Jag har läst de tre Vila-Matas som tidigare kommit ut på Tranan och nu äntligen även denna fjärde. Utan logik i Kassel håller jag fortfarande högst, för den talade så friskt och ledigt om konst och konstupplevelser så att jag i någon månad efter läsningen hade känslan av att ha förstått något svårgreppbart. Jag borde läsa om den.
Den här boken handlar om litteratur. Vila-Matas skriver romaner som är lika mycket självbiografi, essä, kåseri och litteraturhistoria i en säregen blandning. Man kommer aldrig ifrån Paris presenterar sig som manus till ett föredrag om ironi, men blir en lätt surrealistisk berättelse om Vila-Matas ungdomsår som aspirerande författare i Paris. Han hyr ett kyffe av Marguerite Duras och filosoferar om sin belägenhet medan han försöker leva det bohemliv som inte minst Ernest Hemingway beskrivit i En fest för livet. Berättelsen tar formen av en självironisk bekännelse av den äldre föredragshållaren, en skildring av hans eget sökande efter en identitet och efter sin egen plats i förhållande till världen, verkligheten, konsten och fantasin.
Det vimlar av namn och referenser och det kunde bli en snårig bok, men Vila-Matas har ett sätt att skriva som gör att man aldrig känner sig förbisprungen. Berättarrösten är förvirrad, neurotisk och opretentiös, jobbar mycket med upprepningar som ger en komisk effekt, men är på samma gång, uppenbarligen, både bildad och intelligent. Han handskas närmast vårdslöst med de ämnen han behandlar och tar upp sina teman i förbifarten från oväntade håll. Hans egen identitet svävar som en abstraktion någonstans i mitten, men blir fastare ju mer han lär sig om konstens och livets inbördes förhållande. Den här boken liksom Utan logik i Kassel är ett slags bildningsroman i realtid. Några spår tappas bort lite mot slutet och kanske hade den vunnit på att vara en aning kortare, men med tanke på översättningstakten är jag glad för varje sida jag får läsa av Vila-Matas prosa på svenska.
Homerisk hemkomst (Sven Delblanc, 1992)
Den här boken som jag läst i nätt pocketformat innehåller ett antal essäistiska kapitel om Iliaden och Odysséen, och nog märks det att författaren läst och begrundat verken mer än en gång. Som varande diktare själv vill Delblanc i Homeros se en äldre, genial kollega. En annan åsikt som förekommer bland vissa forskare är att de verk som tillskrivs Homeros i själva verket är den nedtecknade produkten av århundraden av anonym, muntlig tradition. Delblanc ägnar stor möda åt att försvara den gamle mästaren mot dessa "analytiker", och hittar berättartekniska genidrag där andra har sett anomalier som tyder på redaktörskap. Det är verkligen en intressant debatt som jag gärna lär mig mer om, men jag blir inte helt övertygad av Delblancs argument, som verkar komma ur ett känslomässigt behov att få behålla sin idol intakt. Jag kan också bli lite trött på den hyllande tonen framför allt i avsnitten om Iliaden, som om den västerländska litteraturens allra grundligast studerade och mest berömda verk behövde en ytterligare kvalitetsstämpel.
Med det sagt så ger boken en del nya perspektiv på de två eperna (för att begagna den klassiska pluralformen), åtminstone för mig som läst dem en gång från pärm till pärm men inte mera. Delblanc visar till exempel rätt övertygande hur profetian om Akilles öde hemsöker honom och styr hans agerande genom hela berättelsen, argumenterar för att Penelope känner igen sin make redan vid första återseendet – överhuvudtaget finns här gott om intressanta psykologiska iakttagelser. Återstår att pröva dem i en omläsning av verken i Ingvar Björkesons översättning, det blir jag sugen på nu, jag har bara läst dem i Lagerlöfs.
Med det sagt så ger boken en del nya perspektiv på de två eperna (för att begagna den klassiska pluralformen), åtminstone för mig som läst dem en gång från pärm till pärm men inte mera. Delblanc visar till exempel rätt övertygande hur profetian om Akilles öde hemsöker honom och styr hans agerande genom hela berättelsen, argumenterar för att Penelope känner igen sin make redan vid första återseendet – överhuvudtaget finns här gott om intressanta psykologiska iakttagelser. Återstår att pröva dem i en omläsning av verken i Ingvar Björkesons översättning, det blir jag sugen på nu, jag har bara läst dem i Lagerlöfs.
Socialdemokratiska noveller (Björn Runeborg, 2018)
Den här boken nominerades till Augustpriset förra året, vilket i kombination med den spännande titeln väckte mitt intresse. Nu hittade jag den på ett antikvariat.
Boken är indelad i tre avdelningar. Den mittersta avdelningen innehåller fem korta noveller med någon historisk socialdemokrat i huvudrollen. Två av dem lyckas på ett organiskt och otvunget vis levandegöra både personerna och deras socialdemokrati – nämligen den om Per Albin Hanssons sista spårvagnsfärd, där han i dödsdimman möter och läxar upp revolutionärer och vårdslösa agitatorer i vagnen, och den om det unga paret Tage och Aina Erlander. De övriga novellerna framstår som ansträngda försök att åstadkomma något liknande.
Den inledande avdelningen är snarare tre sammanhängande kapitel än egentliga noveller, och handlar om tonåringarna Kata Dalström och Hjalmar Branting. Fast gör de det? Bortsett från namnen finns väldigt lite som fäster berättelsen i något historiskt relevant sammanhang. Avdelningsrubriken "Innan" antyder att man ska läsa det som en bakgrund till socialdemokratins senare utveckling, och den läsningen är väl möjlig om jag nu blir tillsagd så. Den avslutande avdelningen är återigen två sammanhängande kapitel, som mynnar ut i att en kvinnas personliga öde blir en parallell till den sentida svenska socialdemokratins.
De egentliga novellerna i mitten fungerar, men kapitlen i början och slutet är ostadiga och spretiga, ibland oförklarligt sammanfattande, kanske i ett försök att vara absurdistisk men som mest känns slarvigt. Hela boken ger ett ofärdigt intryck. Berättelserna är korta, men inte för att de är effektfullt förtätade, utan för att de tar fort slut. Den som kan sin socialdemokratiska idéhistoria bättre än jag hittar antagligen mer i detta, själv kör jag fast i stilistiken och ser mest en oengagerande konstruktion.
Fyra noveller (Thomas Mann, utg. 2019)
Äntligen blev det dags att läsa den här nyutgåvan av fyra noveller av Thomas Mann ("Tonio Kröger", "Tristan", "Döden i Venedig" och "Mario och trollkarlen"). Av någon anledning inte i översättning av Ulrika Wallenström utan Linda Östergaard, och med jättefint och elegant omslag av Nina Ulmaja.
Av Thomas Mann har jag tidigare läst de tre tegelstenarna Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus, och de först- och sistnämnda hör till mina absolut största läsupplevelser. De här kortare berättelserna har förstås inte samma storslagna dimension, men de teman och drag som återkommer i alla hans verk – konflikten mellan utlevande konstnärskap och disciplinerad borgerlighet, en diabolisk, ödesmättad underton, virtuos ironi – finns här koncentrerade, så läsningen ger en klarare bild av författarskapet som helhet. Detsamma ger också det mycket bra efterordet av Björn af Kleen.
Jag önskar jag inte läst ut den än! Personporträtten i "Tristan" är Mann när han är som roligast. Den obehagliga "Mario och trollkarlen", som utspelar sig i det fascistiska Italien, får mig på grund av högst personlig förläsenhet att tänka på Göran Schildts skildringar av möten med medelhavsfolken (men de slutar förstås inte lika illa). Nu hoppas jag bara på ännu fler nyöversättningar av Thomas Mann, kanske kan jag inte hålla mig utan får ge mig på de gamla.
Av Thomas Mann har jag tidigare läst de tre tegelstenarna Buddenbrooks, Bergtagen och Doktor Faustus, och de först- och sistnämnda hör till mina absolut största läsupplevelser. De här kortare berättelserna har förstås inte samma storslagna dimension, men de teman och drag som återkommer i alla hans verk – konflikten mellan utlevande konstnärskap och disciplinerad borgerlighet, en diabolisk, ödesmättad underton, virtuos ironi – finns här koncentrerade, så läsningen ger en klarare bild av författarskapet som helhet. Detsamma ger också det mycket bra efterordet av Björn af Kleen.
Jag önskar jag inte läst ut den än! Personporträtten i "Tristan" är Mann när han är som roligast. Den obehagliga "Mario och trollkarlen", som utspelar sig i det fascistiska Italien, får mig på grund av högst personlig förläsenhet att tänka på Göran Schildts skildringar av möten med medelhavsfolken (men de slutar förstås inte lika illa). Nu hoppas jag bara på ännu fler nyöversättningar av Thomas Mann, kanske kan jag inte hålla mig utan får ge mig på de gamla.
Människan uppträder under holocen (Max Frisch, 1979)
Min andra Max Frisch, efter Homo faber som jag läste tidigare i år. Den här gången faktiskt i översättning av Ulrika Wallenström som var anledningen till att jag upptäckte Frisch.
Boken handlar om herr Geiser, en åldrad ingenjör som bosatt sig i en avskild dal i den italiensktalande kantonen Ticino. Regnet öser oupphörligen ner i vad som liknar en naturens kollaps medan herr Geiser, förberedd med konserver och nödvändig utrustning, sitter i sitt hus och observerar jordskred och klassificerar väderfenomen. Ur referensverk klipper han ut fakta han vill minnas och sätter upp lappar på väggen, om gyllene snittet, om dinosaurier, om bergarter. Han tänker på sin dotter och sin bror, för dialog med sig själv för att hålla glömskan borta och förstå sin plats i världsalltet.
"Roman" kanske inte är rätt ord för en sådan här associativt sammanhållen berättelse på 130 sidor. Det är svårfångat, men hur som helst väldigt, väldigt bra! Om naturens historiska ofantlighet, om minnet, om kunskap, om åldrande och döden. En bok som jag tror att Peter Englund skulle kalla "märklig".
Boken handlar om herr Geiser, en åldrad ingenjör som bosatt sig i en avskild dal i den italiensktalande kantonen Ticino. Regnet öser oupphörligen ner i vad som liknar en naturens kollaps medan herr Geiser, förberedd med konserver och nödvändig utrustning, sitter i sitt hus och observerar jordskred och klassificerar väderfenomen. Ur referensverk klipper han ut fakta han vill minnas och sätter upp lappar på väggen, om gyllene snittet, om dinosaurier, om bergarter. Han tänker på sin dotter och sin bror, för dialog med sig själv för att hålla glömskan borta och förstå sin plats i världsalltet.
"Roman" kanske inte är rätt ord för en sådan här associativt sammanhållen berättelse på 130 sidor. Det är svårfångat, men hur som helst väldigt, väldigt bra! Om naturens historiska ofantlighet, om minnet, om kunskap, om åldrande och döden. En bok som jag tror att Peter Englund skulle kalla "märklig".
Vinternoveller (Ingvild H. Rishøi, 2014)
Relativt nyutkommen på svenska, en fin liten rosa bok med tre noveller. Jag har sett bild på den lite här och var men började läsa utan förkunskap, som så sällan händer. Alla tre novellerna har arbetarklasshuvudpersoner som kämpar med att hanka sig fram: en ung mamma vars dotter får henne att skänka sina sista kronor till en tiggare ("Vi kan inte hjälpa alla"), en man som just utsläppt ur fängelset försöker att hålla balansen ("Rätt Thomas"), en tonåring som flyr undan samhället med sina två småsyskon som hon måste ta hand om ("Syskon"). Berättandet glider mellan nutid och huvudpersonens minnen och blir en bred och medkännande bild av deras situation. Det är fint hur det aldrig blir misär, där finns en hoppfull strävan. Med möjligt undantag för den sista novellen, som är mörkare men nästan lika bra för det.
Svindlande höjder (Emily Brontë, 1847)
Det här är den första Brontë-boken jag läst, och det var väl på tiden.
Hittebarnet Heathcliff tas om hand av herren på godset Wuthering Heights, och en helt livsavgörande kärlek uppstår mellan honom och den jämnåriga Catherine. Hon gifter sig dock med en annan och dör i barnsäng. Heathcliff tar sedermera över godset och blir en enbart ond och hämndlysten person, och det går åt skogen för allihop. Hat, våld och lidande råder över allt och kärleken är ouppnåelig och mest ett bekymmer.
Det är mörkt och kallt och vindpinat, sjukdom, död och övermänskligt stora känslor som det anstår en klassisk romantisk roman. Det är inte en genre jag är hemma i, ska jag säga. Det som främst slår mig är att boken är hundra procent handling. Det är väl det som karaktäriserar en bladvändare, men det gör mig lite rastlös. Rollfigurerna är stiliserade typer snarare än människor, spelpjäser utan verklig personlighet. Ramberättelsen – hushållerskan berättar historien för en utomstående – förstärker det intrycket genom att kapsla in händelseförloppet som ett studieobjekt. Figurerna är förmögna att hysa bara en oblandad känsla åt gången, vilket skapar tvära kast men också en effektfull intrig. I slutändan är jag känslomässigt oberörd men bitvis road av en spännande berättelse.
Hittebarnet Heathcliff tas om hand av herren på godset Wuthering Heights, och en helt livsavgörande kärlek uppstår mellan honom och den jämnåriga Catherine. Hon gifter sig dock med en annan och dör i barnsäng. Heathcliff tar sedermera över godset och blir en enbart ond och hämndlysten person, och det går åt skogen för allihop. Hat, våld och lidande råder över allt och kärleken är ouppnåelig och mest ett bekymmer.
Det är mörkt och kallt och vindpinat, sjukdom, död och övermänskligt stora känslor som det anstår en klassisk romantisk roman. Det är inte en genre jag är hemma i, ska jag säga. Det som främst slår mig är att boken är hundra procent handling. Det är väl det som karaktäriserar en bladvändare, men det gör mig lite rastlös. Rollfigurerna är stiliserade typer snarare än människor, spelpjäser utan verklig personlighet. Ramberättelsen – hushållerskan berättar historien för en utomstående – förstärker det intrycket genom att kapsla in händelseförloppet som ett studieobjekt. Figurerna är förmögna att hysa bara en oblandad känsla åt gången, vilket skapar tvära kast men också en effektfull intrig. I slutändan är jag känslomässigt oberörd men bitvis road av en spännande berättelse.
Om bildning (Carl-Göran Ekerwald, 2017)
En bekant berättade för mig om den här boken för ett par år sedan, och jag minns inte vad hon sa mer än att den var läsvärd. Så hittade jag den begagnad och har nu läst den.
Carl-Göran Ekerwald menar att "bildning" är ett resultat av jagets dialog med själen. En utvecklad tillit till intuitionen, en inre ledstjärna och livserfarenhet blir förutsättningar för det Ekerwald kallar "bildning" (ofta just med citattecken på det här viset). För att leda sin tanke i bevis studerar han i tio kapitel lika många bildade personers dagböcker, utifrån premissen att dessa ger en så ren bild som är möjligt att få av människans inre liv.
I enlighet med bokens fokus på intuitivt skådande tar jag till mig dess innehåll med själen snarare än förnuftet. Något annat är förresten knappast möjligt, för den röda tråden är här ett luddigt garn med knappt urskiljbar fast kärna. Ett återkommande tema är de citerade skribenternas religiösa sensibilitet, vilket Ekerwald gör ett litet nummer av i slutkapitlet – vad nu det egentligen säger eftersom han gjort urvalet efter eget gottfinnande. Men så är det här ingen vetenskaplig studie. Dagböckerna är inte källmaterial så mycket som ett diskussionsunderlag för att belysa poänger han redan bar med sig. Jag hade ändå önskat lite mer problematiserande av dagböckers tillförlitlighet, och det blir också konstigt när han jämför Goethes dagbok med Sara Lidmans utan att alls reflektera över dagboksformens utveckling under de 150 år som skiljer dem åt. Det hade kunnat bli intressant!
Det mest svårsmälta är till sist utvidgningen eller förskjutningen av begreppet bildning, som tas för given och naturlig, utan att riktigt förklaras och motiveras. Kanske ska man ha författarens böjelse för religiös mystik för att kunna greppa det här? Kanske hakar jag upp mig på ett ord, men när man tänjer på ett begrepp anser jag första prioritet vara att reda ut varför man gör det.
Boken är ändå läsvärd framför allt som en samling korta biografier. Särskilt kapitlet om Sigrid Kahle, som Ekerwald "sammanlevde" med hennes sista år i livet. Där blir han finstämt känslosam. Även kapitlet om Evelyn Waugh stack ut som ett speciellt levande porträtt.
Carl-Göran Ekerwald menar att "bildning" är ett resultat av jagets dialog med själen. En utvecklad tillit till intuitionen, en inre ledstjärna och livserfarenhet blir förutsättningar för det Ekerwald kallar "bildning" (ofta just med citattecken på det här viset). För att leda sin tanke i bevis studerar han i tio kapitel lika många bildade personers dagböcker, utifrån premissen att dessa ger en så ren bild som är möjligt att få av människans inre liv.
I enlighet med bokens fokus på intuitivt skådande tar jag till mig dess innehåll med själen snarare än förnuftet. Något annat är förresten knappast möjligt, för den röda tråden är här ett luddigt garn med knappt urskiljbar fast kärna. Ett återkommande tema är de citerade skribenternas religiösa sensibilitet, vilket Ekerwald gör ett litet nummer av i slutkapitlet – vad nu det egentligen säger eftersom han gjort urvalet efter eget gottfinnande. Men så är det här ingen vetenskaplig studie. Dagböckerna är inte källmaterial så mycket som ett diskussionsunderlag för att belysa poänger han redan bar med sig. Jag hade ändå önskat lite mer problematiserande av dagböckers tillförlitlighet, och det blir också konstigt när han jämför Goethes dagbok med Sara Lidmans utan att alls reflektera över dagboksformens utveckling under de 150 år som skiljer dem åt. Det hade kunnat bli intressant!
Det mest svårsmälta är till sist utvidgningen eller förskjutningen av begreppet bildning, som tas för given och naturlig, utan att riktigt förklaras och motiveras. Kanske ska man ha författarens böjelse för religiös mystik för att kunna greppa det här? Kanske hakar jag upp mig på ett ord, men när man tänjer på ett begrepp anser jag första prioritet vara att reda ut varför man gör det.
Boken är ändå läsvärd framför allt som en samling korta biografier. Särskilt kapitlet om Sigrid Kahle, som Ekerwald "sammanlevde" med hennes sista år i livet. Där blir han finstämt känslosam. Även kapitlet om Evelyn Waugh stack ut som ett speciellt levande porträtt.
En Marialegend (Niklas Rådström, 2016)
Jag har lockats av det fina omslaget när jag sett boken på olika ställen och till sist köpte jag den.
Tre parallellhistorier berättas omväxlande: en namnlös kvinna i ett krigshärjat land blir räddad och ledsagad av en namnlös man; renässanskonstnären Lucas Cranach söker hopp för sig och sin konst i det av katolikerna belägrade Wittenberg; en museiintendent i New York tar över sin avlidna företrädares arbetsplats och sugs in i den döda kollegans mejlkorrespondens. Berättelserna vävs egentligen inte samman, men speglar varandra, och knyts sakteliga försiktigt ihop i ändarna.
Det handlar om död och förstörelse, om livets ursprung, om den mänskliga gemenskapens mening. Det kan låta högtravande, men blir inte det. Trots rikedomen på symbolik håller sig berättelsen på behörigt avstånd från det genomskinliga allegoriserandet. Det är konkret berättat, men med ett språk som tar sig den tid det behöver. Ett oerhört vackert språk. Det vilar ett existentiellt lugn över hela romanen. Det kaos den porträtterar betraktas liksom objektivt och inger en känsla av en större ordning. Därför vill jag kalla boken "mysig", och det menar jag med äkta värme om än uttrycket låter förminskande.
En anmärkning i förbifarten: när museiintendenten tar emot mejl är det ofta lite skräppost och så till sist något viktigt meddelande. De där skräppostmejlen beskrivs individuellt ("ett erbjudande om kosttillskott, en påminnelse om förnyelse på en tidskriftsprenumeration, ett kort, illa formulerat meddelande från någon som utgav sig för att vara en thailändsk advokat och som kunde meddela att Libby var arvtagare till en förmögenhet motsvarande en mindre afrikansk nations statsbudget"), och jag antar att det är tänkt som realistisk detalj, men för mig blir det snarare mindre realistiskt än att skräpet snabbt och oläst avfärdas som spam. Är det en generationsfråga? Niklas Rådström är i min mammas ålder.
Tre parallellhistorier berättas omväxlande: en namnlös kvinna i ett krigshärjat land blir räddad och ledsagad av en namnlös man; renässanskonstnären Lucas Cranach söker hopp för sig och sin konst i det av katolikerna belägrade Wittenberg; en museiintendent i New York tar över sin avlidna företrädares arbetsplats och sugs in i den döda kollegans mejlkorrespondens. Berättelserna vävs egentligen inte samman, men speglar varandra, och knyts sakteliga försiktigt ihop i ändarna.
Det handlar om död och förstörelse, om livets ursprung, om den mänskliga gemenskapens mening. Det kan låta högtravande, men blir inte det. Trots rikedomen på symbolik håller sig berättelsen på behörigt avstånd från det genomskinliga allegoriserandet. Det är konkret berättat, men med ett språk som tar sig den tid det behöver. Ett oerhört vackert språk. Det vilar ett existentiellt lugn över hela romanen. Det kaos den porträtterar betraktas liksom objektivt och inger en känsla av en större ordning. Därför vill jag kalla boken "mysig", och det menar jag med äkta värme om än uttrycket låter förminskande.
En anmärkning i förbifarten: när museiintendenten tar emot mejl är det ofta lite skräppost och så till sist något viktigt meddelande. De där skräppostmejlen beskrivs individuellt ("ett erbjudande om kosttillskott, en påminnelse om förnyelse på en tidskriftsprenumeration, ett kort, illa formulerat meddelande från någon som utgav sig för att vara en thailändsk advokat och som kunde meddela att Libby var arvtagare till en förmögenhet motsvarande en mindre afrikansk nations statsbudget"), och jag antar att det är tänkt som realistisk detalj, men för mig blir det snarare mindre realistiskt än att skräpet snabbt och oläst avfärdas som spam. Är det en generationsfråga? Niklas Rådström är i min mammas ålder.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)