bli vem som helst, så det är en lite mer hoppfull historia.

Händelser ur den omedelbara overkligheten (Max Blecher, 1936)

Ett slumpfynd.  Man kan säkert disputera på denna korta roman, men att resumera den är svårt.  Den yttre handlingen består i att en namnlös ung man driver runt i en – förmodar jag rumänsk (författaren var rumän) – småstad och förnimmer sin omgivning.  Han lider av ett alldeles för direkt förhållande till tingen och materien, vilket gör perceptionen grumlig och förståelsen smärtsam.  Det är med stor möda och ångest han tar in sin omvärld, urskiljer dött från levande, verkligt från overkligt.  Vill man säga mera får man brodera vidare därifrån, vilket också Herta Müller gör i sitt efterord.  Jag stannar vid konstaterandet att det var intressant och bitvis underhållande läsning, vars behållning ligger till stor del på det filosofiska planet.  För att verkligen uppskatta boken bör man nog uppbåda större entusiasm för till exempel fenomenologiska frågor än jag orkade just vid tillfället.