Mästaren och Margarita (Michail Bulgakov, 1966)

Eskapism är ju inte detta, som världen ser ut i skrivande stund.  I Moskva dyker en gåtfull utländsk magiker upp med en medhjälpare i schackrutig kavaj och en talande svart katt i släptåg.  Stadens litterära kretsar drabbas av oförklarliga dödsfall och försvinnanden.  De mystiska främlingarna demonstrerar sina svartkonster i ett lika bejublat som förskräckande framträdande på Varietéteatern och de börjar visa sig hemma hos folk, sätta dit dem för små brott och trolla in dem i självmotsägelser.  Ja, det är djävulen detta, och hans närvaro för med sig som ett kraftfält som gör människorna både rusiga och rädda, och som skakar om logiska samband.  Godtycke och rättsligt kaos följer, rubel förvandlas till humlor och sparvar dansar foxtrot.

Karnevaliskt, säger översättaren Lars Erik Blomqvist i förordet, och det får man ju hålla med om.  Jag associerar till mina vaga minnen av Boris Vians Dagarnas skum, fast med galenskap i Satans och inte jazzens förtecken.  Några kapitel ger respit från cirkusnumren, för parallellt går en historia med en introspektiv Pontius Pilatus i huvudrollen – något man tänker sig kunde ha blivit en rätt storslagen roman om Eyvind Johnson skrivit klart den.

Koncentrationsförmågan har inte legat på topp, av yttre orsaker, men det hjälper inte heller att jag är konstitutionellt inkompatibel med hysteriska skrönor.  Romanen handlar väl bland annat om det oberäkneligas plats i tillvaron och samhället, och säkert mycket mer av allmänt allegorisk och specifik satirisk art – jag kände mig måttligt berörd.

[Minnen av minnet (Maria Stepanova, 2017)]

Den här kom på svenska för ett par år sedan och jag har bara hört bra om den.  Den kallar sig roman för det gör ju nästan alla böcker med konstnärliga anspråk, men ingen van läsare blir väl förvånad av att den blandar in självbiografi och essä.

Stepanova vill skriva sin släkts historia – inte oväsentligt att den är judisk – men förstummas vid första ansatsen av hur lite det finns att veta om den.  Människorna förefaller henne anonyma, rentav medvetet intetsägande, familjeberättelserna är opålitliga brottstycken, bevarade klenoder godtyckliga föremål.  Berättelsen om hennes släkt saknar sammanhang och riktning "och boken om min släkt kom därför inte heller att handla om min släkt utan om någonting annat. Om hur minnet fungerar och om vad det kräver av mig".  Just så: omlott med citerade brev och vykort från tidigt nittonhundratal gör hon resonerande exkurser om hur minnen konstrueras socialt, hur de medieras i skrift och bild, hur de struktureras för att skapa mening.  Hon jämför tekniker och inställningar till att bevara minnen förr och nu, hur måleriet, fotografiet och sociala medier har förändrat vår syn på identiteten över tid.

Anslaget, om än inte ämnet, för genast tankarna till Olivia Laings Den ensamma staden.  Jag hade svårt för den och jag tillskrev det översättningen, som misslyckades att omvandla ett anglosaxiskt idiom till naturlig svenska.  Men jag hade nog fel.  Jag snubblar mig igenom den här boken på precis samma sätt, och den är ju rysk i original.  (Man bör väl nämna att översättaren heter Nils Håkanson.  Översättningskritik: han behärskar inte felfritt gammalstavning.)  Min aversion måste ha med genren att göra.  Jag tror att jag avskyr den här genren, så som man bara kan avsky något när man inte riktigt förstår varför.  Det är något i tilltalet som irriterar, och det är ingen stimulerande retning.  Hon lägger sig stilistiskt mellan programblad till en konstutställning och initierad dödsruna över en serie betydande kulturpersonligheter (så många namn på konstnärer, forskare och essäister!), med okänsligt infogade dagsboksinslag däremellan.  Det skapar en onaturlig spänning mellan formellt bunden prosa och förment känsla.  Biografiska fakta om författarens inflytt i Berlin bildar inte ram utan enbart kontur åt en följd av opersonliga reflektioner om något annat.  En halvsida kan väva snårig syntax av abstrakta begrepp – rösten är kall och tom som lagboken – och i nästa ögonblick är något "häpnadsväckande" eller "plågsamt".  Men inget har övertygat mig om att berättaren kan uppleva häpnad eller plåga som en människa.  Jag fordrar att texten bevisar det för mig.  Det räcker inte att ämnesinnehållet är tungt.  Kanske gör det det för vissa läsare?  Det handlar om judenhetens kollektiva trauma.  Jag är ingen välvillig läsare av vittneslitteratur och klarar bara av det när patos är assimilerat i en njutbar stil.  Annars blir jag felfinnare.

Det hjälper inte att många referenser kräver mer än skaplig allmänbildning och att diskussioner om särskilda konstnärskap ofta börjar med slutsatserna innan konstnären presenterats.  Jag köper inte heller vissa underförstådda antaganden, som verkar extrapolerade från den judiska erfarenheten.  "I dagens Europa, med dess knappt läkta sår och svarta hål och andra spår efter folkfördrivningar och folkmord, är ett välbevarat familjearkiv en ovanlighet."  Är det verkligen så?  Jag vet att det är klädsamt att empatisera med människor som utsatts för övergrepp och flykt, men att svälja detta gränsar till appropriering.  Några resonemang om fotografiet var intressanta men det räckte inte för att jag skulle läsa mer än ganska exakt hälften av drygt femhundra sidor.

The Information (Martin Amis, 1995)

Johnson och Boswell gav mig kanske inte mersmak på sig själva, men de öppnade en annan och större värld för mig: engelsk skönlitteratur.  Min sista stora prestigevägran.  Svårt att tänka mig en rivigare introduktion än vad Martin Amis visade sig vara.  Amis är väl närmast okänd i Sverige, inte översatt på länge, men tydligen enorm i Storbritannien.  Hans bästa romaner lär vara Money, London Fields och den här, utkomna mellan 1984 och 1995.

Författaren Richard var nyss ung och lovande, är nu fyrtio fyllda och åtta år har gått sedan den senaste av hans två publicerade romaner.  Båda var modernistiska experiment som mottogs hovsamt av luttrade recensenter.  Trots hustruns ultimatum ägnar han fortfarande flera timmar om dagen åt att supande och rökande fila på sitt nästa manus, men eftersom det inte inbringar några pengar måste han förnedra sig med extraknäcket som lektör åt ett egenutgivningsförlag.  Richards bäste vän Gwyn är också författare, talanglös sådan i Richards mening.  Nu vill det sig att dennes senaste roman, en pastoral utopi utan smak eller finess, plötsligt blir en världssuccé.  Richard blir förbluffad, äcklad och bestämmer sig för att jävlas med Gwyn – på något sätt ska han sänka honom.  Hur har han komprometterat sig?  Vad finns det för skit på hans adelssprätta till fru?  Richard tar kontakt med en gren av Londons undre värld men tappar kontrollen.  Den verkliga chansen uppenbarar sig när han får i uppdrag av en tidskrift att följa med på Gwyns lanseringsturné i USA.

Nå, handlingen är simplistisk, en fars om den misslyckade författarens missunnsamhet.  Men vilka miljöer, och vilken stil!  Det första som slår mig är adjektiven och adverben – det hör väl till nybörjarråden även i engelsk prosa att skala av sådant?  Amis maxar istället och hur kan detta låta på svenska, tänker jag gång på gång (det finns en översättning).  Det är snårigt elegant och i nästa mening rakt och hårdkokt.  I Richards skrivarlya råder "feathery ubiquity of dust", hans rökning: "his carton-eons, his suede lungs, his kippered wisteria" – hans "kallrökta blåregn"?  Man får ha ordboken nära, ibland ger jag upp, det är snyggt ändå, kanske för man är så indoktrinerad i det anglosaxiska tuggets coolhet?  Men det är något med samspelet i engelskan mellan det handfast germanska och självklarheten i det högtravande latinska, jag avundas den det.  (Varför kan vi inte säga "inkulkera" på svenska, måste det heta "pränta in"?  Svenska författare måste nästan be om ursäkt för varje lite ovanligt ord.)

Det är också fullt av brittisk 90-talsslang (antar jag det är).  "Trex" verkar betyda skit.  Skiten är överallt.  Han beskriver en smutsig värld och han gillar det.  Richard går med barnen till en hörna av parken kallad Dogshit.  Barn mördar barn.  Jag kommer någon gång att tänka på Balzac, hur han antänds av stolthet att få bre ut sig om sitt cyniska och fördärvliga men ack så storslagna artonhundratal.  Amis är ironiskt postmodern så han uttrycker sig annorlunda, lågmält sarkastiskt med utbrott av intrikat metafor.  Men det låga och det hårda blir bara desto mer accentuerat.

Hur beskriver man en författares stilsäkerhet och sätt att hitta fantastiska formuleringar i nästan varje stycke?  Det enda jag kunde göra är att citera.  "Gwyn turned her way, his eyes bulging uxoriously. To Richard he looked like a clairvoyant who, as a matter of policy, was keen to demystify his profession." (Epitetet "uxorious" har tilldelats Gwyn i ett tidigare kapitel; det vimlar av sådan återkommande jargong som blir som ett kontrakt mellan författaren och läsaren.)  Men jag tror det på ett allmänt plan handlar om något som kritikern Mikaela Blomqvist brukar tala om, hur samtida författare tenderar att sätta punkt och vända blad innan en tanke är färdigtänkt.  Amis gör verkligen inte det.  Han drar ut konsekvenserna av varje idé, låter liknelserna löpa, och om han släpper dem är det bara för att plocka upp dem igen vid ett ännu bättre tillfälle.  Och medan tanken flutit har han hoppat över en tråkig transportsträcka.  På så sätt blir texten fokuserad samtidigt som den tänjs ut tills det intressanta och det inneboende absurda kommer i dagen.  Och det blir gång på gång så sinnessjukt roligt, det var länge sedan jag skrattade högt till en bok som till den här.

Det handlar om en fyrtioårskris, om avund, om litteratur och förlag, om otrohet och våld.  Om egoism och, i ett långt parti, om kulturskillnaderna mellan England och USA.  Om medvetandet om vår dödlighet och litenhet: rymden svävar över allting, små avsnitt kontrasterar rivalernas fåniga ävlan mot universums dimensioner.  Och det känns bara följdriktigt när det hela rinner ut i något tomt och konsekvenslöst.  Förlåtelse kanske.

Dubbelporträtt (Agneta Pleijel, 2020)

Pleijel har jag inte läst förut och det känns bra att bekanta sig lite med ett så välkänt namn.

Romanen baserar sig på den verkliga händelsen att Agatha Christies släktingar år 1969 beställde hennes porträtt av konstnären Oskar Kokoschka.  Hon känd för sina deckare förstås, han för sin expressionistiska konst och inte minst förhållandet med Alma Mahler, Gustav Mahlers fru.  Dottersonen Mathew tar kontakt med Kokoschkas agent och efter lite knorrande beviljar målaren förfrågan.  Det blir sex sittningar hemma hos mrs Christie.

De är båda i åttioårsåldern och har mycket att se tillbaka på i livet.  Modellen måste öppna sig och samtala för att porträttet ska kunna få liv.  Men Christie är tillknäppt och professionell.  Barsk rentav.  Hon säger sig skriva endast för att slippa sig själv.  Kokoschka berättar om sin ungdom i Wien, sina kärlekar, sin konst.  För honom är konsten liv och livet konst – en omöjlig romantiker i Christies ögon, realistiskt verklighetsbejakande i hans –, hur som helst blir hon nyfiken och börjar prata hon med.  På sitt sätt.  Han har fångat henne med en makaber pygmalionhistoria, hon låter slutligen undpysa sig om när hon tog in på hotell under falskt namn och var försvunnen i tio dar, till omvärldens uppståndelse.  Nog var det att skapa sig själv genom konsten, antyder Kokoschka.  Nej, konst och liv är två olika ting, insisterar hon åtsnörpt, men har nog tagit åt sig något ändå.

En vacker liten berättelse om konsten, döden och kärleken, just som boken utlovar i baksidestexten.  Stilen är avskalad, som om ålderns vishet vet att rensa bort det oväsentliga.

Anéantir (Michel Houellebecq, 2022)

Jag är inte i allmänhet så samtida i min läsning, men något författarskap är ju kul att följa plikttroget.  Houellebecqs nya kom på franska för någon månad sedan, till mestadels avvisande mottagande i hemlandet.  Här i Sverige har det fåtal recensenter som läser franska snarare uttryckt glad förvåning över vad de uppfattar som en ny, mindre provokativ, rentav blödig riktning.  Efter den ganska tomgångströtta Sérotonine kan det ju vara uppfriskande med något nytänkande.

Man känner ändå igen sig från start.  Huvudpersonen är en medelålders man, Paul Raison, som inte haft stånd på ett årtionde och saknar vänner så när som på finansministern, på vars kansli han arbetar.  Man står inför valåret 2027 och finansministern är favorittippad att ersätta den avgående presidenten.  Kampanjen liksom världen överhuvudtaget skakas dock av en serie terrordåd med oklara motiv – torpedsprängningar av lastfartyg med mera – åtföljda av hyperrealistiska datoranimationer med hotfull symbolik som sprids över hela internet.  Ungefär samma upplägg som Soumission från 2015, minus det tydliga islamtemat.

Men Houellebecq vill tydligen inte skriva en thriller.  Pauls pappa får en stroke och hamnar på vårdhem.  Paul får anledning att återknyta kontakten med sina syskon, framför allt sin katolska lillasyster.  Han hittar samtidigt tillbaka till sin (jämnåriga!) fru – de har bott i samma lägenhet men inte träffat varandra på flera år (faktiskt rätt roligt).  Det hela går förvånansvärt friktionsfritt.  Det behövs inte mer än instinkten att rå om sin far för att ett helt paket av omsorg och omtanke ska väckas till liv, ett engagemang för att leva.  Men inte ens från början var Paul någon klassiskt houellebecqsk cyniker.  Om han överväger att sympatisera med terroristernas förmodade iver att förinta den moderna världen så är det inte av misantropi så mycket som av likgiltighet inför samhället.  Han säger sig föga intresserad av "det mänskliga tillståndet" och hade trivts bättre som träd eller något annat passivt.  De flesta tankegångar löper ut i tillvarons meningslöshet och följaktligen kan hans nyväckta intresse för livet inte finna fäste i Gud, som hos systern, eller i en nyandlig reinkarnationsidé som hos frun.  Och han bestämmer sig inte för att tro på något särskilt.  Nej, Paul är inte cynisk, bara slapp – slapp och lite trevande nostalgisk.  När det på slutet (utan att avslöja för mycket) blir på liv och död har han utvecklat slappheten till en mer programmatisk nonchalans inför det oväsentliga.  Men har hela tiden behållit en försiktig nyfikenhet på sina nära och kära som han aldrig tidigare lärt känna väl.  Och han kan gråta.

Houellebecq verkar säga att inför varats inneboende absurditet är det enda vi kan göra att rå om varandra och se tryggheten i familj och äktenskap.  Helyllekonservatism är det pragmatiska för människan.  Det är väl att sätta sig på tvären mot den liberala framstegsideologin men på ett för honom okaraktäristiskt konformistiskt vis.  När han låter Paul råda ministern att äta mer grönsaker ser jag Jordan Peterson framför mig.  Romanens samhällskritik består den här gången i att inte bry sig särskilt om samhället alls, utan koncentrera sig på individens förhållande till (i första hand) åldrandet och döden.  I ett av de mer intressanta resonemangen lägger någon ut idén om att presidenten ska stå över ideologier liksom en gång monarkerna gjorde; att styra handlar om att förvalta och försvara sitt land och i resten flyta med i historiens ström.  Med ett så vattnigt budskap har inte författaren gett sig mycket utrymme för vassa hugg mot kapitalistiska samtidsfenomen.  Han försöker ändå några gånger – en känga mot konstbefruktning, till exempel – men det blir bara lösryckta tirader på någon sida här och där.

Boken är 720 sidor lång och jag undrar verkligen varför.  Det hade gått att stryka hälften rakt av.  Många rader ödslas åt att bara omständligt bekräfta att berättelsens olika trådar löper vidare enligt plan, långa ganska stolpiga dialoger inom underrättelsetjänsten, onödiga beskrivningar av någons fjärde bilresa mellan Paris och Beaujolais.  Det är ett vårdslöst berättande och det tappar flera gånger styrfart.  De sista 150 sidorna saknar mer eller mindre sammanhang med allt som tidigare varit huvudsaken.  Så ja, det är en ny Houellebecq: lite snällare, på gott och ont mjäkigare, sällan tråkig men onödigt långrandig och slarvig.