Efter att ha läst Spill hade jag Sigrid Combüchen i bakhuvudet när jag gick på antikvariat, och hittade den här romanen i sliten pocket. Det ska vara en av hennes bästa och den har fått pris.
I England år 1937 förbereder en liten grupp entusiaster det kommande 150-årsjubileet av Lord Byrons födelse. De träffas och diskuterar, och var och en lägger fram skisser till föredrag om poeten som ur skilda vinklar berättar om hans liv. Romanen består av gruppens inbördes intriger varvat med deras i olika grad fiktionaliserade framställningar av Byron och hans umgänge. Inte minst hans halvsyster Augusta och frun/änkan Annabella.
Språket i boken är poetiskt intill bristningsgränsen, och det är effektfullt och imponerande men ännu desto mera ansträngande. Efter drygt en tredjedel av 500 sidor slog det mig plötsligt att det inte var mödan värt att framhärda till slutet. Texten panorerar oupphörligen över en mosaik av miljöbeskrivningar, dialog, återblickar, fritt fantiserande, tillfälliga
perspektivskiften, ironiska kommentarer, kreativ interpunktion och
expressiva satsförkortningar – bitarna är skickligt sammanfogade, men motivet får jag aldrig riktigt syn på. Jag går vilse bland otydligt syftande pronomen och plötsliga metaforer. De olika personernas individuella karaktär flyter ihop till ett och samma med berättarens distanserade röst. Jag vill tycka om det här, men kanske gör jag inte det, eller så är jag inte kompetent läsare nog.
I en blurb på baksidan säger Horace Engdahl att "Combüchens stora trollkonst består i att återuppväcka det förföriska i Byrons väsen". Trollkonst är det alla gånger, men så långt jag kom upplevde jag inget förföriskt i själva Byron, som verkar småaktig och självupptagen. Jag blev mer intresserad av kretsen runt honom, framför allt då Augusta och Annabella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar