The Prime of Miss Jean Brodie (Muriel Spark, 1961)

Min tredje Muriel Spark. Jag ser att jag två gånger upplyst om att hennes mest kända bok är Miss Jean Brodies bästa år. Det är väl sant? Den var i alla fall hennes genombrott. Välförtjänt.

Handlingen tilldrar sig i Edinburgh på 1930-talet och Miss Brodie är lärarinna på en flickskola. Runt sig har hon samlat sex favoritelever, "the Brodie set", som åtnjuter hennes oortodoxa undervisning i livets väsentligheter. Läsaren får extrapolera undervisningens karaktär ur det att hon helst förmedlar kategoriska åsikter (" 'Who is the greatest Italian painter?' 'Leonardo da Vinci, Miss Brodie.' 'That is incorrect. The answer is Giotto, he is my favourite.' "), rapporterar viktiga intryck från sin semester och inte minst anklagar de andra lärarna för att konspirera mot henne. Hennes flickor möter livet genom Miss Brodie, och hon lever sina kärleksaffärer, sina jobbintriger och sin självrespekt genom dem.

Spark är minst lika vass och rolig här som i Memento Mori, men inte alls så elak. Porträttet av Miss Brodie är inte sympatiskt, men ömt – helst när man vet att hon ska dö ganska ung och i okunnighet om vem som "förrådde henne". Flitiga framåtblickar på mer eller mindre viktiga händelser skapar både ödesmättad spänning och (centralt!) en lättsinnig distans till hela spektaklet. Här finns inget mord på första sidan, men någon gång kommer jag ändå att tänka på boken som en sorts satirisk komediversion av Den hemliga historien. Light dark academia på flickskola?

Den är också uppbyggd som en ståuppshow, med återkommande fraser som efter ett par gånger blir komiska bara man hör dem närma sig: att flickorna ska bli "the crème de la crème", att Rose skulle komma att bli "famous for sex", och naturligtvis framför allt, att Miss Brodie det år då flickorna var tio blev varse att hon inträdde i sin "prime" ("sina bästa år" i översättningen?). Det är något mycket roligt med tanken på ens "prime" som en bestämd period med start- och slutdatum.

Hela romanen är en tajt komposition på 120 sidor och hinner varken bli manierad eller så där hysteriskt rörig som britter gärna blir. Härlig!

Aias (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1951)

Aias gjorde intryck på mig första gången och det var ingen felläsning, vet jag nu. Och ändå talas det aldrig om den? När sattes den upp på en svensk teaterscen sist? Jag ska erkänna att jag inte hårdbevakar det.

Återigen agerar Zilliacus regissör i det lilla, pekar i förordet ut nyckelscener och centrala motiv. Endast i denna och en annan tragedi (vilken?) förekommer en scenförändring: från lägret till stranden, där Aias kastar sig på svärdet. Och sedan ligger han där död under pjäsens långa slutskede, med vänner och fiender parlamenterande över hans lik! Det är förvånansvärt effektfullt.

Men bäst av allt är de smidiga psykologiska skiftningarna, främst hos Aias själv. Den plötsliga skammen när han blir varse sitt misstag, och insikten, nej det stumma konstaterandet att han måste dö – stumt, tomt, monolitiskt till innebörden, men överöst med ack så många ord. Hur han pendlar mellan självförakt, självömkan och ilska, plötsligt utslungad stolthet. Den starkaste scenen är precis i mitten. Hustrun Tekmessa har just försökt övertala honom att överge sina självmordsplaner, Aias har gått av scenen och kören har sjungit en liten klagosång. Så "kommer han ut ur tältet med ett svärd i handen" (scenanvisningarna är visserligen redaktionella) och skanderar högt och präktigt: "Den långa tiden, den som ej kan mätas / i dagen bringar alla dolda ting / och skymmer åter vad som uppenbarats." Han har helt bytt tonart – så stadigt talar bara den som inte har något kvar att förlora. Han påstår sig ha kommit till sans, och ämna gå till sjön blott "för att rena mig / och bli gudinnans tunga vrede fri". Endast han själv vet vad som ligger i de orden. Tydligen är det här stället omdiskuterat – Zilliacus pekar riktigt ut den tragiska ironin, och jag vill tro att han fångat den i sin tolkning.

I ett Sverige där det litterära minnet sträckte sig förbi Populärmusik från Vittula skulle åtskilliga fraser ur den här översättningen vara bevingade: "Du är en dåre i fall du tänker skapa om min själ." Bergman: "Dåre syns du mig, om du dig tilltror styra mina tankars väg." (Inte minsta stuns.) Eller: "Vad säger du? Är det vår undergång?" Den är kanske lite banal, men effektiv i sammanhanget just därför. Bergman: "Ve mig! Vad sagts? Är döden kanske över oss?" Svårare att citera vid fikabordet. Sa jag Sverige förresten, jag menade även Finland. Det här är rent finlandssvensk syntax: "en sådan jämmer ansåg han att hövdes / en svag och modlös man." (min kursiv)

Jo som sagt, så ligger han där över svärdet, död. Menelaos och Agamemnon, som två onda andar, dyker upp och slår myndigt fast att liket ska bli obegravt till straff för hans hybris. Nu handlar pjäsen om något annat! Det började ju som en skildring av Aias stolthet, skam och samvetskval, nu rör det rättvisan och lagen. Men det som gör Aias så särskilt fin är hur det ena osökt glider över i det andra. En modern människa måste alltid påminna sig hur oerhört viktigt det var för grekerna att bli ordentligt begravd. Man kan också ha svårt att acceptera hur onaturligt förlåtelse alltid verkar för dem. Teukros, brodern, har långt och vältaligt argumenterat för att låta begrava Aias. Han gläds åt att se brorsonen närma sig liket: "Men vågar någon slita dig med våld / från detta lik, då må han i elände / ur landet drivas utan rätt till grav" – hallå där! Desto mer storslaget att hämndspiralen till sist sätts ur spel (ett Orestien i det lilla); det är ingen mindre än Aias ärkefiende Odysseus som övertalar Agamemnon att tillåta begravningen. Teukros tackar honom – och vädjar till Zeus att "låta skändligen de skändliga gå under" …

Det hade varit kul att se Jan Stolpe ge sig på den här, om så bara för att få läsa den som ny igen.

Ymnighetshornet (Soraya Bay, 2026)

Årets första nyutgivna bok för min del, och en debutant dessutom. Sex noveller som delvis tål jämförelse med Ellika Lagerlöfs Den sista kastraten från så här års i fjol. Den här är bättre kan jag säga direkt, så har vi omdömet överstökat. I titelnovellen "Ymnighetshornet" går en tjej på en cool vernissage med ett konstverk gjort av enorma mängder frukt och bakelser. Utmanad av en annan besökare börjar hon äta av konstverket, mer och mer tills hon bubblar, hulkar och kräks och blir ett spektakel inför konstkännarnas blickar. Ännu mer av Lagerlöfs absurda body horror finns i "Clean girl" (till sitt ursprung säkert en skrivövning) där en kvinnas monotona skönhetsrutin övergår i klaustofobiskt badrumsäckel.

Men Bay är inte surrealist och undviker klokt att skruva upp effekterna, även där det måste ha varit frestande. När tjejen spelat ut sin scen, lämnat utställningen och spytt på gatan tonar novellen ut i realism. Utanför galleriet står gästerna och röker och pratar om något annat (deras "ansikten färgades orange i ljuset från tändaren"). Det är ett tecken på en mogen författare att våga tystna i tid. Något annat hade också underminerat det politiska allvaret. Det här är seriösa samhällsskildringar med skum på ytan.

Två av dem handlar uttryckligen om Stockholms bostadsmarknad, och på samma gång kärleksmarknad. I öppningsnovellen "Ting" (kanske den bästa) bor en tjej med sin pojkvän i hans bostadsrätt. Han är otrogen och hon läser i hemlighet hans sms med älskarinnan – men bor kvar, har inte råd med något annat, och förfäras mindre av hans svek än av tanken på att älskarinnan ju har en egen bostadsrätt. Bara någon som behöver honom förtjänar honom! "Hem" är en genomgång av berättarens tolv lägenheter sedan hon flyttade hemifrån. Till sist har hennes syster flyttat ihop med sin kille i Bagarmossen och lämnat henne sitt förstahandskontrakt: "Vi skålar och jag hoppas att min storasyster och hennes pojkvän ska hålla ihop för resten av livet. I ögonvrån ser jag hur hon knuffar bort hans hand från sitt lår."

Soraya Bay är berättartekniskt skicklig, behärskad i vändningarna och har öra för både dialog och vardaglig gestik. Det räcker långt, särskilt när subtiliteten lämnar mer att önska. Den längsta novellen "Bäst före" är en till det väsentliga inte så lite undervisande historia om skönhetsideal och plastikkirurgi, komplett med opererad mamma i Danderyd, prepubertal dotter och sammandrag av trettio års feministisk diskurs. Tur att det är en spännande berättelse! Men den avslutande "Slagsmålsklubben" går för långt. Här är dystopin fullbordad; vi är någonstans i en snar framtid där vattnet är privatiserat, tv:n visar AI-filmer, en t-shirt kostar tusen kronor och människor jobbar på lager under slavliknande villkor. För att ha råd med mat och för chansen att få träffa sina deporterade barn tvingas de till livesända slagsmål på liv och död. Allt hemskt ska in.

Först här börjar det kännas lite olustigt – kan man kalla det socioekonomisk appropriering? Att avsluta med en sådan kakofoni av elände när boken dittills handlat om att bo i tredje hand på Södermalm och tvingas köpa Ica basic är ganska magstarkt. Inget i princip mot det sistnämnda – bostadsbristen är ett gissel, och så vidare, unga människor pressas ekonomiskt, det får absurda och litterärt intressanta konsekvenser. Men hur ska jag säga. För en läsare som inte bor i Stockholm, faktiskt inte i någon storstad alls, på vischan helt enkelt – för mig – är det svårt att inte känna viss distans. Det här handlar om en annan värld med andra prioriteringar, andra problem och konsekvenser. Jag kan läsa om det och förstå. Men jag kan inte på allvar tycka att det är värre att ha universitetsutbildning och ockerhyra vid Skanstull än att aldrig ha läst en bok och jobba på tryckgjuteri i en småländsk håla. En fattiglapp som blir bjuden på vernissage av sin poddarkompis är inte bara en fattiglapp. Att göra inbrott i sin pojkväns älskarinnas lägenhet på Brännkyrkagatan, känna igen konsten på väggarna och läsa vidare i hennes exemplar av Sally Rooneys Intermezzo … Jag tänker på människorna jag har runt mig här. Varför gör jag det förresten, jag borde låta bli.

Händelseboken (Andrzej Tichý, 2024)

Jag bekantar mig med Andrzej Tichý genom hans tjockaste bok, ett kraftprov: en svart kloss på nästan 700 sidor. Omslagsillustrationen, dansande skelett från renässansträsnitt, och den anspråksfulla titeln gör intryck. Det gör texten också. Den rör sig framåt i fragment, anekdoter och skisser på ett sätt som undandrar sig sammanfattning. Låt säga att dess geografiska centrum är Malmö och det kronologiska ungefär nu: kapitalismens, imperialismens, förtryckets och falskhetens krön (så här långt). Här finns en cynisk polsk-portugisisk författare vid namn Zygmunt Pereira, en tonårig halvkriminell som kallas Mink eller Minky, en ung flicka som överdoserar sin mammas tramadol, tjeckiska pojken Gejmboj med förmågan att se människors lyckonivå som en siffra i deras aura, lurad in i dåligheter av Jimmy Bomba, och ekonomikonsulten Haddad som hamnar på förnedrande koksfest hos sin radikaliserade uppdragsgivare från övre medelklassen. Här finns änglar, framtiden och felstavade skoluppsatser om rymdvarelser.

Och märkligt nog fungerar det, inte bara det, det är riktigt bra. Människoöden flätas samman, men inte av romantekniska skäl utan för att något annat helt enkelt vore osannolikt i ett myller som det här – ett myller som mycket liknar det vi faktiskt lever i. Tempot håller läsaren på tårna. Korta anonyma monologer och förmenta fickkalendercitat varieras med konventionella romankapitel och förhöjer varandra; resultatet blir en stilisering med ärligt patos, med humor och allvar och en realism som vägrar att stanna i det uppenbart autentiska. Jag har inte ork att exemplifiera. Men jag konstaterar att jag inte bara står ut med, utan uppslukas av vad som gott kunde kallas magisk realism, och det måste bero på att bottenströmmen inte är karnevalisk utan en dödsdans. Den kaotiska principen är dissociativ snarare än påfluget och godtyckligt associativ.

Bortsett från den kollageartade uppbyggnaden liknar boken, tänker jag ofta, en korsning mellan Maxim Grigoriev och Henrik Bromander. Grigorievs svartsynta kosmopoliter möter Bromanders inte alltid helt mörtuggade research: här namedroppas Henryk Sienkiewicz, Exploding Star Orchestra, Eteokles och Polyneikes, ölmärken, anatomiska begrepp och statsvetenskapliga teorier. Det gör inte så mycket. Det gör inte ens mycket att mycket är ganska banalt, att livsödena är klichéer – eftersom alla våra liv är klichéer – och att politiska utläggningar avtäcker ett hyckleri som redan avtäckts ganska många gånger på liknande sätt. Så formstark är den här boken.

Därför är det synd att den slutar i ett crescendo: ett bindgalet nationalisttal som verkar inspirerat av Jägarna på Karinhall, och dess spegelbild, en ursinnig diatrib mot en förtryckande världsordning, båda utan den nonchalans som dittills burit romanen. Han tar i så det spricker, kan man kort sagt uttrycka det. Men det är så få procent av texten att det inte får dra ner betyget nämnvärt.

[Ghost Stories (M.R. James, 1931)]

Ibland när jag inte läser ut en bok är det hat inblandat. Eller stress över hur mycket bättre som finns att läsa. Denne herre lämnar jag utan elaka känslor; möjligen med insikten att det vore lite perverst att läsa allt, när redan hälften har bevisat vad han kan säga.

M.R. James (1862–1936) var medeltidsforskare vid Cambridge och författare på lediga stunder. Jag tror inte namnet är så välbekant för svenska läsare. I den anglosaxiska sfären är han en kändis – åtminstone på nivån minor classic – och vad jag kan utröna relativt respekterad. Kanske med förbehållet att han bara skrev spökhistorier. Fast hos dem är väl det en ganska stolt tradition, inte nödvändigtvis så fullitterärt kodad som här? Han lär ha influerat sådana som H.P. Lovecraft och Clark Ashton Smith och en massa andra vars namn jag aldrig hört.

M.R. ska naturligtvis utläsas Montague Rhodes. Vi har att göra med en ärkebritt. Hans spökhistorier går så här:

En konturlös professor i grekiska reser i tjänsten till ett klosterbibliotek i någon avkrok. Eller så har han ärvt ett gods av sin farbror. Han tas artigt emot av en klassiskt skolad prelat eller en granne och dennes butler, vilken sistnämnde sladdrar på ovårdad dialekt om någon som sägs ha dränkt sig för hundra år sedan. I jakt på jordeboken över Shropshire för åren 1580–82 snubblar huvudpersonen över en gammal handskrift – här följer två och en halv sida tät stil på King James-engelska med oöversatta latinska citat – som tycks anspela på en mystisk inskription i sakristian. Det börjar blåsa lite konstigt i korridoren utanför hans rum. På näst sista sidan uppenbarar sig något mörkt som sliter honom i kläderna. Jagberättaren som återger allt detta harsklar sig och rapporterar att professorn fick en tankeställare.

Torrare får man söka med ljus och lykta efter. (Det kunde bli en spökhistoria det med.) Man riktigt hör i varje ord en gammal Cambridgeemeritus plocka ironipillret ur dosetten och artikulera sig. "I do not know what is the ideal course to pursue in a situation of this kind" heter det när "a figure … muffled in a strange black garment" krälar hotfullt över gräsmattan. Inget slarv tillåts i beskrivningen av äldre juridiska förhållanden och paleografisk uttolkning av centrala urkunder. Men inte heller i karaktäriseringen av den pastorala omgivningen med dess trädgårdslabyrinter och fuktskadade stenväggar och allt som bidrar till en estetiskt mycket tilltalande stämning någonstans mellan Brideshead och Roger Corman. Det är verkligen trivsamt. Men passar nog bättre som en tv-film som råkar komma på när man egentligen skulle gå och lägga sig. Och kanske inte trettioen i följd (James samlade produktion). Jag har nu läst femton, vilket motsvarar de två första samlingarna han gav ut, och anser mig kvalificerad att anse mig nöjd.

Kvinnorna från Trachis (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1957)

Kvinnorna från Trachis blev Zilliacus sista Sofoklestolkning. Så här skriver han: "Med denna tolkning betraktar jag min översättning av Sophokles' sorgespel som avslutad. Av den återstående tragedien, Antigone, finnas ju två nya försvenskningar: Hjalmar Gullbergs (1935) och Björn Collinders (1954)." Därmed diskret förolämpande Johan Bergman, som utgav sin version 1947! Deras förhållande hade man velat läsa mer om. Man kan också lägga märke till den tragiska ironin att Modernista, dessa klassikermarodörer, år 2025 återutgav Zilliacus sex Sofoklesdramer i en volym, kompletterade med Antigone i översättning av – Johan Bergman. Hade han blott vetat!

I det som vanligt personliga förordet bekänner Zilliacus att han anser denna pjäs vara Sofokles svagaste. Han är nog inte ensam om åsikten. Man ogillar att dramat sönderfaller i två delar, först Deianeiras oro inför Herakles återkomst, sedan Herakles lidande och ilska. Zilliacus påpekar riktigt att Deianeira är en annan kvinnotyp än Elektra och Antigone: hon är inte den dådkraftiga hjältinnan, utan helt sin makes trogna hustru, som med jämnmod fördrar hans later och till och med otrohet. Men hon är för den skull inte kuschad, nej hon är stark, hon bara visar sin styrka genom att frivilligt underordna sig, härda ut och lyda kärlekens bud. I Zilliacus ögon är detta vackert. Den etiken har jag svårt att fatta grepp om och jag kommer oundvikligen att läsa henne som förblindad eller möjligen lite dum.

Plötsligt tar hon livet av sig i tystnad och försvinner ur handlingen. Lågmält effektfullt om man vill vara snäll, men nog kunde Sofokles spunnit någon dramatik av det. Istället träder Herakles in, äntligen tillbaka efter sina härjningar. Där ligger han i dödsjämmer och spyr befallningar till sin son och är rakt igenom osympatisk; hustruns död berör honom inte det minsta. Det här är så långt från vardagsmoralen att det får lite stuns bara därför, men något storslaget klimax är det inte. Athenarna, påminner översättaren, lär ha uppfattat det annorlunda. För dem var Herakles en nationalhjälte och lydde under andra lagar än vi dödliga. Men att intrigen saknar fasthet och pondus borde ha märkts även på 400-talet.

Jag tycker mig uppfatta några slarvigare rader här och där, som att Zilliacus slumrat till av ointresse. Det här är väl onödigt krångligt, till exempel:

Du kommer ej att tala till en kvinna
som, hätsk, ej vet att människornas hjärtan
ej alltid fröjda sig åt samma ting.

Johan Bergman skriver:

Jag är ej ond till sinnes, var du viss på det,
jag är ej oerfaren om vårt släktes art,
jag vet att tjusningskraften är föränderlig.

För en gångs skull föredrar jag Bergman. (Just här! just här!)

Poesi är preposition (Claude Royet-Journoud, 2023)

Eftersom jag sedan en viss tid konstaterat att jag är en "OEI-kille" så attraheras jag av detta. Förlaget är OEI editör. Boken är cirka 80 sidor men baksidestexten får den att verka ohyggligt sammansatt – det är en utökad utgåva av en bok från 2007 till vilken ett tidigt manus kom i översättning 2003, nu kompletterad med ett samtal som ger "riktmärken för ett 'lateralt system'" och "kastar ett reflektivt ljus över Royet-Journouds senare böcker, La Finitude des corps simples (2016) och L'usage et les attributs du cœur (2021)". Samtalet (med förläggaren) förbigår jag nu för enkelhets skull. Resterande sex avdelningar består av en sorts anteckningar, nedkastade försök, aforismer närmast, och en hel del citat och referenser till fixstjärnor och för mig okända författare(?) som Émile Benveniste, Michèle Cohen-Halimi eller Joë Bousquet.

Jag har förlikat mig med att bara kunna göra mitt bästa. Det är en attityd jag lärt mig av Enrique Vila-Matas. Och faktum är att den rimmar ganska väl även med Royet-Journouds prövande skrivsätt. Boken är en poetik, som hörs redan på titeln: Poesi är preposition. Ett djärvt påstående om man tar det bokstavligt. Vägen till att fatta dess innebörd är snirklig och kantad av sentenser som: "Man måste avbryta betydelsen, bromsa den och sedan avbryta den" och "Rubba världen inte genom att ändra ett ord, utan genom att upprepa det". Min favorit (jag vet inte om det ska läsas som en definition av poesin, men jag hoppas!): "Man 'verifierar' banala påståenden, det är allt."

Läst som en samling fristående tankenötter ger boken förvisso en del att tänka på. Men det är klart att här finns en bärande idé, eller flera säkert, ett helt perspektiv på litteraturen. Royet-Journoud skyr metaforen, strävar mot den exakta betydelsen och det rena uttrycket. Den "minutiösa" Wittgenstein är en stående referens, och rimligen en inspiration även formmässigt: satser på satser mot det ogreppbara, i en vågrörelse genom hypotetisk tvärsäkerhet och ifrågasättanden. Prepositionen intar alltså en central roll i hans poetik. Jag vill gärna förstå det bokstavligt, särskilt som han själv ivrar för bokstavligheten, men han verkar med "preposition" syfta på flera typer av förnufts- och formmässiga leder och fogar. Att poesin sitter i mellanrummen har man hört förr, men jag anar att han skisserar en specifik strukturell princip som jag inte lyckas begreppsliggöra.

Längre än så kommer jag inte den här gången, men jag blir allvarligt inspirerad att ta tag i Filosofiska undersökningar snart, den har stått alltför länge oläst i hyllan. Jag tror att det väntar nya rum där.

Elektra (Sofokles, övers. Emil Zilliacus, utg. 1955)

Det bästa med Zilliacus översättningar är språkets klarhet, klang och skönhet, men det näst bästa är hans förord. Det är ganska kort, men här ringar han in just vad som gör dramat till vad det är. Jämför systrarna med Antigone och Ismene, hela tragedin med Aischylos Gravoffret – där mordet symboliskt nog sker i skymningen, här i öppet dagsljus. Viktigast är konstaterandet att Elektra inte är någon moralisk dilemmapjäs och att man inte ska frestas "att söka dolda djup där sådana saknas" utan vara tacksam över ett "fulländat och entydigt sorgespel". Elektra (och Orestes) hämnas på sin fars mördare och därmed är saken klar. Det man dessförinnan har att fästa sig vid är Elektras karaktärsutveckling.

Ja, så skriver han, men stämmer det? Utvecklas hon? Återigen bör man kanske tänka sig en inte moralisk så mycket som känslomässig utveckling. När dramat börjar är hon förbittrad, när det slutar är hon arg och hämndlysten, och däremellan har hon kastats mellan förtvivlan över Orestes påstådda död och lycka över hans uppdykande – och fattat beslutet att mörda. Men det behövdes bara en tändande gnista, för visst var hon mentalt redo hela tiden. Det krävs en översättare med stilkänsla för att inte släta ut och göra läsaren trött på Elektras klagan, den bordun med modulationer som löper genom hela dramat. Även för att göra kören rättvisa, deras nervösa medlande i systrarnas träta: "Nej, inga vreda ord, vid gudarna! / Ert samtal båtar båda, om blott du / av hennes ord tar lärdom, hon av dina." (Här har Bergman klämt in ett par stavelser till och dödat snärten.)

Det dramaturgiskt märkligaste, om jag inte missförstår något, är att de långa diskussioner om eländet systrarna måste utstå under en svekfull mors tyranni och om vad som skulle hända om bara Orestes återkom som han lovat, spekulationer, resonemang – det är nära halva texten, men det föranleds inte av någon särskild händelse. Läget har ju varit oförändrat i tjugo år? (Eller hur länge det nu är.) Och nu ska ni prata om det? Man får väl bara köpa det. Slutet är actionfyllt men inte alls så invecklat som jag tyckte vid första läsningen. Det är ett kul och lite farsartat inslag (anakronistisk association säkert) när Elektra ropar hånfulla ord genom den stängda dörren medan Klytaimestra blir mördad av hennes bror: "Men hör, ännu ett skrik!" (Bergman: "På nytt jag hör ett anskri." – zzz. Grekiskan har: "ἰδοὺ μάλ᾽ αὖ θροεῖ τις", bokst. "se där, än en gång skriker någon".)

Grekiska epigram (övers. Emil Zilliacus, utg. 1922)

Jag verkar ha blivit Zilliacuskomplettist av bara farten. Han översatte mer än tragöderna från grekiska; här en samling epigram. Jag har andraupplagan från 1954. Det är en elegant och ganska anspråkslös volym – kongenialt med genren, förresten.

Ett litet förord introducerar denna. Epigram betyder som bekant inskrift. Särskilt gravstenar och offergåvor pryddes redan i äldre grekisk tid med en liten vers, konventionellt på elegiskt distikon. (Om man undrar hur det låter kan man påminna sig Alf Henriksons exempel:

Först i hexameterns takt lyfts springvattnets pelare uppåt.
    Sen i pentameterns rad faller det åter till ro.

) De tidiga inskrifterna är i regel karga, korta, konkreta. Någon har dött och skall äras för skickligt utförda bragder, någon offrar en skål åt kanske Zeus eller Pan. Men som plägar ske med alla rena och ursprungliga kulturuttryck inträder med tiden en viss självmedvetenhet, och epigrammet utvecklas till en skrivbordsprodukt, en bokpoetisk genre som de andra. Man börjar imitera och hitta på inskriptioner till fiktiva monument, eller behandla helt andra ämnen som vin och kärlek, hemmets vård, livets korthet och rena dagsverser. Även pastischen har dock sin skönhet, vilket inte minst hellenismens lärde visste, och följdriktigt är några av de snyggaste dikterna i urvalet signerade Kallimachos. Genren "urartar slutligen till en spirituell lek" och stilövning, rapporterar Zilliacus (men avstår från att bevisa det). Han gör hur som helst några liknelser som kan vara givande för läsningen, och en som jag inte hört förut: "Den moderna versform som kommer epigrammet närmast är utan tvivel sonetten; den har någonting av samma precision, samma förmåga att inrama och sammantränga. Men vid sidan av ett grekiskt epigram verkar den mest fulländade sonett ofri och konstlad."

Urvalet är ordnat i votivepigram och äreinskrifter, gravepigram, erotiska epigram och varia. Inom varje avdelning är ordningen kronologisk, så gott det gått, vilket ger en viss möjlighet att skönja genrens utveckling. Men man kunde önska tydligare tidsangivelser (nu får man uppsöka födelseår i författarregistret) och noggrannare kommentar; nu framstår urvalet som godtyckligt, vilket det väl är, och det är inte lätt att veta om vissa dikter anses särskilt representativa eller om Zilliacus bara tyckte om dem.

Sina litteraturhistoriska ambitioner får man nog kånka direkt till källorna. Den här lilla söta boken (sa jag förresten att varje epigram är illustrerat med en vasmålning eller dylikt?) ska läsas för nöjes skull. Nöjsammast finner jag de dikter som ger inblick i vardagslivet. Som den här, av Leonidas av Tarentum:

Theris, den konstförfarne, åt Pallas sitt alnmått offrar,
    sågen med kutig rygg, hyveln, hanterlig och lätt,
yxan och borren därtill, den runda; lämnande yrkets
    arbetsmödor och verk, offrar han redskapen här.

Värdigt avsked inför pensionen! Man kan läsa om en flicka som innan hon gifter sig "offrar sin trumma, bollen och slöjan", en kärleksdikt till en kvinna svart som kol (vilket ju lyser rött som en ros när det glöder!), eller den här fina (av Diotimos):

Aftonen led mot sitt fall, när hjordarna utan sin herde
    kommo från bergen hem, vita av nyfallen snö.
Ve oss, vid eken för evigt den arme Therimachos sover:
    drabbad av himmelens eld sövdes han plötsligt till sömn.

Här måste vi ju ha att göra med en litterär konstruktion; det är lite för snitsigt för att vara äkta inskrift, lite för poetiskt målande och suggestivt. Väl? Några som hittats i sten är också rätt känslosamma.

Det är inte rakt igenom superkul, jag kunde sluppit några tappra krigare och generiska kärleksdikter, men när det är bra är det riktigt träffande. Zilliacus översätter som alltid lysande, och just till epigrammen funkar hans lite högstämda stil väl. Låt oss jämföra ett epigram tillskrivet Platon – Zilliacus mot Jan Stolpe. Det tilltalar en pojke som heter Aster (betyder "stjärna").

Stjärnorna blickar du mot, min Stjärna. Ack, vore jag himlen,
    tusende ögons blick kunde jag rikta mot dig.
(Zilliacus)

Stjärnhimlen tittar du på, min Stjärna. Jag önskar att jag var
    den och betraktade dig, ständigt, med ögon i mängd.
(Stolpe)

Bara ett stickprov!

Tråkigt med den här boken, och det är ett återkommande fel i äldre tryck, är att hexameterverserna sällan ryms inom satsytans bredd och måste delas på två rader. Ofta bara ett eller två ord inskjutet under. Det är så extra onödigt som stilgraden är stor (uppskattningsvis 11 punkter). Varför inte bara sätta texten mindre?