Tionde våningen (Christina Herrström, 2018)

Av yrkesskäl måste jag läsa ungdomsböcker och det är inte min favoritsysselsättning.  Vissa menar att vuxna bör läsa ungdomsböcker av olika anledningar, men jag är nog en person som passar bäst som vuxen och är sällan sugen på att återuppleva tonåren.  Med det sagt så var det här en himla bra bok.  Christina Herrström har också skrivit bland annat Ebba och Didrik, så det var ju ingen vild chansning.

Sjuttonåriga Jorinde bor ensam i en lägenhet på tionde våningen.  Hennes mamma fann kärleken och stack till Miami.  Hon och Jorinde hörs bara via glättiga skypesamtal fyllda av förebråelser och dåligt samvete.  Pappan är bitter och deprimerad i en stuga i skärgården.  Jorinde får klara sig själv, men har lyckligtvis bästa vännen Agnes vid sin sida.  Men så dyker Emanuel upp i hennes liv, och med det en förälskelse som gör allt ännu mer komplicerat.  Vem förstår henne egentligen, vem går att lita på, vem kan hon anförtro sig till och vem har ansvar för föräldrarnas havererade äktenskap?

Det som ger berättelsen energi är samspelet mellan relationen till bästa vännen Agnes, kärlekshistorien med Emanuel och situationen med föräldrarna.  I avsnitten där de elementen kommer samman excellerar Herrström i verklighetstrogen dialog och träffsäkra psykologiska observationer.  Men när den dramaturgiska kurvan kräver motgångar och missförstånd blir Jorinde ensam med föräldraproblemen, och då tappar berättelsen lite av sin färg.  Den närmar sig den docerande ton som enligt min huvudsakligen på fördomar konstruerade uppfattning är vanlig i ungdomslitteratur.  Men det är övergående.

Romanens skelett känns lätt igen från sådant man läst förut, komplett med den snälla grannen som dyker upp som gubben i lådan när det passar allra bäst.  Men att mallen är bekant gör verkligen ingenting när den fylls med så skickligt uttänkt och vackert formulerat innehåll.  Språket vet precis när det ska vara poetiskt betraktande och när det ska lämna plats för dialogen att driva fram berättelsen.  Jorinde är en fantastisk huvudperson och hennes tankar är precis sådana tankar man själv har tänkt men aldrig satt ord på.  Av bokens teman är det föräldrarelationerna som i slutändan tar störst plats, men det som rörde mig mest var den fina kärlekshistorien.