Och till sist den avslutande delen i Alberte-trilogin, efter Alberte och Jakob och Alberte och friheten. Det har nyss varit världskrig och Alberte befinner sig i ett förhållande med en självcentrerad konstnär, ett förhållande som ingen av dem egentligen önskade men som genererat en nu sexårig son. De umgås med sina vänner Liesel och Eliel från förra boken, vars förhållande är om möjligt ännu värre, samt den frisinnade författaren Pierre och hans hustru.
Första hälften av boken utspelar sig till större delen under detta sällskaps gemensamma lantsemester och är tämligen stillastående. Miljön är inte skådeplats för någon egentlig handling, utan utnyttjas för en granskning av gruppens relationsdynamik, skildrad genom Albertes tankar och reaktioner. Jag önskar att jag kunde säga att jag tyckte om det, för visst är det en träffande kritik av makt och stympande könsroller. Men sanningen att säga blir jag uttråkad. Ingen av personerna framstår som sympatisk och tonen är full av motvilja och irritation, bitter utan att vara bitsk. Albertes tankar verkar här en aning för idealiserade och det lågintensiva i skildringen gränsar till det dunkla. Är jag lat som inte orkar ta det till mig?
Till slut ställs ändå allt på sin spets när Alberte och konstnärens förhållande hotar att lösas upp av otrohetsaffärer från bägge sidor, och samtidigt lyfter mörkret som tyngde bokens första hälft. Porträttet av Alberte som går från bitterhet via panik till resignation är nog det mänskligaste hon varit sedan den första boken. Paret bryter upp från Paris, och på visit hos svärföräldrarna i Norge hittar Alberte till slut en utväg. Hon lämnar sin son och hans far och ger sig ensam av för att försörja sig som författare. Trots offret känner jag mera lättnad än sorg för Alberte, för äntligen klipper hon banden till tanken på ett samliv som aldrig kunde bli annat än kvävande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar