Jag läste en text i DN av Greta Thurfjell där hon beskrev sin ovilja mot genren "lyrisk essä" – böcker "där skribenten sammanför essä med prosa, dagbok med kritik, och dessutom ofta lutar sig mot tidigare litterära verk". Där nämnde hon Sällskapet av danska Christina Hesselholdt som en bok i någorlunda samma stil men som av någon anledning skulle vara bättre. Jag tyckte det lät spännande.
Sällskapet samlar fyra kortromaner utgivna mellan 2008 och 2014 som alla följer samma personer, en liten krets vänner i ungefär medelåldern vad det verkar. Så mycket mer vågar jag inte säga, för jag läste inte ut boken. Det händer väldigt sällan att jag ger upp, men efter hundra sidor av växande ointresse fick det vara nog, livet är för kort för det här. I och med det hade jag avverkat hela den första kortromanen och lite till.
Texten växlar mellan de olika personernas perspektiv i jagform. Det börjar med ett par som är på resa i England och någon av dem reflekterar över Wordsworth och Coleridge medelst flitigt citerande. Den andra får en uppenbarelse om konstens vara och lite senare följer vi ett par andra personer som lever loppan i Berlin och samtalar med prostituerade medan de erinrar sig händelser från barndomen etc. Inget av detta skulle jag ha något emot ifall texten bara inte varit så påfrestande självmedveten. Det är rappa kast hit och dit, berättaren får ett infall som måste in i en parentes som dessutom kommenteras på metanivå, och i nästa stycke handlar det visst om något helt annat och det känns bara som att författaren, eller berättaren, egalt vilken, vill sätta mig på prov utan att någonsin övertyga mig om att det finns något att vinna om jag klarar provet. Kanske skulle jag inte ha något emot detta heller, om de självupptagna medelklassindividerna det handlar om hade förmått intressera mig.
Uppenbarligen är det något jag inte ser, för recensionerna av boken är idel hyllningar. Men kanske säger det någonting att en av dessa lovtalare är Therese Bohman, för hennes (augustnominerade?!) Aftonland är en av få andra böcker som jag också gett upp halvvägs. Inga jämförelser i övrigt. Sällskapet borde passa den som gillar snabba och citerbara klipskheter i ett kaotiskt flöde utan hållpunkter eller röd tråd. Det gör tydligen inte jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar