Ensamtal (Augustinus, utg. 2025)

Augustinus skrev mer än Bekännelser och Guds stad men det mesta saknas på svenska. Nu finns i översättning dialogen Ensamtal, på latin Soliloquia, ett av fyra korta verk han skrev det år han var trettiotvå. Det är de äldsta texter som finns bevarade av Augustinus. Han hade nyligen mött kristendomen, men ännu inte låtit döpa sig, och Ensamtal är ett försök att närma sig den nya religionen genom introspektion. Augustinus och Förnuftet placeras som motparter i ett samtal om själen, visheten och sanningen.

Det är en rent sokratisk dialog, där Augustinus intar rollen som okunnig och inte sällan bortkollrad – men ack så angelägen att få kunskap om Gud – och Förnuftet är, ja, förnuftigt. Dynamiken dem emellan är minst så rolig som någonsin hos Platon. Första delen (av två) inleds med Förnuftets uppmaning att Augustinus borde börja med en bön, vilket han gör med gott mod, i en fem sidor lång katalog av lovprisningar följda av:

A: Så, nu har jag bett till Gud.
F: Vad är det då du vill veta?
A: Allt det som jag bad om.

Andra delen inleds liknande, men då har bönen kortats ner till en mening. Vilken nonchalans! Han verkar inse att det han önskar kräver total underkastelse, men tror sig kunna nå dit med käck dialektik. Det finns en härlig förmätenhet i att välja sitt eget förnuft till motpart. Man förstår att Augustinus senare tog avstånd från den här texten, som andas ett slags naiv nyfikenhet helt olik Bekännelser, och som till stora delar är Platon och Cicero mer än något vi tänker på som kristet. Det är en sökande Augustinus här, som ännu inte vet mycket om föremålet för sin trängtan. Han har skymtat något. "Jag vill börja äcklas av att blicka tillbaka på det mörker som jag har övergett" säger han – han vill mycket, och skulle föras bort av sina känslor, om inte Förnuftet höll i tyglarna och påminde om att det gäller att bena ut ett gäng syllogismer först. Snacka om att brottas med sig själv.

Det som börjar i en sorts nyplatonsk strävan efter visheten övergår i en utredning av sanningens natur och själens odödlighet, för att ebba ut i oklarhet. Det där med att nå kunskap om Gud blir en senare fråga. (Det blev det ju också.)

Rebecka Kärde som har översatt har också skrivit ett fylligt efterord. Hon betonar textens karaktär av personligt försök att närma sig tron, ett förslag till metod, till skillnad från teoretisk utredning. Likväl tycks Augustinus osäker på formen, och visst måste det vara som Kärde föreslår: "att en så dogmatisk lära som den tidiga kristendomen till sin natur står i opposition till dialogformens öppna sanningssökande. Svaren fanns ju redan!" Men den insikten har författaren inte upphunnit än, och det är det som gör texten så livfull.

Kul utgivning och bra samtal på bokmässan. Men det förvånade mig när Rebecka Kärde felbetonade ett latinskt verb! 

Armand V.: fotnoter till en outgrävd roman (Dag Solstad, 2006)

Min andra Solstad. Han skriver om modstulna män under senkapitalismen. Men här i en annan tonart än Genans och värdighet. Gymnasieläraren Elias Rukla går under när han upptäcker hur meningslösa hans värderingar är: hur irrelevant hans tro på litteraturen, hur ensam hans dröm om en bildad gemenskap; Armand V. är en cyniker. Efter sin ungdom som radikal filologistudent kommer han ut i en värld som är redo att lägga sextioåtta bakom sig – och han får en ingivelse att bli diplomat i den norska utrikestjänsten.

Han sympatiserar inte alls med den världsordning han därmed blir en del av, som lakej i ett lydrike till USA, tycker tvärtom att den är förkastlig eller möjligen fånig, men just därför är karriären så lockande. Möjligheten att tjäna utan övertygelse verkar så tillfredsställande. Att slippa undan äcklet, övergreppet, i att se sina övertygelser stämma överens med sin herres. Han inrättar sig i en paradox, men där finner han sin frihet. Han kan gå in i rollen som den skickliga, entusiastiska och framför allt lojala tjänstemannen och veta att inget står på spel, och sköta sitt jobb med en naturlighet och uppriktighet som vore omöjlig utan en mask.

Armand är aldrig nära att falla så dramatiskt som Elias Rukla (delvis tack vare den trygga bekvämligheten som ambassadör) men i grunden står de på samma gungfly. Båda tycks tvivla på möjligheten av ett villkorslöst engagemang. Rukla behöver samhällets delade intresse för att behålla tron på litteraturen, Armand hittar en plats där han kan både hävda sin självständighet och slippa motivera den. Oron är förstås att den står på luft. Att han saknar kärna. Oron får bekräftelse i romanens form. Den är skriven i kapitel som hävdar sig vara fotnoter till en annan, oskriven roman – den egentliga romanen "där uppe", där orsaksleden reds ut och Armands liv får sina förklaringar. Men i den roman som har kunnat skrivas blir allt sagt liksom i förbigående, på prov, med förbehåll: det här är bara en kommentar …

Här finns några fantastiska scener som tål att jämföras med Ruklas utdragna epifani i klassrummet. Några studiekamrater till Armand, naturvetare, har funnit en mindre ångestfylld lösning på identitetens gåta:

När till exempel Andersen gick från bordet utan att ta med sig brickan med den odiskade tallriken, besticken och kaffekoppen, ropade de efter honom, för att han skulle komma tillbaka och hämta den. "Typiskt Andersen", sa de efteråt, nästan upplivade av att Andersen ännu en gång hade tett sig så typiskt Andersen som bara Andersen kunde göra. […] Olika egenskaper som "girighet", "grälsjukhet", "snålhet", "envishet", "överlägsenhet", påtalades samtliga, men accepterades samtidigt, med en underliggande värme, i själva påpekandet, som "typiskt Andersen", "typiskt Hans Brun", "typiskt Per Arne Pedersen", "typiskt Ingebrigtsen", "typiskt Paulsen", "typiskt Jan Brosten" och för den delen också "typiskt Buer". Med detta menade de att de hade en tillräcklig begreppsapparat för att omtala det personliga hos de människor de umgicks med dagligdags.

Beskrivningen fortsätter lika precist och elakt med en natt i en skidstuga, där pojkarna i skydd av mörkret och med flickor som åhörare vågar ge uttryck för sin osäkerhet, med "manlig poetisk innerlighet" i lovtal över rymdfärds- och dataåldern.

Jag förbigår Armands relation med sin frus tvillingsyster (en liten lek med en förfrämligande trop), hans barndomsväns bergfasta tro på sanningen och hans sons beslut att tjäna staten på riktigt, som soldat. Här finns stenar att vända på, vända och vända tillbaka, och det är otroligt bra, men jag har inte lärt mig hur man förklarar varför. Min enda invändning är att den flåsiga Thomas Bernhard-stilen några gånger brister i nödvändighet.

Personligen känner jag mig om möjligt ännu mer träffad än av Genans och värdighet. Jag avslutar med det här:

Därför kunde han också tillåta sig en lite respektlöst avspänd ton i förhållande till Det norska utrikesdepartementet. Det tillät han sig därför att han antog att det ökade hans anseende i departementet. Han antog att denna hans respektlösa ton bidrog till att dra bort uppmärksamheten från det man möjligen kunde ha sett på som mera suspekta drag hos honom, vilka de nu än kunde vara.

Praktisk handbok i arbetskritik!

Mytomaner (Björn Runeborg, 2004)

Jag har läst och missförstått en bok av Björn Runeborg, Socialdemokratiska noveller (som också blev hans sista). Något fick mig nyligen att tro att han är värd en andra chans, och därefter kanske en tredje. Trettiofyra böcker, mest romaner, skrev han, vilket är en aning svårt att ta in.

Den här har en premiss som får en att le. Gymnasisten Bruno sitter sysslolös på Skeppsbron en dag tidigt sextiotal, när en kvinna kommer fram och påstår att han är hennes avlidne son, den kände (och verklige) filmregissören Hampe Faustman. Varför inte, tänker han ungefär, medan han lyssnar på hennes invecklade förklaring. Han går därifrån upprymd över sin nya identitet, presenterar sig i förbifarten som Hampe Faustman för en flicka på ett tåg, och denna flicka, Miranda, tar sådant intryck av Brunos lättsamma inställning till existensen att hon genast förstår att de två nu ska vara nära sammanknutna. Hon börjar förfölja honom på avstånd, flyttar dit han flyttar, får jobb i hans närhet, men inte som stalker utan som någon sorts filosofisk pilgrim.

Fler idolrelationer av det slaget dyker upp i boken. Jag tänker någon gång att det liknar mitt förhållande till Göran Schildt, uppskruvat förstås. En valfrändskap med ganska lite av både val och fränd, mer ett accepterande av en slumpmässig intimitet som om den var ens öde.

Allt utvecklas till ett myller av korsande trådar som sträcker sig in i nittiotalet, och det är inte alltid identitetsspelet står i förgrunden. Det kan också vara Mirandas uppsats om Wendela Hebbe eller Brunos infall att ta jobb som VVS-säljare. I sina mest frustrerande stunder ger romanen känslan av ett felknutet skosnöre som dragits åt för hårt, men tji fick jag, skulle jag tro. Kombinationen av existentiella abstraktioner, platt redogörelse i ett slags överslätande imperfekt och en intrig så nyckfull att allt kan hända när som helst är uppenbart betydelsefull, dessutom kryddad med en smårolig Forrest Gump-krönika över det sena 1900-talets socialdemokrati som säkert också har sin mening. Bruno/Hampe misstror lagen om orsak och verkan. Saker händer, men allt som händer är lika viktigt. Avgörande livsval kan förklaras med psykologi eller tidsandan eller vädret. "Efter en stund", kan det stå, "började han berätta om en passion som han befann sig i" och det är precis så alla romangestalterna uppfattar livet: som en serie tecken och indicier att pussla med. Allting är som Ebbe Carlssons teorier om Palmemordet, "lappverk av aldrig sammanfallande sammanhang". Genom att på olika avvägar inse detta förstår de "att en oerhörd frihet alltid finns inom räckhåll".

Palmemordet får förresten en lösning à la Dürrenmatt på sitt skojigaste. Det var en anställd på skatteverket som logiskt slutit sig till mordets ofrånkomlighet, varför han skjutit honom "och sedan gått därifrån, osynlig, som svensk ämbetsmannatradition påbjuder". Texten bjuder på sådana lokala lustigheter kanske som kompensation för brist på sammanhang, lite som hos Jean-Philippe Toussaint. "[H]ennes kropp var som gjord för att ha cancer". Jan Stenbeck styr sitt affärsimperium på basis av väderfenomenet El Niño.

Jag vet fullt och klart att jag missar mer än hälften av vad boken har att säga, av vad den faktiskt säger, och jag önskar att jag vore mottaglig. Det vore så lätt att skylla på romanens plojighet, men kanske skulle jag gilla även plojet om jag bara klarade av att läsa ordentligt?

Sången om den röda rubinen (Agnar Mykle, 1956)

En stor norsk klassiker som förtjänar en utförligare behandling än jag nu ämnar ge den. Romanen var föremål för skandal och åtal, förment för obscenitet – frejdiga sexscener något årtionde innan Nyfiken gul och allt det där – men kanske också, tydligen, för att den kan läsas som nyckelroman på ett inte alltid smickrande vis. Boken fälldes och beslagtogs men författaren gick fri; i högsta domstolen året därpå friades även boken, men då var skadan redan skedd, Agnar Mykle fick aldrig fart på karriären igen och gav bara ut några smärre verk under resten av sitt liv.

Omslaget till månpocketutgåvan från 1997 visar en rasteriserad ung kvinna med tuttar. Det var ett förklarligt men inte helt rättvist öde, att Sången om den röda rubinen skulle bli läst och hågkommen för sexet. Först och främst är det en utvecklingsroman om en ung man. Den utspelar sig under läsåret 1938/39. Mannen heter Ask Burlefot, tjugotre år, och är förresten huvudperson även i en tidigare bok, Lasso kring fru Luna; om man inte visste att det här var "del två" hade man inte tänkt på det, men det förklarar säkert ett par lite nonchalant dinglande trådar. Nåja, Ask i alla fall, han är uppvuxen i en norsk småstad, men kommer nu till en lite större norsk stad för att studera på en högskola som allmänt kallas "Den Ökonomiske". Han är socialist, men ser däri inget hinder för att läsa företagsekonomi – även ett kooperativt företag bör väl behärska debet och kredit. Efter ett par omskakande första månader, där han ömsom tycker sig överlista både lärare och de andra studenterna, ömsom känner sig fullständigt oduglig, lär han känna Socialistiska studentföreningen. Föreningens ledande figurer och original framstår för Ask som hjältar och förebilder. Men vid närmare kännedom inser han deras proportioner, deras egenheter och karaktärsbrister, vilket också är att något bättre lära känna sig själv.

Ask är socialist av känsla och instinkt snarare än av övertygelse. Socialismen är dröm och hägring och fest – precis som livet självt för en förstaårsstudent! Och han är samman med en lång rad flickor, vissa med en "orgasm så skakande stark att det sjöng i fiolen som hängde på väggen". Samlagsscenerna är storartat intensiva. Men det här är inte en berättelse om hur en ung rumlare tvingas inse felet i sitt leverne och sina naiva ideal. Nej, det är Ask som har rätt hela tiden och övertygelsen stärks i takt med hans personliga mognad. Störst av allt är kärleken, och könsdriften, i all sin förfärande banalitet, bör tjäna kärlekens väl. En sann socialism ska undanröja alla hinder för kärleken – och skönheten, konsten, allt vackert – att blomma fritt. Så, i korthet, lyder den ideologi som han instinktivt burit med sig hela tiden, men alltmer kommer att förstå och formulera. Ask är en estet i själ och hjärta och hans avsky för det borgerliga äktenskapets fängelse bottnar djupare i god smak än i någon ovilja att binda sig. Sexscenerna illustrerar den här livskänslans högsta potens, en lika intellektuell som kroppslig njutning.

Nu har jag ju ingenting sagt om allt som gör boken så bra. Det är långt från någon simpel traktat, och det beror på Mykles fantastiska verv i berättandet. Han har inte minst en känsla för tempo som får de tätt satta sidorna att vända sig själva, tempo i det stora och det lilla: avgränsade kapitel med egna rubriker, som ibland är inskjutna anekdoter, ibland fortsätter intrigen, ibland reder ut någon inre konflikt med exempel, en lika kontrollerad vild intuition i gestaltningen av Ask och hans studiekamrater … jag vet inte hur jag ska exemplifiera det utan att bli teknisk. Jag går bet.

Ask har något av klarseende kristusfigur (men utan andra lärjungar än sig själv) och det är en del av romanens friskhet, den ungdomliga glädje som gör läsningen så härlig. Men det är för den skull inte budskapet som gör romanen, och inte heller huvudpersonens utvecklingssaga; jag vill säga att det är en stor roman trots de sakerna. Man vill läsa den för den pulserande känslan av frihet, för att den ringer av en övertygelse om konstens och kärlekens höghet som är större än att rymmas i den unge Asks person. Något klingar den känslan av mot slutet, när han möter sin Embla – hon heter så, och är precis den idealflicka det låter som – och riktar in sig endast mot sitt kärleksobjekt. Trådar knyts ihop väl hårt och det blir lite ungdomsbok, engagerande och välformulerad ungdomsbok, men likafullt.

Utan att bli långrandig därom kan tilläggas att synen på manligt och kvinnligt, samtycke och sådana saker, inte alltid är i linje med våra egna dagars påbud. Det förstås bara ett problem för den som inte kan tänka.

Badrummet / Monsieur / Kameran (Jean-Philippe Toussaint, 1985/1986/1988)

Det här är förstås tre böcker i en, en snygg pocket från 1992. De tre romanerna (kortromanerna) är var och en runt 80 sidor, plus minus. Det finns god logik i att sammanföra dem.

Badrummet handlar om en man vid "tjugosju, snart tjugonio års ålder" som avser att tillbringa sina dagar i sitt badrum, men lockas ut i lägenheten av bland annat sin flickvän Edmondsson och ett gäng polacker som försöker flå bläckfiskar i diskhon. Så småningom sticker mannen, som kallar sig forskare, till Venedig med flickvännen, där han sedan blir kvar ensam, får sinusit och genomlider en besvärlig dubbelmatch i tennis med sin läkare och hans fru. Man hör alltså att berättelsen är kokt på plötsliga, oväntade och slumpartade händelser, och dito reaktioner, iakttagelser, formuleringar – allt sådant som är komiskt, dräpande och på något sätt perspektivvidgande för en nyförlöst läsare i tjugoårsåldern. Bakom lustigheterna finns temat "ung, förvirrad man möter världen". Det är lite som om Georges Perec skrivit Naiv. Super.

Monsieur är uppföljaren, i samma stil. Ska sägas att det är en språkligt sett lakonisk stil, i korta stycken på varandra, avgränsade händelser framlagda utan effekter utöver deras inneboende absurditet. Var för sig är meningarna träffsäkra: "Hans samtalspartners tyckte förresten ganska bra om honom; en del av dem var, utan att för den skull bli alldeles till sig och rosa honom, till och med benägna att finna honom sympatisk på grund av det speciella sätt han hade att le behärskat för att inte fördunkla bilden av sig själv som en dialogernas man." Det är ju roligt formulerat! Men något större sammanhang gives inte, man får hålla till godo med enskildheter.

Handlingen är ännu mer nonsens än i debuten: Monsieur är tjänsteman på kontor, har en flickvän som det tar slut med under tiden han bor hos hennes föräldrar, rätt som det är dyker det upp en mineralog som han hjälper att skriva en avhandling. Detta blir anledning till lustig vetenskapsjargong. I övrigt kan myndighetsvändningar varvas med ord som "maharadjaögon". Så hjälper han någons barn med läxan i fysik (och passar på att vädra konstiga idéer om tidmätning och jordens rundning), äter middag med en vacker kvinna på restaurang, avslutas med en kyss. Kanske har därmed avhandlats "frågor om slump och nödvändighet, banalitet och mysterium" med mera, för att citera omslagstexten. Omslaget är nämligen formgivet så att det som vanligen är baksidestext löper över hela både bak- och framsidan. Fyndigt och passande!

Kameran är (tack och lov!) dämpad i förhållande till de tidigare. Den är avgjort bäst. Handlingen liknar dem: en man lyckas inte riktigt skriva in sig på körskola, åker iväg på en tur med sin körlärarinna i hopp om att kunna byta gasbehållaren till ett värmeelement men småsaker kommer hela tiden emellan; deras resa på tu man hand går vidare till England och tillbaka … och så vidare. Här finns lite mer antydan till längre röda trådar och tonen är inte fullt så uppskruvad. Här och där finns faktiskt en sorts optimistisk-absurd melankoli som påminner om Julio Cortázars miniatyrer i Kronoper och famer. Visst händer knäppa grejer, men något lite oroande gömmer sig i fogarna:

Och, efterhand som jag satt kvar i båset och lät mig styras helt lugnt av mina tankar, kände jag dunkelt att den verklighet som jag konfronterades med sakta började visa en del tecken på utmattning, den gav faktiskt efter med en viss vekhet och jag tvivlade inte på att mina upprepade och omutligt envisa attacker till slut skulle lyckas få verkligheten att mjukna, på samma sätt, skulle man kunna säga, som en oliv blir mjuk om man klämmer lätt på den då och då med en gaffel, och när verkligheten äntligen blivit helt kraftlös och inte bjöd på något motstånd längre var jag övertygad om att ingenting skulle kunna stoppa min kraft, ty jag visste att det alltid funnits en ursinnig ansats inom mig, som stärkts av alla mina erfarenheter.

På ett annat ställe reflekterar han: "Ty vad innebär det att tänka – om inte att tänka på annat?" Kanske gäller samma sak våra handlingar; det tycks i alla fall de nyckfulla berättelserna antyda. Kameran lyckas gestalta någon sorts frihet därigenom. Jag är inte helt såld, men jag förstår något bättre attraktionen med Toussaint. Som dock verkar ha klingat av; efter 1998 finns inget mer översatt till svenska.

Body double (Hanna Johansson, 2025)

Det fanns en hemsida och ett webbforum för teorier om David Lynch-filmen Mulholland Drive – vad händer egentligen i filmen, hur hänger alla konstiga sammanträffanden ihop, vad betyder de dolda symbolerna, vad handlar filmen på riktigt om? Jag satt klistrad där i veckor cirka 2006, efter att filmen gått på tv. Det kunde gott finnas en liknande resurs för att bena ut den här romanen.

Boken hymlar inte med sin inspiration. Huvudpersonerna heter Naomi och Laura, som skådespelerskorna hos Lynch, och titeln är från en gammal 80-talsrulle (har jag lärt mig av recensionerna). Den utspelar sig i en uttryckligt "hyfsat tidlös" storstadsmiljö som mest liknar ett stiliserat 90-tal, där mobiltelefoner nämns men inte används, man betalar kaffet med mynt och tunnelbanan med stämpelbiljett. Personerna med vagt kontinentala namn rör sig mellan kaféet Rigardi, biografen Submondo (som visar mystiska filmer om ensamma kvinnor) och ett varuhus.

I varuhusets rulltrappa upptäcker Naomi att hon och en annan kvinna har råkat byta rock med varandra. De sätter sig ner över en flaska mineralvatten. Stämningen är underligt trevande, liksom stel och förväntansfull; kvinnan uppger att hon heter Laura, uttalat "som om hon nyss kommit på svaret på en gåta". De två börjar umgås, Laura flyttar in hos Naomi, följer med till hennes vänner, färgar håret för att likna henne, går till Naomis jobb i hennes ställe. I parallella kapitel berättar en ensam kvinna om sitt jobb att transkribera kassettband där kvinnor talar in sina livshistorier åt en "spökskrivare" som bearbetar dem till bokform. En dag får hon höra en röst på bandet, en viskning, som tycks rikta sig direkt till henne. Hon börjar känna sig delad, hennes ansikte poröst. Hon äger två nästan likadana rockar, med samma innehåll i fickorna som Naomi och Laura.

Det tar tid innan den täta mystiken infinner sig, för allt är skrivet i en vardaglig stil som snarare slätar över än accentuerar det gåtfulla. Länge tycker man sig läsa en bok om ensamheten i en storstad och, mer filosofiskt, om minne och självuppfattning. Den namnlösa kvinnan minns vagt vem hon var innan hon började jobba för spökskrivaren, Naomi känner sig ny efter Lauras inträde i hennes liv. Först en bit efter halvvägs – och då är boken bara 200 sidor – blir identitetsförvirringen definitiv. De tre kvinnorna antar alltfler drag av varandra. Det öppnas för läsningar av Laura som ett Frankensteins monster, eller Naomi som en Pygmalion, kanske spökar även Faust. Men mattan rycks undan för varje entydig tolkning, och jag är säker på att en omläsning (som jag inte hinner nu) skulle röra till det ytterligare, och redan från start. Precis som alla små bakgrundsdetaljer i Mulholland Drive finns här återkommande symboler med oklar innebörd: aprikoser, mineralvatten, pralinen som följer med kaffet – de verkligen ber om att läsas som ledtrådar.

Hanna Johansson har sagt i intervjuer att hon velat skriva filmiskt och stämningen har hon verkligen fått till. Men en avgörande skillnad är att rollerna i en film måste besättas med skådespelare, och de ser ofrånkomligen olika ut. Om man ska leka med identiteter på film måste utseendet antingen maskeras eller ignoreras, det vill säga abstraheras bort genom ganska aggressiva metoder. Faktorn porträttlikhet saknas helt i en roman, och det är väl typiskt att det var först när jag efter halva boken råkade snegla på baksidestexten som jag insåg att Naomi och spökskrivarens anonyma assistent inte ska läsas som samma individ (jag som tyckte det var så snygga växlingar mellan första och tredje person!). Att litteraturen är mer subtil än filmen får författaren liksom på köpet. Men Hanna Johansson lyckas också göra text av filmens distinkta bilder och undviker att låta de tre huvudpersonerna flyta ihop i en solipsistisk pöl, vilket är en allvarlig risk när man börjar leka postmodern. Jag tänker hela tiden mer på Hitchcock än Paul Auster.

Eller minns jag Paul Auster fel? Jag borde läsa om New York-trilogin. Och den här boken. Fast nog inte så mycket för att hitta en lösning som för att se om det finns någon djupare mening att hämta i gåtan.