Bröderna Karamazov (Fjodor Dostojevskij, 1880)

Min bild är att Idioten, Brott och straff samt Bröderna Karamazov är Dostojevskijs tre största och mest lästa romaner och nu har jag läst dem.  Bröderna Karamazov är den sista, längsta och, kan jag konstatera, den bästa och mest sammanhållna.  Åtskilliga av livets stora frågor sonderas på de 840 sidorna och jag kan bara notera några intryck.

I centrum står en far, Fjodor Karamazov, och hans tre söner Aljosja, Ivan och Dmitrij.  Aljosja är medfött mild och from, övertygad om att ingen kan vilja honom något ont och med en förmåga att få människor att lugna sig och lyssna.  Han påminner till inte ringa grad om den nästan omänskligt gode furst Mysjkin i Idioten.  Dmitrij är hans motsats, en tanklös och ständigt uppspelt rucklare som råkar sig själv i knipa.  Till temperamentet är han mest lik sin far, som är hetlevrad och lika impulsiv men än mer uttryckligt förkastar moralen.  Dmitrij och Aljosja är gudfruktiga.  Hos Dmitrij tar det sig uttryck i ånger och självförebråelser när han trots bättre vetande svikit och förskingrat, och i medvetande om sin ofrånkomliga synd och skuld: han föregriper Guds dom genom att döma sig själv.  Den saktmodige Aljosja förmår ta på sig alla människors skuld utan att påverkas och för att komma nära kärleken genom Gud går han i kloster.  Mellanbrodern Ivan vägrar gå med på religionens fordringar.  Priset för rättvisa i världen får aldrig vara människornas lidande.  Underkastelsen i tron är ett sätt för de svaga att slippa undan den olidliga friheten (se hur den förtär Dmitrij!).

Boken sönderfaller i två delar.  Den första hälften saknar i stort sett intrig och liknar därvid både Idioten och Brott och straff: olika personer befinner sig i olika rum och diskuterar olika moraliska, teologiska och filosofiska frågor.  Men några konflikter ritas upp.  Dmitrij har försökt överge sin halvt om halvt trolovade Katerina Ivanovna eftersom han förälskat sig i den enklare och rivigare Grusjenka, som dock också fadern har avsikter med, medan Ivan intresserar sig för Katerina.  Dmitrij anser sig ha gått miste om ett arv, fadern har en oäkta son till tjänare.  Bokens andra del är så nära man kan komma en deckare.  Fjodor Karamazov hittas ihjälslagen och allt tyder på att Dmitrij har förövat brottet, men har han det?  Det blir polisutredning och rättegång.  I Brott och straff associerade jag till Dürrenmatts beskrivningar av psykologins bedrägliga irrationalitet.  Här är parallellen ännu tydligare befogad.  Åklagaren gör en trovärdig teckning av den anklagades tankegångar och följdriktiga handlingssätt, men läsaren vet att det logiken till trots inte gick till som han beskriver under mordnatten.  Man kommer inte närmare sanningen genom att upplösa personlighetens inkonsekvenser.  Verkligheten följer inga lagar.  Försvarsadvokaten uttrycker inte sina invändningar just så, utan kontrar med en alternativ och lika sannolik psykologisk redogörelse, bara ur det motsatta perspektivet.

Dostojevskij sägs ha varit nyskapande med sin polyfona romanteknik, som låter olika röster ge uttryck för skilda åskådningar utan att någon av dem ges företräde.  I brist på litteraturhistorisk grundutbildning kan jag inte sätta det påståendet i ett relevant sammanhang, men visst skiljer han sig väl från säg Balzac, som förvisso låter olika personer komma till tals (vilken romanförfattare gör inte det?) men limmar allt samman med sin egen uppspelta stämma och kommentar.  Berättaren i Bröderna Karamazov är ironisk, nitisk, slarvig, pratig, noga med uppgifternas proveniens, oförklarligt allvetande, allt om vartannat.  Alla personer blir huvudperson när berättaren tar sig in i dem.

Vad gäller de olika livsåskådningarna slås jag av hur mycket det handlar om läggning, minst lika mycket som övertygelse.  Aljosja och hans stränga läromästare, munken Zosima, underkastar sig utan vidare religionens krav och kallar det tro.  Ivan kallar det självutplåning och ofrihet.  Är inte det i grunden en fråga om vad som faller sig naturligt för en?  Alla upphöjer sin idé till lag, fastän människorna är så olika skapta.  Kan man tvinga sig att tro och kan man lyda en befallning att älska?  Fromheten verkar lika mycket ansvarsflykt som Ivans amoraliska ateism.

Fick man läsa högst en Dostojevskij skulle jag (efterklokt) ha valt den här, där samma teman avhandlas som i både Idioten och Brott och straff, och det med bättre fasthet och framåtrörelse än i någon av dem, trots det större omfånget.  Jag höll inte hela tiden med om att Dostojevskij var så speciellt rolig när jag läste dem, men i Bröderna Karamazov är han det verkligen i alla hysteriska monologer och ironiska skildringar av hopplöst oförbätterliga stackare och skurkar.  Som alltid hade det inte skadat att vara mer inläst på kristna trosfrågor.

Hohaj (Elisabeth Rynell, 1997)

Elisabeth Rynell kände jag inte till men en mig närstående person läste och gillade den här boken nyligen.  Omslaget visar en snötäckt mosse.  Det utspelar sig någonstans i innersta Lappland, någon gång i ett obestämt förr, kanske tidigt nittonhundratal.  En okänd vagabond – han kallar sig Aron – kommer vandrande till bygden, efter många år till sjöss för att sona ett brott han begått i sitt fjärran hemland.  Det är sträng vinter men han får husrum hos en generös familj.  På en avsides gård bor Knövel, döpt Erik men efter en allvarlig olycka vorden permanent elak och med namn därefter.  Hans dotter Inna är på väg att slå sig lös.  Dessa två historier kommer att mötas.

Och de möts just där man tror, vilket är rätt så spännande.  Mellan Aron och Inna utvecklas en erotisk dynamik inte helt olik, säg, Sigge Stark – på fäbodvall och myrar, den mystiske främlingen och den oskuldsfulla flickan: det måste vara en medveten lek?  Där finns också något mytologiskt.  Aron, den botfärdige syndaren, som lockar jungfrun från ondskan till kärleken.  Knövel är den mest intressanta figuren, inte mer komplex än de andra men skarpt ritad.  Han är så rädd för allt livet har av ondska att han själv ser till att föregripa den.  Också hos bifigurerna cirkulerar rädslan och oron som håller människorna på avstånd från varandra.  Både språkligt och tematiskt associerar jag till Dykungens dotter, en flera gånger vassare bok, men även här målas fram en mardrömslik stämning (om kanske mild i jämförelse), en känsla av att livets vitala energier också är människans fiende.

Det finns därutöver ett tredje spår, ett jag i nutid vars man har dött och som söker sig till samma ödetrakter där Inna och Aron en gång levt.  Den berättelsen flätas aldrig in så långt i helheten och förlorar kraft mot slutet.  Än värre är att själva huvudsaken tappar sin magi när intrigen ska knytas ihop: det blir just intrig, ganska hastigt utlagd och plötsligt klart utsagd, där texten i tvåhundra sidor gjort rätt i att näras av sin subtila stämning.  Det drar proppen ur en roman som till fem sjättedelar är ett eget och vågat bygge.

[Berlin Alexanderplatz (Alfred Döblin, 1929)]

Nej, jag klarar inte det här.  Jag har läst 87 sidor inre monolog, replikväxlingar där man inte vet vem som säger vad, citat ur myndighetskommunikéer och tidningsingresser, sånger och rimmade verser som imiterar sånger, formler och reproducerade skyltar, allt med varannan mening stavad på vad som i originalet lär vara Berlindialekt men i Ulrika Wallenströms översättning e sån här svenska me ordena stavade som man uttalar dom.  Jättejobbigt att dechiffrera när "de" kan vara lika med "dom" eller "det" i samma mening.  Men säkert en utmärkt översättning.  Jag förstår att man inte ska "förstå" så som en konventionell roman utan låta sig dras med i myllret.  Jag förstår att det är ett litteraturhistoriskt monument.  Men jag berörs inte, orden går bara in men upphör att betyda något.  Jag kanske någon gång i en förändrad framtid blir i stånd att uppskatta detta.  Jag får väl behålla boken som jag hittade på loppis i Fågelfors i somras, för Wallenströms översättning, den enda kompletta, är en raritet.  Man kanske ska läsa högt?

Clair de lune (Guy de Maupassant, 1888)

Jag läste Maupassants roman Une vie i somras (och gillade den) men han är väl mest känd för novellerna.  Det här är en novellsamling jag kom över, en av många och jag vet inte om den utmärker sig särskilt.

Sjutton korta historier à högst en tio sidor.  Vissa utspelar sig i staden (Paris) och andra på landet, de flesta i någon sorts medelklassmiljö.  Jag tillät mig att hoppa över det säkert mycket initierade förordet och har inte så noga läst noterna (i vanlig fransk stil mer kommenterande än förklarande) och på egen hand har jag denna gång inte ansträngt mig att träffa några allvarliga konklusioner.  Det hela påminner mig om Daudets Lettres de mon moulin, fast mindre pittoreskt betonat och med viktigare skruv i intrigerna.  Men lättsamt och hoppsan i slutet, väl så makabert ibland men ändå glatt och ledigt.  Inledningen är ofta att någon på tal om något ombeds berätta sin historia.

Här finns en jaktskröna och en skröna om ett helgon som lurade djävulen.  En skröna om en lösaktig zigenerska.  En av de mörkare berättelserna, i det att slutet faktiskt gör allvar av något lustigt och inte tvärtom, är "Moiron", där en lärare visar sig ha mördat sina elever för att hämnas på Gud, som låtit hans egna barn dö.  "Les bijoux" låter en uppenbart bedragen äkta man göra sig en förmögenhet på att sälja av sin döda hustrus gåvosmycken – tji fick hon är poängen, men sedan slutar det rätt kul med att han gifter om sig med en ny kvinna, som apropå ingenting "var mycket ärlig, men svår till sättet. Hon kom honom att lida mycket." – slut!  "Apparition" är en spökhistoria och den mest stämningsfulla är avslutande "La nuit", där berättaren driver runt i ett nermörkt Paris (man ser stjärnorna klart: normalt eller orealistiskt redan då?) och alltmer mardrömslikt dras mot döden i Seine.

Jag behövde något förströende just nu och detta lät sig osökt läsas så.

Bekänna färg (Olle Hedberg, 1947)

Den här har legat på min nyfikenlista sedan Göran Hägg talade varmt om den i Nya författarskolan, jag tror den nämndes som exempel på en ovanligt lyckad dagboksroman.  En sådan är den med en twist.  Fil. mag. Sven Salkvist får oväntat ärva en avlägsen släkting, en folkskollärare Danielson som han nog aldrig träffat och än mindre brytt sig om.  Salkvist tar sig från Stockholm ut på bondlandet, till släktingens kalla kyffe långt från hotell och telefon och civiliserat folks vanor.  Nu har han att gå igenom kvarlåtenskapen och det tar han sig an med slött förakt mot denne karl som förmodas vara en halvbildad strunt.  Gudfruktig enstöring ansedd av byfolket.

Bland papprena finns ett enormt kartotek som Danielson fört över människorna i sin närhet.  Salkvist börjar läsa på dem och snart övergår romanen i att helt återge dessa dagboks- och minnesanteckningar som det rör sig om.  De ger framför allt en bild av mannen själv.  En bondson som trånar efter grannpigan, en försupen yngling och student.  Som vuxen en privatreligiös man ansatt av sin oförmåga till godhet och upptagen av människornas behov av tröst.  Visst finns drag av den chronschough som Salkvist tog honom för, en enkel karl som ansträngt sig att bli något.  Stilen är stram och korrekt när han inte brister ut i frommaste självrannsakan.  Men man förlåter honom.  Mot vänner, kollegor och bekanta är han lika hård som mot sig själv – förvirrat tycker Salkvist, men Danielson är alla gånger en större människokännare än denne, han är en öppensinnad och filosofisk person.  Av filosofi finns hos Salkvist bara titeln, av öppet sinne föga och i synnerhet vad gäller landsbygdsfolk.  Han är den hycklande borgaren.

Det sägs vara Olle Hedbergs bästa bok det här.  Den är bra, men om omdömet stämmer ger det också en vink om att den fyrtionde bästa kanske inte är riktigt läsvärd.

[Regenroman (Karen Duve, 1999)]

Detta var en rekommendation och jag skaffade den på tyska för att passa på att öva språket.  På svenska heter den naturligtvis Regnroman.

Leon och Martina har köpt ett hus i obygden invid en mosse.  Det regnar nästan oavbrutet, huset är mögligt och trädgården infesterad av sniglar.  Leon har fått i uppdrag av en odräglig boxare med pitbull att skriva dennes biografi.  Martina heter egentligen Roswitha och hänger sig gärna åt våldsam bulimi.  I början av boken hittar de ett lik i vassen.  Två kvinnor är deras enda grannar, en smal och manhaftig och en tjock som Leon har sex med i ett kapitel, trots att hon är verkligen oerhört överviktig.  De handlar hos en karl som i hemlighet tycker om att bära kvinnokläder.  Jag kan fortsätta...  I ett kapitel samlar Leon ihop sniglar från gräsmattan och säger åt Martina att han ska köra iväg och dumpa dem i skogen men stjälper istället ut dem på en parkering, varpå en lastbil kommer slirande och krossar snigelhögen så att Leon blir nerstänkt av slamsor och slem, lastbilschauffören undrar vad sniglarna gjorde där och Leon svarar att det är en sådan snigelvandring som de ägnar sig åt i parningstider.  Knasigt, knasigt.

Jag gav upp efter drygt hälften av trehundra sidor.  Det är lättläst tyska och jag är glad att lära mig många ord men jag kan bara inte uthärda resterande timmar av intetsägande absurditeter och trams.  Det finns något lovande i den drypande träskmiljön men författaren verkar helt ointresserad av att göra något av det.  Jag tror det här är vad tyskarna kallar "skurril" och därmed avser någon form av humor.  Rekommenderas åt vuxna som önskar att de sluppit utvecklas intellektuellt efter årskurs fem.