Die Legende vom vierten König (Edzard Schaper, 1961)

En tunn och inbjudande volym. Berättelsen verkar välkänd i Tyskland och jag kan tänka mig att många läst den i skolan. Det är en bibliskt inspirerad saga om en "liten kung" i Ryssland, som på sitt håll nås av samma budskap som de tre vise männen: en stor kung skall födas, bege dig dit och ära honom. Följ stjärnan! Så gör han det, stöter strax på de tre vise, men tappar bort dem igen. Under färden skänker han bort alla medhavda gåvor åt behövande, blir utfattig själv och tjänar trettio år som roddare på en galär, tills han slutligen når den stora staden just som Jesus hängs upp på korset. Nu har han bara sitt hjärta kvar att skänka honom...

Jag har inte så mycket mer att säga om det, och läste mest för språkövningen. Den är lite gammaldags formulerad, som anstår temat; många ord har anmärkningen "gehoben" i ordboken. Men speciellt svårt är det inte och utgåvan jag läst har trevliga, lite barnsliga illustrationer av en viss Celestino Piatti. Lite åt Gunna Grähs-hållet.

Någon legend i verklig mening är det förresten inte, utan en modern historia i legendstil, ursprungligen ett kapitel i en längre roman om något annat. Som "Legenden om storinkvisitorn" i Bröderna Karamazov, inga jämförelser i övrigt.

Våld och frihet (Francis Balodis, 1941)

Det finns en bra anledning till att jag läst den här, men jag förstår om det verkar hopplöst omotiverat. Boken har undertiteln "en lettisk universitetsprofessors minnen" och professorn i fråga ringer säkert inte många klockor ens i Lettland. I mitt antikvariska exemplar ligger ett dussin tidningsurklipp från någon som uppenbarligen intresserat sig för situationen i Baltikum. 2016 citerade Torsten Kälvenmark ur boken i en recension (av en annan bok) i Aftonbladet. Jag hade gärna frågat honom varför han kände till den, men han är dessvärre död.

I mitt fall uppstod intresset på grund av Francis Balodis fackbok Egypten: pyramidernas och mysteriernas land från 1943, som jag läste för några år sedan och nu fått en idé att göra en grej av. Där finns mellan raderna (om jag minns rätt) en del anspelningar på Lettlands öde. I författarens memoarer, tänkte jag, borde man finna en bakgrund till det upprörda tonfallet som lyser igenom till och med när han skriver om forntiden. Han var alltså egyptolog, kan förtydligas, men ännu desto mer Lettlands riksantikvarie och framstående arkeolog på hemmaplan. Född 1882, alltså femtionio år gammal vid det här laget, och död 1947.

Vad ska man säga om hans "livsminnen". Om professorn skrev sin Egypten i en påverkad ton inleder han denna bok echaufferad upp i givakt. Året innan boken publicerades (och, rimligen, skrevs) har det unga fria Lettland, självständigt blott sedan 1918, åter invaderats av ryssen och Balodis har tvingats på flykt till Stockholm. När han nu berättar om sitt hemland är det för en svensk läsekrets – kan det vara på tyska i original? Carl Munthe har översatt och översättningen är veterligen den enda version som utgivits. Boken inleds med ett förord som till lika delar hyllar fosterlandet, i formelartade ordställningar, och faller ut mot de "eurasiska horder" som intagit det. Den avslutas med en återblick på ryska härjningar och blodbad från Ivan den förskräcklige och framåt, krönt med en framkrypande glädjetår för att Nazityskland just innan tryckning fördrivit ockupanten. (Det gick ju tyvärr inte så bra.)

Söker man bli upplyst om författarens liv gör man bäst i att läsa en annan bok, tänkte jag säga, men den boken tror jag inte finns. Så man får hålla till godo med den här. I en bisats kan jag utläsa att han åtminstone vid något tillfälle hade en fru. Mer står att finna om bemärkta anfäder och deras välgärningar för den lettiska nationen. Stadsläkaren och "ädle människovännen" Georg Apinis, till exempel, finns det "ingen i Valmiera, som icke minnes [...] med vördnad och tacksamhet". Efter barndomen i denna ljusa skugga kommer gymnasium och sedan studenttid i Dorpat (nuv. Tartu i Estland). Där rådde revolutionär stämning. Och det fanns sannerligen många imperialistiska vidrigheter att visa motstånd. Livet tar honom vidare till Moskva och Saratov, där han har anställning som professor. Ett par kapitel rymmer vandringssägner om judar och ryska bönder, men jag kan tro att några av de mest poänglösa anekdoterna har hänt på riktigt. Balodis har ett särskilt sätt att berätta. Han ägnar en och en halv sida åt att förklara en rysk snapsvisa i distanserad detalj, som om det rörde sig om en tråkig men i sammanhanget viktig bit lagstiftning.

Ryska revolutionen kommer, och med den tretton sidor som kunde vara hämtade ur ett historiskt uppslagsverk (i den äldre stilen): "Det kommunistiska upproret 16–19 juli kunde undertryckas, men den 16–19 september hade Kerenskij och hans partikamrat Viktor Tschernow skamligt förrått den av Kerenskij själv för undertryckandet av kommunisterna tillkallade general L. Kornilow." ... Det låter liknande om Lettlands befrielse. Snart önskar man att den aldrig inträffat, för kapitlet "Det fria Lettland" är så späckat med stolt statistik ("År 1936 hade 22,868 böcker tryckts i Lettland, och en motsvarande utveckling hade ägt rum på operans, teaterns och de sköna konsternas område") och patriotiska hyllningar att det liknar parodi. För första gången blir det dock bekräftat även för en ouppmärksam läsare att Balodis varit verksam inom arkeologin – till hemlandets förhärligande förstås. Hans studenter kom sjungande från sina bondgårdar i "arla morgonstund" (det kan skyllas översättaren) och dagens utgrävningar avslutades "under avsjungandet av en fosterländsk sång". Han hade i detta sammanhang "förmånen att samarbeta med framstående lettiska arkitekter", det var "en lycklig tid, som i övermått skänkte mig den samarbetets glädje, som är nödvändig för varje gott verk". De glada minnena är genomgående så här allmänna och tacksamma. De onda också förresten: allmänna och indignerade. Indignationen rör ofta ofördelaktiga justeringar av regelverk och nytillsättning av tjänstemän. När han på ett ställe faktiskt berättar om en konkret och personlig händelse (hans ungdomskärlek som delar ut uppviglande flygblad) verkar det apart, som att han alluderar på en saga.

Nog är han egyptolog alltid! Lovorden till fosterlandet står inte långt efter skildringen av slaget vid Kadesch och hemlängtan i Sinuhes berättelse. Konkretare bevis på att han faktiskt forskat om Egypten är skrala. En bok om egyptisk konsthistoria nämns för att den censurerats som omarxistisk. Om han någonsin besökt Egypten får vi inte veta. Så mycket för min nyfikenhet.

Det vore för enkelt att säga att det är "en märklig bok", ärligare att säga: "en tråkig bok". Men visst finns det också något fascinerande med den, det kan jag unna den att säga efter att lättad ha kommit igenom. Den är som skriven för att illustrera hur torr, naiv och banal litteratur kan bli när den närs av patriotism. Francis Balodis har skrivit 220 sidor memoarer utan att mer än antyda vem han varit. Det är knappt man blir övertygad om kärleken till fosterlandet; det är mest genrespråk om blåa berg och ståndaktig kamp och eftersom orter och namn är okända för en svensk läsare låter mycket som något Orwell kan ha hittat på.

Men nu vet jag det.

The Fifth Child (Doris Lessing, 1988)

Det här är en obehaglig bok ("a chilling story" blurbar omslaget). Och det kommer till rysligheter, men det otäckaste utspelar sig redan i upptakten. Harriet och David är ett ungt par som förenas i sin längtan efter ett traditionellt familjeliv: mängder av barn ska de ha, och de ska bo i ett stort hus – de skrattar så de gråter av lättnad när båda inser att den andre har samma önskan, och tårarna fortsätter rinna av andlös glädje när de beträder sitt alldeles för dyra trevåningshus i en småstad utanför London. Barn kommer, genast ett, sedan ett till, sedan ytterligare två. Graviditeterna tar allt hårdare på Harriet, och folk undrar vad det ska vara bra för, men horder av syskon, kusiner, kusinbarn och föräldrar flockas ändå i huset varje jul och påsk och sommar till flera veckor långa släktkalas.

En dröm för otaliga! Lessing skruvar upp det normala bara knappt ett hack och får familjelivet att uppenbara sig som redan i sig självt nästan så grymt som Henriks inbilska yachtidyll i Ur kackerlackors levnad (en annan bild som etsat sig fast). Förmätenheten framgår redan på första sidan: Harriet och David, var och en för sig, "defended a stubbornly held view of themselves, which was that they were ordinary and in the right of it, should not be criticized for emotional fastidiousness, abstemiousness, just because these were unfashionable qualities". Det riktigt kusliga är att de inte ens bedrar sig själva, utan följer sin uppriktiga plan och sväljer dess konsekvenser. Beslutsamhet har aldrig verkat så här omänsklig. Till varje pris vill de leva sin bild av trivsel, fastän varje barn gör det lite svårare att leva och gästerna blir mer sarkastiska för varje storstilt firad högtid.

Men det når en punkt när det inte går längre. Med fjärde barnet är det illa nog, och så kommer – efter en mördande svår graviditet – ett femte. En tung, oformlig pojke med en kall, oläsbar blick. Han är stark som en treåring vid födseln och måste buras in för att inte göra de andra barnen illa. Hans leende är stelt. När han väl lär sig tala verkar orden ihåliga. Ett troll, en bortbyting? Eller bara ett barn med autism? Nej, det här är ingen allegori för någon diagnos (tack och lov). Ben, som de kallar honom, är samtidigt omänsklig och en pojke i behov av vård. Harriet är både en älskande mor och helt främmande för vad hon satt till världen: "these efforts she made to humanize him drove him away into himself, where he ... but what? – remembered? – dreamed of? – his own kind". Så tillåts han också, när han växer upp, att leva i sin egen värld, bekanta sig med kamrater som på något märkligt sätt tar emot honom, stannar borta dagar i sträck... Harriet släpper taget, och vet nog inte själv om hon är lättad, uppgiven eller förbryllad. David har sedan länge slutat komma hem från jobbet.

En metafor för föräldraskapet överhuvudtaget? Barnen krossar illusionerna och drar, och (hemska tanke för en förälder) det går inte att läsa deras tankar? Nej, jag vill hellre läsa det som ett straff. Så säger också Harriet själv: ett straff "For thinking we could be happy. Happy because we decided we would be." Eller för att tro sig vara otadliga. Moraliskt och liksom livsestetiskt högtstående genom sitt raka och självklara livsprojekt. Immuna emot klander eftersom projektet är tungt och krävande, och i samklang med människans natur: att föröka sig, och så sympatiskt: att sprida lycka omkring sig. De hade inte räknat med att naturen kan svika dem och att andras sympati är villkorad.

Det väljer jag att läsa som primärt. Det är också en berättelse om samhällets oförståelse för de avvikande och om skuldbeläggande av modern. Doris Lessing skriver lika klart och (på rätt ställen) skärande som i Gräset sjunger. Det är ingen lång bok, bara just så lång den behöver vara, och bladvändare rakt igenom. Men det finns en uppföljare.

Träsket (Kristian Petri, 2013)

Jag blev positivt överraskad av Petris Tornet häromveckan, och strax därefter lycklig ägare till denna gamla systervolym. Lyckan består i att den stod kvar där jag mindes att jag sett den på en bokhandel för flera år sedan; den finns i skrivande stund inte på begagnatsajterna.

Träsket kom alltså tio år innan Tornet och är, som den, utgiven av Rönnells antikvariat. Likheterna är fler än så: formgivning, ämne, stil... Även denna gång – ja, alltså denna förra gång – är berättaren en anonym person med anknytning till Rönnells, som får tillgång till den mystiskt försvunne Kristian Petris lägenhet och börjar rota i hans papper. Det som väckt Petris mani är här inte telefontornet, utan "Stora träsket", en slam- och latrinfylld sumpmark som en gång legat nordväst om Humlegården, och som via en liten å kallad "Rännilen" förbands med Nybroviken. Det hela förslummades med tiden till ovärdig kloak och på 1880-talet fylldes träsket igen.

Denna lilla bok har ännu mer än Tornet drag av metalitterär etyd. Berättaren vadar genom sjukligt belamrande bokhögar i Petris lägenhet och finner i hans anteckningar bland annat nekrologer över fiktiva författare, som i sin tur skrev kontrafaktisk historia... någon har läst Borges. I dagboksanteckningar yrar den försvunne författaren om en lönngång som ska förbinda Kungliga biblioteket med Rönnells, och även hans efterspanare är på gränsen till att förlora förståndet. Själva träsket tar mindre plats än tornet gör i sin bok, och det impressionistiska blir mer påhitt än historisk förkovring. Det är en rakare (och lite kortare) text och jag kommer på mig själv med att tänka att den skulle passa bra i en utställningskatalog. En utställning om Stora träsket på Rönnells kanske?

Wolfszeit (Harald Jähner, 2019)

En bok som jag har vaga minnen att ha läst positiva recensioner av. Ett litet klistermärke på framsidan intygar åtminstone att den blev en bestseller i Tyskland. På svenska heter den Vargatider och är utgiven på ett mindre förlag. Men jag har plöjt tyskan, vilket tog en vecka – men en sakta sig förtillgängligande tyska, so zu sagen. Man lär sig. Av de nya glosorna är diminutiven "Traktätchen" min favorit.

Hur som helst, det är en bok om Tyskland under åren 1945–1955, en för att lita på författaren alltför negligerad epok i landets historia, inklämd mellan nazitiden och det mogna kalla kriget. Men perioden är naturligtvis ytterligt intressant. Hur kunde det av tolv års mördardiktatur fördärvade Tyskland på bara några år, och med sådan självklarhet, bli till en modern, västerländsk demokrati? Medskyldiga och medlöpare förvandlas nästan över en natt till goda medborgare och konsumenter: "Nästan lika oroväckande som den omfattning i vilken Tyskland kunde bli en global mardröm är den sömngångaraktiga säkerhet med vilken landet återvann sin rättskaffenshet" (nä fy, det här kan jag inte översätta! Hur säger man Biederkeit på svenska?) – "det är ett under just för att det gick så ospektakulärt till."

(DDR då? Därom får man något förfluget ord, en sida ibland, men boken handlar avgjort om Västtyskland.)

Genom tio kapitel hittar Jähner fram till något slags mentalitetshistoria. Men han berättar sig dit genom utvalda nedslag. Först i läget efter krigsnederlaget: ruiner och det stora arbetet med att röja undan rasmassorna. "Trümmerfrauen" (typ rasmassekvinnor) var en vanlig syn i städerna – och nog ännu mer i det kulturella medvetandet. Författaren citerar kupletter och tidningsrubriker så man tror sig vara i ett avsnitt av Snedtänkt ibland. Stölder var mer än vardagsmat, det var grunden för hela ekonomin. Och vad skulle hända med alla krigsfångar – nyfängslade tyskar och frisläppta utlänningar? Och alla miljontals vanliga människor som befann sig på fel ort, fördrivna eller på flykt. Det blir en kaotisk folkvandring där sachsare, preussare, bayrare och alla andra slags tyskar beblandas, vilket å ena sidan skärper regionalpatriotismen, men också lägger grunden för en ny nationell sammanhållning som inte grundar sig på rasideologi.

"Tanzwut" (dansmani) heter det fjärde kapitlet. Det är väl ändå en ganska banal insikt att människor har lust att släppa lös efter att ha genomlevt ett krig? Många sidor ägnas åt karnevalen i Köln, som visserligen fortsatt äga rum under nazisterna, men som nu får drag av pånyttfödd frihetsdemonstration. Hur det går till att handla av skumma svartabörshandlare med armbandsur innanför trenchcoaten går nog ingen och undrar över, och inte heller över precis vilket hjältemod som visades av kvinnor och barn i fädernas frånvaro. Sistnämnda kapitel kan nog läsas som ett klumpigt försök till feministiskt perspektiv (tyskarna är väl en femton år bakom oss där). Men lite för ofta väntar jag på en strukturell förklaring och får bara enskilda människoöden, eller värre, generaliseringar utan abstraktion, som hur de ryska soldaterna till skillnad från de hyggliga amerikanerna "så brutala många av dem ännu framstod, särskilt när de var berusade, å andra sidan förbluffade med sin okuvliga hjärtlighet". Även om den råkar vara sann landar en sådan beskrivning rätt i en kliché.

Det är kanske mest en stilistisk fråga. Betänkligare ("fragwürdiger" vill jag säga – man snappar upp så många bra ord!) är att mycket av det som berättas om de tyska förhållandena i lika hög grad gäller hela västerlandets efterkrigstid. Även i Sverige, till exempel, hade vi ransonering under och efter kriget. Även Frankrike upplevde valutakris. Men det var tyskarna som av dessa orsaker blev särskilt mottagliga för "social marknadsekonomi"? Här i Norden sa vi blandekonomi och ansåg det för vår specialitet... Även andra folk på femtiotalet gillade välsvarvade teakbord och abstrakt måleri, och så vidare. Men Jähner gör goda poänger av hur laddad den abstrakta konsten tedde sig i Västtyskland: från att nyss ha skåpats ut som entartet till att bli ett ideologiskt slagträ mot grannen i öst.

Ett längre kapitel zoomar in på Volkswagenfabriken i Wolfsburg, en stad som nyanlagts av Hitler och som efter kriget, på ett ganska rysligt vis, fortsatte att styras enligt oförskräckt korporativistiska principer. Ett foto visar direktören i grå kostym nöjt posera framför ett hav av arbetarmyror mellan fyrkantiga betongtorn. Instinkten till underordning kunde uppenbarligen tämjas av kapitalismen. Och vad bra att man lyckades producera en miljon bilar på bara några år?

Fler sådana dubbelheter hopar sig i de sista kapitlen, som handlar mindre om tidstypiska schlagers (tack och lov) och istället på direktare väg försöker spåra människornas tankar. Det gällde att omskola tyskarna. CIA och andra gjorde sitt till, förstås, men det märkligaste är att det knappt behövdes – tyskarna tycktes på eget bevåg, som från en dag till nästa, glömma det förflutna och gå vidare. Plötsligt var ingen nazist längre. Före detta lägervakter och före detta fångar gick inte lös på varandra i ett inbördeskrig. De gick på teater tillsammans, köade bakom varandra i affären och kanske skrev insändare i en dagstidning. Det är verkligen svårt att greppa, och ganska upprörande. En tidningsartikel i januari 1947 kunde på allvar ställa frågan: "Vad är det som gör tyskarna så oälskade i världen?" Nej, att bemäktiga sig det förflutna ägnade sig inte tyskarna åt på länge; efter kriget handlade det om att förtränga, och rentav måla upp sig själva som offer. Jähner diskuterar flera omständigheter som underlättade glömskan: krigströtthet, den gemensamma erfarenheten av kaoset efteråt, skam och skuld. Tidens framstegstro – det spåret hade han gärna fått löpa ut längre. Hans slutsats blir till sist att offermentaliteten, trots allt, var en förutsättning för den märkvärdiga omställning som skedde. Jag är böjd att tro honom, även om det är osmakligt. Så förstår jag nu lite bättre hur olustigt det säkert än idag måste kännas att vara tysk.

Jag tänkte säga i början att jag nog varit för upptagen med språket för att kunna avge ett omdöme om själva boken. Men det verkar som att jag tog till mig något av den.

[De vilda detektiverna (Roberto Bolaño, 1999)]

Nej, jag kan inte med Latinamerika. Ja med undantag, men det här är inte ett av dem. En tredjedel masade jag mig igenom.

Det är en typ av metalitterärt hokuspokus på 700 sidor. I centrum står en grupp mystiska poeter (i den mån inte allt och på samma gång inget är mystiskt i den här genren) som kallar sig "inälvsrealister". Oklart om den spanska termen låter lika plojig, men ordet passar väl med själva berättelsens ton. Handlingen så långt jag kom är olika mer eller mindre nonsensbetonade intriger mellan unga författare in spe, en prostituerad och hennes hämndlystna hallick, några föräldrar och hembiträden och ett vimmel av folk som sträcker sig bort i horisonten. En homosexuell ung man som kallar sig Gudomlig Hy (på spanska). Sjaskiga kaféer och fina villor och hälften av det som händer är sex.

Och allt är så där demonstrativt oseriöst att jag undrar varför det måste berättas. Efter att inledningsvis ha gått i dagboksform övergår romanen i polyfoni och alla röster låter likadana: intensivt rabblande av detaljerade händelseförlopp, starkt blossande känslor och osannolika sammanträffanden. "Han ville bli poet, dansare, sångare, han ville ha fem barn (som fingrarna på en hand, sa han, och höll upp ena handflatan så att den nästan snuddade vid mitt ansikte)" – så kan det låta, och det är en kul bild (det var därför jag gjorde en notering), men meningen hade kunnat yttras av och handla om vilken som helst av alla figurer. Jag finner en nyckelmening: "Ja ja, i Latinamerika händer sånt här och det är bäst att inte grubbla sig fördärvad för att hitta en logisk förklaring. Ibland finns det kanske ingen logisk förklaring." Men vad finns det istället, vill jag fråga? Den här sortens roman ägnar sig inte åt att följa sin egen inre nödvändighet. Det är liksom inte poängen, om något är det raka motsatsen som är poängen. Magi kallas det väl, som i magisk realism. Men jag ser inget som berikar, förtrollar eller vidgar verkligheten, jag ser bara godtycke.

Jag drar mig för att kalla det trams, för jag inser att problemet är en felande receptor i mig själv, men på mig har denna roman ungefär samma verkan som Italo Calvino på sitt mest studentikosa blandat med García Márquez fabulerande och utspätt med vatten. För andra är det "en halsbrytande mix av tragedi och svart humor", "beroendeframkallande prosa där rotlösheten, livslusten och längtan skildras med nerv och närvaro" och med "osannolikt flow" (enligt omslaget). Jag önskar jag kunde dela upplevelsen!

Tornet (Kristian Petri, 2023)

2013 gav Kristian Petri ut boken Träsket genom Rönnells antikvariat, en liten essä om en numera utdikad sjö på Norrmalm i Stockholm. Den har jag tyvärr inte läst, men jag har läst en del annat han skrivit, och alltid tyckt om det. Tornet är utgiven på samma förlag som Träsket och handlar om ett annat försvunnet stockholmsfenomen: det stora telefontornet vid Brunkebergstorg. Byggt 1887 och nedbrunnet 1952, decennier efter att det upphört att vara i bruk. Men när det uppfördes var det en sensation! Stockholm stod i centrum för teknikens avancemang, invigningen avslutades med bal för telefonistflickor och begeistrade journalister som dansade "växelvals" och "elektrisk polka", Strindberg skildrade både tornet och telefontrådarna, Victoria Benedictsson skrev enaktaren I telefon och man kunde röka cigarrer av märket Telefon.

Essän citerar samtida press och åkallar vittnen från Selma Lagerlöf till Stieg Trenter. Men räcker det för att verkligen nå fram till historien, ja inte bara nå fram utan också stiga in i den? Nej, måste Petri resonera, för han vrider sin berättelse ett par hack till och blir postmodernt Paul Auster på ett sätt som jag inte tror han varit sedan novellsamlingarna Nattboken och Den stulna novellen från 90-talet. Författaren Kristian Petri har lämnat landet och överlåtit sina papper åt sin förläggare, som föreliggande boks författare tillåts studera på plats i Petris lägenhet på Mosebacke, dock högst i två dygn. Där finns osorterat forskningsmaterial om telefontornet, men också fragment av dagböcker och noveller, och efterlämnade anteckningar om och av Mina Hilding, en avlägsen släkting som en gång var telefonist där. Det räcker inte – men ni förstår. Den namnlöse (och sömnlöse) kompilatorn fogar samman skärvorna till vad som på en gång blir en både drömsk och exakt tids- och stadsskildring och en gestaltning av fantasins och fiktionens förmåga.

Det är en spännande tanke: för att bli intim med det förflutnas verklighet måste man själv bli ett forskningsobjekt. Petri drar sig undan och upplöses i fragment, för att återuppstå på andra sidan textbarriären, nu av samma materia som telefontrådarna, kyrkan och de prostituerade på Norra Smedjegatan. Att "gå in i orden och försvinna" och bli "en skugga bland andra skuggor", som det heter i den försvunne Petris kursiverade dagbok.

Man kan ha olika fördragsamhet med sådana språklekar; kvarstår att tanken verkar sann. Med detta lilla sträckläsarformat – hundra sidor plus suggestiva foton – borde vem som helst hinna uppslukas hel innan motspänsten kickar in. Och vilket torn sedan.

Ritualer (Cees Nooteboom, 1980)

I min ägo har jag en ryggblekt pocket från 1988, en snyggt röd bok. (Bonnier pocket – hur skilde det sig från Månpocket?) Blev Cees Nooteboom mycket läst på den tiden, i Sverige? Det här var den första som översattes till svenska. Modernista återutgav honom för något tiotal år sedan. Jag uppehåller mig vid det bibliografiska för jag drar mig för att beskriva själva romanen... Mera: i baksidestexten står att Nooteboom på ett "humoristiskt och tankeväckande sätt visar [...] hur ritualiserade våra handlingar är [...] och hur föga individualistiskt vi trots allt lever" och Johan Werkmäster citeras från GP: boken är "allvarlig", "också mycket rolig" och Nooteboom har "en säregen förmåga att så träffsäkert fånga typiska beteenden att man som läsare inte kan undgå att uppfatta komiken".

Det handlar om Inni Wintrop, en man i Amsterdam, singel med ett par älskarinnor. Han "släpar sitt jordeliv som en amorf massa efter sig", men inte i depressiv bemärkelse, utan snarare så som en människa kan leva nonchalant och ogenomtänkt. Han "hade gjort sin existens till en oavbruten rörelse, för han visste av erfarenhet att det var det bästa sättet att, när omständigheterna krävde det, undgå andra, och slutligen sig själv". Nog låter det föga avundsvärt. Men boken handlar mindre om Inni och hans levnadssätt än om Arnold respektive Philip Taads, far och son, vilka han i tur och ordning stiftar bekantskap med i två långa kapitel.

Dessa två har funnit var sin fokuserad livsinställning. Den ene ett slags självhat med existentialism, tillika människoförakt, presenterat som munter cynism. Han fryser till slut ihjäl i en alpstuga, isolerad från omvärlden. Den andre har dragit sig undan i sin lägenhet, helt inriktad på att "meditera sig själv till döds", och väntar bara på att lyckas anskaffa den rätta japanska teskålen för att åstadkomma detta på ett ceremoniellt riktigt sätt. Väster- och österländska förtecken till samma rekviem. Världen är osmaklig, främmande, omild, något att befrias från. Genom att stilisera sitt liv till ritual kan man närma sig existensen för att upplösa den. Erotiken kan för vissa (för kvinnorna?) vara en annan metod. Katolicismen ett vulgärt försök i samma riktning.

Baksidestexten får det att låta som en skärskådande vardagsroman. Det är jättemärkligt, för ingenting i handlingen är vardag, allt är exempel på livsfilosofier – extrema sådana, och Inni, om han är vardagsmänniskans representant, har rollen framför allt som betraktare. Några "typiska beteenden" ser jag inte till, är jag dum i huvudet? Det är en reell möjlighet. Å andra sidan har Nooteboom uppenbart inte skrivit en realistisk roman där man kan förvänta sig den sortens träffsäkerheter, utan en idéroman.

Idéerna är inbäddade i humor, ett slags lättsinne som fräter i tungsinnet. Cioran citeras som kapitelmotto. Av kanske ytliga skäl associerar jag till Mardrömmen av Kenzaburo Oe: det japanska temat, utseendet på pocketutgåvorna, men också tropen förvirrad man som driver runt och möter människor som lär honom att leva. Fast här saknas sensmoral, och stilen är helt annorlunda än Oe, satirisk och allt annat än följsam.

Ja, en ganska rolig bok, tankeväckande kanske, skickligt formulerad och rätt så förvirrande. Jag kom nog in fel från början, jag tänkte lätt och lustigt, men det är en tätare roman än den först vill ge sken av och kräver egentligen en långsam läsning. Finge man i så fall mödan tillbaka? Jag är inte hundra procent övertygad. Blir inte klok på om det här är en bok för mig eller inte. Jag uppfattar mig inte helt tilltalad. Jag tror det är en bok för killar.

Drøbak 1947 (Oline Stig, 2023)

Efter ett kapitel är jag på vippen att lägga ifrån mig boken. Det första som möter läsaren är ett helt stim av ihåliga dockor, det är Svend och Aksel och Clara och Harald och Ole som "tycker" och "känner" det ena och det andra, någon är dotter till si och granne till så. "Stackars Svend, tänkte Harald." Det är norsk småstad efter krigsslutet och miljöerna är utstyrda med tidstypisk rekvisita. En kvinna sitter och broderar under ett samtal. "De nästan krockade när dörren flög upp. Clara hade inte hört hans steg och retirerade. Hon kände en hastig pust av hans rakvatten och något annat, unket ur munnen. Hans hår stod på ända, skjortan oknäppt." Sigge Stark kunde inte gjort det bättre.

Men det är lite för lättköpta invändningar. Jag tar det som ett personligt framsteg att jag stod pall. Det står roman på omslaget och anslaget signalerar bygderealism, men att läsa boken så leder fel. För man kan inte att bortse från bakgrunden: Oline Stigs farföräldrar var medlemmar i Nasjonal samling under kriget och farfadern åtalades därefter, som nittio tusen andra, för landssvik. Han dömdes till straffarbete men benådades till slut. Det är ett fortfarande öppet sår hon går in och petar i när hon gör roman av sina släktingars historia.

Roman och roman... berättelsen följer tätt på verkligheten, alla personer har så vitt jag förstår biografiska motsvarigheter (hennes far, hans bästa vän, ett par franska studenter som farmodern umgicks med, etc). Där finns några dramatiska inslag – en ung kusin som återvänder från Sverige, en gömd flykting – men all handling är i grund och botten några utvalda exempel ur den stämning som rådde i Norge efter befrielsen. Misstänksamhet, kollektiv skuld och tystnad. Aksel och Clara, farföräldrarna, gömmer och förtränger sitt medlöperi. Eller kanske bara tiger. De gjorde väl vad de trodde var för Norges bästa. Det är åtminstone en hypotes. Vad de tänker själva förblir tvetydigt, nej, outtytt. När deras minnen närmar sig smärtpunkterna kan de bara formuleras som frågor. Var de naiva, opportunistiska eller värre ändå? Romanens berättare prövar olika varianter, men försiktigt försiktigt och finner gång på gång tillflykt i klichéer: tungor och käkar som låser sig, orden som inte vill komma ut, den unga kusinen som blir full på en fest ("läppstiftet hade smetats ut i mungipan och blicken var dimmig") och ställer sig på en stol för att säga sanningen...

Formen är ett intet, men innehållet bär. Och Oline Stig är dessutom klok nog att avsluta romanförsöket efter 190 sidor; bokens sista tredjedel går över i essä. Även den har tendenser mot det osäkra – kanske någon gång mot det där konturlöst oförpliktigande som jag inte stod ut med i Maria Küchens Jord och gudar. Men här är man villig att förlåta sådant, för hur ska man förstå att ens farfar gick med i nazistpartiet 1942, när det stod klart för alla vad som pågick? Författarens far kommer till tals, en god demokrat men kanske fortfarande lite hjärntvättad efter tiden i Tyska skolan. Här presenteras fakta som nästan ber om att tolkas skarpt, men Oline Stig framhärdar i sin respekt för ovissheten. Ändå: hon vågar kritisera sin far, och hans bror, och allra sist ligger autentiska dokument från farfaderns dossier på landssvikarkivet.

Det är på många sätt en enkel bok. Här finns ingen ambition att gå i dialog med allt som sagts och tänkts om kriget och ockupationen, essän gör inga utvikningar i teori, perspektivet är strängt personligt. På ett trubbigt och indistinkt vis. Men den ödmjukheten är ärlig och som läsare övertygas jag om att den här författaren inte hade kunnat skriva den här boken på ett annat sätt, och det är väl egentligen det viktigaste av allt.

Montaillou: en fransk bondby 1294–1324 (Emmanuel Le Roy Ladurie, 1975)

Mycket glad att ha läst denna klassiker bland historiska detaljstudier. Här är det inte den stora historien som skrivs (typ Dick Harrison) utan den lilla (typ Peter Englund), ja mycket lilla: som hörs på titeln ägnas de nästan sjuhundra sidorna åt en och samma pyreneiska bergsby under åren runt 1300. Montaillou var ett fäste för katharismen, en kättersk lära, och därmed hett villebråd för inkvisitionen. Jacques Fournier, inkvisitorn i regionen, var en nitisk man vars detaljerade protokoll finns bevarade. Genom dem hörs bybornas egna röster, som avslöjar hur de levde och tänkte, vad de visste och trodde, hur de bodde, vad de åt och vad som var viktigt i deras liv. Emmanuel Le Roy Ladurie var inte den förste att studera materialet, men den förste att skriva populärhistoria av det.

Tjugoåtta kapitel rör sig från hemmet och de sociala strukturerna via sexualliv och äktenskap till barnafödsel och död, vidare till umgängeslivet och tids- och rumsuppfattningen till invånarnas religiösa föreställningar och vidskeplighet. Religionen genomsyrar naturligt hela boken; inte för att Montaillouborna vore ovanligt fromma (tvärtom) utan för att vi känner dem genom inkvisitionens förhör.

Var ska man börja? Det myllrar av intressanta upplysningar. Bybornas liv baserades i huset, vilket som tankefigur innefattade både byggnaden och människorna som bodde i den. Man var bönder, men jorden var sekundär; den skulle komma att överta husets position först sekler senare. (En av många fundamentala skillnader från den romantiska odalbonden. Hårt arbete var heller ingen dygd.) I huset bodde i grunden en kärnfamilj med föräldrar och barn, plus eventuella pigor och drängar och någon änka. Änklingar var ovanliga, männen gifte sig äldre och dog yngre än kvinnorna, och åldrade män visades inte alls samma respekt som gummorna. Byn hade cirka 250 invånare. De allra flesta var bönder, några herdar, men där fanns också en liten adlig eller prästerlig elit. Adelskap betraktades dock inte med någon större vördnad och hade bara praktisk betydelse vid giftermål: man ingick i regel inte äktenskap över ståndsgränserna, men i allt övrigt umgicks man fritt och ledigt sinsemellan. De sociala relationerna mellan människorna var likväl mycket intrikata och mer formaliserade än vi är vana vid: att vara någons "vän" innebär vissa förpliktelser, likaså släkt och ingift släkt. Dop var en förevändning att knyta någon nära sig: bandet mellan två medfaddrar till samma barn var särskilt viktigt. Det påminner inte så lite om vad maffiaexperten Tomas Lappalainen skrivit om på tal om helt andra samhällen. Men relationerna begränsade sig till de nu levande: sina förfäder kände man inte till bortom ett par generationer. För byborna måste världen ha varit ett ända nu. Historien förlorade sig i sagor – eller bara glömska – längre bak än några decennier.

Inställningen till sexualitet och äktenskaplig trohet var påfallande ledig. Man drack sällan alkohol.

Katharismen var den dominerande trosuppfattningen i byn, även om det fanns enstaka katoliker. Det rör sig om en sorts manikeisk tro på en god och en ond gud. I den mest radikala varianten är den onde guden upphov till allt materiellt och den gode till allt andligt, men Montaillouborna var för det mesta mer jordnära folk och tänkte sig att den onde guden skapade allt tråkigt och dåligt i världen, och den gode det som är glatt och bra. Överhuvudtaget hade de vaga uppfattningar om teologin. Gud och Jesus blandades samman och den helige ande kände man knappast till. Få kunde läsa och det fanns ändå inga böcker; nya testamentet hade man fläckvis kunskap om, men bönderna visste inget om Adam och Eva eller syndafloden. Det är klart att de var ett lätt rov för kätterska idéer då! Det är snarast förvånande att katolicismen överhuvudtaget kunde bita sig fast i större delen av Europa utan ens rudimentär folkbildning. I Montaillou späddes kristna idéer ut med en sorts naiv naturreligion, sunt förnuft, praktiska hänsyn och skrock. Det hela låter mycket sympatiskt för en nutida, slentrianmässigt ateistisk läsare. Särskilt övertygade katharer var de flesta inte; att anamma kätteriet handlade mer om (befogat) motstånd mot kyrkans pålagor och repression, och om personliga relationer till de kätterska "goda männen" (motsvarande präster). Men vissa kathariska seder måste ha gjort avtryck i livet, och inte minst i döden: den som låg för döden såg till att bli rituellt "tröstad" av en god man, varpå frivillig självsvält följde – den kunde ta upp till fjorton dagar, och var man inte döende innan så dog man åtminstone av det.

Jag knappar ner frenetiskt det jag minns av vad jag läst. Det är mycket fascinerande. Men jag sa populärhistoria – är det det? Boken blev genast en storsäljare på många språk när den kom. Låt säga så här istället: boken är fransk. (Se här en annan fransk bok jag läst av samma typ.) Den börjar inte in medias res med en slagkraftig scen. Den börjar inte heller med bakgrund och successiv inzoomning på tiden och platsen. Författaren nämner helt kort var Montaillou ligger och kastar sig sedan rätt in i centrala begreppsdistinktioner inom katharismen och en till vissa delar spekulativ genomgång av källmaterialets uppkomst, varvid själva grundproblemet förväntas vara bekant (tur man har läst baksidestexten) och redan i förordet peppras det med årtal och exakta siffror. Genom hela boken vimlar det av parentetiska anmärkningar och ibland får man navigera sig fram genom snart sagt lika mycket fotnoter som brödtext – källhänvisningar och anekdoter om vartannat. Är det populärhistoria då? Det finns ingen dramaturgi. Nu har ju inte heller världen en dramaturgi, så det är hederligt av författaren. Han lever sig inte in i personerna som romanfigurer (250 stycken är förresten många nog att förvirra den bäste när alla heter Pierre, Raymond och Guillemette!) men visar ändå upp deras innersta genom de ymniga citaten, deras repliker. Man hör dem och lär så smått känna dem. Framställningen rör sig brett över stora och närliggande områden, så det blir en del upprepning, och författaren driver ingen särskild tes. Det behövs en sådan som Johan Asplund för att bringa reda i massan (han har ett kapitel om den här boken). Där har vi god populär essäistik! Laduries stil är hejdlös och stringent på samma gång, och på sitt sätt personlig. Han kan titta upp ur en fotnot för att citera Molière och utan vidare referera till en av byns centrala personligheter som "detta stora glupande vilddjur". Vi har olika traditioner. Det här är inte den svenska. Den är egentligen lika exotisk som själva ämnet.

Själva ämnet, ska man ha klart för sig, är inte "medeltiden". Det här handlar om en särskild occitansk by vid en helt specifik tidpunkt. Hur mycket är giltigt för Sverige? Det säger Ladurie förstås inget om, men han antyder gång på gång att det såg mycket annorlunda ut i norra Frankrike. Han gör också snabba jämförelser med senare århundraden. Jag tror spontant att många av våra föreställningar om "bondesamhället" handlar om 1500- eller 1600-talet eller så, när de inte är ren myt och önsketänkande (jag tittar på dig, Vilhelm Moberg).

Jag har läst en nyutgåva i danskt band på Natur & Kultur tryckt 2019. Det är en snygg bok, men här och där förfulad av OCR-fel typ "fmns" istället för "finns". Jan Stolpe har översatt och med den äran, men översättningen har utelämnat "drygt 25 sidor" av originalet. Man undrar vilka? Den som vill skaffa boken borde leta efter månpocketen, den är snygg. Det är samma översättning.