Det här var min femte Woolf, för av henne har jag tidigare läst Mrs Dalloway, Mot fyren, Åren och Jacobs rum (i den ordningen). Sistnämnda gick mig till stora delar förbi men de övriga har jag tyckt mycket om.
Orlando sticker ut i mängden. Den handlar som bekant om Orlando, som i början av boken är en adelspojke på drottning Elisabets tid men som under berättelsens gång genomreser över tre hundra år av engelskt samhälle och kulturliv, som både man och kvinna. Det är en självständig person som glider in och ur umgänget med allehanda verkliga och overkliga människor utan att någonsin sluta vara huvudpersonen i sitt eget liv. I det långa tidsperspektivet blir äran och berömmelsen hos de stora poeter hon känt något rätt löjligt, men konsten består. Genom alla århundraden bär hon/han runt på en och samma dikt intill bröstet. Könsbytet ger såklart en klar blick för hur män och kvinnor stängs inne i sina roller och inte heller Orlando är immun mot samhällets tryck. Domen mot det viktorianska artonhundratalet är hård. Dessförinnan har Orlando kunnat förhålla sig lekfullt till förväntningarna på sitt kön, men blir nu tvungen att gifta sig och bli den kvinna hon ses som.
Som för att understryka det galna i premissen är stilen uppsluppen och
nyckfull, med en självmedveten berättare som ömsom tjuvhåller på viktiga
uppgifter, ömsom brer ut sig i fantasifulla sidospår med sirligt
broderade detaljer. Man får hålla tungan rätt i mun för att hänga med
när formuleringsglädjen sväller till, men hon skriver ju så fantastiskt,
och översättningen – så vitt jag vet den enda, av Margareta Ekström –
är toppen.
De osynliga städerna (Italo Calvino, 1972)
Jag har läst en Calvino innan, Om en vinternatt en resande. Det var en intensiv och ganska förvirrande historia full av postmoderna påhitt som kanske inte alla gånger var lika roliga att läsa som de säkert var att skriva. De osynliga städerna är mer behärskad och dessutom kort. Premissen är att Marco Polo sitter och berättar för Kublai khan om städer i kejsarens rike. På 180 sidor hinns det med något sextiotal sådana plus några intermezzon, så det är närmast en förteckning vi har att göra med. Städerna heter sådant som Sofronia, Zoe och Eudossia och bygger var och en på någon fantasifull princip: den ena svävar i luften, den andra består enbart av de försvunna husens vattenledningar, ytterligare en annan korresponderar perfekt med stjärnhimlen och någon stad byter form efter betraktarens sinnesstämning. Det finns väl en och annan klok insikt om vår verkliga värld i allt detta, men mitt tålamod för semiotisk-ontologiska lekar tog slut någonstans efter tredje terminen filosofi så jag har svårt att hålla koncentrationen. Jag skulle gärna vilja rekommendera den här boken till mig själv som tjugoettåring, som nog skulle finna mycket inspiration däri.
Den larmande hopens dal (Erik Andersson, 2008)
Ett impulsköp, men inte utan förkunskap om författaren, som är en av våra bästa översättare och som dessutom låtit väldigt sympatisk när jag hört honom i radio.
Ina Ljung kommer ny till redaktionen för Varas Värn, en dagstidning i Västergötland med anrika traditioner. Redaktionens geografiska ansvarsfördelning följer de gamla västgötska bona (en skralt källbelagd administrationsform från tidig medeltid) och man har en lokalkorrespondent i vart och ett av landskapets 31 härader. Utbölingen Ina åker runt i bygderna och lär känna västgötarna. Det är för det mesta beskedligt folk, men missnöjet gror. Samhället bryr sig inte om den strävsamme bonden och man vill inte sälja sin potatis till Stockholm längre. Det kanske sker någon form av uppror, men det blir liksom inget mera med det för det man helst av allt vill är att diskutera ortnamnsetymologi, fornminnen och gamla kyrkor. Man fyller församlingshem och spaltmetrar med debatter om gånggrifter på Falbygden och vilken sjö som gett byn Hemsjö dess namn.
Det är en lätt surrealistisk bild av Västergötland som målas upp, en sövande berättelse i allt sitt repetitiva och makliga lugn. Den skildrar ett samhälle som inte nåtts av samtidens allt utslätande historielöshet, där fundamentet går djupt ner i jorden och långt bak i tiden. Tänk om man fick leva i en sådan värld, förankrad i sin omgivning och dess förflutna, delaktig i ett ofantligt sammanhang – och att det fick vara precis så futtigt och tråkigt som det ville, eller viktigt och intressant, bara det i slutändan gjorde tillvaron så mycket rikare. Ja det är min fundering, men boken är mer tvetydig än så. Den är rolig och ibland lite förvirrande och fylld av trevliga och egensinniga människor.
För den som är bördig från Västergötland har boken säkert dimensioner som jag inte kan uttala mig om. Jag måste bara avsluta med ett utdrag som var så fint (s. 82f i den inbundna utgåvan):
Plötsligt fylldes synfältet av en jättelik hög. Vad var nu detta? Jag stannade bilen.
En skylt i ett buskage upplyste om att det var Skalundahögen, som enligt analyser av organiskt material hade uppförts på 800-talet e.Kr. Jag gick över en stätta och började traska uppför den branta gräsbacken. En vid utsikt öppnade sig över Kållandsslätten. I väster låg Vänern grå under molnens täcke. Det började regna, och jag småsprang ner till skylten igen. Vem kan komma på idén att göra en sådan här gigantisk tuva mitt på ängen?
Den frågan hade skylten inget svar på, men genom en provborrning hade man fått reda på hur den var konstruerad. Gravhögar kan bestå av stenskravel eller större bumlingar som man sedan klätt med grästorvor. Skalundahögen var däremot torv rakt igenom: torva på torva som lagts med grässvålen nedåt, miljoner torvor som till sist bildat en storhög. Lapp på lapp men ingen söm. Man skulle kunna skala högen som ett kålhuvud eller en lök och bara hitta mer och mer av samma sak.
Tydligen hade högen blivit rovgrävd på 1700-talet av en ivrig ung ädling som hoppades på att finna ett frisiskt mynt eller någon kunglig knota i dess mitt. Jag tittade på högen igen. Jag kände mig alldeles övertygad om att man inte kan skriva historia kring enstaka fynd. Historien är den kringliggande jorden.
Ina Ljung kommer ny till redaktionen för Varas Värn, en dagstidning i Västergötland med anrika traditioner. Redaktionens geografiska ansvarsfördelning följer de gamla västgötska bona (en skralt källbelagd administrationsform från tidig medeltid) och man har en lokalkorrespondent i vart och ett av landskapets 31 härader. Utbölingen Ina åker runt i bygderna och lär känna västgötarna. Det är för det mesta beskedligt folk, men missnöjet gror. Samhället bryr sig inte om den strävsamme bonden och man vill inte sälja sin potatis till Stockholm längre. Det kanske sker någon form av uppror, men det blir liksom inget mera med det för det man helst av allt vill är att diskutera ortnamnsetymologi, fornminnen och gamla kyrkor. Man fyller församlingshem och spaltmetrar med debatter om gånggrifter på Falbygden och vilken sjö som gett byn Hemsjö dess namn.
Det är en lätt surrealistisk bild av Västergötland som målas upp, en sövande berättelse i allt sitt repetitiva och makliga lugn. Den skildrar ett samhälle som inte nåtts av samtidens allt utslätande historielöshet, där fundamentet går djupt ner i jorden och långt bak i tiden. Tänk om man fick leva i en sådan värld, förankrad i sin omgivning och dess förflutna, delaktig i ett ofantligt sammanhang – och att det fick vara precis så futtigt och tråkigt som det ville, eller viktigt och intressant, bara det i slutändan gjorde tillvaron så mycket rikare. Ja det är min fundering, men boken är mer tvetydig än så. Den är rolig och ibland lite förvirrande och fylld av trevliga och egensinniga människor.
För den som är bördig från Västergötland har boken säkert dimensioner som jag inte kan uttala mig om. Jag måste bara avsluta med ett utdrag som var så fint (s. 82f i den inbundna utgåvan):
Plötsligt fylldes synfältet av en jättelik hög. Vad var nu detta? Jag stannade bilen.
En skylt i ett buskage upplyste om att det var Skalundahögen, som enligt analyser av organiskt material hade uppförts på 800-talet e.Kr. Jag gick över en stätta och började traska uppför den branta gräsbacken. En vid utsikt öppnade sig över Kållandsslätten. I väster låg Vänern grå under molnens täcke. Det började regna, och jag småsprang ner till skylten igen. Vem kan komma på idén att göra en sådan här gigantisk tuva mitt på ängen?
Den frågan hade skylten inget svar på, men genom en provborrning hade man fått reda på hur den var konstruerad. Gravhögar kan bestå av stenskravel eller större bumlingar som man sedan klätt med grästorvor. Skalundahögen var däremot torv rakt igenom: torva på torva som lagts med grässvålen nedåt, miljoner torvor som till sist bildat en storhög. Lapp på lapp men ingen söm. Man skulle kunna skala högen som ett kålhuvud eller en lök och bara hitta mer och mer av samma sak.
Tydligen hade högen blivit rovgrävd på 1700-talet av en ivrig ung ädling som hoppades på att finna ett frisiskt mynt eller någon kunglig knota i dess mitt. Jag tittade på högen igen. Jag kände mig alldeles övertygad om att man inte kan skriva historia kring enstaka fynd. Historien är den kringliggande jorden.
Le Grand Meaulnes (Alain-Fournier, 1913)
Jag har förstått det som att det här är en bok som alla i Frankrike har en relation till, en bok man läser i skolan. Till svenska finns den i två gamla översättningar med titlarna Den store Meaulnes respektive Det underbara äventyret, men jag har läst den i original – ja, originalspråk då, men själva utgåvan är en sentida på Livre de poche, naturligtvis som de flesta franska böcker en sladdrig pocket med tunna sidor och fult typsnitt. Den är försedd med ett matigt förord som jag dock hoppade över eftersom jag inte tror att det riktar sig till mig.
Romanen utspelar sig på 1890-talet och företrädesvis i en fransk lantby. Berättaren François är son till skolläraren och livet är väl rätt enkelt. Så kommer en dag pojken Augustin Meaulnes till byn och inackorderas hos François familj. Meaulnes väcker klasskamraternas respekt och avund. Som den äventyrliga natur han är irrar han sig en dag bort längs med landsvägarna och vaknar upp vid ett okänt slott där en märklig och storslagen fest äger rum. Där möter han inte minst den vackra unga flickan Yvonne de Galais. I tre dagar är han borta och när han kommer tillbaka blir det de båda pojkarnas stora kall att återfinna detta mystiska paradis och denna undersköna flicka – men tiden går, och tar med sig gamla löften på vägen, eller kanske inte...
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i historien om barndomens stora drömmar och tonårens svåra omvärderande av det som en gång varit viktigt, om brytningstiden där fantasi och verklighet börjar skiljas från varandra. Det försvunna slottet är en tacksam symbol för den flyende barndomen, men jag får också en impuls att läsa den stora festen som Meaulnes förhoppningar på vuxenlivet. Kanske en tolkning formskuren efter mina egna erfarenheter, ja det går nog att läsa in mycket. Tydligen, säger en fotnot i min annoterade bok, ska många duktiga och belästa människor ha uppskattat bara de första två tredjedelarna av romanen, och det är de mest drömlika bitarna det. Jag upplevde snarare i den sista tredjedelen en lättnad att äntligen få växa upp och tränga ut ur det idylliska skimret. Berättelsen är en aning schematisk och jag gillar inte alla vändningar, men jag förstår att den blivit en klassiker.
Romanen utspelar sig på 1890-talet och företrädesvis i en fransk lantby. Berättaren François är son till skolläraren och livet är väl rätt enkelt. Så kommer en dag pojken Augustin Meaulnes till byn och inackorderas hos François familj. Meaulnes väcker klasskamraternas respekt och avund. Som den äventyrliga natur han är irrar han sig en dag bort längs med landsvägarna och vaknar upp vid ett okänt slott där en märklig och storslagen fest äger rum. Där möter han inte minst den vackra unga flickan Yvonne de Galais. I tre dagar är han borta och när han kommer tillbaka blir det de båda pojkarnas stora kall att återfinna detta mystiska paradis och denna undersköna flicka – men tiden går, och tar med sig gamla löften på vägen, eller kanske inte...
Jag tror att de flesta kan känna igen sig i historien om barndomens stora drömmar och tonårens svåra omvärderande av det som en gång varit viktigt, om brytningstiden där fantasi och verklighet börjar skiljas från varandra. Det försvunna slottet är en tacksam symbol för den flyende barndomen, men jag får också en impuls att läsa den stora festen som Meaulnes förhoppningar på vuxenlivet. Kanske en tolkning formskuren efter mina egna erfarenheter, ja det går nog att läsa in mycket. Tydligen, säger en fotnot i min annoterade bok, ska många duktiga och belästa människor ha uppskattat bara de första två tredjedelarna av romanen, och det är de mest drömlika bitarna det. Jag upplevde snarare i den sista tredjedelen en lättnad att äntligen få växa upp och tränga ut ur det idylliska skimret. Berättelsen är en aning schematisk och jag gillar inte alla vändningar, men jag förstår att den blivit en klassiker.
Den ensamma staden (Olivia Laing, 2016)
Jag minns inte hur jag hörde talas om den här boken, som enligt den svenska undertiteln är en essä "om konst, ensamhet och överlevnad". I centrum står staden New York, dit Olivia Laing flyttat och där hon efter ett kraschat förhållande plötsligt befinner sig helt ensam. I boken diskuterar hon vad ensamhet kan göra med människors psyken, självbild och öden och inte minst hur den kan få utlopp i konsten.
Några olika konstnärer vars liv på skilda sätt präglats av ensamhet får stå exempel: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz i första hand men många andra nämns därtill. Ensamheten kopplas till samhällelig marginalisering och stigmatisering, på grund av homosexualitet och senare aids hos Wojnarowicz och Klaus Nomi, främlingskap i språket hos Warhol, kompromisslöshet hos Valerie Solanas. Särlingskonstnären Dargers ensamhet är den mest bokstavliga och beror i grunden på en kärlekslös uppväxt. Alla kompenserade de i konsten för sina inskränkta möjligheter att delta i samhället, och deras konstnärskap analyseras ingående. Det är intressant även när det handlar om någon så genomtröskad som Andy Warhol, men jag tycker det mest spännande avsnittet är den snutt som tar upp it-entreprenören Josh Harris kameraövervakningsprojekt kring millennieskiftet och drar paralleller till internets senare utveckling.
Det är en bra bok som tyvärr lider av en undermålig översättning. Jag känner mig mör i hjärnan efter 280 sidor av kantig och osjälvständig prosa som knappt är svenska, utan mest liknar engelska vårdslöst nedpressad i ett dött svenskt skal. Laing skriver med en pratig och personlig ton som nog bara kan överföras till idiomatisk svenska genom tämligen fri parafrasering, men här får vi en text som lägger sig alldeles för nära originalet. Synd!
Några olika konstnärer vars liv på skilda sätt präglats av ensamhet får stå exempel: Edward Hopper, Andy Warhol, Henry Darger och David Wojnarowicz i första hand men många andra nämns därtill. Ensamheten kopplas till samhällelig marginalisering och stigmatisering, på grund av homosexualitet och senare aids hos Wojnarowicz och Klaus Nomi, främlingskap i språket hos Warhol, kompromisslöshet hos Valerie Solanas. Särlingskonstnären Dargers ensamhet är den mest bokstavliga och beror i grunden på en kärlekslös uppväxt. Alla kompenserade de i konsten för sina inskränkta möjligheter att delta i samhället, och deras konstnärskap analyseras ingående. Det är intressant även när det handlar om någon så genomtröskad som Andy Warhol, men jag tycker det mest spännande avsnittet är den snutt som tar upp it-entreprenören Josh Harris kameraövervakningsprojekt kring millennieskiftet och drar paralleller till internets senare utveckling.
Det är en bra bok som tyvärr lider av en undermålig översättning. Jag känner mig mör i hjärnan efter 280 sidor av kantig och osjälvständig prosa som knappt är svenska, utan mest liknar engelska vårdslöst nedpressad i ett dött svenskt skal. Laing skriver med en pratig och personlig ton som nog bara kan överföras till idiomatisk svenska genom tämligen fri parafrasering, men här får vi en text som lägger sig alldeles för nära originalet. Synd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)