Fattigadel (Agnes von Krusenstjerna, 1935)

Nu ska jag ta mig an Agnes von Krusenstjernas Fattigadelsvit, eller Viveka von Lagercronas historia som den verkar heta i någon officiell bemärkelse.  Detta är första boken av fyra, vilka återutgavs i en samlingskartong för något tiotal år sedan.  Jag har inte läst något av författaren innan.

Det lär röra sig om autofiktion avant la lettre, en förtäckt självbiografi eller nyckelroman, vilket man föredrar.  Merete Mazzarellas förord till hela kvartetten, utgivet på ett lösblad inuti boxen, tar fasta på den aspekten.  Jag vet nu just intet om personerna som ligger till grund för romanfigurerna, vilka skulle vara Agnes von Krusenstjernas familj, och nästan lika lite om henne själv.  Jag läser alltså böckerna som vilka helfiktiva romaner som helst och förväntar mig att de håller ändå om de är god litteratur.

Denna första av böckerna skildrar Viveka von Lagercronas uppväxt i Ramstaden (lika med Gävle).  Det är år 1900 och hon är sex år gammal.  Fadern är överste och modern av skotsk adlig härkomst.  Viveka har tre bröder: den tre år äldre Antonius, en feminin och ytlig pojk som gärna lismar för sin mor; den sex år äldre Douglas, samvetskännande djurälskare med sviktande intellekt; den nio år äldre Sebastian, redan utflugen sjökadett som vid återbesöken mest ränner efter flickor.  (Om jag fick åldrarna rätt.)  Runtom dessa springer tjänstefolk, barnens enstaka vänner och en mängd mer eller mindre viktiga bekantskaper ur stadens societet.

Trots att deras liv kan verka nog så flott på beskrivningarna – en ordentlig våning med målade kolonner, sommarbostad med mera – har familjen inte resurser som motsvarar deras upplevda ställning i samhället, vilket framför allt ansätter modern, Sofia.  Hon är mycket upptagen med att upprättahålla familjens anseende och representabilitet, men inte på ett sätt som får bjuda till medömkan, utan endast till avsky.  Hon är stolt och hård och symboliskt nog bokstavligen döv.  Hon skåpsuper för att mildra de känslor som inte går att sublimera till pliktmedvetande och håller barnens veckopeng under kontobokstvång fastän hon själv har dålig hand om hushållskassan.  Lilla Viveka tål inte sin mor, men är för ung för att riktigt hata henne.  Hon flyr istället, närmast till sin far, vilken hon ser upp till med tyst vördnad eller fromhet.  Inte är han perfekt – hans oförmåga att berätta sagor vittnar återkommande om otränad känslighet – men Viveka är beredd att ägna honom allt det tålamod hon inte bevärdigar modern med.

Inledningen är raffinerat uttänkt.  De första femtio sidorna sitter Viveka, långt efteråt, i ett nunnekloster i Malaga och antecknar med surt brännande ilska sina minnen från uppväxten i Visby, de första åren i livet innan flytten till Ramstaden.  Nu kommer hennes vidräkning med sin skenheliga familjs inpyrda, futtiga småaktighet och förfelade stolthet, deras rädsla inför varje inbillat hot mot den ädla värdighet till vars försvar de saknar såväl själsliga som materiella medel: moderns förfäran när Sebastian hotade att bli simpel sjöman om han inte fick lov att gå till sjöss som kadett! ynkedomen i att inte kunna hämnas släktens apostater med värre än att vägra lyfta hatten!  Man förstår att hon är i klostret på grund av någon sinnessjukdom och förväntar sig ha all tid i världen att tala ut omständligt, låta vreden pysa ut i sakta svidande ironi.  Det bär nästan emot att kalla det ironi, för det antyder en humor som till större delen saknas.  När det börjar sjuda som bäst avbryts första delen för ett kort intermezzo där en ny berättare återger sitt möte med Viveka i klostret.  Till denna person överlämnas ett bokmanus som fortsätter historien.  Först nu tar den egentliga romanen vid.  Nu är det i tredje person, tonen mer sansad och konventionell, som för att hushålla med ilskan över de fyra böcker som man ju vet ska komma.  Det är ett grepp som gör mycket för den subtila spänningen i texten som knappast skulle uppfattas om man inte just läst inledningen.

Krusenstjerna är en skicklig psykolog.  Karaktärsteckningarna är enastående, särskilt bröderna Antonius och Douglas – hur den förra frossar i att lära sig hur mycken lättfärdighet ett liv kan rymma (kanariefåglarna!), den senares empati som aldrig får chansen att blomma ut till något starkt.  Viveka är märkligt nog mer anonym, en inkännande observatör som snarast framstår som negationen av de övriga.  Ibland försvinner hennes perspektiv helt i långa partier.

Historien berättas i ganska korta kapitel som vart och ett är så avgränsat att de nästan går att läsa som noveller.  Det är bokens främsta svaghet för det ger aldrig ordentligt rum att ta ut svängarna.  Efterhand blir anhopningen av små episoder och anekdoter rätt kvalmig – förresten just så instängd som den mogna Viveka beskriver fattigadelsmentaliteten, fast jag upplever det inte som en gestaltning av denna, hellre som ett olyckligt sammanträffande.  Ett kapitel handlar om en egensinnig granne, ett annat om ett judiskt mattskojarpar på genomresa.  Sedan handlar det om sommaren på landet och vid det laget har beskan från inledningen definitivt spätts ut i det omärkbara och kvar är något farligt rosengullande som bitvis kunde vara Madicken eller i bästa fall något av Ulf Stark.  Jag hoppas att andra bandet blir en omstart.  Ge mig avgrunden tillbaka!

Till sist bjuds man hosta sig igenom en knastertorrt knappologisk efterskrift om bokens tillkomst och disposition, signerad Johannes Edfelt, synbarligen rätt samtida.

Oden och fragment (Pindaros, övers. Göran Svärd, utg. 2011)

Ingvar Björkeson tolkade Pindaros samlade oden i två volymer 2008 och 2010, men dem har jag inte läst.  Ödet ville att min första bekantskap med denne antikens krångligaste lyriker skulle ske genom Göran Svärds förmedling.  Vem är det?  Det framgår inte av boken, men han kan uppenbarligen grekiska.

Det vi har kvar av Pindaros är framför allt hyllningsdikter till segrare i olika idrottstävlingar, och de brukar klassificeras efter tävlingsort i en standardiserad följd.  Här översätts ett urval (tjugo) och de ställs för ovanlighetens skull upp i något osäker kronologisk ordning.  Därefter kommer en samling korta fragment.  Ett läsvärt förord presenterar poeten, det finns en karta över Grekland och en fyllig litteraturlista som dock aldrig hänvisas till.  Varje dikt föregås av en ordentlig inledning där verkets tillkomst diskuteras med referat av historiska fakta, mytologiskt innehåll och forskares spekulationer.  Noter förklarar svåra referenser och till sist: diktens metriska schema.

Det unika med Göran Svärds försök är nämligen att han låter sina översättningar följa originalens versmått.  Det är ingen struntsak.  Antikens versmått utgick från stavelselängd, inte betoning som i svenskan, så det bästa vi kan åstadkomma är en simulering i ett väsensskilt ljudsystem.  För enklare, regelbundna versmått som hexameter fungerar det väl och klingar ganska likt – och till och med Sapfo och Alkaios har översatts metriskt med den äran.  Pindaros använde sig emellertid av enormt invecklade rytmer som, enligt förordet, först den moderna forskningen har kunnat identifiera systematiken i.  Stroferna kan bestå av ett dussintal, ofta väldigt långa, rader som alla skiljer sig metriskt från varandra.  Svärd menar att versmåtten likväl "har visat sig kunnat (sic) anpassas på ett sådant sätt att de väl kan förenas med svensk språkrytm och verskänsla".  Jag skulle vilja hävda att hans översättning bevisar motsatsen.

För det första är det lönlöst att helt enkelt läsa dikterna med naturlig betoning och förvänta sig höra en poetisk rytm.  Svenskans taktmönster är så flexibla att det är en ren slump om man råkar betona rätt.  Ett godtyckligt exempel: "Om en man stor framgång uppnår, vare sig i frejdat kampspel" (Isthmia III, 1) – hur skulle man betona detta?  På en mängd sätt, men facit ska vara "Om en man stor framgång upp-når, vare sig i frej-dat kamp-spel" (fetstil = betoning).  Betänk sedan att nästan varje rad i dikten är metriskt unik.  Man måste oavbrutet bläddra fram och tillbaka mellan text och versschema för att ha en chans.

För det andra låter det inte bra då heller.  Trots att översättaren har tillåtit sig att släta ut vissa knotigheter i Pindaros meter så blir resultatet en svensk språkrytm som bara med största välvilja går att höra som bunden vers.  Om det ändå klingar som prosa, vad är då vitsen med att översätta metriskt?

Och för det tredje, och det är det mest förödande, har han behövt göra så grovt våld på språket att vissa strofer knappt går att utbena grammatiskt.  Ordföljen kan vara normal, gammaldags poetisk eller obegriplig alltefter behov, ibland utan behov.  Konstiga överklivningar lämnar betydelselösa formord i framträdande position.  Kommateringen är ofta mycket egensinnig för att tvinga fram en särskild betoning: "Må fortsätta leva du, stor, i höjden, och" (Olympia I, 115).  Eller vad sägs om: "erbjuda, tillkommer dig, att hit, dit den föra, till" (Pythia XI, 42).  Översättaren har lyckats (nåja) lösa ett pussel, men det är också allt.

Men å andra sidan.  Pindaros har rykte att vara en exceptionellt svårläst poet.  Redan i antiken ansågs han dunkel och hans grekiska lär tänja på gränserna för vad som är möjligt att bruka språket till.  Kanske är det här en rättvis tolkning?  Förmodligen bara om man med rättvisa menar en möjligast bokstavlig överföring till svenska, utan hänsyn till att det som är mystisk skönhet på grekiska verkar bli klumpig rappakalja på vårt språk.  Huruvida översättningen är betydelsemässigt trogen kan jag inte uttala mig om.  Även Björkeson har fått kritik på den punkten, men jag kan inte tänka mig annat än att hans (metriskt fria) översättningar åtminstone förmedlar poetisk känsla.

Le temps, ce grand sculpteur (Marguerite Yourcenar, 1983)

Det här blir min femte Yourcenar om jag räknar rätt.  Boken samlar tjugotre korta essäer på skilda teman, de flesta tidigare publicerade som förord, tidskriftsartiklar och liknande.

I flera av texterna hänvisar hon till sina stora romaner (Mémoires d'Hadrien och L'Œuvre au noir) på ett sådant sätt att man förstår att de för henne inte bara är det bästa hon åstadkommit som författare, utan att arbetet med romanerna verkligen representerar viktiga epoker och huvudströmmar i hennes liv och sätt att tänka och vara.  I "Jeux de miroirs et feux follets" återberättar hon anekdotiskt hur yttre liv och författande har mötts på oväntade sätt medan "Ton et langage dans le roman historique" redogör för de konkreta svårigheterna att veta hur människor pratade förr, med Hadrianus och hennes fiktive Zenon som exempel.  Intresset för Japan representeras av "La noblesse de l'échec", en diskussion om den japanska synen på döden.  Ett par essäer vänder blicken mot Indien och särskilt mot tantrafilosofin.  I "Approches du Tantrisme" formulerar hon en tanke som summerar hela hennes dragningskraft på mig (min övers.):

Ett av västerlandets irreparabla misstag har förmodligen varit att man konceptualiserat den komplexa människosubstansen i form av motsättningen själ–kropp, och sedan inte funnit någon annan väg bort från denna motsättning än att förneka själen. Ett annat, icke mindre förkastligt, och som blir allt värre, består i att endast kunna föreställa sig ett inre fullkomnings- och frigörelsearbete som ett led i individens, eller personens, utveckling, och inte som ett sätt att utplåna dessa två begrepp till förmån för varat eller för det som går bortom varat.

(Sådant ska sägas på franska.)  För Yourcenar kommer existensen alltid först, det eviga, det rena, det ovetbara.  I nekrologen "Ébauche d'un Jean Schlumberger" berättar hon hur ställd hon blivit inför frågan om hennes romanfigurer dömer sig själva och kommit till slutsatsen att hon framför allt ser dem som "samtidigt objekt och subjekt, upplevare och resultaten av upplevelser, medhjälpare och vittnen till sina öden snarare än domare".  Det var just det jag fängslades av i den stillsamma Un homme obscur, min första bekantskap med Yourcenar, och än mer i Mémoires d'Hadrien: skickligare än någon annan förmår hon inta det rena varats synpunkt, ur vilken lycka, olycka, vilja och ambition är smått bland allt annat smått i världen, moralen blir en bisak och jaget närmast släkt med elementen och historien.  Storheten består i att hon aldrig upphäver mänskligheten på kuppen och sällan tassar särskilt långt in på mystikens spekulativa marker.  "Sur quelques lignes de Bède le Vénérable" resonerar kring en väldigt fin bild av livets villkor ur en tidigmedeltida krönika: en sparv som förirrat sig in i en varm stuga och förskräckt flaxar runt tills den åter hittar ut i den mörka vinternatten.

Den bästa eller åtminstone mest självständiga texten är titelessän.  Här visar hon den skönhet som bara den djupt historiskt medvetna kan få syn på: antikens statyer, symboler för beständigheten, är inga statiska monument utan levande!  De huggs ur berget, upplever vidunderliga förvandlingar genom naturens vittring och nötning och de mänskliga ingrepp som ömsom restaurerar och återställer, återgår slutligen till den råa materien.  Den här texten ska finnas översatt till svenska av Gunnel Vallquist ("Tiden, den store skulptören").

Några av essäerna är mer som lärda kåserier; jag tänker då främst på de fyra texterna om olika högtider.  I ytterligare några andra av mera verv än skärpa skrider hon till djurens försvar mot industriella övergrepp.  Lovvärt och välformulerat men apart.  Bortsett från de undantagen är det en genomgående intressant volym, men man ska nog ha läst något annat av Yourcenar innan för att uppskatta den riktigt.

Resa i månljus (Antal Szerb, 1937)

Det här var en härlig bekantskap som jag fastnade för i en reaback av ingen annan anledning än att Nilsson(s! snälla) förlag brukar vara att lita på.  Antal Szerb var ungrare men biografiska fakta i övrigt har jag inte funnit nödvändigt att intressera mig för.

Mihály är dryga trettio, son i en strävsam medelklassfamilj, men utan egen passion för familjeföretaget.  För att reparera sin vacklande känsla av hemmahörighet i borgarklassen har han gift sig med Erzsi, tidigare hustru till en förmögen handelsman.  De två är på bröllopsresa i Italien när en gammal ungdomsvän plötsligt dyker upp.  Den redan tankspridde Mihály sugs nu helt upp i nostalgi.  Han minns sina tonårs umgänge med syskonparet Tamás och Éva, svårfångade gestalter med dödslängtan, vars makabert uppsluppna, närmast rituella skådespel han brukade delta i.  Där fanns också den djupt katolske Ervin och småskurken János.  Omtumlad och besatt av det som varit kliver Mihály halvt medvetet på fel tåg vid ett byte och åker ifrån sin fru.  Han fortsätter en resa på egen hand, en flykt från konformismen och en hopplös jakt på den magi han en gång upplevt.

Titeln Resa i månljus, liksom omslagsbilden, utlovar något svärmiskt och meditativt.  Och visst är Mihály en drömmare, men en patetiskt håglös och villrådig sådan.  Han är missnöjd med den roll han förväntas spela men lyckas bara ansträngt ana att det finns en sannare verklighet.  Han har vuxit ur sin ungdoms magi men har inte vuxit in i något annat.  Däremellan står han i tomheten, oförmögen att vilja något helhjärtat, sökande efter en gemenskap som han skulle sakna ryggrad och fantasi att delta i om den väl erbjöd sig.  Återseenden av gamla bekanta skulle kunna inspirera honom – en har blivit munk, en annan försjunkit i religionshistorisk forskning – men vilken mening de än har funnit i livet kan Mihály inte se något annat än en skuggtillvaro utanför sin egen nostalgi.  Inget av detta kan Mihály formulera för sig själv, utan han driver mest runt i irritation och vag ångest.  Det beskrivs med en lätt ironi som är både respektfull och en aning förminskande.

I botten vilar den nästan surrealistiska beskrivningen av Tamás och Évas dunkelt incestuösa dödslekar i det stora huset i Budapest.  Jag ser dem skymta fram som stiliserade bakgrundsaktörer i en film av Peter Greenaway.  Och ovan den världsfrånvända avgrunden utspelar sig ett helt värdsligt, lite puttrigt relationsdrama.  János, Erzsi och hennes exman spinner intriger för att utnyttja varandra, men inte så mycket för vinning som för att lyckas positionera sig som den person man orkar med att vara.  De söker sig inte som Mihály undan samhällets regler, men spelar med dem som om de inte är att ta på fullt allvar.

Här finns ett myller av trådar att lyfta upp om man så vill.  Men i all sin komplexitet lyckas romanen framför allt med att vara trevlig, på ett sätt som utomordentligt respekterar läsarens intelligens.  Underbart!

Die Entdeckung der Currywurst (Uwe Timm, 1993)

Det här lär vara en modern klassiker inom tyskspråkigheten och det rör sig om vad som på tyska heter "Novelle" men på svenska snarare kortroman.  2009 kom en översättning med titeln Upptäckten av currywursten (vore inte Currywurstens upptäckt lite läckrare?) men jag har nu läst den i original för språkträningens skull.

När berättaren var ung köpte han ofta currywurst i Lena Brückers korvmoj.  Nu far han tillbaka till sin barndoms Hamburg, där fru Brücker bor på ett ålderdomshem, för att ta reda på om det stämmer att hon var den första att servera rätten.  Och hon berättar gärna, alltmedan hon stickar på en tröja, om händelserna som ledde fram till currywursten.  Det vecklar ut sig i en lika dråplig som känslosam kärlekshistoria mellan henne och en tjugo år yngre desertör under krigets allra sista dagar.

Det är precis den blandning av lagom tillkrånglad skröna, ankeldjup moralfilosofi och andra världskriget som jag förknippar med obligatorisk läsning i gymnasiet.  Egentligen är det en fin och rätt originell historia om förlust och samvetskval, och försätter man den till ett kapitulerande Nazityskland är det svårt att inte röra vid komplexa känslor.  Men det blir mera trivsamt än utmanande och slutet är onödigt knorrigt.

Men vem är jag att klaga, jag lärde mig många ord.  Det var lite mer svårläst än jag trott, till stor del för att mycket av dialogen är dialektala ord och stavningar som inte går att slå upp i ordboken.

Jane Eyre (Charlotte Brontë, 1847)

Bortsett från att det är en bildningsroman med en föräldralös flicka i huvudrollen visste jag nästan inget om Jane Eyre, hur jag nu lyckats med det.  Med desto större tillfredsställelse har jag nu fyllt den luckan, och det genom Gun-Britt Sundströms översättning från 1999.  Jag bläddrade lite i den gamla översättningen av Ingegärd von Tell på biblioteket och undrar om inte den är lika bra, för ibland flyter Sundströms svenska väl lätt och modernt, smidigt men avslipat.

Jane Eyre är alltså en flicka vars båda föräldrar dött, en tioåring inhyst hos sin elaka faster i ett gods någonstans på engelska landsbygden.  Även styvsyskonen behandlar henne kärlekslöst och efter ett vredesutbrott mot äldsta pojken hamnar Jane definitivt i onåd hos fostermodern.  När hon så får möjlighet att flytta till en internatskola för flickor är fastern bara lättad att bli av med henne.  Skolan vill uppfostra sina elever till lydiga små fruntimmer med hjälp av förnedring och tvång.  Det passar inte den frispråkiga Jane, men istället för att nedbrytas härdas hon och blir kvar i åtta år.  Vid arton års ålder blossar frihetslusten upp och helt på egen hand skaffar hon sig en plats som guvernant på godset Thornfield en bit därifrån.  Herren i huset – ogift – heter mr Rochester.  I friktionen mellan hans bryska sätt och Janes ovanliga integritet slår det gnistor.  I allmänhet är jag helt för att avslöja handlingen i gamla klassiker – de håller ändå, och ofta vinner de på att man känner till i förväg vad som ska komma.  Men i det här fallet hade jag glädje av att kunna läsa de följande spänningsscenerna med äkta spänning, och faktiskt utan att veta hur allt skulle sluta till sist, så jag ska låta det vara osagt.  Det kommer till några avgörande vändningar och läsaren hålls på halster i flera avseenden.

Konstanten är Janes ståndaktiga strävan efter självständighet.  Hon frestas gång på gång att vika sig men låter sig aldrig fjättras som det förväntas av en ung kvinna.  Utgåvan jag läst avslutas med ett efterord av Birgitta Svanberg som tydligt visar hur Janes personlighet gestaltas i romanens många symboliska element.  Jag är tacksam och tar det som en påminnelse att vara mer uppmärksam på symbolik.  Svanberg tar fasta på Janes vrede, men jag själv reagerade snarare på hur behärskad hon är, boken igenom.  Redan i första kapitlet, när hon beskriver helvetestillvaron hos den orättvisa fastern, gör hon det med sansade ord och förståelse för olika synsätt.  Hon gör rationella och balanserade analyser av både sina och mr Rochesters känslor.  Plötsliga utbrott av ilska, sorg och medömkan framstår på det viset som klokt utportionerade ransoner av känsla i ett liv dominerat av förnuft.  Janes bildningsgång består i att lära sig de rätta proportionerna mellan dessa två storheter.  Hon möter bifigurer som personifierar övervikten av än det ena, än det andra.

Efterordet nämner inte heller religionen med ett ord, men åtskilligt i romanen är bara begripligt i förhållande till den förhärskande kristna moralen i det viktorianska England.  Eftersom jag har en ganska dimmig bild av den förblir vissa saker halvt obegripliga.  Jag ser att Jane är i frommaste anda förlåtande mot alla som gjort henne ont.  Jag förstår också att hon förknippar sitt sökande efter oberoende med kristen självövervinnelse.  Att välja friheten är att inte böja sig för frestelsen att låta sig fångas.  Det är också att respektera Guds vilja, att ta vara på det liv man har givits.  Men den äktenskapliga institutionen är ju också Guds vilja.  Det borde vara ett uppenbart dilemma men Jane verkar inte tänka på det så, och den lösning hon i slutändan finner presenteras som märkligt självklar.  Det är en av de svårare sakerna att förstå.

Naturligtvis är det som vanligt i 1800-talsromaner lite klurigt att fatta vad kärleksparen ser i varandra, men det är en bisak, för kärlekshistorien är inte huvudproblemet i sig här och allting är ändå så stiliserat.  Jämförelsen är kanske inte nödvändigtvis relevant men svår att undvika: jag tyckte mycket mer om den här boken än Svindlande höjder.  Bladvändare båda två, men i övrigt är de väldigt olika.  Jag antar att jag dras mer till tankedrivna än känslostyrda romaner.

Dykungens dotter (Birgitta Trotzig, 1985)

Efter att ha börjat med debuten har jag nu också läst vad jag tror är Trotzigs mest lästa roman.

Historien utspelar sig i Skåne och det börjar år 1929.  En ung kvinna lämnar sin fattiga familj för jobb i staden.  Hon blir gravid, pappan är en mörk figur i flera avseenden – åker fram och tillbaka i fängelset innan han försvinner – och flickan som föds skälls för tattare.  Mor och dotter hankar sig fram, den förra med hjälp av ihärdigt arbete och den senare tack vare sin barnsliga livsvilja.  Men verkligheten tränger sig också på flickan.  Saknaden efter den förlorade fadern får fäste i henne, hon lämnar ljuset och den sköra tryggheten för mörkret och samhällets avgrund.  Årtionden går och bara moderns hopp står sorgligt övergivet kvar.

Det här är, enbart på gott, något helt annat än debutnovellerna.  Redan från början anslås en sagoberättande ton och språket är lyriskt och berättande i symbios.  Det avgörande elementet är naturen, skogen.  I poetiska bilder, i drömmar och visioner släpps naturens krafter inpå människorna, allt är klibbigt, dunkelt, sumpigt och övervuxet, nässlor, vass och snärjande rötter.  Fast händelserna utspelar sig i en stad lever man som på ett träsk med en ständig dragning ner i jorden.  Trotzig gör förresten skickligt bruk av skiljetecken för att gestalta den här nedåtgående rörelsen – se hur kolonen här skapar som ett fall, förstärkt av parentesen:

När väckarklockan ringde morgonen efter ett sådant insomnande (som aldrig blev sömn: flackande halvmörker: ett blytungt sjunkande neråt: plötsligt blixtljus över hela rummet, så medvetslös igen) – kände hon när hon äntligen lyckats treva sig tillbaka till vem hon var vad hon hette var hon var: gungande mark.

Suget är destruktivt och det går också mycket illa för alla huvudpersonerna.  I en bok som arbetar med skarpa kontraster ligger det nära till hands att tolka naturens dragningskraft som dödsdrift eller lockelsen att ge upp sin mänsklighet.  Människorna beskrivs återkommande i termer som vore de djur.  Det paradoxala är att hotet från döden och det djuriska samtidigt framstår som befriande.  I dem finns återgången till ett grundtillstånd.  Så finner flickan sin plats när hon ger vika för könets förstörande makt – att gå under är också en lättnad.  Det är livet som är anomalin där det blossar upp ur död och intighet och bara livet självt har en vilja att leva.  Människorna står tagna som dess gisslan.  Både mor och dotter klamrar sig kvar ännu ett tag genom banden till sina nyfödda: barnen är ännu inte människor utan outspätt liv.

Kanske gör jag en sned läsning som inte bryr mig tillräckligt om att det handlar specifikt om utsatta, utstötta människor.  Men mänsklig hjälplöshet är väl något universellt.  Det är hur som helst en ruskig, äcklig och vacker bok och jag tyckte väldigt mycket om den.