Efter Baldry läste jag lite mer om Aischylos och den grekiska teatern överhuvudtaget, bläddrade i några olika litteraturhistoriska översiktsverk, googlade runt, och så förordet till den här boken då. Man blir rätt mätt på samma saker som upprepas, samma förklaringar, påpekanden och handlingsreferat. Det var nog behövligt som inspiration mer än förberedelse i sträng mening, för i slutändan är det inte så komplicerat att läsa Orestien, märkte jag. Man bör ha lite grepp om myterna, men handlingen är rak och enkel.
Den kan man läsa om var som helst, men i sammanfattning: Orestien är en trilogi, ursprungligen framförd i en följd samma vårdag år 458 f.Kr., bestående av pjäserna Agamemnon, Gravoffret och Eumeniderna. I första delen mördas Agamemnon och Kassandra av Agamemnons otrogna hustru Klytaimestra. I andra delen tar Agamemnons son Orestes hämnd på sin mor (Klytaimestra) i det att han mördar henne och hennes älskare. När ska kedjan av blodshämnd brytas? (Till saken hör att den löper ännu längre bak i släkten än som visas i dramat.) Jo, i tredje delen: Orestes ansätts efter modermordet av erinyerna, hämndgudinnorna, medan Apollon å andra sidan hävdar att han handlat rätt som hämnats. Athena tillsätter en domstol som får avgöra saken. Rösterna faller ut jämnt, vilket innebär friande dom, och erinyerna går med på att avsäga sig sitt uppdrag för att istället bli eumenider, en sorts stadsbeskyddargudinnor.
Jag tänker inte upprepa standardverkens kommentarer, bara kasta ner ett par punkter. Baldry är noga med att de grekiska tragöderna inte sysslar med psykologi, och allra minst Aischylos. För Baldry är det handlingen som är verkets mening och rollfigurerna är kärl eller verktyg åt den. Emil Zilliacus, som ligger bakom den ännu enda svenska översättningen av Orestien, ser karaktär och subtila känslorörelser hos personerna. (Har det påverkat hans översättning?) I förordet talar han om Orestes sviktande säkerhet och flackande blick, hur han "känner själv att han icke längre kan styra sina förfärade och vettvilla tankar". När man läser motsvarande ställe i texten är det lätt att hålla med. Men det säger ju också sig självt: det är klart att det är lätt att göra en tolkning som passar oss moderna läsare. Hur mycket brydde sig den atenska publiken om Orestes inre? Jag vet inte. Det är frestande att lita på Baldry, men den som hävdar att grekerna saknade allt intresse för psykologi får svårt att bortförklara Homeros.
Körens roll är spännande. Den lär vara som viktigast hos Aischylos, för att alltmer reduceras till mellanspel hos senare dramatiker. I både Agamemnon och Gravoffret fungerar den som just den sorts länk mellan skådespelet och publiken som Baldry talar om. Ibland är den rent kommenterande. I början av Agamemnon berättar den historiens bakgrund i trojanska kriget. Ofta verkar den ha funktionen att ge handlingen styrfart trots att nästan inget sker; halva Gravoffret är Orestes och Elektras tövande innan de sätter sin mordplan i verket, men där hjälper kören till att kitta samman och ge tyngd åt dramat. Några gånger ger den uttryck för författarens mening – Zilliacus pekar på stället i Agamemnon där kören får motsäga den allmängrekiska uppfattningen att övermått av lycka föder olycka: "Men jag tror ej som de andra / jag hyser min egen mening. / Blott gudlöst dåd föder nya, / ett brottets yngel som liknar sin mor." Jag! Det är ett underligt pronomen för en femtonmannakör. (Jag har kollat, det är singular i grekiskan med.) Ofta är det körledaren ensam som uttrycker åsikter, som ett slags bollplank med någon av huvudpersonerna, men ibland som här hela kören. I slutet av Agamemnon manar körledaren på kören att ta till vapen mot Aigisthos, Klytaimestras älskare. Här måste man tänka sig kören som den grupp av ortens äldste som de är enligt rollistan (dvs enligt tradition och textens inre logik, antar jag).
I Eumeniderna består kören av erinyerna som är ute efter Orestes, och de är i princip huvudperson. Det finns mäktiga, läckra och vackra partier i alla tre pjäserna, men jag måste säga att jag fastnar för Eumeniderna särskilt. Det tycks gå på tvärs med den gängse åsikten, enligt vilken de första två är storslaget drama medan trilogins avslutning är fin, men lite torr och inte lika relevant för oss som för de patriotiska atenarna. Visst ser man propagandan – det handlar om hur förträffliga de atenska demokratiska processerna är – och det lyckliga slutet är lite fånigt. Men den atenska demokratin är ju intressant! (Kanske är jag jävig med min pågående läsning av Lysias rättstal på grekiska.) Men bortsett från det: det är häftigt hur de mänskliga aktörerna skjuts åt sidan (Orestes står mest och gnyr i bakgrunden) medan det faktiska dramat äger rum mellan Athena, Apollon och erinyerna. Människorna kan inte hantera det här, nu får gudarna sätta sig in i frågan och styra upp (och inrätta institutioner för att människorna ska klara av det i framtiden). Erinyerna sjunger sina nästan gammaltestamentliga klagovisor, vid något tillfälle flera gånger ordagrant upprepade, till synes oberörda av Athenas medlingsförsök. De är som något slags upprivna odjur, en otämjd naturkraft i demonisk gestalt. Men inte mer än att de gemensamt kan agera motpart i dramat. Oväntad dynamik!
Formsaker, formsaker. Vad denna forntida text ännu säger oss om människan och hennes öde i världen, därom tiger jag.
