Linda Segtnan är C-student i historia när hon i KB:s arkiv ramlar över en dagstidningsnotis. Den är från 1948 och handlar om mordet på Birgitta Sivander, en nioårig flicka i Perstorp. Segtnan grips av något oförklarligt som från den dagen ska hålla henne fast. Hon måste veta allt om fallet. Vem var Birgitta? Hur var hon? Hur påverkades den lilla orten av mordet, vad sa myndigheterna och tidningarna? Är han verkligen skyldig, fjortonåringen som aldrig kunde dömas formellt men som allmänt ansågs vara mördaren? Hon får kontakt med flickans ännu levande bror, åker till Perstorp och stegar upp flyktvägar, beställer fram den ena polisutredningen efter den andra.
Och hon ställer sig den relevanta frågan om det verkligen är hennes sak att gräva i det här. Som fortfarande är ett oläkt sår för vissa perstorpsbor? Jag tycker att man ganska oproblematiskt kan svara ja. Hon har broderns godkännande, hon anonymiserar anhöriga och gör sig knappast skyldig till värre nyfikenhet än någon annan cold case-fantast. Även om hon kunde vara tydligare med hur hon använder källmaterialet är det i princip inget fel att dramatisera rättegången som en deckare, inte heller att fantisera fram grannarnas känslor och deras dialoger vid middagsbordet. Det är helt okej att skriva en spännande berättelse om att jaga detaljer i dammiga arkivboxar. Det är till och med okej att åka till mordplatsen och tro sig få kontakt med offrets ande genom mobilappen Ghost radio; tramsigt kanske, men en lek. Man måste få leka.
Det moraliska problemet är ett annat, och desto mer frappant som författaren själv verkar ta det för en förmildrande omständighet. Parallellt med historien om mordet berättar hon om sin egen familj. Hon är gravid med dottern Vivi, som hon föder på sidan 79 (där vi får se en bild från BB). Hennes "villkorslösa kärlek strömmar in i [dottern] som en rusande, brinnande flod" och både Vivi och storebror Sam omlindas med måttlösa moderskänslor. Hon är rädd för att låta Sam gå ensam utomhus. Vivi drabbas av ett litet hjärtfel, som lyckligtvis inte är allvarligt. Samma dramaturgiska knep som höjer spänningen i rättegångskapitlen lånas till scener där hon ammar eller diskuterar nattningsrutiner med maken Justus. Självklarheter för alla som kommit i kontakt med en familj och stundtals förblindande tråkigt, men tråkighet kan förlåtas. Och en berättelse mår ju bra av the human touch.
En av vår tids stora lögner är att den där mänskliga, det vill säga privata, vinklingen vore samma sak som medkänsla. Att det vore medkänsla att oroa sig för sitt spädbarns sömn och andning och gråtande komma att tänka på mordoffrets mamma. Eller att avsluta en lång redogörelse för Vivis läkarbesök (taxi, Babblarna, ultraljud, Pressbyrån) med en snabb titt i väderappen, och konstatera att det är "samma vindhastighet som kvällen då Birgitta försvann". Det kan verka trivialt, men det är en osmaklig upp och ner-vändning av prioriteringarna. Hundra sådana här små exempel tränger mordfallet i bakgrunden och skjutsar fram författaren själv i rampljuset. Hela boken berättas genom Linda Segtnans affekter och fallet med den mördade flickan reduceras till projektionsyta. Och då är det inte på lek längre. Man börjar ifrågasätta vad hon egentligen vill med sina romansegment från Perstorp 1948. Varför kliver författaren själv in i rollen som den misstänktes mor och skriver "jag" om hennes vittnesmål? För att låna någon annans oro för en stund? Det blir faktiskt rent gräsligt att hon implicerar Birgitta i sina experiment med horoskop och magiska kristaller och rentav hävdar att flickan öppnade "mitt tredje öga ... för att kunna komma in i mitt sinne".
Kanske är det här bara konsekvensen av en allmänt narcissistisk kultur och ett litterärt klimat som premierar allt som "berör". Med de premisserna blir känslan det viktigaste. Resonemangen om mordgåtans lösning inbegriper några tekniska detaljer men uppehåller sig längre vid författarens känsla. Och ett kapitel börjar så här:
När man är åtta, nio år är man en hel människa. Man har drömmar, favoritkläder och intressen. Det finns sådant man hatar, ibland människor. Det finns sådant man älskar. Känslorna är lika stora som hos en vuxen.
Men känslornas storlek kan aldrig vara måttet på hur mycket människa man är! Att hävda det är att misstro och missförstå människan. Förminskar man människorna till några gemensamma känsloparametrar, ja då är det förstås inte mycket som hindrar att man kliver in i vem som helst och börjar snacka om tredje ögat. Jag tror bara inte att det fungerar så.
Det är inte en dålig bok i sin genre. Den är osmaklig, men den berättar en spännande historia. Den är skriven på hårdredigerad prosa som förmodligen gör sig utmärkt som ljudbok. Den är moderskapslitteratur och true crime i ett, och sätter väl därmed någon sorts rekord för mest samtida bok.
