The Moonstone (Wilkie Collins, 1868)

Aldrig har jag väl läst något så viktorianskt! Detta sägs vara en kandidat till "världens första deckare", och ja det finns ett mysterium att lösa – ett ganska tamt sådant, om en stulen diamant. Men minst lika mycket handlar det om huruvida den och den kan förlåtas ett förfluget ord, spekulationer om den och dens skriande artighetsbrott, lovord till den och dens höga dygd, berättarens omständliga ursäkter för det hårresande han nu måste (gudskelov) inte berätta, men dessvärre låta antyda i förtäckta termer... Det finns gott om ironi i det där, men vad hjälper det när en redan måttligt engagerande gåta späs med måttligt engagerande humor och någon liten kärlekshistoria till 500 sidor.

Men genren var ny och läsarna väntade säkert otåligt på nästa nummer av tidskriften boken först gick som serie i, som romaner gjorde på den tiden. Inget incitament att hålla sig koncis direkt. Bokversionen har fotnoter här och där som uppmanar läsaren att gå tillbaka och jämföra detektivens slutsats med vad som stod i kapitel si och så. Gulligt!

Även om både T.S. Eliot och Dorothy Sayers kallat den världens bästa detektivroman läser jag hellre Maria Lang. Det är väl charmen med en pusseldeckare att den är lite bagatellartad. Då är väl 200 sidor lagom.

(Återpublicerat från Instagram.)

Palliativsamhället (Byung-Chul Han, 2020)

En kärnfull diagnostik av vår tid, där varje mening är som skriven för att citeras utan kontext:

"Vi lever i ett positivitetssamhälle som försöker bli kvitt varje form av negativitet."

"Smärttröskeln vid vilken själen förklarar sig vanmäktig sänks i dag snabbt."

"Heroismen ger överallt vika för hedonismen."

"Den samhälleliga långtidsanestesin förhindrar insikt och reflektion, kuvar sanningen."

"Också njutningen offras för den till självändamål upphöjda hälsan."

"Dagens smärterfarenhet kännetecknas huvudsakligen av att smärtan uppfattas som meningslös."

"Försvinner den smärtande ärtan, så börjar människorna att lida av mjuka madrasser. Det är ju själva den persisterande meningslösheten hos livet självt som gör ont."

Boken är tillkommen under coronapandemin men vidrör den bara några gånger. Det här handlar om en mycket bredare samhällstendens, som rätt väl sammanfattas i ovanstående citat. Frihet från smärta, och i överförd bemärkelse från allt som är obehagligt eller bjuder motstånd, kommer alltmer att ses som en rättighet, vilket suddar ut alla kontraster som skapar skönhet och mening i livet. På ett kollektivt plan reduceras människorna till en håglös och apolitisk massa.

Det mesta är lätt att hålla med om. Den lilla bokens största förtjänst är nog inte argumentationen, trots flitigt citerande av Nietzsche och Ernst Jünger, utan författarens penetrerande formuleringar. (Han är inte rädd att väcka obehag!) Och vad är nyttan med en ljum bok som man genast glömmer bort? Någonstans runt Heidegger förlorar han mig, trots allt, och när han börjar ställa prognos om framtiden passar tvärsäkerheten sämre. Nog finns det andra scenarier än en transhumanistisk dystopi? Men: läsvärd.

(Återpublicerat från Instagram.)

Intill haren, inuti haren (Lisa Gidlöf, 2022)

Nyutgiven poesi brukar inte förses med baksidestext – på sin höjd ett citat ur boken, men tolkningen ska vara läsarens.  Det må vara respektfullt mot konstformens öppenhet men nog kan det inte skada med en innehållsdeklaration ibland.  Och här finns en sådan: Lisa Gidlöf "utforskar ... det djuriska och det mänskliga, och de gråzoner som ryms däremellan".

Det mänskliga tror vi oss nog känna till – hur definierar man det djuriska?  Varandras motsatser är de hur som helst.  Det mänskliga representeras av diktjaget och det djuriska av en hare (småningom flera).  Haren är en effektiv symbol.  Däggdjurens joker, en nyckfull, ryckig, retsam, bokstavligen undflyende figur – och lekfull, en kamrat?  Och nära släkt med den sexuellt otyglade kaninen.  Det är något frånstötande i kombinationen, något lömskt och hotfullt.  Jag känner en vag pedofilaura... (men vem är förövaren här?)  Diktjaget söker sig till haren, vilar intill den, följer efter den, rör vid den, "får låna / hardräkten".  Dansen går fram och tillbaka, men vart är den på väg?  Genom hundra sidor rör den sig i en skisserad skog, i korta dikter, liksom harskutt från sida till sida.

Det djuriska kan stå för naturen som helhet, och jag kommer att associera till Thomas Tidholms Jordlöparens bok, som uttryckligen handlar om människans försök att nå fram till just naturen.  Slutsatsen är att alla hennes ansträngningar att träda ur sitt mänskliga fängelse och in i det naturliga är förgäves, ja en logisk motsägelse, eftersom hon aldrig kan definiera naturen i något annat än mänskliga begrepp.  Gidlöfs hare skulle då stå för detta utanför oss, som lever ett eget liv vi inte förstår, som "på avstånd / stryker runt" och hoppar undan när vi sträcker oss efter det.  Tidholm försöker upplösa sin mänsklighet, i en kanske missriktad men ändå uppriktig ödmjukhet mot naturen.  Det här diktjagets strategi är nästan den omvända.  Hon vistas bland harar, ser dem i drömmen, förföljer dem, smeker dem, får päls, och vem är den gemensamma nämnaren – jo, "jag"...

jag har lämnat haren
till döden
skogen talar ett språk
som jag för längesedan
glömt bort
jag kan inte göra mig förstådd
trots att ljuden hälls ur min strupe
jag vill att haren
ska kunna tyda mina drömmar
och berätta sanningen
om livet före detta
hur jag levde
vem jag var
vad jag höll på
att förvandlas till

Vilka krav!  Här tas ju inga steg ut ur det mänskliga.  Det kan heta att "varje dag måste jag / tvinga mig närmare haren / in i dess obestämda natur" – obestämd från hennes mänskliga synpunkt alltså.  Människan är intensivt subjekt, naturen föremål för hennes drömmar och projiceringar.  Jaget ikläder sig harpäls, men det är "en hägring / ett inbillat stycke"; hararna "ser mig inte / för vem jag är".  Diktjaget klamrar sig fast vid sin egen person.  Den här ambivalensen kan aldrig ge resultat.

Den får också dikten att streta åt flera håll och jag söker efter något att ta fast i.  I sådana lägen blir den allegoriska läsningen lockande.  Det är kanske en orättvis förenkling, oroar jag mig – fram till dikten som börjar "jag är på en oskyldig plats / mitt i livet".  Tar de raderna inte ner allt på jorden!  Så vardagligt sagt, man ser hatthylla och kök framför sig.  Om det är diktens utsagopunkt kan väl varken haren eller skogen vara mer än mönster i tapeten.  Raderna nickar också mot Dantes mezzo del cammin (allegorin par excellence!), och se, även han befann sig i en skog...

Om haren = naturen och detta är någon sorts ekodikt, då är det underligt att skogen aldrig beskrivs i mer än svepande termer.  Skogen är granar, diken, stig och sten och inte mycket mer, en stadsbos fattiga vokabulär för dungen mellan hyreshusen.  Men om man prövar en psykologisk läsning?  Då fungerar skogen som kuliss, och haren blir jagets gäckande Vergilius genom själen.  Det djuriska behöver inte bo i naturen; människan har det också inom sig.  Kanske är det först när man lärt sig använda det djuriska, när man fångat haren, som man blir fullt ut människa.  Och rentav finner en kommunikationskanal till Gud, ty "haren är den förgörande / och upplysta kraft / varifrån allting / har skapats", och:

haren
är förankrad i jorden
med sina tassar, nerver och revben
från harkroppen växer en osynlig tråd
rakt upp i himlen

Alla dessa försök att närma sig haren går i stöpet, och bokens första hälft slutar med att "jag blundar / låter den djupa sömnen / ta mig".  I den andra hälften tar diktjaget sexualiteten till hjälp.  Hon smeker sig till extas, låter ett "harbarn" suga på hennes bröst, är barnmorska till ett harbarn, föder slutligen ett själv.  Är det människans enda chans att nå fram till det djuriska: att bemäktiga sig det?  Man tänker på en uppstoppad hare, ett villebråd, en jakttrofé.  Men även som mor till en hare har jaget en "längtan / bort mot andra landskap" och på de sista sidorna ger sig hararna av och lämnar henne ensam.

Varför sitter jag och benar ut den här dikten som om den vore en resonerande argumentation?  Det är ju en dikt, den fungerar inte så.  Är det mig det är fel på?  Är det de återkommande begreppen (hare, harbarn, päls) som antyder teknisk terminologi?  Det förföriskt symboliska i harfiguren?  Ja, men jag tror att det mest avgörande är diskrepansen mellan diktens tanke och form.  De korta, enkla raderna frammanar känslan av fragmentariserade tankar, ett flämtande som närmar sig djurens icke-språk.  Texten är satt i små bokstäver och utan skiljetecken, vilket för all del är något slags defaultläge för många poeter – men är det inte lite av ett tjyvknep?  Gömmer sig inte vårt vanliga språk bakom gemenerna?  Vad händer om man sätter tillbaka människologikens prickar och streck?

Jag har lämnat haren
till döden.
Skogen talar ett språk
som jag för längesedan
glömt bort –
jag kan inte göra mig förstådd,
trots att ljuden hälls ur min strupe.
Jag vill att haren
ska kunna tyda mina drömmar
och berätta sanningen
om livet före detta:
hur jag levde,
vem jag var,
vad jag höll på
att förvandlas till.

Ser det inte ärligare ut?  Nu ser man att hon faktiskt är människa och inget annat.  Själva orden ber om att skrivas så.  Och om diktjaget höll kvar i skiljetecknen, istället för att kasta dem av sig så fort hon tänker "djur", då hade hon sett klarare i den där skogen.  I gemener liksom kisar texten.  Med skiljetecken hade kontrasten mellan det mänskliga och det djuriska blivit tydligare, och "de gråzoner som ryms däremellan" kunde ha fått konturer.  Om nu avsikten är att få syn på något.

Mina tankar spretar hit och dit, skiljetecken till trots.  Är boken bra eller dålig då?  Dålig kan den ju inte vara när jag skriver så här mycket om den helt frivilligt.

Thérèse Raquin (Émile Zola, 1867)

Det är ju fel att bedöma en bok utifrån författarintentionen. Men när den inleds med ett förord – andra upplagans – där författaren först ondgör sig över att ha blivit missförstådd och sedan tydligt anger både avsikt och föreskriven tolkning? Vad ska man göra?

Romanen är en enkel historia om Thérèse och hennes älskare Laurent, som gemensamt mördar hennes man Camille för att själva kunna gifta sig. Mordet maskeras som olycka och båda lyckas slå mynt av sin låtsade sorg. Men de hade inte räknat med att dådet skulle hemsöka dem, till den grad att deras kärlek vänds i hat och hopplöshet. Slutet blir det oundvikliga för ödesdrabbade kärlekspar.

Ja, men hela handlingen är oundviklig, menar Zola själv. Han har helt enkelt ställt upp en ekvation: ett nervöst och ett sangivinskt temperament, några passioner – detta händer. Jo tack, nog är det uppenbart en studie, för några skuggor och nyanser bortom huvudspåret ges icke. Detta är strikt vetenskap och det ska synas i stilen. Tyvärr. Anspråken skär sig speciellt löjligt mot flera uppenbart symboliska, rentav fantastiska, element: Laurents bitmärksärr efter Camilles dödskamp, hur han försöker måla men upptäcker att alla ansikten han gör föreställer mordoffret...

Trots allt är de flesta av mördarnas reaktioner psykologiskt trovärdiga och inte alls banala. Man kunde tro att författaren använde sin intuition! Men Zola insisterar på att reducera berättelsen till labbrapport. Han verkar missförstå sin egen skapelse för att demonstrera en rätt korkad poäng. Tack och lov lyckas han inte fullständigt, vilket gör boken ganska läsbar ändå.

(Återpublicerat från Instagram.)

Allt förgäves (Walter Kempowski, 2006)

I fjol på svenska. Ostpreussen, tyska rikets östligaste utpost, vintern 1945. På godset Georgenhof lever mor, son, en tant och några utländska arbetare; far är sänd till Italien. Vid fronten? Nej, nog i säkerhet. Och ryssen må pressa sig närmare, men sitter man inte också säkert här på Georgenhof? Pojken leker med sin modelljärnväg, frun räknar teskedarna. Vad hade man för annat val än att tänka sig trygg, ännu så länge? Man vet ju inget annat än detta och detta är alltjämt som förr.

Kriget är inget annat än isolering? Man kan ju också lyssna på radio – titt som tätt citeras någon romantisk schlager i kursiv, man kan drömma om familjens förflutna... Fly? Ja kanske, då när det var möjligt, men vart då? Så här berättas det: med frågetecken över hela sidorna. Som att allting fast och visst har luckrats upp, men ligger kvar på stället och väntar. Krig är väntan, brukar det heta om skyttegravarna, men det verkar gälla även de civila von Globig.

Flyktingar strömmar förbi, och några bjuder man in – en ekonom och frimärkssamlare, en enarmad pianist... drömlika kontakter med yttervärlden. Så låter frun i hemlighet inhysa en jude över natten. Det utlöser visst tumult, men sedan kommer ändå ryssen och man tvingas faktiskt fly – sista kapitlen kan vara bokens bästa: frågetecknen smälter bort, man dras med i kaotiska karavaner, skiljs åt, huvudpersoner förolyckas eller blir skjutna i en bisats. Mer än så var inte deras liv. Fortfarande är inget panik, ödet bara öppnare och nyckfullare. I historiens vind nollställs människorna.

Nu råkade jag få det att låta som filosofin i Krig och fred, men det här är långtifrån sådan epik utan liknar till tonen mer den Jenny Erpenbeck som blurbas på omslaget. Alltså grått och fragmentariskt. Personerna är spöklikt suddiga, deras tankar finner inget fäste. Det är ju liksom poängen, förstås. Men kan det också vara en smaksak, och har jag rätt att önska mig något mera hänryckning... Men ju mer jag tänker på boken i efterhand, desto bättre verkar den. Värd en omläsning? Eller bara omtanke?

(Återpublicerat från Instagram.)

Vinteranteckningar om sommarintryck (Fjodor Dostojevskij, 1863)

Dostojevskij har gjort en resa, sin första, till Västeuropa och säger ärligt vad han tycker. Ärligt? Han säger emot sig, ironiserar, överdriver och spårar ur, uppeldad som han är intill urskillningslöshet. Han är indignerad!

Han försöker i flera kapitel att börja återge sina intryck av Paris, och när han väl lyckas hålla sig till ämnet blir det oförglömlig satir. De franska borgarna har fått sin rätt att prata vältaligt strunt i församlingen inför en ointresserad autokrat, berömmer sig för sitt politiska förnuft och "om kvällen promenerar de med les épouses vid Palais-Royal och lyssnar till vattnets välgörande porlande och plaskande i de små fontänerna osv., osv., osv". Allt är yta, form och behaglighet. Borgaren stjäl av plikttrohet och dygd, den fattige tjuven bestraffas. Frågan är vad som är värst: fransmännens hyckleri eller engelsmännen, som överhuvudtaget inte försöker gömma undan misären utan föraktfullt lever sida vid sida med den. En scen från Londons nattliv är riktigt mörk. Men det är ett elände som suger människorna till sig: "här måste man uppbåda stora mängder av evigt andligt motstånd och förnekelse för att ... inte acceptera det rådande som sitt ideal". I stort en ännu giltig samhällsbeskrivning, tyvärr.

Men författaren är lika kritisk mot sina landsmän, ja det är rentav hans första anklagelsepunkt, den ryska överklass som anammar europeiska seder de inte förstår och kallar det för civilisation, som klandrar sina undersåtar för barbari och föraktar sitt ursprung. Ilska och klagan... det närmaste han kommer något konstruktivt är idén om att fransmännens "broderskap" inte kan planeras rationellt, utan bara uppstå genom allas frivilliga underkastelse. Sådan kollektivism är främmande för europén, men naturlig (underförstått) för ryssen...

Att fäkta så vilt och ändå gång på gång träffa mitt i prick och samtidigt vara hysteriskt rolig, vad ska man säga... det är stort!

(Återpublicerat från Instagram.)

Stolthet och fördom (Jane Austen, 1813)

Kärleken är verkligen inte blind i familjen Bennet. Inte konstigt när hela deras ekonomi och värdighet är avhängig att döttrarna lyckas gifta sig väl, helst både rikt och ståndsmässigt. Vem som är ett gott parti kan mätas ganska exakt. Pengar är en faktor, men den måste också multipliceras med andra relevanta fakta om personen. Darcys högmod och bryska sätt reducerar först produkten till noll. Men när Elizabeth inhämtat upplysningar om orsakerna till hans agerande och utlåtanden om hans karaktär, då finns anledning att göra om kalkylen. Efter dividerande med sig själv når hon slutsatsen att de två har goda förutsättningar att skänka varandra lycka i ett eventuellt äktenskap. Giftermålet är en investering i framtida lycka, men redan innan bröllopet kan ett förskott tas ut i form av förälskelse.

Jag vet inte om det kan kallas cyniskt, för processen verkar skapa verkliga känslor. Men allt som är irrationellt, åtminstone för Elizabeth, måste inrättas och förstås i begripliga termer. När hon berömmer Darcy är det objektivt älskvärda drag hon räknar upp, aldrig det där oförklarliga som får det att klicka mellan just dessa två och inga andra. Är det en brist i hennes resonemang eller i hennes känsla? I systrarna Janes och Lydias kärlekshistorier finns mer av spontanitet, även om också de lever under beräkningstvång. Mamman är en underbar karikatyr av någon som uppslukas helt av jakten på anseende, medan pappan sitter bredvid och hånler åt eländet. Jane Austen kan ju ironisera som få andra i både stil och personporträtt. Mycket bra bok alltså! Men minns jag rätt höll Emma bättre hela vägen.

En lite svårbegriplig sak är Darcys brev (kap. 36). Han förklarar att han avstyrt Bingleys flirt med Jane för att han inte trodde att hon var intresserad och på grund av hennes familjs "totala avsaknad av sinne för det passande". Även om det stämmer, vad ger det honom för rätt att lägga sig i? Men Elizabeth blir tacksam och skäms. En modern människa skulle väl ha blivit förnärmad.

(Återpublicerat från Instagram.)

Överallt främling: åtta brev om resor (Francesco Petrarca, utg. 2017)

I julas läste jag Petrarcas kanske mest kända brev, det om bestigningen av Mont Ventoux. Det är med här, liksom sju andra brev ur Familiares och Seniles, i översättning av Lars-Håkan Svensson.

"Om resor" får inte tas för bokstavligt. Ett av breven är förvisso personliga intryck av Köln, ett annat skrivet från Frankrike men återberättar i huvudsak en skröna om Karl den store. I ett brev spekulerar han om den mytiska ön Thule. Han beskriver sin trakts geografi för vännen Boccaccio (som underlåtit att svänga förbi när han ändå var i regionen), och han minns ett strövtåg i Rom, som flyter ihop med händelser ur Livius historia. Petrarca rör sig  rummet, mellan besökta och obesökta platser, men lika mycket i tiden: han sveper över sitt eget liv, och han drar med lätthet in antiken i sin samtid.

Svenskan blir nödvändigt lite pratigare än latinet. Översättarens efterord förklarar problemen och lyckas samtidigt visa Petrarcas stilistiska bredd. Mont Ventoux-brevet är högstämt religiöst, oftare är han vardaglig, rentav kåserande, han kan vara retorisk och filosofisk. Brevsamlingen redigerades noga för publicering och låter något spontant så är det resultatet av medveten bearbetning. Och lyckad sådan! Bäst syns det i sista brevet, adresserat "till eftervärlden", där Petrarca rekapitulerar sitt liv i en härlig balans mellan spelad och äkta ödmjukhet, ironiserar över sin berömmelse men ändå uppehåller sig misstänkt länge vid den. Så ville han tydligen bli hågkommen. Han är ärlig när det passar men tillrättalägger lika gärna. I båda fallen verkar det vara av respekt för läsarna mer än i jakt på någon personlig eller högre sanning, än mindre av egenkärlek.

Men det är vanskligt att tolka för mycket utifrån ett litet urval. Representativ eller inte är den här lilla volymen en trevlig introduktion till en spännande författare och människa.

(Återpublicerat från Instagram.)

Det tredje tornet (Antal Szerb, 1936)

Resa i månljus är en nostalgisk, vagt surrealistisk och väldigt läsvärd roman av samma ungrare. Det här är en kortkort bok med reseimpressioner från Italien strax innan kriget. Venedig, Verona, torg, hotell, förlamande värme. Szerb reser ensam och man får intrycket att det redan är för sent för något annat än ensamhet. Fascismens Italien visar på det till buds stående alternativet:

"Lucifer har blivit definitivt förpassad från den italienska himlen. I tidningarna förekommer inte en enda maliciös anmärkning. Det kan inte vara journalister som skriver dessa artiklar, det måste vara änglar. Alla är nöjda. Och om man råkar i samspråk med folk på tåget får man höra samma stereotypa formuleringar som finns att läsa i tidningarna."

Szerb tillhör den bildade borgarklassen, den som kan göra politisk-historiska associationer utifrån kreneleringen på en kyrkfasad bara för att avbryta sig med förströdd avsmak. Den klassen finns tyvärr inte längre. Szerb föraktar sin egen borgerlighet, men från en nutida horisont finns åtskilligt att avundas honom. Han är en sann världsmedborgare.

I bokens slut sitter han på en kulle i San Marino och känner sig lycklig "i ordets antika mening som innebär att ett barn inte kan vara lyckligt: för att uppleva lycka måste man kunna omfatta hela sitt liv och känna sig fullständig". Det tror jag på! Och sådan lycka skapas endast av bildning i djupaste mening. Tyvärr är den nog ännu mer utrotningshotad idag än 1936.

(Återpublicerat från Instagram.)

Nibelungensången (övers. John Evert Härd, utg. 1993)

Förvånansvärt läsvärd! Långtifrån någon träig hjältesaga, utan ett epos om alla de stora känslorna.

Mest känd är väl Wagners operasvit – som dock bygger mer på den fornnordiska Völsungasagan, med delvis samma handling. Men den lär vara mer övernaturlig; Nibelungensången har rätt få magiska inslag. I botten finns en historisk kärna från germansk folkvandringstid, mytologiserad genom muntlig tradering. Den här dikten i 39 sånger tros vara ett verk av en enskild skald omkring år 1200.

Prinsessan Krimhild av Burgund gifter sig med hjälten Sigfrid. Hennes bror Gunther får hjälp av Sigfrid att vinna den isländska prinsessan Brynhilds hand. På grund av svartsjuka och några missförstånd mellan Krim- och Brynhild mördas Sigfrid lömskt av Gunthers närmste man Hagen. Krimhild sörjer. Efter några år accepterar hon ett frieri från hunnerkungen Etzel (= Attila) och drar med honom till Ungern. Sorgen efter Sigfrid mognar med tiden till hat och illist. Hon låter Etzel bjuda burgunderna på fest, i avsikt att hämnas. Hagen anar oråd men de reser ändå, varpå allt snart övergår i blodbad. Alla dör.

Man får ha överseende med den första tredjedelen. Innan drottningarna kommer ihop sig i sång 14 är allt idel harmoni. Man bär oh så vackra kläder och dricker "bräddfulla pokaler med ädelt vin". Ofantlig diktarmöda ägnas åt höviska hälsningsritualer, inte minst de överdådiga gåvor man skänker varandra för minsta lilla. Över allt vilar en rosendoft av genuin, ömsesidig tacksamhet. Det är ju fint! Stämningen ligger kvar även när dramatiken tätnar. Att det hemska, annalkande ödet ramas in i artighet och mys gör det dubbelt vemodigt. Dessutom satt i enkla rim som förmodligen låter ännu naivare på det tydligen vardagligt behandlade originalspråket; översättningen är milt arkaiserande och med poetisk ordföljd. Det funkar, men får det nog att låta mer medeltida än det lät på medeltiden.

Mycket kan sägas, det mesta har nog också sagts. Om människornas agens (inga gudamarionetter här!), inte minst kvinnornas. Om vems sida berättaren står på? Om verklighetsbakgrunden. Dags att läsa på.

(Återpublicerat från Instagram.)