Människor helt utan betydelse är en kort liten bok om en dag i ett somrigt Stockholm år 1998. Magnus går runt på stan, uträttar ett par ärenden och stöter på den ena bekanta efter den andra. Han oroar sig över sitt frilansjobb och sitt förhållande och han grubblar över de små detaljerna i hur han för sig bland folk. Alla har lyckats bättre än han. I möte efter möte försöker han smidigt skyla över sitt misslyckande medan han tänker tillbaka på hur det var oundvikligt att livet skulle hamna här.
Det är mjukt, vackert och inte minst respektfullt mot den stackars huvudpersonen. Jag läste nyligen Johan Klings senaste roman Lycka för en bokpresentation på jobbet, och det är en bitskare historia som tar spjärn mot huvudpersonens ofantligt självupptagna töntighet. Magnus är kanske också lite töntig, men han är skildrad med empati. Den här berättelsen kräver inte att man ställer sig utanför och våndas utan drar en rakt in, och det tycker jag gör den ett par snäpp starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar