Jag har förstått det som att det här är en bok som alla i Frankrike har en relation till, en bok man läser i skolan. Till svenska finns den i två gamla översättningar med titlarna Den store Meaulnes respektive Det underbara äventyret, men jag har läst den i original – ja, originalspråk då, men själva utgåvan är en sentida på Livre de poche, naturligtvis som de flesta franska böcker en sladdrig pocket med tunna sidor och fult typsnitt. Den är försedd med ett matigt förord som jag dock hoppade över eftersom jag inte tror att det riktar sig till mig.
Romanen utspelar sig på 1890-talet och företrädesvis i en fransk lantby. Berättaren François är son till skolläraren och livet är väl rätt enkelt. Så kommer en dag pojken Augustin Meaulnes till byn och inackorderas hos François familj. Meaulnes väcker klasskamraternas respekt och avund. Som den äventyrliga natur han är irrar han sig en dag bort längs med landsvägarna och vaknar upp vid ett okänt slott där en märklig och storslagen fest äger rum. Där möter han inte minst den vackra unga flickan Yvonne de Galais. I tre dagar är han borta och när han kommer tillbaka blir det de båda pojkarnas stora kall att återfinna detta mystiska paradis och denna undersköna flicka – men tiden går, och tar med sig gamla löften på vägen, eller kanske inte...
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i historien om barndomens stora drömmar och tonårens svåra omvärderande av det som en gång varit viktigt, om brytningstiden där fantasi och verklighet börjar skiljas från varandra. Det försvunna slottet är en tacksam symbol för den flyende barndomen, men jag får också en impuls att läsa den stora festen som Meaulnes förhoppningar på vuxenlivet. Kanske en tolkning formskuren efter mina egna erfarenheter, ja det går nog att läsa in mycket. Tydligen, säger en fotnot i min annoterade bok, ska många duktiga och belästa människor ha uppskattat bara de första två tredjedelarna av romanen, och det är de mest drömlika bitarna det. Jag upplevde snarare i den sista tredjedelen en lättnad att äntligen få växa upp och tränga ut ur det idylliska skimret. Berättelsen är en aning schematisk och jag gillar inte alla vändningar, men jag förstår att den blivit en klassiker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar