På mindre än ett år kommer två biografier över Jascha Golowanjuk, är det slump eller konspiration? Jag behöver mer än 2 200 tecken för att jämföra Främmande fåglar med Per Eneruds Det snöar i mitt hjärta, som jag läste i våras.
"Berättaren som teg" heter det i undertiteln till den boken, i vilken Enerud tar sikte på mysteriet Golowanjuk. Den hemlighetsfulle berättaren från österlandet är en nöt att knäcka och hans liv spaltas upp i en mängd tematiska avsnitt, som försök att hitta en lönndörr in i hans sanna jag: flyktingen, juden, svensken, musikern, författaren, älskaren, kändisen, vännen Golowanjuk. Med brev, polisprotokoll och romanutdrag som bevismaterial nystas i deckargåtan.
Icke så hos Haas Forsling. Vem är Golowanjuk för henne? Först – ingen alls. Det går nittio sidor innan namnet nämns mer än i förbigående. Det här är en personlig bok och den börjar i Ruth, författarens mormor, en tysk judinna som flydde till Sverige innan kriget, dog ung i cancer. Författaren träffade henne aldrig men mamman länkar samman generationerna. När mamman drabbas av samma obotliga cancer som sin mor blir det hög tid för Haas Forsling att följa kedjan bakåt, lära känna sin mormor genom fotografier och brev, och därmed återknyta banden med det judiska familjearv som länge tystats ned.
Så presenteras det nu inte. Författaren kastas bak i tiden av ett slumpartat fynd i mammas bokhylla, en roman av Golowanjuk "som införskaffades redan i sin första upplaga", varpå följer flera svindlande upptäckter i fotoalbum, ett dramatiskt framskrivet möte med en död hare (varför?) och cliffhangers om ett mejl till studie- och yrkesvägledaren på psykologprogrammet. Dramatiserade händelser i mormoderns liv blandas med scener i nutid. Haas Forsling är journalist och hon har ett drivet språk, det är välkomponerat och välredigerat. Men så här levs ju inte livet, i dramaturgiska vändpunkter, genom insikter och avslöjanden som knuffar en handlöst framåt – det är konstruktion, och faran med en sådan är att den riskerar att bli självändamål. Gränsen passeras när berättelsen ställvis kommer att handla mer om författarens egen cancerdiagnos än om släkthistorien, så sorgligt parallella kvinnoödena må vara. Men hon är skicklig nog att aldrig tappa urskillningen på allvar och har framför allt en stilkänsla som väcker liv även i sidospår. Det verkar intuitivt och alldeles ärligt, sådana naiva ordval som när bilder från Förintelsen aldrig visar "judar som har kul" eller när hon leds in för cancerbehandling i "ett litet rum med en avancerad dator".
Och Golowanjuk då? Han dyker upp i bokens mittparti. Nu berättas om flykten undan revolutionen, kärlekarna, sexuellt utnyttjande, revyuppträdandena, fioltalangen, vänskaperna, misstänkliggörandet, främlingskapet. Tack vare det personliga anslaget i den långa upptakten har Jascha (som hon genomgående skriver) fått träda in långsamt från sidan, och när han väl syns i helfigur är det som desto mer levande. Vad är mysteriet Golowanjuk? Jag börjar tro att Enerud gillrat sin egen fälla: är inte alla människor mysterier, och särskilt när man närmar sig dem via brottstycken i ett arkiv? Nå, visst är Golowanjuk förtegen om detaljer, uppger falska fakta för myndigheterna, säger det de vill höra. Men Haas Forsling, som torde bygga sin bok på samma källmaterial som Enerud, pumpar blod i människan. Där Enerud spelar pingpong med citat lever hon sig in och ja, fiktionaliserar, med lätt hand. Hon gör inte analys, hon gör en syntes. Hon fyller i luckor men hon gör det försiktigt och trovärdigt och genast träder Jascha fram som en människa som talar. Och vi ser att han har talat hela tiden, men ingen ville lyssna. I böckerna berättar han om judehat och homosexualitet, men Sverige hade bara öron för den pittoreska underhållningen. Är det hela gåtan?
Såklart inte. Haas Forsling tillrättalägger mer än Enerud, men jag måste säga att jag föredrar hennes sätt. Hon gör just samma sak som Golowanjuk var så bra på: berättar. Han förvandlade sig till saga och det verkar förmätet att tro att det var enbart motvilligt. Jag önskade bara att hans biograf drog nytta av hans teknik när hon skildrar sin egen historia. Varför inte gå hela vägen och skriva en roman? Då har man tillgång till de ingredienser man vill och behöver inte koka soppa på verklighetens spik. Då vore hon också fri att korta tråden mellan de olika livsödena. Jag måste bläddra tillbaka för att påminna mig varför mormodern och Jascha samsas i samma bok – de hade någon gemensam bekant?
Men det är faktiskt en petitess. Det må vara två böcker i en, men båda är skrivna med samma känsla och båda är bra. Särskilt den om Jascha Golowanjuk.
Slutligen: skulle nu någon få idén att skriva en tredje bok till denna författares återupprättelse (och varför inte!) så vore det tacknämligt med ett närmare intresse för böckerna. Enerud och Haas Forsling kompletterar varandra bra, men båda jagar i romanerna främst efter ledtrådar till Golowanjuks person. Vad händer om man lägger författaren åt sidan?
