Rubicon / Issos / Troja (Lotta Lotass, 2024)

Den här gången högg jag direkt. Lotta Lotass böcker trycks i 250 ex och efter några dar får man ha tur om man ska hitta dem antikvariskt till överpris.

Till skillnad från hennes förra, den matiga essävolymen Fält, är detta en tunn bok. Jag har taggat inlägget "poesi" i brist på annat. Men det här är en text som egentligen rör sig bortom genre; man vill kalla det språk rätt och slätt. Och Lotass gör något sensationellt med svenska språket. Som ingen annan kan hon maxa kontrasten mellan fonetik, grammatik och semantik och samtidigt tvinna dem samman.

Boken är en triptyk som avbildar tre klassiska orter associerade med Caesar, Alexander den store respektive, i det här fallet, Akilles. Krigaren eller kejsaren står inför ett avgörande. Texten drar ut på detta avgörande ögonblick i tre gånger trettio sidor, under vilka verben oavlåtligen manar framåt:

Skeppen stävar över havet, stävar över det vida fältet.
Brottsjöar bryter.
Ljuset speglas.
Rummet fylls av landskap, fylls av slätter, fylls av de fält där slagen ägt rum, äger rum, där slagen skall äga rum; de fält där kejsaren syns, genom rök och genom dimma, på den vita hästen; där han på den vita hästen rider fram och åter [...]

Det finns flera likheter med Verner Boströms monomana dikter. Satserna deklarerar; de affirmerar, men negerar inte, säger hur det är. Det gör den manande rörelsen evig och därför paradoxalt stillastående. Till skillnad från Boströms dikter, som förbryllar mer än de övertygar, är språket hos Lotass strängt och inger en känsla av stenhård nödvändighet. Utsagorna ljuder från öppen himmel och ekar rakt mot hälleberget. Upprepningar för texten tillbaka till det sanna: skeppen stävar, stenar faller. Vokabulären är liten och arkaiskt anstruken, med ett formelspråk som närmar sig det homeriska. Men formlerna ligger kala utan ett episkt flöde att inlemmas i. "Fjärrskrivaren sänder", gång på gång, och just detta är ensamt sant.

Det flöde som dock finns är rytmiskt. (Texten måste läsas högt!) Korta rader omväxlar med längre stycken där satserna travar fram i versfötter och allitterationer som snart bär mer mening än orden. Textens ord tycks utvalda enligt en dunkel princip. Vardagsord bryts mot glosor som margfaldig, skymla, stillt, glanskad – tillgjort, kan man anse (men jag tror man missar poängen då). De ovanliga orden har effekten att suga åt sig uppmärksamhet och genom det skänka meningen åter till det semantiska lagret. När ett långt, galopperande stycke avslutas med det kanske för tredje gången sedda ordet "centnertung" skiftar fokus på en bråkdels sekund, så att det betydelsebärande inte längre är rytmen, utan än en gång orden.

Så svallar språket, fram och åter. Ett ögonblick dras ut till tidlöshet. Perfekt, presens och futurum är syskon bundna av samma öde.

Ödet är ett tungt tema, och Lotass har valt att iscensätta det på inte en, utan tre platser som redan var för sig är överlastade med dramatiska associationer. Hon spär dessutom på med en pompös vokabulär. Det är egentligen vansinnigt. Det borde bara kunna bli pekoral, men Lotass gör inte endast stor litteratur av det – hon får hela tilltaget att verka som en logisk plikt.

Ljusharen (Ann Ståhlberg, 2023)

Ann Ståhlberg är född 1947. Av kolofonen kan jag utläsa att det här är hennes tredje diktsamling på lika många okända förlag (nu Lindskogs) sedan 2002. Hon förtjänar nästan, men kanske bara nästan, att plockas upp av ett större förlag.

Någon i Kulturrådets expertgrupp ser också potentialen, för boken har tilldelats distributionsstöd. Det var när jag ströbläddrade på biblioteket som jag oväntat slogs av en sällsynt omedelbarhet. Efter en knepig dikt om en "ihärdig koltrast" börjar bokens första del med en rad som kunde stå hos Ola Julén: "Jag vill gärna ha någon att höra ihop med." Lägg märke till formuleringen: inte "så gärna". Gärna. "Vi ska ju ändå skiljas snart", fortsätter dikten, "och där jag bor nu har det flyttat in / nya unga människor som ser rakt igenom mig". Här gör hon något underligt med tid och orsaker. Vad betyder det där lilla "ändå"? Och strax därefter verkar jaget redan bo ensam. När dikterna är som bäst arbetar de just så här, med subtila, förvirrande turneringar av vardagsspråkets trivialiteter.

Det verkar handla om en skilsmässa. För inte är det väl den tilltalades död? Nej, vissa undertoner vore rent grymma i så fall, som dikten som inleds med denna blandning av nostalgi och feministisk förebråelse:

Du lämnade mig
fast jag visste precis
vad vi hade i frysen
från torskpaketen längst in
till påsarna med förvälld svamp
i lilla facket

"Jag ska urholka dig / som havet" kan det heta i en annan dikt, i samma gränsland mellan hot och sentimentalitet. Men det är det ljumma vemodet som tar störst plats – sjöar, bäverdammar, hushållssysslor. Det ligger nära att tänka på Ulla Olin och kanske sorgeboken Eftervärme i synnerhet, skriven i en liknande känslomässig-saklig ton. Men Ståhlberg har ett eget mystiskt drag. En gåtfull fixering vid cyklar löper till exempel genom dikterna. "Den lilla dynamon är starkare / än kärleken" lyder en slutsats som jag inte vet om den är löjlig eller storslagen.

Samma reaktion väcker en dikt som plötsligt är på rim. En vacker minnesbild som rimmar "huset" på "gruset". Är det mod eller dumdristighet – eller dillettantism? Enskilda dikter tycks bevisa alla tre. Att rimma är verkligen en lek med elden. Att göra halva boken till sonetter är rena fakirtricket. Och jag läser det just som en lek, ett försök att kontrollera det banala som riskerar att ta över, och kanske ett sätt att hålla känslorna i schack. Den bundna formen blir det ställe där språk och affekter möts i en hanterlig kompromiss. Och helt riktigt, efter den första sonettsviten – om blåbär och regniga somrar – bryter den fria versen in med otyglad kraft: "Det stora mörkret är nära [...] Jag börjar bli trött i armar och axlar".

Ibland är Ståhlberg en skicklig rimsmed, särskilt när hon målar upp stämningar och avstår från att resonera. Ibland osar det bränt. Nödrim är inte bara ett estetiskt problem, utan (vilket är värre) grumlar oundvikligen en dikts logik. Med nödrimmet läcker godtyckligheten in som ett störande brus. "Sen vet jag inte hur vi gled isär / – vi var så glada när vi bodde där. / Du skojade med mig när jag kom hem // och jag fick vara barnslig efter fem." Klockslaget är inte bara arbiträrt, det bär inte på mening överhuvudtaget. Och nu säger sig diktjaget helt enkelt inte veta "hur vi gled isär" – på tvärs med de tidiga dikterna, som gör orsaksbakgrunden mycket mer komplex genom antydningar.

Bokens andra hälft finns mindre att säga om. Skilsmässotemat läggs undan och dikterna uppehåller sig vid barndomsminnen. Oftast i sonettform. Utan den undertryckta spänningen från tidigare blir det mest Minnenas television, med undantag – på fri vers.

Men den allra sista dikten är en fin sonett. Fin i sin absurditet; här kommer den där cykeln in igen, som diktjaget står och putsar och "luften doftar såpa" och "jag vill gärna leva lite till". Detta var alltså "livets slutmål".

Nu ligger kedjan sänkt i fotogen
och snart är cykeln skinande och ren.

Jag hittar inga regelrätta recensioner av den här diktsamlingen, bara Elin Kvicklunds omdöme för BTJ. Hon anser att Ann Ståhlberg "egentligen hör hemma på parnassen". Det vet jag inte riktigt. Men ett antal dikter är onekligen storartade. Låt säga att jag håller med till en tredjedel.

Herr Selows resa till synden (Bengt Söderbergh, 1954)

Otrolig titel. Kan en "herr Selow" vara något annat än en löjlig figur, en blek och ensam tjänstemannatyp i grå filthatt? En sådan reser endast motvilligt – och till synden dessutom! Det kan bara leda till ångest, förnedring och undergång. Precis så är också boken. Hela berättelsen ryms i titeln. Mammas pojke i lägre medelåldern har övertalats att ta tåget till Marocko för lugna nerverna. Resan ner är en serie sketcher där han nästan stupar av ängslan och vilsenhet, och man riktigt ser Gösta Ekman framför sig.

På hotellet i Casablanca möter han en karikerad fransk major – underbar scen när denne nyckfullt byter ämne och sinnesstämning och herr Selow nervöst härmar efter –, och fransmannen släpar med den stackars svensken till glädjekvarteren. Efter en natt med Aicha är Selow omvänd. Nu har han mött kärleken och livet och bevisat sin värdighet! Vilket förstås bara är början på allt värre missöden; det är farligt att väckas för fort ur sitt mindervärde. Balanserande på en svag lina mellan övermod och desperation möter han farliga ormar och hasch och råkar sätta en oskyldig arab i fängelse.

Boken är en komisk bagatell på hundrafemtio sidor och bör kanske bedömas därefter. I så fall kan jag ha överseende med det onödigt drastiska slutet. Den neurotiska huvudpersonen är ett tacksamt humorgrepp och jag associerar osökt till Evanders Det stora äventyret, som dock har ett mer seriöst ärende och verklig medkänsla med sin huvudperson. Söderbergh driver hellre med herr Selow. Förvisso är det inte bara löje i en passage som denna, utan också människokännedom:

Herr Selows snabbaste reaktion inför livet hade alltid varit häpnad. Han levde i en ständig förvåning över det som han blev utsatt för, han kände sig alltid överraskad, och det gjorde honom mycket sårbar. Men till skillnad från de flesta andra häpna människor – som också brukar vara ärliga människor, eftersom de inte hinner någonting annat – hade herr Selow utvecklat en snabb försvarsmetod mot överraskningen: han kunde genast förställa sig. Han var djupt och blixtsnabbt oärlig. [...]

Liknande finns hos Evander. Men en avgörande skillnad är att Söderbergh knappt låter sin antihjälte tala. Dialogerna är få och hastigt summerade, vilket håller Selow kort och sprattlande efter författarens ryck i trådarna. Tajt psykologi kan också lägga krokben, och då blir den stackars farbrorn Lilla Fridolf.

Skildringen av franska Marocko är förstås inte utan exotism, men jag uppfattar den framför allt som ärlig – skisserad, lite tillgjord, men de riktiga konfliktlinjerna finns i bakgrunden och är inte oviktiga för berättelsen. Jag läste någonstans att Bengt Söderbergh bodde en period i Marocko. En säkert intressant författare som jag borde läsa mer av.

Le tour du monde en quatre-vingts jours (Jules Verne, 1872)

Det var jämnt tre år sedan jag läste De la terre à la lune och kände att jag aldrig mer ville läsa något annat än Jules Verne. Så kom ändå annat emellan men nu är vi här. Jorden runt på åttio dagar är väl minst lika bekant.

Den handlar alltså om den brittiske gentlemannen Phileas Fogg, som sitter och spelar whist på herrklubben när samtalet leder in på teknikens framsteg: nuförtiden lär man ju komma jorden runt på bara tre månader. Åttio dagar, rättar Fogg. Rutten ställs upp i tabellform med beräknad tidsåtgång per etapp, men i korthet: London–Suez–Bombay–Calcutta–Hongkong–Yokohama–San Francisco–New York–London med omväxlande järnväg och ångfartyg. Aldrig, säger kamraterna. Jo, säger Fogg. De slår vad om tjugo tusen pund och samma kväll ger han sig av. Med på turen följer hans käcka och lite naiva franska betjänt Passepartout och från och med Suez har de en polis hack i häl, som förväxlat Fogg med en efterlyst tjuv. Färdplanen medger lite bytestid ibland, så det hinns med intermezzon som att rädda en vacker indiska från att brännas på bål (hon blir Foggs hustru på slutet) eller att Passepartout röker ner sig på opium i Hongkong. Alla sorters missöden sinkar dem men Foggs pengar och stålstoiska rådlighet löser det mesta. Så vill det sig ändå att de är tillbaka i London med fem minuters försening. Ack! Fogg som slagit vad om halva sin förmögenhet och gjort av med resten under resan! Men – det är här nog det många vet om boken – de har ju tjänat ett dygn genom att resa genom tidszonerna österut. På sekunden öppnas dörren till herrklubben och Fogg har vunnit vadet. Slut.

Äventyr i dess renaste form, på sätt och vis. Man kan tro det om alla Jules Verne, men Från jorden till månen är ju faktiskt inte alls ett äventyr: den är bara en enda lång upptakt till det fantastiska som ska hända. Hela boken beskriver den växande entusiasmen kring förberedelserna inför månfärden; när den väl blir av är boken slut – och i det liknar den väldigt mycket barns lek, som ju oftare handlar om att planera något häftigt ihop än att genomföra det. Därav min barnsliga förtjusning för den boken. Jorden runt på åttio dagar är precis tvärtom: ingen förberedelse, ingen bakgrund, rakt in i det praktiska genomförandet från början till avslut. Man kunde säga att det saknas en botten, om det inte lät löjligt att tala om djup och Jules Verne i samma andetag.

Och botten är ju förresten fascinationen för vetenskapen, tekniken och framsteget. Det är bejakande litteratur. (Det är fortfarande lika härligt.) Man lägger också märke till att resan sker helt och hållet med allmänna färdmedel! Det är mänskligheten som gjort den möjlig, inte en hjälte som trotsar alla odds. Men i det ligger också en paradox. För å ena sidan är poängen, bokens raison d'être, att det är otroligt vad tekniken har åstadkommit. Sådana enorma avstånd! Och så fort det går! Men hur gör man ett äventyr av det? Det blir ju inget spännande om allt glider prickfritt. Äventyret kan inte komma av att den nya, otroliga tekniken fungerar som den ska, utan bara av att infrastrukturen av olika anledningar fallerar. Och det behövs en hjälte, trots allt. Men eftersom den egentliga hjälten är tekniken får Fogg stå i mitten som ett kolugnt neutrum (vi skulle kalla honom autistisk), som inte låter sin tilltro till beräkningarna rubbas med en tum – med rätta, som det ska visa sig, och till bekräftelse på teknikens seger. En marionetthjälte.

Några lösa iakttagelser. Från jorden till månen är upptagen vid det amerikanska, som verkar som själva inbegreppet av att göra det omöjliga möjligt. Några sådana figurer finns här också när de reser genom USA. Men Phileas Fogg är engelsman. Vad kan man säga om det? Han är artig och behärskad, vilket passar hans roll i berättelsen. Halva resan, ända till Hongkong, färdas de genom brittiska besittningar (även Suez, verkar det, jag kan inte politiska historien där exakt). Det är ju praktiskt! Och imponerande! Hyllningen till det moderna blir också en hyllning till kolonialismen. Typiskt nog är Fogg helt ointresserad av att ens titta ut genom tågfönstret – att lägga jorden under sig står i direkt motsats till romantisk naturkärlek, och umgänget med främmande kulturer är sakligt och blasé. Men kanske av vetenskaplighet mer än chauvinism. Amerikaner och engelsmän har ju förresten språket gemensamt, och så franska som boken är skriven på så vimlar det av bank-notes och rail-roads. Är franskan för realistisk? Bara engelskan kan svischa så här.

Det är banalt att påpeka, men åttio dagar? Finns det alls någonting som kunde ske på åttio dagar idag och låta snabbt? En resa till Mars? Ens det? Ett tåg i 100 miles/h beskrivs som något nästan överjordiskt. Det vore det visserligen med SJ vissa sträckor. Och hur fort kan man egentligen ta sig runt på samma sätt idag, utan att flyga? Kanske inte så hemskt mycket snabbare. Det finns en guide på Wikivoyage för den som vill prova.

Tidstillflykt (Georgi Gospodinov, 2020)

Mer bulgarisk läsning. Ivan Vazov var klassikern, det här är en ny succé, på svenska i våras och fjolårets vinnare av Internationella Bookerpriset. Rätt pris till rätt bok. Romanen är som gjord för att tilltala brett, med lika delar bulgarisk nationalfärg (för den nyfikne) och paneuropeisk spelplan, inspirerad av grundmurade favoriter som Borges och Calvino, Thomas Mann och tja, Houellebecq. Därmed sagt att här finns humor, knepighet och samtidsanalys.

Upplägget har förklarats i alla recensioner, men jag måste väl dra det jag också, med risk för att få det att låta mer gimmickartat än det är. En mystisk gestalt med ett påhittat namn – en sorts tidsresenär – förestår en demensavdelning på ett äldreboende i Sofia. Han har inrett den i konsekvent 60-talsstil, vilket är effektivt; igenkänningen skapar trygghet för de äldre som var unga då och måendet förbättras. Konceptet växer till hela stadsdelar som görs om för att simulera tidigare årtionden – nu börjar vanligt folk intressera sig – och snart väcker projektet genklang på högsta EU-nivå. Medborgarna i alla EU-länder får rösta om vilken epok deras land ska återgå till permanent. (Sverige väljer 1977. Resonemanget är inte helt övertygande, men det är en bisak.)

Gospodinov gör roman av detta på det enda läsbara sättet: han gör inget försök att värka fram en realistisk händelsegång, utan låter premissens logik löpa fritt medan han springer med och fångar upp lösa bilder och konsekvenser. Världen rusar bakåt i tiden med en självklarhet som liknar tankeexperiment (här är Borges). Men det finns vissa sanningar som bara kan nås genom sådan abstraktion och här är tillvägagångssättet särskilt kongenialt: civilisationens dragning mot nostalgins trygga rum framstår i hastigheten som en naturkraft mer än ett politiskt projekt. Det anstår ett samhälle (vårt!) som har slutat tro på politiken som vilja. Utan vilja har man inte heller bruk för framtiden. I brist på verkligt hopp söker man sig till en tid då hoppet fanns och återanvänder dess framtidstro: 1968, 1989… Sannerligen en fantasilös tid som slutat drömma egna drömmar.

Och en historielös tid, vår tid. Tidstillflykt är en bok som tycker om paradoxer och nostalgin visar sig full av dem. Det är inte överflöd på lyckliga minnen som väcker längtan efter det förflutna, utan bristen på äkta minnen. Glömska om man vill, eller dåligt historiemedvetande. Genom iscensättandet av det förgångna får nostalgin formen av att stort skådespel ("en grupp människor som kommit överens om att minnas och glömma samma saker") med staten som garant. Men att delta i samma spel är inte detsamma som gemenskap. Till sist blir det också bara kaos: man har luckrat upp tidens förhållande till tingen, ryckt människorna ur deras sammanhang, åkallat de yttersta dagarna… Tiden upplöses i glömska. Det är dit nostalgin ytterst strävar. Liksom gärna romaner av den här sorten, kan man tillägga.

Det här är ingen recension utan ett försök att samla tankarna. Onekligen en bra bok. Jag har förbigått hur mycket som görs av skillnaden i minnet på ömse sidor järnridån. Den finaste ironin är hur botten i allt är en demensavdelning, ja även dödshjälp spelar en viktig roll. Vi lever i en palliativ tid.

Man och fågel (Archil Kikodze, 2013)

Det här är ytterligare en av få georgiska romaner som finns på svenska, utgiven av de hängivna människorna på Smockadoll förlag. Mer äktgeorgisk än Min fars huvud som jag läste nyligen, för den var ju skriven på ryska.

Likheterna är annars påtagliga. Påtagligt undflyende. Liksom Botjorisjvili skriver Kikodze i något som närmar sig latinamerikansk stil: skrönor i ett plockepinn, infall och burleska anekdoter. Men utan det där flamencotjimmet. Kikodze är bara ännu mer förströdd än Botjorisjvili, händelserna saknar än mer konsekvens och sammanhang. Tonen är mildare.

Boken består av en längre novell och fem kortare; eller om de fem kan räknas som en kortroman. "Familjeporträtten" har uppenbarast likhet med Min fars huvud: ett hopkok på historier i förfluten Stalintid och orolig nutid, som blandar vardagsproblem med storpolitik, repressiva myndigheter med kärlek. Jag bör väl erkänna att jag inte minns handlingen. De kommande kapitlen följer en georgisk turistguide på tur genom bergsbygden tillsammans med en engelsk fågelskådare. Guiden berättar om personer i trakterna de passerar, om smugglare, soldater, våldtäkter, jägare, godsägare, minnen från storstan... En roadtrip utan mål som hos Turgenjev, och kaotiskt som Bolaño. Jag gillar den förra och tål inte den senare. Mixen blir typ silverte.

Jag har excerperat några ställen men ska inte dra dem här. Bara en sak. När engelsmannen i sista kapitlet tackar guiden för berättelserna säger denne: "Hela landet vilar ju på berättelser". Det här har jag svårt för. Det verkar finnas ett allmänt accepterat antagande att ett land eller folk till följd av långvarig utsatthet kan ackumulera en ovanligt stor mängd berättelser – "berättelser" förstått som atomära utsnitt av historien, där händelser liksom hopats i en särskild koncentration av mening, färgad av unik, till jorden knuten angelägenhet. Frågan är om den angelägenheten behöver vara allmän. Jag får ofta känslan att gå miste om subtila referenser, och anar att det inte hade räckt att förstå dem, utan man måste känna dem. Vidare anser jag förstås att berättelser inte bara finns, utan skapas. Och jag tror att vilka människor som helst är i princip lika förmögna eller oförmögna till det, om det så är livegna bergsbönder eller ingenjörer med föräldraförsäkring. Stoff finns där det finns fantasi.

Systrar (Daisy Johnson, 2020)

Det är ett gotiskt upplägg. En ensamstående mor flyttar med sina två döttrar till ett hus på landet, efter en "händelse" som gör det omöjligt att stanna kvar i Oxford. Systrarna heter September och July och är födda med bara tio månaders mellanrum. (Visst är någonting spöklikt symboliskt här...) Ett tätt band förenar dem. Hur tätt? Och med modern? Och med huset? Ur Julys perspektiv är September den modiga systern, det tuffare nästan-jaget. Men manipulativa, hotfulla drag tittar fram – intensivare i takt med att tiden och rummet luckras upp.

Det är skickligt skrivet. Stämningsbyggande, spänningsbyggande, på säker kurs mot ett osäkert mål. Systrarnas namn och ålder är perfekt valda för skapa bara en touche av saga, liksom huset (vid havet) och några andra detaljer. I så fall verkar sagan handla om att karva ut sin identitet som blivande vuxen, att befria sig från tryggheten i att känna sin systers kropp bättre än sin egen, att inte själv vara blott "en form, utklippt ur universum, präglad av ständigt döende stjärnor – och hon är varelsen som fyller tomrummet jag lämnar i världen". Så fint kan det formuleras.

Halvvägs genom de tvåhundra sidorna börjar man misstänka twisten, som jag med en lite motvillig suck ska förtiga – åtminstone denna läsare gissade mer eller mindre rätt. Slutet rundar av alla kantiga hörn och gör de mest intressanta läsningarna ovidkommande. Det artade sig som en skräckfilm på Netflix – film, inte serie! en film på 85 minuter – som man börjar glömma i eftertexterna. Jaså, hinner man tänka, var det så. Och varenda märklighet ditintills får såklart en ny betydelse vid omläsning. Den saken är man så säker på att en faktisk omläsning är överflödig.

Eftertexterna, ja. Författarens och förlagets respektive tackord rymmer femtionio namngivna personer och några företag.

Under oket (Ivan Vazov, 1889)

Grekland har Iliaden, i Sverige har vi väl Hercules eller kanske Frithiofs saga. Bulgarernas nationalepos lär vara denna roman av "den bulgariska litteraturens fader" Ivan Vazov. 1889 är sent att kicka igång ett lands litteratur, men bättre sent än aldrig, och det är förstås ingen slump att det hände samtidigt som Bulgarien slog sig fritt från Osmanska riket. Om detta handlar också Under oket; mer specifikt om ett misslyckat uppror 1876, som dock skulle sätta något i rullning.

Var ska jag börja. Smaka på några kapitelrubriker: "Oväntat möte", "Intriger", "Förräderi", "Kandovs vankelmod växer", "Kärlek – Hjältemod"... Boken inleds med att en ung man som rymt från ett fängelse i Anatolien dyker upp i en bulgarisk by. Han har valt att slå sig ner där han igenkänns bara av en handfull, och accepterar tacksamt täcknamnet Bojtjo Ognjanov. Resten av handlingen sammanfattas lättast med att Bojtjo ordnar logistiken inför det stundande upproret, parerar svek och hot, blir kär i en ung flicka, och till sist, när revolten slagits ner – nå, låt säga att han slutar med äran i behåll. Det är många förklädnader och tjuvlyssnade hemligheter. Alla turkar är hiskeligt fula och motståndsmännen underbara kämpar. För den som i en roman söker psykologi har jag identifierat det insiktsfullaste stycket:

Över huvud taget framkallar andras olyckor ofrånkomligt tre känslor hos små själar: för det första förvåning, för det andra en inre tillfredsställelse att de själva inte är drabbade, och för det tredje en dold skadeglädje. Sådana låga instinkter döljer sig i den mänskliga naturens djup.

Sannerligen. Vad turkarnas förtryck konkret består i får man i princip inte veta och detsamma gäller hur upproret mer praktiskt ska gå till. Lika lite som Vazov är psykolog är han politisk filosof eller krigsreporter. Hans främsta talang var säkert att fånga upp och förstärka den fosterländska stämningen och flera kapitel är nästan oläsliga utan bulgariskt sinnelag. Men de flesta är det inte, och vissa scener är faktiskt helt mysiga och lyckas gestalta en härlig småstadskänsla: alla dessa stereotypa figurer som känner varandra kors och tvärs, någon tyst romans, hög och låg samlad på teatern... Även när revolutionärerna har stormöte finns den där gemytliga gemenskapen bakom slagorden.

Om något hindrar boken från att helt bli kioskroman så är det å ena sidan det trovärdiga patoset, å andra sidan det att berättelsen av nödvändighet (historisk korrekthet) måste sluta i ett antiklimax. Ändå kan jag inte rå för att romanen främst får mig att le, som man ler åt ett allvarligt barn. Det är en ovärdig reaktion. All heder till Vazov och hans storverk.