Philoktetes (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1947)

Jag har ju läst Sofokles i Johan Bergmans översättningar, men därmed får det inte räcka. Nu har jag fått tag på alla av Emil Zilliacus. Det är sex stycken, alla utom Antigone, och jag tar dem i någon godtycklig ordning. För handlingsreferat får jag hänvisa till mina tidigare inlägg.

Vid förra läsningen uppfattade jag Filoktetes som ett ganska lättviktigt drama. Mindre så nu, och det är nog en kombination av saker. Att jag är bekant med intrigen är en av dem. En annan är Zilliacus detaljerade förord, vilket riktar sin uppmärksamhet därpå, att ej genom brådska försumma något som kunde väsentligen bidraga till tragediens upphöjelse. "I sitt slag hör det till de yppersta antiken lämnat oss i arv", men "det är inte en av de grekiska tragedier som äro lättast tillgängliga och som utan vidare kunna räkna på uppskattning i våra dagar". Han går igenom hela handlingsförloppet och bevisar subtiliteten i det psykologiska växelspelet. Jag låter mig övertygas.

Filoktetes är inte bara en gnällspik, som jag lite orättvist läste honom hos Bergman. Han är faktiskt ömkansvärd, från början till slut, som har lämnats ensam att halta runt på en ö. Neoptolemos har låtit övertala sig av Odysseus att lura stackaren, och gör det plikttroget och duktigt men knappast med lust. Det ger spelrum för Filoktetes att eskalera sin jämmer, men det är egentligen först när Odysseus träder in och avslöjar bluffen som klagan går över gränsen till kverulans. (Han verkar gå igång på något gammalt groll?) Det tycker Neoptolemos också, men han har just i samma veva gripits av samvetskval och vill gottgöra Filoktetes, så han har tills vidare tålamod med hans bitterhet. Så linkar de båda iväg till skeppet, oklart ännu om till Filoktetes hemö som han lovades, eller till striden i Troja enligt härens önskan. Här borde det slutat! Herakles ex machina raderar all spänning. Så här heter det hos Zilliacus när de går mot skeppet, och ynglingen är tveksam om han ska göra Filoktetes till viljes:

N. Men om härens hämnd mig hotar?
F.                                 Bry dig icke alls därom.
N. Men om de mitt land förhärja?
F.                              Lugna dig, då kommer jag –
N. Vilken hjälp kan du mig bringa?
F.                               Med de pilar som jag har –
N. Vad då?
F.                 Håller jag dem borta.
N.                            Tag farväl av ön och kom!

Jämför Bergman:

N. Men hur sedan möta härens vrede?
F.                                  Sörj ej du för det!
N. Tänk om hären härjar i mitt eget land?
F.                                        Då står jag bi.
N. Vilket bistånd kan du giva?
F.                                 Herakleiska bågens skott.
N. Hjälper det?
F.                   Det hindrar landning.
N.                               Lämna grottan då och kom!

Här har Zilliacus hittat ett mycket naturligare idiom. Man hör både Filoktetes ynklighet och Neoptolemos tvekan. Hos Bergman har de knappast ett förtroligt samtal. När Bergmans Odysseus säger: "Nej, de förkunna sanning. Du skall tagas med!" har Zilliacus: "De tala sanning. Och du följer med." Det man kan hålla emot Zilliacus, och det vet jag att Jan Stolpe har gjort, är att han skänker texten en högtidlighet som den kanske inte borde ha. Han håller styvt på sina "I" (ni) och "vi" (varför), och visst borde han då och då unna sig en vardaglighet; "vredgas därför ej" kunde gott bli "så var inte arg". Men ingen kan anklaga honom för klumpig svenska! Då ska föras till protokollet att han skär av raderna i trimetern – Bergman verkar sätta en stolthet i att efterhärma versmåttet exakt, medan Zilliacus är trygg nog i sig själv att kapa den sista jamben. På så vis slipper han spä med poetiskt allmängods.

Det är väl ett gott beröm för hans gärning att jag nu inte riktigt begriper vad som skulle göra den här tragedin så otillgänglig för moderna läsare. 

Lycksalighetens ö II (P.D.A. Atterbom, 1827)

Lycksalighetens ö är ju inte Atterboms fria fantasiskapelse utan bygger på en saga. När andra boken utkommer, tre år efter den förra, ser sig skalden föranledd att understryka detta: han hade förutsatt "att de fleste, från sina barndoms-år, kunde påminna sig innehållet, och således äfven slutet", men då detta visat sig fel, och läsarna faktiskt inte alls förstått något av intertextualitet och underliggande budskap, har han inför verkets fullbordande "hufvudsakligen måst rigta sin uppmärksamhet derpå, att ej genom brådska försumma något, som kunde väsentligen bidraga till grundtankens tydlighet". Man skrockar nervöst: åh, nej. Nu ska vi ner i den metafysiska grummelpölen. Man väger boken i handen; den är hundra sidor längre än den förra.

Bok två består av äventyren tre, fyra och fem. I det tredje är Astolf alltså vorden kung på Ön, med sin vackra och underbara drottning Felicia. Men något ansätter honom vagt, något pockar – är den här tillvaron verkligen möjlig för en människa? Och han har bara vistats där några veckor. När han får veta att det samtidigt gått tre hundra år i hans hemland blir suget dit för starkt och han ger sig snart av, på en kortare återvisit som han tänker. Ja, det är väl i sammandrag. Det här avsnittet är långt och allegoriskt belastat. Pligten, Äran, Tiden med mera föresvävar Astolf och det är nog ett gott avhandlingsämne men sämre till lekmannanöje. Men ett inslag med en pjäs i pjäsen har nog sin pigghet för den som kan sin Tasso.

Fjärde äventyret däremot! Astolf återvänder till sin kalla nord och tas emot inkognito av en bondfamilj som en annan Odysseus. Genom dem får han höra vad han snart blir varse inne i staden: statsskicket är nu demokratisk republik och gamle Kong Astolf en halvt bortglömd sägen – enligt de lärde rentav en förkastlig "natur-myth". Nu härskar vetenskap och jämlikhet och fjolligheter som beslutande folkmöten och okrigisk utrikespolitik. Fulhet också; Astolf får höra att han är "otillbörligt grann" ty "Här hör en smula sluskighet till saken!". Han ledsagas runt bland hycklande småpampar och ämbetsmän som ingen makt har mot den skränande hopen. Det är omöjligt att sympatisera med författarens tendens, men roligt är det. Här kallas en simpel skräddare numera "costum-artist"! Naturligtvis står Astolf inte ut och flyger tillbaka mot ön på sin bevingade häst.

Femte och sista äventyret är kort. Astolf når inte ända fram innan han övermannas av Tiden och dör. Zephyr för honom i land, till den ängsliga Felicias stora glädje. Men ack! Hennes sorgekväden över liket hör till hela verkets vackraste partier och Zephyr ristar en inskrift som lätt kunde brytas ut och reciteras på en begravning:

Allt öfvervinns af Tiden, 
Allt isas af hans anda,
Allt ser sin dom stå tecknad på hans änne!
För Menniskan får friden
Med nöjet ej sig blanda;
Det Sköna sjelft kan ej befria henne
Hon är blott ett af tvenne;
Berusad, eller plågad! –
Ack, olycksamma slägte,
Fördömdt till stoftets häkte!
Hvad båtar all den fröjd, som räcks dig rågad
Af Kärleken och Våren,
Då ingenstans en fristad finns – mot Åren?
[…]

(Kanske inte vilken begravning som helst.)

Det tål dessvärre att upprepas: Nirstedts utgåva är fullproppad av korrekturfel och faktiskt, efter att ha kvalts genom två volymer får jag säga det, ett hån mot Atterboms verk. När å och ä förväxlas kan man oftast gissa sig rätt, och att aftonens "lårglans" bör vara "tårglans", men att "ludda älskling" betyder "hulda älskling" är bortom min fjärrskådning, liksom att "sorti" är kod för "som". Värst av allt är att texten tycks ha korrigerats manuellt, men av en illiterat person utan kunskaper i dåtidens stavning som inte heller drar sig för att rubba versmåttet. Skäms, Gunnar!

Lycksalighetens ö I (P.D.A. Atterbom, 1824)

Vem kan låta bli att le åt en "Hvitsippe-varelse" med "Bröstsocker-hjerta" som i en hvälfd bergsal åhör "Taffelmusik och dans af allahanda mineraliska Andar"? Det är ju faktiskt oemotståndligt, renaste läslust, detta! Det trodde jag inte om Atterbom, som jag visserligen inte trodde så mycket om alls, för han är ju rätt bortglömd.

P.D.A. Atterbom (1790–1855) var den mest framstående av de s.k. fosforisterna, så kallade efter tidskriften Phosphoros, husorgan för ett gäng unga romantiker inspirerade av tysk idealism. Det jag för övrigt kan om denna rörelse vet jag genom Tegnérs brev (min sängbordslektyr). 1819 skriver han att Atterboms "poetiska lifsträd speglar sig på ena sidan i den metafysiska grummelpölen, på den andra i den sentimentala tårekällan" och att hans efterapare "hålla på att förfuska hela vårt sköna manliga språk till en parafras över o! och ack!" – ja ja, men så mycket hellre det än rakryggat vikingaepos i tjugofyra stolta sånger.

Lycksalighetens ö gäller väl för Atterboms huvudverk och jag tror det var mer bekant förr – minns att Pär Rådström utan vidare anspelar på det i Ärans portar. (Är det därifrån jag känner igen raderna: "Ja hulda Drottning, jag en yngling är; / Och mer, än någonsin, jag känner det!"? Eller är de bevingade ord?) Handlingen är inspirerad av en gammal saga. Huvudperson är den unge Astolf, kung i ett isigt nordiskt sagoland. Medan han går och drömmer om varmare trakter driver han vill i en ödslig skog och hamnar i en grotta, där de fyra vindarna bor med sin mor. Dessa berättar för varandra om syner och spratt i fjärran länder och Astolf lyssnar begärligt. Till sin lycka får han följa med Zephyr, västanvinden, till ett härligt land långt borta (åt … öster, borde det bli?). Hans stackars drottning Svanhvit lämnas ensam. Så långt "första äfventyret". Nästa del utspelar sig på Lycksalighetens ö, bland feer, nymfer och andra underbara varelser med namn som Theano, Lucinda, Spinarosa och Peribanou. Där härskar prinsessan Felicia; hon och Astolf förälskar sig genast och sjunger sånger om sin kärlek med mera. Så långt andra äventyret och därmed första boken av två. Läsarna fick vänta tre år på avslutningen.

Förordet är signerat Otto Fischer, som jag nu ser har disputerat på avhandlingen Tecknets tragedi. Om symbol och allegori i Atterboms sagospel Lycksalighetens ö. Då är det därför han är noga med att göra den skillnaden: sagospelet kan å ena sidan förstås symboliskt, vilket betyder att gestalter i berättelsen är levande väsen som förkroppsligar en högre mening; å andra sidan allegoriskt, i vilket fall man ser allt i texten som blotta tecken för en sannare verklighet. Det där behöver man inte intressera sig för. Men Atterbom gjorde det säkert, och att han hade allvarliga teoretiska avsikter kan roa en smula när man glider över de glättigaste verserna.

På vers alltså. Till genren är det ett sorts läsdrama. Huvudsakligen trippar det fram på blankvers, men den varieras med daktylisk meter, alexandriner, infällda sånger på korta trokeiska rader och annat, oftast orimmat, men när det ska till att förkunnas något högt eller särskilt djupt känt blir det rim – Atterbom är väl så virtuos som Tegnér med hans tjugofyra versmått i Frithiofs saga, men så mycket friare, fräckare! Här är ju humor, ironi rent av! Andra äventyret börjar hos Felicias tärnor, sju nymfer vid ungdomens källa, framsorlande ur en smaragdklippa omgiven av palmer, lagrar och cypresser. Färgerna kunde inte vara grällare och dessa eteriska väsen talar givetvis på rim. Det är en stark kontrast mot vindarnas munhuggande i grottan, som man just läst. Det dröjer ett tag innan Felicia dyker upp i handlingen, men när hon väl gör det – naturligtvis är det på rim, i prydliga strofer. Bara för att komma av sig och ropa på sin tärna (på blankvers): "Jag minns ej mera slutet af den visan; / Hon är rätt artig – Laura! Laura! kom!" Nog måste väl Atterbom leka med förväntningarna här?

Men roligast är det i första delen. I motsats till Astolf, svärmisk, högtidlig och ibland ganska långrandig, står den ostyrige Zephyr. Han tillåter sig att bryta in med små snäsigheter i Astolfs oändliga drömmonolog om fjäderbuskar och agater. Han missförstår och tycks lyssna illa och när Astolf undrar om trollet Afund är ett riktigt troll, eller om det benämner "allegoriskt blott den last, som språket / Med detta ord betecknar?", genmäler Zephyr:

Du är mig underlig med dina glosor!
Hvad bryr jag mig om Språkbeteckning, Last,
Och om det Allegoriska? – Det ordet
Jag ännu aldrig hört i mina dagar.

När de landat på ön visar han upp "tjocka slägten: / Dryader, salamandrer, små undiner / Och sådant mer –". Han skänker Astolf en osynlighetsmantel, som – förresten! så lyckligt! – också har förmågan att göra honom lätt som luft, han som just behöver sväva upp i en blomkorg. Det är strösslat med sådana här lekfullheter – de måste ju vara självmedvetna? När Östan sitter och plitar ner en beskrivning av prinsessans sovgemak, drar sig till minnes kristallbeklädda väggar, alabaster och näckrosblad men avbryts titt som tätt av – Zephyr. ("Ritar han? / Hvad har han för sig? – Hör! han talar nu; / Ordentligen declamatoriskt! – Narr! –") Det är ju rena parodin!

Men knappast bara detta, knappast huvudsakligen, och till slut blir det allvarligt prunkande lite väl prunkande och det kan vara mitt tålamod som inte alltid forcerar det ålderdomliga idiomet, men när jag väl fångar tag i vad Astolf och Felicia faktiskt säger till varandra på snirkligt rokokorim så är det inte alltid så djupsinnigt. Men ofta förföriskt ändå, och stundom vackert:

    FELICIA
    rodnande, och vänligt förundrad.

När bröst mot bröst med varma vågor bäfva,
Hvi mötas läpparna så gerna då?

    ASTOLF

När själ till själ på gästbesök vill sväfva,
De mellan sig den purpurbryggan slå.

Förresten: jag har inte gjort någon borrande analys, men är det inte beteckande (för vad?) att Astolf inte av naturen är svärmisk, utan sägs i början ha lärt det av sin hovmarskalk Florio? Och Felicia – hon är ju inte bara inbegreppet av Astolfs lycka, utan lär sig själv lika mycket av att möta honom; hon har aldrig vetat förr vad kärlek är. Lycksaligheten var ju nog innan han kom. Illavarslande inför fortsättningen, kanske.

Till sist, dock, för helvete, Nirstedt/litteratur. Korrläs era böcker! Det är okej att skanna av och OCR:a, men gör jobbet klart. Åtskilliga scenanvisningar har satts som repliker, indrag fallit bort, det står mu istället för nu och (så fel att det blir komiskt) nymfen med det visserligen otydligt könskodade namnet Naidion kallas för "Hen". Det är så mycket värre som många gamla ord och vändningar är svåra att uppfatta korrekt redan som rättstavade, och dessutom när hela verkets blomstriga charm går hand i hand med gammalstavningen och typografin. Jag hoppas någon skäms.

Sofokles i svensk tolkning: andra delen (övers. Johan Bergman, utg. 1948)

Nu är jag då klar med Johan Bergmans Sofokles. Andra volymen rymmer Aias, Elektra och Kvinnorna i Trakis, varav de första har det gemensamt att utspela sig i "den trojansk-mykenska sagokretsen". Sistnämnda handlar om Herakles. Bergmans knöliga svenska har jag redan talat om, och vant mig vid, så att den nu snarast låter sofokleisk. Stackars Sofokles. Men jag bättrar på det med Zilliacus och Gullberg så småningom.

Aias utspelar sig strax efter kriget mot Troja (eller i dess slutskede?). Achilles har stupat och hans vapen ska tillfalla hellenernas värdigaste kämpe. Denne anses allmänt vara Aias, men Odysseus är bättre på att snacka för sig och vinner dem snöpligen. Aias blir förbannad och ska skövla ner hela bunten av förrädare, men förtrollas av Athene att gå lös på en boskapshjord istället. Dramat börjar när han just ska till att inse sitt misstag. (Det pinsamma verkar vara hans omanliga blunder, inte att han velat mörda sina kamrater?)

Först är det en väldig jämmer över ett antal sidor, men ur denna uppstiger snart en komplex psykologisk gestaltning. Aias är barnslig och ogin till sin avsikt, och ganska bombastisk när han inser vad han gjort: han måste dö. Men han resonerar med sig själv om det och jag tycker han verkar ömkansvärd – jag projicerar nog en modern inställning till manlig svaghet, men han blir förfärligt hånad av de andra hjältarna. Hustrun Tekmessa försöker övertala honom att inte överge familjen, men utan framgång. Han kastar sig på svärdet och slutet av pjäsen är ett samtal mellan brodern Teukros, som vill begrava liket, och Menelaos, som vill låta det ligga som straff. (Samma fråga som i Antigone.) Här är både hög principdiskussion och privata känslor, och hela stycket får ett djup genom att hela upptakten till självmordet följer med Aias i döden – Teukros och Menelaos har inte hört hans hemska monologer utan ställs inför att hantera fullbordat faktum. Frispelet i boskapshjorden är på väg att sjunka ner i undertexten. Avslutningen är en sorts ofullständig försoning med mänskligare förtecken än den gudomliga i Aischylos Eumeniderna.

Elektra behandlar samma händelser som Aischylos Gravoffret: Orestes och Elektras hämndmord på Aigisthos och Klytaimestra för deras mord på fadern Agamemnon. Också här är det fin psykologi. Den obändiga Elektra argumenterar, kanske rätt men lite påstridigt, för att hämnas; systern Krysothemis anser det inte lönt – men låter sig plötsligt bevekas. (Lite väl plötsligt.) Det hela utvecklar sig till en ganska komplex intrig som jag inte ska referera så noga. På slutet är det rent av så man kan tappa bort sig, så mycket som händer. Orestes, som länge hållits på annan ort, återvänder förklädd. Han utför morden ivrigt påhejad av Elektra, som in i det sista aldrig lyckas helt framstå som sympatisk gentemot sin ganska ömkliga mor. Det är mycket snack från Elektras sida, nästan som för att överskyla den moraliska tvetydighet som blir slutet: de mördar mördarna, men sedan då? Har våldet vunnit?

Kvinnorna i Trakis anses (har jag läst) för ett tidigt verk, antagligen på interna grunder. Det är en tämligen outvecklad pjäs sett till intrig och karaktärsutveckling. Själv kan jag inte låta bli att tycka att allt som har med Herakles att göra är lite larvigt. Det finns många historier om honom, men relevant här är att han en gång vann sin hustru Deianeira i kamp med rivalen Nessos, vilken han dödade. Nessos fick Deianeira att ta vara på banesårets blod, genom att hävda att detta vore ett mirakelmedel för att återvinna Herakles kärlek i det fall denne skulle betutta sig i någon annan. I själva verket är det ett gift.

När handlingen börjar är Herakles iväg på äventyr och ett bud kommer hem till hustrun. Med budet följer en flicka, Iole, som det visar sig att Herakles blivit förtjust i. Deianeira skickar med en dräkt till Herakles insmord med det magiska blodet. Han iklär sig och kväljs och plågas. Innan han hunnit hem till Trakis har hustrun plötsligt misstänkt och insett sitt misstag och dödat sig av ånger. Slutpartiet är den döende Herakles som vill övertala sonen Hyllos att gifta sig med frillan Iole (otrogen till slutet!) och ge sin far nådastöten. Han villfars bara i det sista. Herakles framstår som en gnällig typ men Deianeira förvånansvärt resonabel (fram till hon råkar ha ihjäl honom). Psykologin är inte oäven men de dramatiska vändningarna ganska osmidiga.

När jag nu läst hela Sofokles förstår jag att man kallar honom humanist i jämförelse med Aischylos. Gudarna syns inte mycket till och dramats motor är mellanmänskliga angelägenheter. Kören är mest kommenterande och lätt att börja skumläsa. Fast hos en bättre översättare kanske det finns lite poesi där.

Över mitt ögas dag (David Zimmerman, 2025)

Det är bäst att börja med det ytliga. Framsidan visar ett svartvitt raster av vågformer runt en svart fläck, något som kanske en gång varit en topografisk karta. Boken är tunn, kanske femtio sidor, utan sidnummer. Dikterna är åtskilda i en första och en andra del. I första delens sviter (korta, några sidor) ligger texten i över- och nederkant: några ojämna rader på vardera sida om ett tomrum. Mellan sviterna fyrradiga strofer i kursiv. Mitt i boken en bild lik omslagsbilden, men något utzoomad; kanske urskiljer man himmel, jord och hav. Andra delen består av omväxlande gravdikter i moderniserad epigramstil på fri vers, på vänstersidorna, och på högersidorna fragmentariserade variationer ur Vilhelm Ekelunds översättningar av grekiska distika, i kursiv.

Jag nämner allt detta för att redan här är jag tagen. Boken andas formsäkerhet. Det spröda typsnittet är klassiskt och bara en aning för tätt tillriktat, som för att få bokstäverna att gnissla mot varandra. Vilka ord som helst hade gjort en bra bok – nej, det är för mycket sagt såklart. Men estetiken är hemma. Och det är inte vilka ord som helst.

Tematiskt rör sig dikten på vagt postapokalyptiskt territorium, bland "mörkgröna regn", "ställverk och / stålverk strukturer som / omsluter sin tomhet av / gudar" och "serverhallen och matvarulagret där / cisterner sluter hårt om sitt vatten". Det är inte utan att tankarna rör sig mot Johannes Heldéns science fiction-poesi. Det är natt, det blinkar rött och hummar av radiovågor men det är väl inte steampunk, för varför inte vårt här och nu? För det talar "forumtrådar nära / ansiktet belyst" och då och då tillspetsad oro: "större skada             är / glömskan hur ungar plötsligt / redan är vana / och tvättar sig själva och står i sitt nu". Plötsligt är vi i en indignerad nyhetskrönika och det kunde vara patetiskt, men skyddslösheten meddelas utan läsanvisning.

Ingen läsanvisning hjälper förresten mot de slingrande meningarna, uppbrutna över hackiga rader och över sidor. Det går inte att citera. Jag tar mig friheten att skriva om på prosa: "Vilka tystnader här, i vår tid utan märken har flyttfåglar gjort har sparvarna gjort vilka är rostiga klockor och bin som spretigt tänker sig lycka vara spasmodiska former av dagar som utspritt vecklar sig ut efter detta" – åh, det blir nonsens. Poängen är att utsagor som dessa inte går att hålla fast hela i huvudet. De måste smältas i bitar. Meningarna splittras över sidorna till små blänkande fraser, suggestiva ord – som i sin gåtfullhet inbjuder till att laga pusslet. Man sträcker sig därefter – men misslyckas, och det där blir man ju aldrig klar med. (Jag har läst boken fyra gånger, borde läst den fler redan men blev så otålig att formulera mig.) Prova förresten att läsa det andra "vilka" i meningen ovan som relativt pronomen ("som är rostiga klockor") – här finns också syntaktiska öppningar.

Bokens andra del tycks utspela sig i ett efteråt. Ett sista citat kan ej vara förbjudet.

Här vilar: En sten, torftig och naken i det
    kalla vattnet, mitt i sanden, gjord av några
stjärnors minnen, förhårdnade. Vissa knackar
    på stenvärlden för att vätskan ska rinna ut.
Till dig som passerar: Tystnaden är en liten
    tröskel, kan också vara en hög med kvistar.
På nätterna hör jag fiskar rotera som kom-
    passer. Det är tusen år sedan något hände.

Mystiken har koncentrerat sig: vad ska rinna ut ur stenen när man knackar? Vad menas med att tystnaden (den som nämnts många gånger i förra delen) "är en liten tröskel"? Vad är fiskarnas uppgift? Havet kan stå för urhavet, tidernas begynnelse, kanske detsamma som allt åter skall varda. Men på samma hav sägs också flyta plaströr och rosa badleksaker och det svärtas av olja. Visst är vi i vårt inte så lite apokalyptiska nu. Är det en glimt av hopp när ett barn sägs ha sprungit ner till stranden "för / att gräva ner någonting, vakterna tycktes slumra" (förlåt ett sista citat)?

Höger om dessa gåtor står Ekelunds marmorskärvor gråtande. Det kan de få göra, men det är Zimmermans ord som förundrar. Gåtorna är ju så bestämda. "Här vilar:" slås det fast, till mig som passerar. Och för den beläste blir hans lek med det elegiska distikonet ännu ett osäkrande inslag. Så där är ju konventionen att trycka dem, med rader i sicksack; men det är på grund av versmåttet (varannan rad är hexameter, varannan pentameter). Här, i denna tid långt senare, står bara den grafiska konturen kvar; grunderna har upplösts, versfötterna sköljts ut i strandbrynet och det elegiska budskapet grumlats. Förbittrats, klarnats?

Än en gång har jag lyckats skriva ett ganska så begeistrat inlägg som nästan bara bryr sig om diktens form. Zimmerman måste avsky mig? Han säger ju någonting angeläget med den här boken. Jo, men vad vore det för mening om han presenterade det på ett tråkigt sätt.

Det är ingen idé jag försvarar mig. Jag är själv ren form. Jag skriver detta i kostym med slips. 

Annorlunda hos ekorrarna: om Werner Aspenström, tretton läsningar (utg. 2018)

Jag har inte läst Werner Aspenström på allvar, bara i citat och här och där. Det har räckt för att väcka en aning om att han kanske är något för mig. Det igenkännliga men skruvade, "sardinen vill att burken öppnas mot havet" – vad finns det att inte gilla?

Den här antologin, utgiven av Werner Aspenström-sällskapet till vad som skulle varit hans hundraårsdag, får mig att tänka i andra banor. Och då kan jag luta mig mot ett pålitligt gäng: redaktör Staffan Söderblom samt Jonas Gren, Madeleine Gustafsson, Gunnar D Hansson, Elise Ingvarsson, Arne Johnsson, Ida Linde, Lotta Lotass, Eva Runefelt, Elisabeth Rynell, Lennart Sjögren, Jesper Svenbro, Peter Törnqvist och Hans Isaksson.

De verkar ha fått i uppgift att mer eller mindre utgå från en särskild dikt. Somliga tassar runt väl impressionistiskt, andra är klara och intressanta. Madeleine Gustafsson skriver om Aspenströms förmåga till uppmärksamhet. Gunnar D Hansson gör ett av sina dansnummer, svirrar sig via Montaigne och Bertil Malmberg till den bortglömde 1800-talsskalden Edvard Bäckström; men visst får Werner vara med på ett hörn han också. Lennart Sjögren gör en tydlig och personlig analys av den titellösa dikt som inleds "Den randiga katten spetsar öronen". Jesper Svenbro visslar om Platon.

Ett stundom ganska roligt sällskap, och det är väl inget fel på själva Aspenström heller. Det är mer en mättnadsfråga, kanske en modesak. GDH refererar Göran Palm som uttrycker vad jag också kan känna inför Aspenströms dikter: "en viss irritation finns där inför poetens konkreta mystik och ibland frånvända kunskapsvärld […] ett filter, ett avvärjande drag […] falsk närhet till läsaren", eller som Hansson själv säger: "en skyggt trevande storslagenhet". Elise Ingvarsson frågar sig: "hur träffar dessa dikter oss bild-misstroende, liknelse-trasiga och metafor-aggressiva boxare av idag? Är vi kapabla att ta emot dem? (Eller slår vi dem bara tillbaka på käften?)" Så grym vill jag väl inte vara. Men det är något med det fyrtiotalistiskt förkunnande tilltalet i kombination med en noga uträknad vardagsknorr som får det att stockas i mig efter ett tag. Inte alltid, det är stort och fint ibland. Men i längden.

Den som ensam i bräcklig farkost faller överbord
skall använda visselpipan som medföljer flytvästen.
Hoppet är att någon skall uppfatta signalen
och trots stormvarningen i radion
ge sig ut på det vida havet.
Hypotesen:
alla är vi bröder genom Adam.

("Visselpipan" ur Inre, 1969, citerad i Lotta Lotass bidrag.) Dikten tilltalar en läsare i behov av auktoritet. Den ödmjukar sig inte. Den har "perfekt magstöd", som Elisabeth Rynell formulerar det. Man lyssnar, imponeras, berörs där man ska, lyssnar, men börjar sedan flacka med blicken, applådera alltmer pliktskyldigt. Jag kommer att önska mig nämnde Göran Palms verkliga enkelhet, eller Anna Rydstedts obäddade ångestbotten.

Flera skribenter nämner förresten Szymborska, en poet jag har läst lite grann men inte fastnat i. Ja, den lilla boken har många öppningar hit och dit och var ingen bortkastad läsning.

Katedral (Lotta Lotass, 2025)

Jag säger det direkt: den här vill jag ska läsas på min begravning. Lotta Lotass nya lilla diktbok, ett häfte närmast på 26 sidor netto, kan till stil och tematik (om det inte är samma sak här) läsas som en pendang till Rubicon / Issos / Troja. Vissa ord återses: "centnertung", hav och klippor, och inte minst ett skepp som "stävar". Men vart? Nu saknas den mytologiska laddningen, det avgörande ögonblicket, Caesar i det evigt pågående språnget. Rörelsen fortsätter övergiven.

Ingen kan kalla den förra boken för annat än karg, men denna är kargare. Raderna är korta, ofta bara ett ord: "sedan / endast / tystnaden som ljuder / ännu / endast / färdas / färdas / genom / tystnad / färdas / genom / stillhet / stillhet / sedan / endast / ännu / färdas / färdas". Det blir oläsligt i radsammandrag, oläsligt kanske även på boksidan om man inte läser högt – jag har inte ens försökt att läsa tyst. En så avskalad dikt kräver en gestaltande röst.

Det handlar om att färdas, genom rymd, genom tid, genom tystnad, över "stenhav". Färden drivs av en tvekan. Å ena sidan "stillhet", å den andra "röster"; å ena "tid", å andra "rymd"; "mörker", "ljus"; "något skymtar", "sjunker undan"; "alltid", "aldrig" – dikten vänder på orden som på som brickorna i ett Othellospel. Och plötsligt: "klockklang". Som den klingar! Aldrig har ordet "klockklang" gett sådant eko genom rader och rader av ord. Och under allt detta en ständig framåtrörelse "vidare", "sedan", "bortom".

Det är rena pianosonaten. Tempot, dynamiken och fraseringen är mästerligt hanterade. Samma ständigt återkommande ord laddas med ny betydelse för varje gång, förlorar aldrig något av sin kraft. Lotass retar ofta intellektet mer än själen. Den här gången tvärtom, och inte heller kroppen förblir orörd av språkets omedelbarhet.

Får: ännu är gräset grönt (Carl Magnus von Seth, 1981)

Carl Magnus von Seth var "poet, radioman, biodlare och fårfarmare" (baksidestexten) bosatt i Dörröd, mellan Veberöd och Skurup. Han var nog också vän med Slas, som har gjort omslaget och nämns i en dikt.

Tydligen skrev han på sjuttiotalet en bok som hette Bi-dur och handlade om bin. Några år senare var det fårens tur. Hundra korta dikter har han samlat här, mellan fyra och sjutton rader – upplyser han i efterordet, jag har inte räknat själv. Små stänk ur fårbondslivet från diverse håll. Hälften är banaliteter, några bara dunkla, ett par pekoral, en handfull faktiskt lyckade och resten åtminstone stämningsfulla. Det är tråkigt att fokusera på det dåliga, så jag drar den bästa dikten direkt:

I er har logikens mutationer
pulserat, skogarna började
växa, i era ögon raster
från neolitisk ålder,
boplatsernas första mjölkstråle,
rapande stöts i Dörröd
gräsbollar upp med saliv
Caesar strök i såret,
och slickande roterar
tackans tunga över
lammets fosterslem

Jag tror den är bäst. Här pendlar perspektiven dramatiskt, men inte patetiskt. Man anar insikten att det är omöjligt att förstå ett djur, resignationen inför bilden av den mystiskt roterande tungan, det höga möter det äckliga. Där är till och med några inspirerade allitterationer. Bäst är dessa enstaka dikter där man skymtar en fårens värld i vår värld: "blixten slog ner i hjorden / vid middagstid börjar modertackorna / klaga och det sprider sig genom / häradena […]". Märkligt katarsisk är en enstaka dikt där diktjaget krälar i lagården, misslyckas att rapa upp hö och "får skämmas som en mänska" – det kan han gott ha!

Oftare görs inget ärligt försök att leva sig in i fåren – gott så kanske, att vara fårbonde är väl inte att vara medvetandefilsof, utan mer att hiva gödsel över gärdsgården. Även i mötet på kamratligt avstånd går det att hitta fina bilder:

Jag fyller jutesäcken, packar hårt
bär hö genom snödrivorna
De bräker som mistlurar i tjockan
ullskepp som kränger mot mig,
                            lots på land

I all enkelhet, så där. Helhetsintrycket blir åt det kåserande hållet, speciellt som inte allt håller samma verkshöjd och vissa dikter är rätt konstigt samhällskommenterande. Jag vet inte vad Reagan har att göra i en dikt, men det var väl något på radio den dan. Något som faktiskt inte syns till (trots Slas) är konflikten mellan stad och landsbygd, däremot en del till intet förpliktigande om krig och försurning. Det kunde ha varit mycket gubbigare. Napoleon nämns bara en gång.

Den svenska fårpoesins kanske enda bok får betyget godkänt.

Les faux-monnayeurs (André Gide, 1925)

Vad ska jag säga, vad ska jag göra. Jag tyckte mycket om Les Caves du Vatican, och när jag läser om vad jag skrev om den (för två år sedan) ser jag att den på många sätt liknar Les faux-monnayeurs. En ganska snurrig och vild berättelse om borgerliga hyss som resonerar om sin egen meningslöshet. Kanske är det bara en gradfråga: "mycket" istället för "ganska" snurrig. Kanske är det min franska som inte tränger ner i subtiliteterna, helst som de staplas så högt att väl den bäste får kämpa med att hitta botten. Kanske är det min outgrundliga olust att läsa romaner överhuvudtaget (varför har det kommit över mig?). Säkert alltihop.

Handlingen är i princip omöjlig att sammanfatta, så ostyrig som den är. Några huvudpersoner är mer centrala, i den meningen att de nämns oftare än resten. Bernard är en yngling som rymmer hemifrån när han råkar upptäcka att han är oäkta barn. Hans vän Olivier blir värvad av en präktig greve Passavent till chefredaktör för en ny, provokativ tidskrift. Oliviers farbror (morbror? jag har inte reflekterat över släktförhållandet) Édouard är författare och en stor del av boken är hans dagböcker, som för övrigt Bernard råkar komma över i början av romanen; det är så de slår sig i slang med varandra i något syfte jag inte minns. Där finns ett triangeldrama jag inte blir klok på, en lärare vars sonson ska hämtas hem från Schweiz, syskon och värdinnor och på ett hörn även titelns falskmyntare. Den realistiska romanens tredje persons dåtid ramlar då och då över i presens eller i berättarens anmärkningar, när det inte räcker med att genom själva intrigens skruvar och krumbukter klämma musten ur en stagnerad litterär form.

Allt sker liksom utan mål, det ena ger det andra, nya figurer introduceras hux flux och leder in berättelsen i sidospår. Personligheter utvecklas inte som man tror, människorna reagerar nyckfullt, händelser får oväntade konsekvenser eller inga alls. Figuren Édouard får göra några utläggningar om det här, apropå en roman han själv avser att skriva (med titeln Les faux-monnayeurs …). Naturalisterna, säger han, ville visa upp ett utsnitt av livet. Deras misstag var att alltid skära på samma håll: på längden, i tidens riktning. "Varför inte på bredden? eller på djupet? Själv vill jag helst inte skära alls. Förstår ni – jag vill att allt ska få plats i den här romanen." Resultatet blir sådant att jag klarar av att – inte hänga med, men åtminstone behålla någon sorts engagemang fram till halvvägs. Därefter tappar jag orienteringen och har svårt att minnas vem och vad jag borde bry mig om, och för all del även vem som är vem. Tji fick jag.

Att jag ändå kunde uppskatta hälften är till stor del tack vare Gides lätta stil; inte enkel eller avskalad, men på något sätt luftig, frisk. Han är lärd och vill något viktigt men har ändå något av gamäng i handlaget. Dialogen är ofta spirituell nog att tycka om oavsett kontext och han kan sina små ironier: "Vincent beundrade greve Passavent mycket mer sedan han slutat att ta honom på allvar." I tredje delens tolfte kapitel finns ett par stycken om personlighetens föränderlighet som jag blir mycket förvånad om Göran Schildt inte citerar i något sammanhang (i sin Gidebok kanske).

Jag ger Gide det här men nästa bok jag läser av honom vill jag begripa lite.