Min andra Max Frisch, efter Homo faber som jag läste tidigare i år. Den här gången faktiskt i översättning av Ulrika Wallenström som var anledningen till att jag upptäckte Frisch.
Boken handlar om herr Geiser, en åldrad ingenjör som bosatt sig i en avskild dal i den italiensktalande kantonen Ticino. Regnet öser oupphörligen ner i vad som liknar en naturens kollaps medan herr Geiser, förberedd med konserver och nödvändig utrustning, sitter i sitt hus och observerar jordskred och klassificerar väderfenomen. Ur referensverk klipper han ut fakta han vill minnas och sätter upp lappar på väggen, om gyllene snittet, om dinosaurier, om bergarter. Han tänker på sin dotter och sin bror, för dialog med sig själv för att hålla glömskan borta och förstå sin plats i världsalltet.
"Roman" kanske inte är rätt ord för en sådan här associativt sammanhållen berättelse på 130 sidor. Det är svårfångat, men hur som helst väldigt, väldigt bra! Om naturens historiska ofantlighet, om minnet, om kunskap, om åldrande och döden. En bok som jag tror att Peter Englund skulle kalla "märklig".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar