Ny kula! Jag har läst tre romaner sedan sist och ska sammanfatta dem i klump. Först Den svarta månens år (2021) av Ellen Mattson, nominerad till Augustpriset det året och det första jag läser av akademiledamoten i fråga. Huvudpersonen är en litteraturprofessor, David Svarthed, som passar dåligt in på sin institution. Han blir avstängd från sin tjänst på grund av en ideologisk konflikt med en student och tar beskedet med nästan lobotomerat lugn. I samma veva ramlar han på en isfläck och drabbas av minnesförlust och alldeles förvriden verklighetsuppfattning. Kanske är bägge händelserna egentligen densamma? Man vill sätta frågetecken efter många slutsatser i läsningen, för allt blir besynnerligt på det systematiskt absurda vis som präglar en dröm: helt oberäkneligt men med en känsla av logik, flytande men samtidigt glasklart. David får besök av två tonåringar som hjälper honom i jakten på en bok han ska ha tappat vid olyckan, kanske. Som äventyr liknar det Tordyveln flyger i skymningen och stämningen av inte nödvändigtvis fullt verkligt, men ändå viktigt mysterium har de också gemensamt. Spåren leder vidare till en dement poets hus i skogen, ett biblioteksmagasin och till de oroade cheferna på universitetet, samtidigt som målet alltmer undandrar sig formulering.
Som symbol för existensen är sagan både tydlig och liksom medvetet fördunklande. Okynnig i sin vägran att låta ledtrådarna visa fram till något. Jag kan tolka, men vill jag det? Exegetisk läsning är sällan kul. David tolkar: han försöker "tyda [den dementa poeten] som om hon var ett chiffer eller en gåta". Hela hans liv har blivit tolkning, han har liksom fallit igenom till ett tillvarons undre maskinrum, där allt är kugghjul och hävarmar. Där är lätt att se alla kopplingar men inte den större meningen. Allt hänger samman med allt och därför blir allt brus och nonsens.
Nu tolkade jag ändå. Man glider lätt över i det när boken är långrandig. För det blir den: kranen vrids på, absurditeterna flödar över som för att dränka David Svarthed i den mening han jagar, men resultatet blir lika tråkigt som att lyssna på en återberättad dröm som inte vill ta slut. Utan klaustrofobisk känsla, för Mattsons huvudperson envisas med att vara på jämngott om än förvirrat humör. Han är mer existens än människa, och det är nog inte det bästa sättet att vara existentiell på.
Tämligen fjärran i stil är Kristian Petris debutroman Första rummet (1988). Det är en självbiografisk barndomsskildring som kretsar kring hans mammas självmord – verkligen kretsar kring, för han uppehåller sig inte vid händelsen. Att minnas henne är att minnas ringarna på vattnet, huset där han växte upp, somrar med sexuellt uppvaknande, dagdrömmar som pojke framför spegeln. Också här finns dunkel och klarhet i förening: minnets dunkel och språkets klarhet. Han reflekterar över det själv på ett ställe där han erinrar sig vad han känt inför en tavla av Inge Schiöler:
Är det skuld eller skräck som hindrar mig att gå ner i vidden av detta minne som tavlan ger mig? Eller är det så att själva insikten, en möjlig klarhet, skulle lämna en så stor tomhet att jag istället väljer ett dunkelt minne?
Minnet visar sig först otydligt, men gräver man djupt nog kan klarheten uppenbara sig. Är det så? Kan inte minnet vara lager av dimma, gungfly på gungfly? Hans metod tycks förutsätta en sådan tanke. Boken är mycket kort, runt åttio sidor, och formuleringarna är koncisa. Minnena noga plockade och reducerade till pregnans. Formen tycks säga att valet att se är det avgörande, vad man väljer att betrakta, inte hur mycket och hur länge. Sanningen konkretiseras genom urvalet. På så sätt är Petri raka motsatsen till Mattsons huvudperson, som försöker se allt på samma gång. Minnet är en snårskog och därför krävs en lykta och en bra machete. Redan här refereras Pizarros äventyr bland indianer och pilen pekar mot Djungeln.
Allra senast blev jag klar med Tine Høegs Tour de chambre (2020), förvisso 324 sidor men snabbläst som inget annat. Den är nämligen skriven i korta meningar utan stor bokstav och punkt och med blankrader mellan, ibland bara några få på en sida. Ändå kallas den roman – man kan bli trött på att det ordet överanvänds om sådant som borde betecknas som dagbok, memoar, debattbok eller vad som helst utom roman – men i det här fallet är det oväntat riktigt. För dikt är det inte, även om det kan se ut så. Här finns inte den omsorg om rytm och konkretion som man förväntar sig av poesi. Meningarna låter typ: "hon tittar på mig. Blev du sur?" eller "matchen har redan börjat när vi kommer ut på planen" eller "jo det gör det visst säger hon". Snarare liknar det chatt, och vissa sidor är faktiskt chatt, eller kanske sms, markerat med grå överstrykning. Man läser det oerhört snabbt, som att skrolla en twittertråd.
Historien är ett enkelt relationsdrama om unga människor i Köpenhamn. Jaget Asta är 33 år och bästa vän med Mai som hon lärde känna när de bodde i samma studentkorridor för tio år sedan. Nu är de bjudna på en återträff och minnena kommer tillbaka, framför allt minnet av August, som dog. Det är en habil coming of age-berättelse och jag har ovanligt svårt att bli uttråkad fast den saknar både originalitet och djup. Och det är väl i sig en säregen bedrift! Romanen glider igenom en så fort och friktionsfritt att man inte hinner reflektera över att den vore annat än trevlig.
Språket saknar allt syntaktiskt kitt och därmed också tankens kitt. Det är korta tankar, enkla, atomära tankar och tomrummet mellan raderna understryker bara att det faktiskt inte finns något att läsa där. Man sugs från ett vakuum till nästa i ilfart. Det är precis tvärtom mot hur en ordkarg prosaist – som Kristian Petri! – hamrar ner sina stavelser som stoder och låter tystnaden mellan dem säga mera än orden. Jag tror inte på den här formen, i den meningen att den skulle kunna hitta något annat eller sannare än konventionellt språk. Men jag blir entusiastisk av tanken på att alla pladdriga romanförfattare med många ord att skriva men mindre att förmedla kunde låta sig inspireras. Då skulle jag få mig betydligt fler debutromaner till livs.
---
Uppdatering:
Jag har läst fler böcker sedan det här inläggets skrevs. Men att försöka behandla dem i samma inlägg känns ansträngt och framför allt som dåligt investerad tid när jag redan skrivit cirka 2000 tecken om vardera bok på Instagram (kontot hittas lätt). Det blir samma texter i omtuggad form. Fortsättningsvis kommer jag att skriva här om jag har något att säga. Det kan bli snart eller aldrig. Bloggen upphör nu att vara en fullständig loggbok över min läsning.
