De osynliga städerna (Italo Calvino, 1972)

Jag har läst en Calvino innan, Om en vinternatt en resande.  Det var en intensiv och ganska förvirrande historia full av postmoderna påhitt som kanske inte alla gånger var lika roliga att läsa som de säkert var att skriva.  De osynliga städerna är mer behärskad och dessutom kort.  Premissen är att Marco Polo sitter och berättar för Kublai khan om städer i kejsarens rike.  På 180 sidor hinns det med något sextiotal sådana plus några intermezzon, så det är närmast en förteckning vi har att göra med.  Städerna heter sådant som Sofronia, Zoe och Eudossia och bygger var och en på någon fantasifull princip: den ena svävar i luften, den andra består enbart av de försvunna husens vattenledningar, ytterligare en annan korresponderar perfekt med stjärnhimlen och någon stad byter form efter betraktarens sinnesstämning.  Det finns väl en och annan klok insikt om vår verkliga värld i allt detta, men mitt tålamod för semiotisk-ontologiska lekar tog slut någonstans efter tredje terminen filosofi så jag har svårt att hålla koncentrationen.  Jag skulle gärna vilja rekommendera den här boken till mig själv som tjugoettåring, som nog skulle finna mycket inspiration däri.