Den här boken har jag hållit i på svenska (En vinter på Mallorca bör den väl ha hetat då) utan att köpa, men beställde häromveckorna på franska Ebay.
Det är 1838 och författarinnan George Sand med familj, vilket vid den här tiden betyder några barn samt tonsättaren och pianisten Frédéric Chopin, ger sig av för en välgörande semester på Mallorca; Chopin är förfärligt sjuk. (Han nämns aldrig vid namn utan omtalas när han förekommer som "vår sjukling".) De möts där av idel motgångar relaterade med utsökt beska, ibland självironisk men oftast hård och oförsonlig, för det är inte mycket med mallorkinerna som George Sand står ut med. De är efterblivna, småsinta, inskränkta, snåla och misstänksamma. Allt är dyrt, alla stinker sur olivolja, helt vanliga gäss har de aldrig sett förut och det är knappt kuskarna kan köra sina gistna kärror på de misskötta vägarna. Även om hon i de situerande inledningskapitlen visar en teoretisk förståelse för de historiska öden som format öbornas villkor och karaktär, så räknas inget av det som förmildrande omständighet när hon och hennes sällskap konfronteras med invånarnas illvilja och dumhet. Landskapet å andra sidan är vidunderligt vackert, fastän bortkastat på imbeciller som inte förmår uppskatta skönhet.
En rätt ansenlig del av boken består tyvärr av sådant som hörde till genren på den tiden men kanske inte intresserar fullt så mycket idag: långa citat med beskrivningar av arkitektoniska detaljer i ett kloster, torra anekdoter om någon kunglighets maktpolitiska förehavanden på medeltiden, redovisande av olika vapensköldars blasonering, och så vidare. Bortsett från några av de tradigaste partierna av den typen var detta rolig läsning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar