Inringning (Carl Frode Tiller, 2007)

Först något om titeln. Inringning är väl det som sker när rasten är slut, eller kanske något i kyrkan? Nej då: Innsirkling heter det norska originalet. Det som menas är alltså att dra en ring runt något, eller metaforiskt att fånga något i ord. Flo förlag och översättaren Nils Sundberg kunde ha funnit en bättre titel när de nu utger romantrilogin på svenska – först nu, vill man säga, för i Norge kom del ett 2007 och enligt baksidestexten har serien översatts till tjugotre språk innan den nådde grannlandet. Skandal? Del två kommer i augusti.

Den som ska innsirklas är David. Han har tappat minnet av sitt liv och ber via en tidningsannons sina bekanta att påminna honom per brev. Osannolikt, javisst, men inte mer än att Hamlet talar på blankvers. Tiller är klok nog att inte försvaga konstruktionen med en trovärdig förklaring. Tre berättare ger var sin version av uppväxten i åttiotalets Namsos, en inskränkt småstad i norra Trøndelag, parallellt med en skildring av sin nutid. Turnémusikern Jon, som just fått hoppa av sitt band för att ingen står ut med hans gnäll, berättar om när han och David var två oskiljaktiga tonårsesteter i korståg mot världen. Davids styvfar Arvid är präst och målar ett smeksamt porträtt av en provokativ tonåring, medan vännen Silje, nu fast i ett kvävande äktenskap, minns honom som våghalsig och destruktiv.

Starka personligheter i trång miljö – det är upplägg för en intensiv psykologisk relationsroman, och den levererar. Nutidsplanet är små kokande kammarspel där det snittas argt i såriga familjeproblem (alkoholism! otrohet! svek!), med undantag för ett lugnare mellanparti där Arvid ligger för döden. Men till och med han hostar ofrivilligt upp sarkasmer till sänggrannen. Alla tre berättarna genomskådar varje liten falskhet hos sin omgivning, och kan formulera dem i vassa slutledningar, men utan att få syn på sitt eget självbedrägeri. Om inte psykologin var spännande nog så paras den i bästa Inger Alfvén-stil med en spännande handling: en historia om frånvarande fäder, klasskrockar, konst, religion och lögner som avtäcks bit för bit. Att författaren med jämna mellanrum utportionerar självmord, olyckor och andra sensationer kan verka billigt, fast å andra sidan, vad kan inte hända under en hel uppväxt? Värre är när tonläget någon gång svajar, och när man inser att de tre berättarna tycks begåvade med exakt samma människokännedom (författarens) – men jag hinner inte tänka klart mina invändningar innan de drunknat i den ström av furiös energi som driver boken till slutet. En till stor del ironisk energi. Alla brottas med det öde de ärvt av familjen, men ingen kan på riktigt känna en annan människa – inte heller sin mor eller far. Man drivs mot sin personliga skenbild av föräldrarna eller revolterar mot en projicering, men man tror det är ödet.

Romanens svarta hål och hela förevändning, David, är till sist den minst intressanta personen. Det står klart att varken tre eller trettio vittnesmål kan ringa in honom eller någon annan. Bokens ointresse av att bortförklara sitt upplägg får tas som ett erkännande av att David är och inte kan vara annat än en projektionsyta: berättarna behöver hans tonårspersona att spegla sig i, en nihilist som poserar med Nietzsche. Han naglas fast. Alla ord som läggs i hans mun framstår som ovedersägliga. Den som aldrig får komma till tals har alltid rätt, märkligt nog! Jon är en sorts motbild: i sina egna ögon ungefär vad David sägs vara – svårmodig, konstnärlig talang, olyckligt lottad – men vartefter avslöjad som en osäker, självupptagen och dramatisk person, patetiskt blind för omgivningens intriger.

Jag har väldigt svårt att formulera mig. Antingen rabblar jag detaljer som ett närsynt fan av en tv-såpa, eller så pusslar jag med vaga abstraktioner, det verkar inte finnas något mellanting med den här boken. Blurbvänliga recensentfraser kan jag inte få ur mig i bloggformatet. Låt oss säga att det är en idealisk bokcirkelbok. Den skulle egentligen kunna fortsätta hur länge som helst, med fler och fler människors berättelser till David. Vad jag förstår är det just vad som sker i bok två och tre, fast med helt nya personer, inte första bokens bifigurer. Synd, men säkert bra.

Goethe viskar i Schillers öra (Dick Claésson, 2023)

Det här är en tunn och svårklassificerad bok med undertitel "23.3–5.4.1832". På trettioen sidor netto med aningen för tätt radavstånd berättas först i datummärkt form om ett slags "observationer" av Goethe och Schiller (eller kanske dockor föreställande dem?) som kommunicerar och gestikulerar enligt ett bestämt och upprepat mönster. Lyrisk gestaltning och rapportstil flyter ihop i någon sorts drömlogik. Schiller börjar plötsligt vråla. De två figurernas relationer verkar syfta bortom dem själva. Schiller börjar tala, som ett orakel, och bokens andra hälft utgörs av transkription – här ska jag inte låtsas att jag hängde med, det är en förvirrande berättelse på halvprosa om harars spår, tempel, en pilgrim och en avgrund.

Något säger mig att texten skulle vinna på ett levande framförande, kanske som radioteater, kanske som en film (av Peter Greenaway? Derek Jarman?). Men det kanske är att skylla ifrån sig. Jag stördes av ett brummande lysrör under läsningen och kände mig rätt plågad på slutet. Nu uppstigen ur ett mörker.

Vad vi pratar om när vi pratar om kärlek (Raymond Carver, 1981)

När jag nu läser Raymond Carver för första gången är det omöjligt att gå in blank och ta hans novellkonst för vad den är. Tur jag inte är kritiker. Jag måste helt enkelt ta spjärn mot ryktet om hans "åtstramade, kyliga stil" med "ett sparsmakat sinne för detaljer" (baksidestexten) och att han sägs ha inspirerat en hel generation av svenska vardagsrealister, om så bara för att få det ur systemet.

Det här var hans genombrottsbok. Den innehåller sjutton noveller. Alla utspelar sig i ett USA bortom storstäderna, inte i medelklassförorterna heller, och verkligen inte bland rednecks på vischan; någonstans emellan. Där det finns motell och bingohallar. Många super, drömmer vagt om ett bättre liv och kanske håller på att strula till sitt äktenskap – men de gräver inte ner sig i självömkan, utan lever i sitt här och nu. I några noveller finns samma sätt att antyda hela bakgrundshistorier med några väl valda, på ytan enkla men vid närmare läsning skeva ord som Helle Helle byggt sitt författarskap på. "Ska ni inte dansa?" skildrar på några sidor mötet mellan ett ungt par och en man som av okänd anledning säljer av sitt bohag på garageuppfarten. Tjejen får inte nog av det hon upplevt: "Hon pratade och pratade. Hon berättade det för alla människor. Det fanns någonting mer, nåt som hon försökte komma åt genom att prata. Efter ett tag gav hon upp."

Men det är ett undantag. Att läsa hela samlingen som gestaltningar av kontaktlöshet går knappast. Människorna pratar i meningsfull dialog och många noveller har rentav drag av bekännelse. En man möter sin far på en flygplats och får höra historien om hur denne varit otrogen mot hans mor, tydligt utbredd inom en liten ramberättelse. Eller någon sitter hos frisören och lyssnar när några jägare grälar om ett nyligt intermezzo. Frisören kliver emellan när det hettar till. I den mån människorna inte når fram till varandra är det på grund av de förutsättningar livet gett, och de vägs upp av en omisskännlig medkänsla från författarens sida, ibland även från figurer i berättelsen (den omtänksamme bagaren som tröstar paret som förlorat sin son). Ingen är någonsin så mystisk att man som läsare tvekar att leva sig in och betoningen på det anekdotiska nästan pekar med hela handen mot vad som är viktigt. Men den här medkänslan ligger i undertexten.

Allt annat är dock inte förlagt dit; den faktiska texten är inte barskrapad på adjektiv och andra finesser. Vad är det egentligen man syftar på när man kallar stilen åtstramad? Snarare valet av de rätta detaljerna än deras reduktion till minimum. Men det är väl karaktäristiskt för god litteratur i allmänhet. Ämnesvalen och dramatiken är inte alls subtil eller lågmäld: folk blir påkörda, våldtagna, sliter i barn, hugger av telefonsladdar och försöker elda upp hus. Visserligen är det ofta sådant som redan har hänt, medan berättelsens nutid skildrar hur de hanterar det som inte kan göras ogjort. Ett onödigt gräl dagen innan som fått alltför stora konsekvenser. Här finns kanske en kärna: novellerna handlar om ödet.

Jag vet inte. Kanske måste man helt enkelt läsa flera gånger för att nå under ytan. Min första bekantskap med Carver lämnar mig lite snopen – det är bra, det är fint, det är ömt, och framför allt skickligt utmejslade berättelser som sätter sig. Det stämmer att novellerna är "effektiva – och tydliga, i den meningen att man minns dem", som det står på baksidan och i Hans Gunnarssons mycket läsvärda efterord. (Det märks att han levt länge med Carver.) Men jag trodde de skulle ge existentiell svindel. Snarare verkar de vädja till min människokärlek. Hur var det nu, hur är det ställt med den …

Kom (Mara Lee, 2000)

"Mara Lees debutroman" står det på innerfliken (jämte en påminnelse om att "Vertigo förlag ger ut texter på avgrundens rand"). Det är väl snarare någon sorts prosalyrik. Boken är hundra sidor lång i fem delar, kanske akter eller omtagningar, som iscensätter sexuella handlingar mellan ett "han" och ett kvinnligt "du" på en sandstrand. Det är skåran mellan ljumskar, sprängande och bultande rörelser inifrån och ut, sand i munnar och annat, omslutande vätskor och mycket med näthinnan. Man vet inte om det är våld eller åtrå; mindre troligt kärlek, helt klart något med makt. Det finns antydan till humor i den noggranna koreografin – för visst är det väl humor att så noggrant vara upptagen av hud och andning och regn och intrång i svalget, eller är det BDSM? Det är cirka sju rader text på varje sida, i korta meningar, och det hela är väl en debut som många andra både före och efter.

Regnbågen (Lennart Sjögren, 2024)

Jag råkade få med mig två Ölandspoeter på resa över påsk. Den ena boken, Anna Rydstedts Dess kropp av verklighet från 1976, tilltalade mig egentligen mest. Hon har ett sätt att vara upphöjd till temat och barnsligt naiv i formuleringarna, med en touch av engagerad sjuttiotalsdikt. Den öländska naturen, vidderna, ödsligheten – även själens – samsas med världsutblick och vardagsbilder. Det blir ofta ganska oroande dikter, men aldrig dunkelt.

Men Lennart Sjögrens nyaste Regnbågen är lättare att säga något om, både för att jag hann läsa den noggrannare och för att den bildar en sammanhållen berättelse. Sjögren är nittiofyra år gammal och mottagandet av hans senaste böcker har fäst sig vid hans ålder och den samlade livsvisdom som ryms i dikterna. Säkert sant, och lite trivialt kanske. Den här boken lånar sig rätt väl till en sådan läsning, för den är upphöjd och enkel (lite så där som Rydstedt!) och avklarnad i språket, och skriven i formen av en belärande allegori. En grupp människor och djur, "vi", bjuds in eller tvingas på vandring över regnbågen. Där upphör tiden som vi känner den, främmande röster hörs någonstans och gränser löses upp mellan liv och död, människa och djur, ljus och mörker. Och mer konkret stöter vandrarna på "världshönan", ett svin och en fisk som berättar om världens lidande. På toppen av regnbågens krön väntar "Intet". Man tänker på Aniara och Kristens resa. Men det är ingen sagofarbror som håller i pennan. Är det ändå rätt att kalla dikten för en vision?

Jag tvekar. "En låga / mindre än en flämtning / rörde sig över kullarna långt borta" och lite senare "var den ett ögonblick en mindre hand / en barnhand" innan den blir ett öga och försvinner – jo, det låter som en uppenbarelse, formulerad med enklaste ord. Men Sjögren lägger då och då de enklaste orden i vändningar som skär sig.

Alla lyfte de sina huvuden fria
det var en glömska bortom glömskan
de var omskapta kunde man säga
mördaren gick intill den mördade

"Kunde man säga"! Man gör fel att läsa in något sakralt i textens avskalade enkelhet, eller rättare sagt: det går inte, om man läser noga. Ibland blir han omständligt förtydligande:

Men vad vi såg
det såg vi endast genom spegeln
det Verkliga såg vi inte
vi såg det som kunde ses
det som inte kunde ses såg vi inte

I en episod "övergick vi till sömnen och smältandes värld / hur länge vi stannade där förblev oklart". Diktjaget (som bara talar genom ett vi) verkar angelägen att avlägga tydlig rapport. Den som åtagit sig en sådan uppgift kan inte vara en ren kanal till visionära syner. Något undanhåller dikten oss.

Spår av det absolut outsägliga syns i gliporna. När tiden utropat "att den var inte mera" undrar dikten vad "de förut brända fjärilarna" svarade, som "flög under brospannet / och sedan fortsatte bort / som om tiden ändå aldrig rört vid dem". Fjärilarna undrandrar sig till och med det som är bortom tidens gång. Till hälften komna på vandringen når gruppen fram till "det ljusaste av alla länder / det som kallas Intet", men de släpps inte in. Gröna träd omringar en vit slätt: bilden återkommer ett par gånger och står för det onåbara. En portal till den fullständiga upplysningen, den rena kunskapen?

Diktsviten arbetar med flera gäckande symboler. Djur av många arter, speglar, ja själva regnbågen förstås – en amputerad hand i en korg är kanske bara den mest morbida. Den tillåter sig också klarspråk om krig och djurhållning. Allegorisk, saklig, abstrakt, konkret, eleverad, jordnära, tydlig, diffus. Kontrasterna tämjs i konsekventa strofer där radbrytningarna alltid följer satsens grammatik, men med punkt endast i slutet av varje dikt. Ja ja, låt mig också dra den slutsatsen: kanske fordras ett långt liv i språket och tänkandet för att landa i denna mystiska klarhet.

De homeriska hymnerna (övers. Ingvar Björkeson, utg. 2004)

Det vore en försutten chans att inte genast läsa om de homeriska hymnerna medan jag har Kallimachos dito färskt i minnet. Det var fem år sedan sist. Förvisso lär de ha legat i träda under längre perioder än så när det begav sig; vad jag förstått tycks de ha varit någon sorts minor classics under klassisk tid – bekanta, men knappast i paritet med de verkligt homeriska dikterna – för att väckas till riktigt liv först av de hellenistiska lärde i jakt på stoff att knåda vers av.

Det här blir renskrivna anteckningar. Det rör sig om fyra långa hymner (några hundra rader) och tjugonio korta. Det är de långa som brukar tilldra sig mest intresse, och Sture Linnér diskuterar nästan bara dem i sitt förord. Bra sammanfattning och kontext där. Men till skillnad från Kallimachos hymner, som man näppeligen fattar ett jota av utan förhandssynopsis, är de homeriska mer eller mindre fullständigt begripliga på volley. Jag hade glömt! De mytologiska korsreferenserna är tämligen få och spinner inte iväg i krusiduller. Linnér talar om en slitning mellan dubbla ambitioner: å ena sidan det episka berättandet, å andra sidan den religiösa strävan efter mytologisk systematisering – här kunde man kanske tillägga syftet att hylla och åkalla?

Det episka elementet är avgjort mest framträdande. Demeterhymnen är en historia om en mor som sörjer sin kidnappade dotter, ja om sorgehantering. Hennes kval och förvirring beskrivs med en psykologisk inlevelse som Kallimachos aldrig ens sneglar mot. Först på slutet övergår dikten i stadfästelser med direkt kultisk relevans. Hermeshymnen är liknande uppbyggd och riktigt sprakar av berättarglädje, särskilt i mittenpartiet där Hermes och Apollon framställs som tramsigt kivande syskon under pappa Zeus avmätta överinseende. Kan den ofödde Apollons tal i Kallimachos Deloshymn vara inspirerat av Hermes insisterande på att han är "född igår" (bokstavligen sant!) och därför ju knappast, stackars lilla barn, kan ha gjort de hyss han står anklagad för? (Mitt favoritavsnitt!)

Om även dessa inslag bottnar i pietet så är den av ett slag som inte söker bävan och underkastelse under gudarnas höga obegriplighet, utan tvärtom vill få lyssnarna att relatera till gudarna. När Afrodite ska förföra den dödlige Anchises räcker det inte med hennes uppenbarelse – hon badar, smörjer sig med olja och parfym och styr ut sig i guld och "de vackraste kläder hon ägde", som vilken fåfäng ung kvinna som helst.

Det är medryckande. Ändå finns något personligare i Kallimachos stil. I hans dikter hörs poetens röst, den bryter in med lovord, frågor, väljer väg, brer på med ironi och retoriska figurer. De homeriska hymnernas tonläge är mer upphöjt. Stående epitet ger en stämning av evighet åt berättelsen. "Argosdödaren Hermes" heter det gång på gång, som en påminnelse apropå ingenting om att guden är invecklad även i andra myter. När Kallimachos vill påminna om en annan myt gör han det med uttänkt snits. Den muntliga traditionens upprepade standardfraser ("Där gav hon orden vingar, bar fram sina böner och sade") har han slipat bort. Att han brister ut i lovord och hyllningar är kanske ett utslag av samma vilja att briljera. I de äldre hymnerna finns litet av sådant, och då i mer återhållna ordalag.

Mer i de kortare hymnerna förvisso, och de är ju desto fler. Å andra sidan finns anledning att tro att de en gång varit längre, men att bara den inledande hälsningen bevarats. Även denna är ofta familjär: "... kom till vårt sköna hus! Må ni bo här i vänskap! / Hjälp oss barmhärtigt, du och den vördade, kära Hestia, / ty inga bättre än ni förstår och följer med klokhet / jordiska varelsers liv och de goda verk som de utför." Samförstånd tycks vara ledstjärnan. Också den långa Afroditehymnen mynnar ut i att även gudarna, så mäktiga de är, måste finna sig i människans dödlighet.

Jag börjar mer och mer förstå vad man menar med klichéerna om grekernas humanism.

Kallimachos' hymner (övers. Elof Hellquist, utg. 1925)

Det är en trevlig känsla att få sprätta en bok som är jämnt hundra år gammal. Elof Hellquist är naturligtvis känd för den breda allmänheten som upphovsman till Svensk etymologisk ordbok (1922); mindre bekant är väl hans gärning som översättare från klassisk grekiska. Eller – de i strikt mening klassiska texterna från så där Platons tid rörde han inte: han ägnade sig dels åt Hesiodos (700-tal f.Kr.), dels åt föreliggande Kallimachos. Denne var verksam i 200-talets Alexandria, nyblivet nav för östra Medelhavets kulturliv. Traditionen vill att han arbetade på det stora biblioteket där. Hans främste rival lär ha varit Apollonios Rhodios, hågkommen för Argonautika, en episkt återberättad version av sagan om Jason och det gyllene skinnet. Kortare än Homeros men väl cirka sex tusen verser. Utbrast Kallimachos: μέγα βιβλίον μέγα κακόν, en stor bok är ett stort ont – själv föredrog han alltså kortare alster … varpå dessa sex hymner är exempel.

Vill man veta mer om honom och den hellenistiska diktningen i allmänhet – vilket jag rekommenderar att man vill! – så kan man för all del vända sig till den här bokens förord. Men Hellquist håller sig kort och torr, och hänvisar förståndigt till Ernst Nachmansons anmälan av Ulrich von Wilamowitz-Moellendorffs då nyutkomna Hellenistische Dichtung in der Zeit des Kallimachos i Ord och Bild 1925, s. 45–54. Har man den till hands så är det mycket fin läsning. Dessa diktare, läser man där, verkade i en tid då makten konsoliderat sig i orubbliga kungahus och den levande religionen alltmer trängts undan av filosofin. Poesin blev ett tidsfördriv och en lärd exercis och poeterna, dessa "filologskalder" – nu fanns också redan århundraden av klassiker att kollationera och lära sig utantill – kunde ägna sig åt att "omsorgsfullt slipa och pretiöst ciselera de dikter, med vilka de adressera sig, icke till folkets stora flertal, utan till de intellektuellas och vittras elit". Resultatet är något ganska barockt. Sprängfyllt av lärdom, inte helt originellt, men vackert. Läckert.

(Liknar inte detta de egyptiska prästernas tilltag vid ungefär samma tid, på samma plats? Hur de, för att citera mig själv som återger Assmann ur minnet, "gör sig […] märkvärdiga genom att finslipa [hieroglyf]skriften till oläslighet, med kryptiska förkortningar och införandet av tusentals nya tecken"?)

Men allra först ligger det riktiga förordet. Detta ensamt hade motiverat bokens utgivning; det är en passivt-aggressiv pärla. Hellquist säger inte ett ord om Kallimachos – nå, kanske två, tre ord, innan han dyker stuprätt ned i metrisk knappologi om hexameterns behandling på svenska, i särskild polemik mot enligt honom oförsvarliga vanföreställningar om lämpligheten av s.k. lätta trokéers användning såsom spondé, i synnerhet i fjärde versfoten, vilka brukade på fel sätt "bidraga i sin mån till hexameterns barbariserande". Fotnoterna täcker mer sida än brödtexten. Halvvägs kommen avbryter han sig och skriver:

Detta är nu rätt elementära ting, och de skulle ej här ha vidrörts, om det icke funnes ganska sakkunniga personer, som finna misshag i fullt regelmässiga daktyliska hexametrar, men icke tyckas märka missljudet i verser sådana som t. ex.
’han som sin tunga jord med den hårda plogen ses draga’.

Jag tänker alltså inte anmärka på Hellquists versifikation när jag nu måste säga något om själva hymnerna.

De är sex till antalet, och det är alla vi har bevarade: till Zeus, till Apollon, till Artemis, till Delos (ön), en dikt om "Pallas' bad", samt till Demeter. Hymnen till Zeus är relativt kort (96 rader) och redogör främst för hans födelse och insättning på gudarnas tron. Nachmanson påpekar "den elegans, varmed skalden i diktens senare del förbinder Zeus' rätt till herraväldet och de av Zeus insatta konungarnas makt med sin egen konungs lov, men intet ord säger om Zeus' bragder; åhöraren kan därvid icke underlåta att erinra sig, att den unge konungen ännu icke medhunnit att uträtta någonting". En snitsigt återhållen hyllning till sin världslige härskare alltså – och till Zeus på samma gång. Den här dubbelheten återkommer i de följande tre hymnerna. Å ena sidan riktigt referenstät mytologi med namn och namn och namn – kommentarsdelen är oundgänglig – och det på ett sätt som verkar självmedvetet, ungefär som göticisterna höll på och grävde i eddamyter. Kallimachos vill inte som Hesiodos stadfästa religiösa sanningar med bäring på vardagen, utan klistra ett stiligt kollage av sin beläsenhet. Apollonhymnen är ännu mer så och Artemis är värst. Som Hellquist kommenterar till några anspelningar i verserna 200–203: "Det hela är oklart."

Å andra sidan flätas alltid kungen in på olika vis. Och hyllningar till Kyrene (Kallimachos födelseort). Städer överhuvudtaget spelar en viktig roll. I Artemishymnen sticker det verkligen ut: jaktgudinnan som själv säger att hon "vill dväljas på höjder och berg" och "sällan blott […] kommer till staden" – tvåhundra verser senare börjar en hel uppräkning av städer vars beskyddare hon är, däribland Kyrene. Jag förmodar att hellenismen var en utpräglad stadskultur?

Hymnen till Delos är den längsta (326 rader). Delos flöt enligt myten runt utan fäste på Medelhavet, innan hon till slut fann en plats att slå rot. Det är också den ö där Apollon föddes. Dessa två historier vävs ihop: den drivande Delos och den irrande Leto, gudens mor, som ingen stad eller ö eller kust bjuder rum, under hot av den svartsjuka Hera. Att det blir många ortnamn är naturligt. Så tas Leto slutligen emot av Delos och alla samlas där till fest. En kungahyllning har också hunnits med, och snyggt inskjuten – den läggs i munnen på Apollon "fast i moderlig kved han / dvaldes ännu"(!): "O moder, / föd mig ej här! Visst tadlar jag ön ej […] / Men henne Ödet bestämt en annan gudom att föda", ord som "syfta därpå, att Ptolemaios Philadelphos, son till Ptolemaios Soter och Berenike, föddes på Kos 310/9 f. Kr."

Det är något lekfullt med det hela, även lovorden till den egna monarken, som annars kunde förväntas vara av nöden påklistrade. Samma hymn börjar med en kort mytologisk sammanfattning, varpå skalden avbryter sig: "Men om du så kringsvärmas av sånger i mängd, med vad kväden / skall då väl jag dig fånga? Vad månne behagar ditt öra?" Tja, vad sägs? Poeten svarar själv, liksom på måfå: "Kanske den sägnen, hur guden, den starke, i tidernas morgon / slog med sin treudd […]", och så börjar historien. Han kan unna sig en viss nonchalans, som tecken på sin grundliga förtrogenhet med myterna. I Artemishymnen frågar han gudinnan: "Vilken av öar och vilket av berg har mest dig behagat? / Säg, vilken hamn, vilken stad? Vilka nymfer stå närmast ditt hjärta?" Ack, hon är ju inte här och kan svara. Han fyller därför själv i med en av sina älskade kataloger över mytiska platser och det som där hänt. En poet med självständig agens, inte blott kanal för muserna.

"Pallas' bad" är mindre hymnlik. Den påminner mer om ett utdrag ur Ovidius Metamorfoser: en klart definierad händelse – Athene som beger sig ned till floden att bada – och det som drabbar den unge Teiresias som råkar få syn på henne. Han blir dömd till blindhet men ges också siaregåvan. Under tiden hinner den liknande sagan om Aktaios anföras som parallellfall, han som fick syn på den nakna Artemis och förvandlades till hjort innan han slets isär av sina egna hundar. Här, men inte hos Ovidius vad jag snabbt kan hitta, sägs om dennes söndrade kropp: "Men benen skall modren / klagande samla ihop, strövande skogarna kring." Spårar man påverkan från den egyptiska Osirismyten? Isis som samlar in och pusslar ihop sin sons kroppsdelar? Det kanske är en övertolkning.

Frågan är om Demeterhymnen inte är den bästa. Kul är den alla gånger. Till skillnad från den homeriska hymnen till Demeter handlar den inte om dottern Persefones rov och vistelse i dödsriket – det kanske var nog sagt om det redan? Saken antyds bara pliktskyldigt. Inramningen är någon särskild sorts fest till gudinnans ära, som dikten låtsas iscensätta. Själva köttet är en dråplig berättelse om den unge Erysichthon, som fåvitskt ämnat nedfälla träden i Demeters heliga lund, och ådrar sig omättlig hunger som straff. Han växer och växer, bara äter och äter: "katten, som skrämde små råttor och möss, blev också hans byte". Föräldrarna skäms över sin son och hittar på ursäkter när bekanta vill träffa honom. Det kunde nästan vara en folksaga från Småland återgiven av Bengt af Klintberg.

Sammanfattningsvis en läsvärd bok, gott översatt men inte klanderfritt. Några av de lätta trokéerna kunde han gott ha filat vidare på. Det är inte lättillgänglig dikt, och Hellquist säger själv att "utan anmärkningar torde högst få kunna läsa Kallimachos med behållning". Jag gjorde så här: läste igenom kommentarsdelen till dikten, läste dikten med flitigt bläddrande bak till densamma vid behov, vilade några minuter, ögnade igenom kommentarsdelen igen, och läste sedan dikten en andra gång. Högt, om rösten räckte. På så sätt nådde jag behållningen; fast då ska ju tilläggas att jag kan de mest grundläggande myterna i bakhuvudet redan.

Som ett PS måste jag anmärka på typografin. Varför inte minska bokstäverna, eller trycka på större blad, så att alla rader ryms inom satsytans bredd? Nu bryts nästan varannan rad. I en antologi eller dylikt kan jag förstå det, men i en originalutgåva? Gör om, gör rätt, C.W.K. Gleerups förlag!

Medelhav (Göran Schildt och Roberto Sambonet, 1955)

Det är en kvadratisk bok om 22x22 cm, med mjuka pärmar och en inlaga på 100 sidor gravyr- och Ingrespapper. Roberto Sambonets namn står först på omslag och rygg, men för mig är Göran Schildt alltid den främste. De två goda vännerna har samarbetat om en "bilderbok", där italienarens svartvita akvarell- och tuschteckningar blir utgångspunkt för Schildts lyriskt-essäistiska kommentar, som "i flertalet fall återger tankar och diskussioner som avhandlades på Daphne" – Schildts båt – "under de gemensamma upplevelserna". Det vill säga under den resa som ett par år senare skulle skildras i Ikaros hav, som denna bok rent kronologiskt utgör en försmak av. Roberto var skeppsgast och divertissemang på en stor del av seglatsen.

Boken tål jämförelse med den ungefär samtida Paris hemliga tecken, som också består av Schildts texter till bild (teckningar eller foton beroende på utgåva). Där var det ohyggligt med baskrar, baguetter och "rosenröda Parismysterier", till den grad att han verkar skämmas i andra upplagans förord. Här är premissen inte fullt lika romantisk, åtminstone inte på det ytliga sättet. Den sköna Helena skymtas i en flicka på Samotrake och havet är en "blå mur mellan olivträdens knotiga stammar / eller regnpiskade vågor över brutna palmer på en översvämmad strandpromenad", som det heter i ett av (de lyckade?) försöken till prosalyrik. Men Medelhavet ruvar på en storhet och ett allvar som den franska huvudstaden aldrig kan svara mot – det står klart redan i den inledande essän med rubriken "medelhavsmänniskan". Det var havet, det fria, öppna men som på alla sidor bjuder lockande mål och stimulerande främlingskap, så när som på ett smalt sund "ut mot det ouppnåeligas och outsägligas ocean": det var dessa idealiska förutsättningar som frambragte den västerländska människotypen. Broderskap, tolerans och viljan att tänka abstrakt är gåvor av Medelhavet. Samma tankar har han tänkt i andra böcker, men kanske inte så koncentrerat som här. Och ärligt talat lite plumpt chauvinistiskt.

Det är kanske en följd av formen, som lockar fram det svartvitt aforistiska. Följande uppslag är mestadels en sida text till en av Sambonets halvabstrakta bilder: ansikten, vågor, kustlinjer, trappor, kolonner. Några gånger är rubrikerna lustigt bokstavliga, som att Schildt spanar i rorschachfläckar: "klippor, / sönderbrutna stratifikationer i vattenbrynet och / en langousttina" står i modernistisk sans-serif jämte tre teckningar som kunde föreställa vad som helst. Men han kanske fått facit? Schildt tillägger en fin reflektion om medelhavsnaturens suggestiva makt, en kristalliserad erfarenhet från många resor, förstår man. Men det ska sägas att texterna är spretiga. Ibland liknar de rena utdrag ur reseskildringarna – vackra impressioner men tömda på sammanhang –, ibland är det strikt filosofi på några rader, ibland en habil men osjälvständig halvpoesi. Som bäst ger snuttarna resonans åt motsvarande ställe i Ikaros hav; associationen mellan Atosklostret och tibetanska tempel ges till exempel ett rikare uttryck här, mittemot ett virrvarr av tuschstreck som för tankarna till kalligrafi (men föreställer ett båthus). Sambonets bilder är verkligen halva behållningen. Det går bra att bläddra i den som en ren konstbok.

Ett annat stycke heter "måsens blick":

Att se in i en annan varelses ögon kräver alltid ett visst mod: därinne möter ett Annat Liv, ett Främmande Universum. Står det i harmoni med ditt eget, vem måste underkasta sig?

En gång råkade jag se in i ögat på en mås som stod stilla i luften bredvid båten. Jag trodde aldrig jag skulle återfinna mig själv.

Är här en ledtråd till den schildtska livssynen? I mötet med det främmande måste endera underkasta sig. Vem? Du själv, är väl svaret när det främmande utgörs av Naturen, Konsten eller Dionysos. Den andre, är oftare svaret när västerlandet möter det ofördärvade. Det är alltid en tävling, aldrig lugnt status quo – se där ett arv från grekerna om du frågar Göran Schildt. Det viktigaste mänskligheten ärvt rentav.

Slutligen presenteras konstnären Roberto Sambonet, vid tillfället trettio år gammal. Härligt nog sägs noll och intet om hans formativa livserfarenheter, förutom att han "genom lyckliga omständigheter är ekonomiskt oberoende". Frisk luft! Hans konstfilosofi förklaras som rent teoretisk, i den mån den inte fötts ur det italienska kynnet och solen. Vilken glädje för Schildt att få göra en bok ihop med en äkta medelhavsmänniska.

Bestiarium (Mare Kandre, 1999)

Säkert fel bok att lära känna Mare Kandre genom; det är väl hennes tidiga (Bübins unge, Aliide, Aliide) som anses bäst. Icke desto mindre har även denna månpocket beblurbats med lovprisningar. Förstår jag rätt är den inte lika tungsmält som de första romanerna. Får jag spekulera ännu mer: visst är de tidiga böckerna vid det här laget klassiska barndomsskildringar? Kanske vänder hon på steken här, på sätt och vis?

Nog med löst prat. Det rör sig om en roman i tydligt gotisk stil, utspelar sig i London någon gång på 1800-talet. Den unge mannen Doré – gratis associationer till gamla biblar! – är nästintill föräldralös; bara hans mor är nätt och jämnt vid liv efter ett slaganfall för tio år sedan. Plikttroget besöker han henne varje dag, och förtvinar därav. Resten av tillvaron är ett inrutat kontorsjobb. När modern slutligen dör kastas han in i en kris och ett drogberoende, som mynnar ut i hans flykt med droska till en mystisk by på landet, vars namn och beryktade sjöodjur han sett i en bok som modern efterlämnat. Två damer i ett slott utanför byn tar emot honom med underlig självklarhet. Och dimmorna skingras väl inte just därav att Doré snart märker, i fall efter fall, sina högst personliga relationer till damerna, till det strandade sjöodjuret, till den förkrympte mannen som hålls fången i en hemlig jordkällare … Det slutar med ett slags familjeåterseende, där sonen, Doré, är den vårdande parten och föräldrarna stumma, utsatta, i behov av kärlek och omsorg.

Vändningen till det makabert magiska är faktiskt anslående, så ömkligt det stackars monstret är, groteskt kräkande, stinkande, men värt att älska förbehållslöst – som ett barn. Ur det man läst som ett traditionellt mysterium reser sig den omaka trion monster, källarman, Doré och konfronterar världen. Jag rycks med, och börjar tänka att den här boken är smartare än den verkar. Innan tänkte jag det inte, och på slutet är jag åter lika tvivlande.

Till formen är det rakt igenom gotisk pastisch med all den rekvisita man förväntar sig (det är mycket som är "imbelupet"). Men det är också en rak och effektiv berättelse. I glappet halkar man på slarviga klichéer som "i grevens tid" och "lyst med sin frånvaro". Det är en bagatell. Att jag till sist inte fångas mer än ytligt är måhända en smaksak; jag har svårt för den här sortens självmedvetna saga. Här finns ingen dialog, bara berättare. Doré är subjekt i nästan varenda mening. Hans rörelser, handlingar, tankar och känslor följs efter hack i häl och miljön utgörs endast av hans omedelbara interaktioner. Klaustrofobiskt kanske, om synvinkeln var subjektiv, psykologiskt påträngande. Men jag får snarare känslan av att titta på ett spännande datorspel. Uppdrag: smyg in i slottet via verandan, hitta byrånyckeln, få tag på ett hemligt fotografi utan att bli upptäckt. Att allt inte är som det verkar förstår man på att ansikten byts ut och färgerna skiftar. På slutet ett pärlband av symboler: död här, våld där, en flykt, en förvandling, någon som krymper – uppenbart serverat för tolkning, men jag vill inte engagera mig i tolkning på befallning, och i brist därpå ser allt mest ut som effekter.

Borges i Sundsvall (Åke Smedberg, 2013)

Åke Smedberg har skrivit rätt många novellsamlingar, och då vet man inte var man ska börja. Den här har roligast titel. Tolv noveller. Han skriver om människor som sett en del av livet. De kanske är i sextioårsåldern, kanske bor i norrländsk glesbygd eller åtminstone återbesöker den i sina ofrivilliga reminiscenser. De vore lätta att porträttera som förlorare: frånskilda arbetare, håglösa, bortglömda – men det kräver en liten ansträngning att se det så, för de skildras med stor empati och inlevelse. Och den tar sig uttryck i en dimmig kronologi, där tider och platser i livet passerar genom ett lika oklart nu. Huvudpersonen har i regel inget namn, men hans eller hennes döda make och barn har det. Varför man hamnat där man hamnat är en mindre gåta än vad som egentligen hände, då förr.

Den effektivaste novellen, åtminstone berättartekniskt mest intressant, handlar om en man som alltid varit främmande för sig själv. Frun, barnen och ambitionerna hör hemma i en lika främmande tid. Han vet inte varför han plötsligt flyr undan en bil som stannar bredvid joggingspåret. Och han hemsöks av ett barndomsminne då han och Danny släppte en sten på en bil som körde under en vägbro. Men frågan är om det överhuvudtaget har hänt? I novellens andra del är hans dotter i centrum och han själv reducerad till en så undanglidande bifigur att man länge är osäker på vem av männen som är han. Så obetydlig är en människa.

Det är lätt att vara diffus när man talar om en bok som själv är det, och bättre orkar jag inte just nu. Smedberg är bra på att gestalta känslan av att vara strandsatt i ett godtyckligt utspelat liv, där lösryckta minnesbilder av någon anledning biter sig kvar, och med dem tvivlet på om allt hade kunnat levas annorlunda. Ibland blir det ensidigt, liksom kvävt av obearbetad, ordlös ängslan. Det behövs en kontrasterande blick, som nämnda dotter, eller som i den lite udda titelnovellen, där den argentiske författaren gör ett besök i en norrländsk småstad med sin mer konstruktiva syn på mänskornas bekymmer. I novellen "Gudomliga iakttagelser av en outhärdlig kärlek" (en rätt så pretentiös titel!) är den utomstående betraktaren en påhittad gud, som med en inte helt välplacerad ironi ser på ett krisande medelålders par. Här tvingas en objektiv tydlighet fram. De båda huvudpersonernas liv ställs upp i ordningsföljd och ter sig så sedda rätt banala. Tvekan och ångern är förlagd till teaterrepliker dem emellan. Varför?

Och några andra gånger närmar sig medkänslan nästan en skrivövning, exempelvis i novellen om en småkriminell man som stalkar sina vuxna barn. Fint utfört, men det finns subtilare motiv. Allt som allt både starkt och väl grumligt om vartannat, men jag lämnas också med känslan att en andra, koncentrerad läsning krävs för att kunna säga något bestämt. Men jag blev ju så mätt på det gråa också.

Canines (Anne Wiazemsky, 1993)

Många lär känna Anne Wiazemsky som skådespelerska. Hon debuterade som mycket ung, naiv och naturligtvis utsatt tjej i Au hasard Balthazar 1966, en erfarenhet hon skildrat i den trevliga och osentimentala lilla boken Debutant (som jag läst för länge sedan). Ett tag var hon gift med Jean-Luc Godard, sedan blev hon författare på heltid. Några böcker finns på svenska tack vare Elisabeth Grates förlag, men inte den här gamla romanen.

Som handlar om en teateruppsättning. Fiktiv förvisso, men en miljö som säkert är författaren väl så bekant som filmen. Den inte lika purunga (31) men likväl oerfarna och jag tror attraktiva Alexandra tackar räddhågset ja till att spela andrarollen i Heinrich von Kleists Penthesilea. Huvudrollen har gått till en kaxig tjej i samma ålder; regissören är Alexandras gamla älskare, som nu kanske sneglar på den andra. Och Alexandras nya kille har just dragit till Japan på obestämd tid. Nu gäller full dedikation inför premiären på festivalen i Avignon om ett par månader. Teatersalongen där de repeterar kan väl inte riktigt kallas tryckkokare, men handlingen tilldrar sig i alla fall helt inne i grytan: på scenen, bakom scenen och förvisso på barer och hotellrum. Och visst är det något som bubblar över titt som tätt hos den alltmer demoniske regissören. Passion står nära galenskap. Alexandra tyr sig på försök till den ene och den andre, men lojaliteterna är svåra att nagla fast, och svartsjuka och våld går som en ström genom sällskapet.

Det är skådisar, ljussättare, regiassistenter... författaren består sig med gott om fotfolk till intrigmakeri. Man saknar bara den inledande rollistan som i de gamla pusseldeckarna. (Och ett mord.) Men själva dramatiken står inte långt från Maria Lang: Jérémy, Sylvain, Marie-Lou och allt vad de heter turas om att stå i centrum några sidor, detaljer spills om deras hemlig- och egenheter, och däremellan ägnas många ord åt lägliga sammanträffanden eller uttalade funderingar om var i hela friden Lucerne, Linou eller Alma är just nu. Miljöerna är filmiskt beskrivna med statister i bakgrunden, ansiktsdrag, kläder och gester – förföriskt så! Mest står ändå Alexandra i fokus, skör men nyfiken och förväntansfull.

I baksidestexten kallas Penthesilea för "ospelbar" och det lär vara Goethes omdöme. Uppsättningen må kämpa i motvind, men kanske inte mer än med någon annan pjäs, och – spoiler – det slutar med succé, lättat firande efteråt, följt av en epilog med ett oväntat återseende som knyter en stilig rosett på säcken. De inledningsvis lite gåtfullt dimomvärvda bifigurerna är som mest komplexa just då, och förenklas nog mer än fördjupas, för att teatervärlden själv i all sin förfärliga och underbara prydnad ska få stiga fram i centrum. Lite snopet, men väl så trevligt. Ibland kan en mystisk air få vara bara en air, en fläkt mot kinden. Möjligen kunde man önska ännu mer åska och svartsjuka i teatermörkret om det nu ska vara på det viset.