Fortsätter med Dostojevskij. Idioten fick jag kämpa för att uppskatta helt och jag hade svårt för den lösa strukturen. Man kommer aldrig helt nära furst Mysjkin som människa, därtill är han för mycket en inkarnerad idé. Brott och straff är en lättnad på båda punkterna: en rak historia med början och slut och en engagerande huvudperson. Eftersom romanen är så vansinnigt känd nöjer jag mig med att skissera några blandade intryck. Att den handlar om den fattige studenten Raskolnikov som mördar en pantlånerska (och hennes syster) förmodar jag vara känt, liksom att intrigen sedan kretsar runt de feberkval som gärningen åsamkar honom.
Vad nu febern egentligen beror på. Det är inte en roman om dåligt samvete och ånger är bara delvis en orsak. Raskolnikov går inte plötsligt från klartänkt till omtöcknad utan befinner sig redan innan dådet i ett slags berusning, som mordet bara förvärrar. Motivet är inledningsvis diffust men efterhand förstår man att han mördat på grund av en princip, en personlig teori. Genom att begå ett rysligt dåd vill han bevisa sig vara ett geni, en av de sällsynta, enastående män som transcenderar samvete och lag, en Napoleon som tar sig makten att undanröja hindren för sin storhet. Den springande punkten är att förmå leva vidare oberörd, vägledd av sin storslagna idé. Raskolnikov blir oerhört omskakad, börjar yra och misstro sina sinnen, hemsöks oupphörligt av sitt brott: alltså är han inget geni och det är den insikten som ansätter honom, snarare än någon känsla av skuld.
I Idioten spekuleras om den dödsdömdes förhöjda perception. Närheten till döden sägs lyfta och förstärka människans vitalitet. Raskolnikovs kontakt med döden (offrets död för hans hand) har till synes motsatt effekt: han blir sjuk och vimsig. Men det kan också tolkas som överlastad livsenergi. Trots att försöket misslyckats, fastän han berövats hoppet om att leva för sin genialitet, tvingas han konstatera att inget kan döda hans vilja till liv. Men han spjärnar emot, blir därför svag och febrig. Först när han erkänt och tagit sitt straff blir han i stånd att upplösa konflikten, ge upp tanken på att leva för en idé, tro på kärleken och lita på livet utan system. Boken består till stor del av långa, eldiga samtal där metafysiska, individcentrerade teorier ställs mot underkastelsen under Gud och det egna lidandet. Tror jag, det blir sällan explicit religiöst och man bör nog vara mer insatt i tidens debattfrågor (även politiska) för att greppa alla detaljer.
Men till dels kan Raskolnikovs sängliggande våndor vara ett utslag av artonhundratalets vanliga somatisering av psykiska tillstånd. Det saknas inte heller prilliga kvinnor som strax förtvinar och dör av nervsammanbrott. Brott och straff är förresten psykologisk på ett sätt jag inte uppfattade i Idioten; där låg psykologin i repliker och handlingssätt, men här framkommer personernas moral och självuppfattning i långa resonerande stycken, liksom i dialogavsnitt. Man reflekterar rent av uttryckligen över den psykologiska kunskapens roll i mordutredningen. Såväl vännen Razumichin som domaren Porfirij argumenterar frejdigt för möjligheten att sätta dit en brottsling med rent psykologisk induktion och Raskolnikov själv förmodar att alla mördare ofrivilligt kommer att avslöja sig själva (vilket han själv också gör). Porfirij är inte så lite släkt med Dürrenmatts kommissarie Bärlach.
Det förvånade mig att boken till den grad var en ren idéroman, eller kanske är det min disposition att läsa den så. Jag hade också förväntat mig att ånger vore ett större tema. Intrigen är spännande här och där men behållningen ligger framför allt på ett högre plan – någon deckare (som en bekant kallat den) är det inte.
