En diskussionskamrat till mig och envis cyniker brukar hävda att människan är sig ständigt lik: genom sekler och millennier slav under samma enfald. Vartill jag invänder att det är lätt att säga, men nog har det skett en del förändringar i tänkesätt sedan förhistorisk tid. Lotta Lotass senaste kloss till essä (400 sidor på rätt tjockt papper) ger mig ett exempel att peka på. Hon berättar hur en geometrisk väggmålning i den anatoliska stenåldersstaden Çatalhöyük länge tolkades som världens äldsta karta: en abstrakt avbildning av omgivningen sedd från ovan. Men det visade sig vara fel. Prickarna och fyrkanterna var inga berg och hus, utan repetitiva ornament i samma stil som på andra platser i staden; fågelperspektivet i en karta, som är så naturligt för oss, var förmodligen helt okänt för dem. Men så småningom föddes det ju, någon gång i mänsklighetens historia; först som en abstrakt idé, och i brist på flygförmåga förblev den abstrakt under århundraden – till dess att artonhundratalets ballongfarare för första gången kunde se landskapet från ovan. Och som de såg, och hur fascinerat de beskrev det! Idag är drönarvinkeln lika banal som min blick ut i rummet jag sitter i. Är inte allt detta en omvälvning av människovarat?
Men enfalden är säkert densamma.
Även i det lilla finns nytt att se. Lotass citerar Maupassant: "Det gäller att iaktta allt det som man vill gestalta så länge och så uppmärksamt, att man upptäcker något som ingen annan människa har sett eller sagt. ... Om vi ska beskriva en flammande eld och ett träd som står på en slätt, låt oss stå kvar vid den elden och det trädet ända tills vi ser att de inte längre liknar något annat träd och någon annan eld."
Fågelperspektivet och närstudiet. Fält är en egensinnig blandning av dessa två motsatser. Boken rör sig från Adolf Erik Nordenskiölds monomana teori om kosmiskt stoft till Robert Smithsons experiment med land art, via fantasifulla schackvarianter till Napoleons nederlag och de tyska debatterna om Pergamonfrisens symbolik och bevarande, från van Gogh till Heidegger till de engelska romantikernas dikter om Memnonstoderna. Mycket handlar om sten. Besattheten vid exakta måttangivelser kan få en att tro att man läser ett knasigt konceptverk av Pär Thörn, ett sådant som verkar programmerat mer än skrivet. De vilda associationerna kan verka slumpmässiga. Men någonting uppenbarar sig efterhand i den här textmassan: kan man säga ett motiv? som när en bildhuggare mejslar ut en skulptur ur sitt marmorblock. Det föreställer krig, spel, konst, litteratur, historia, politik, landskap och geologi. Bland annat.
Ett av de mest sammanhållna avsnitten (och därför kanske särskilt signifikativt?) handlar specifikt om författaren Torsten Ekbom men i allmänhet om den modernistiska kritiken mot det traditionella berättandet. Litteraturen ska inte "inkapsla verkligheten" utan sträva mot "ett överflöd av mening, ett hopande av betydelse, där det öppnas luckor och rämnor för läsaren att fylla i". Just detta verkar vara Lotass metod. Läsaren överöses av exempel, observationer, fakta, parentetiska utvikningar och citat. Namn och fenomen man trodde avhandlade i ett tidigare kapitel återkommer oväntat i ett helt annat sammanhang. Det är möjligt att hitta familjelikheter mellan ämnena, och det går att dra långa och korta trådar längs med sidorna. Men det är läsarens sak, för essäisten själv drar sig undan. Lotass stil är en smula upphöjd, lätt arkaiserande, men i ett längre perspektiv opersonlig, så som ett stenblock eller en obelisk är opersonlig: om den talar beror det på att något i den resonerar med betraktaren, men själv är den stum och orubbligt saklig, ett ting.
Man stirrar sig sprängfascinerad på detta ting, som aldrig avslöjar sig självt, men får något annat att bli synligt. Vad? Torsten Ekbom citeras: "När man börjar reflektera över enskilda ting sväller frågan ut till orimliga proportioner, bara en enkel handling står mitt inne i något stort och obegripligt. Varifrån kommer vattnet? Det visar sig vara en så väldig fråga." Mina tankar går till försokratikern Anaxagoras, som lärde att allt är i allt. Varje del av varje ting består av lika många delar av varje annat ting, i det oändliga. Världens ofantliga mångfald fortsätter gäckande ner i det partikulära. Ungefär det, som vi nog kan känna intuitivt, illustrerar den här boken.
Sneglar man på sista sidan inser man att den vindlande texten består av essäer som tidigare publicerats i olika böcker och tidskrifter. Det märks inte! Boken är indelad i några vagt betitlade avdelningar, sidbrytningar tyder på någon form av åtskillnad, men rubriker saknas. Jag vet inte hur mycket texterna redigerats för den här volymen, men om det är så att man helt enkelt sammanfogat dem och tagit bort rubrikerna så är det ett förbluffande effektivt knep för att skapa enhet. De enda blemmorna i bygget är en överanvändning av uttrycken "till dels" och "i akt och mening".
