Det vita huset i Simpang (Hanna Nordenhök, 2013)

En kvinna tar hand om sin mor, djupt inne i demensens dimma.  Bland hennes saker hittar dottern en anteckningsbok som modern skrev i som barn.  Då var hon Zus, syster, och levde med Moeder, Pa, gossen och tjänarna i Nederländska Ostindien.  Som sett genom en dröm målas sockerplantagen upp, det vita huset, tjänarbostaden, trädgården, myggen, värmen, de diffusa hoten.  Det är suggestivt berättat – är anteckningsboken bara dotterns förevändning att fritt gestalta moderns fjärran uppväxt som hon tänker sig den?  Inga repliker förekommer.  Fint tycker jag, även om det drömska språket slingrar sig väl långt undan ibland.