Cirka 2012 var jag ingen stor läsare, men jag läste Houellebecq. Det var formativa år och jag har därför svårt att läsa honom med nykter blick idag, så mycket som jag förknippar honom med den tiden. Att läsa på franska grumlar också omdömet, dels för att det långsammare tempot gör det svårare att hålla överblick, dels för att glädjen över att jag förstår språket blandar sig med det verkliga intrycket av texten. Med det sagt så har jag nu, ett antal månader efter den kom ut, läst Michel Houellebecqs senaste roman.
Huvudpersonen är som vanligt en uppgiven och cynisk medelålders man som gillar att ligga med unga tjejer. När relationen med hans senaste älskarinna går om intet ger han sig av från Paris i sin fyrhjulsdrivna Mercedes G 350 (märke och modell verkar viktigt) efter att först ha bott ett tag på det enda hotellet i stan där man får röka inomhus. Han får antidepressiva utskrivet, vilket håller honom vid liv till priset av att förlora all sexlust. Bittert och ångerfullt berättar han om sina romantiska förhållanden och hur de misslyckats, vilket gjort honom till den ensamma människa han blivit.
I en sekvens i slutet snuddar han vid att framstå som en "incel" med inbillad rätt till kvinnans gunst, men att läsa in det som ett tema tror jag är fel. Houellebecq vänder sig mot den västerländska liberala individualism som fjärmar människor från deras rötter och från varandra, och som alltid får huvudpersonen beklaga sig över samhällets upplösning i en ton som är fruktansvärt rolig och raljant. Man behöver inte hålla med om att sex är människans viktigaste behov för att gilla det.
Utöver den allmänna samhällskritiken brukar varje bok ha någon särskild nisch (Soumission handlade om islamism, Plateforme om sexturism till exempel), men någon sådan är inte lika framträdande här. En del av boken riktar in sig på globaliseringens negativa effekter för jordbrukare, men det kommer sent och lämnas åt sidan efter ett tag. Jag tycker egentligen att det avsnittet är det minst intressanta och det får berättelsen att famla lite i onödan efter vilket spår den ska följa. Romanen är bäst när den inte anstränger sig för att kedja ihop en intrig utan resonerar friare om kärleken, längtan, saknad och framför allt ånger.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar