Fanny och mysteriet i den sörjande skogen (Rune Christiansen, 2017)

Den tredje bok jag läser av denne norrman avslutas med en glasklar sensmoral:

Att vara människa, det innebär att man inte kan välja. Att vara människa innebär att man måste älska allt. Vi är dömda att älska allt, så att vi inte glömmer eller förbiser något. Att förbise minsta lilla sak – ett handslag, en mild blick mellan hyllraderna på ett köpcenter, nötväckans fjäderdräkt eller en näbbmus sammetslika päls – att förbise minsta lilla sak, det kan vara fatalt, det kan visa sig vara det samma som att slösa bort allt, kasta allt överbord, förlora allt för alltid.

Samma tanke finns inbäddad i romanen Fallet med den förlorade tidens nycker, den bästa av de tre som översatts till svenska. Men visst hörs något religiöst i citatet? Det stråket är dämpat i Fallet. Normas jakt på mening i allt omkring sig stöter ständigt emot tomheten; allt tycks vara potentiellt irrelevant. Om det slutar med att hon finner sig i ovissheten så är det bestämt något annat än att vända sig till Gud (eller kärleken, hans företrädare).

Alla tre böckerna (även Ensamheten i Lydia Ernemans liv) är realistiska vardagsromaner berättade i ett slags eftersinnande sagostil. Berättaren är trygg i att inget som sker behöver förklaras, ty denna är sagans gång. I Fanny och mysteriet i den sörjande skogen (dessa titlar – men den här får en rätt bokstavlig förklaring) är hjältinnan en ung flicka, sjutton år, som förlorat båda föräldrarna i en bilolycka och nu bor ensam i det stora huset på landet. Hon tar cykel, buss och tåg in till skolan i stan. Både en skolkamrat och en flyktig flirt på stationen ger henne viktiga insikter, men viktigast är vänskapen med Karen, en annan ung kvinna som en dag kommer cyklande på grusvägen utanför huset. Mellan dem utvecklas något intimt som Fanny måste frigöra sig från för att bli vuxen.

Ren och skär bildningsroman, alltså. Här finns också en präst, Alm. Han har bjudit in Fanny att hjälpa till i kyrkan på fritiden, och båda är försiktigt nyfikna på varandra. Alm säger dock inte mycket om sig själv, men skänker Fanny två böcker: Historien om Mouchette av Georges Bernanos och det lyriska prosaverket Tynset av Wolfgang Hildersheimer (inte Jenny Jägerfeld direkt). Hon har knappt läst en bok i sitt liv, men dessa slukar hon nu med en blandning av bekymran och total inlevelse. Sådana är sagotonåringar: blanka blad, beredda att öppna sig för allt, fria från missförstånd, låsningar och omogna fördomar. Världsklokheten är redo, den måste bara fyllas på.

Bokvalen är förstås symboliska, liksom även den spik som Fanny bär runt på och stundom skär sig med eller på, och spegeln där hon ser det barn fånget som hon är på väg att ta farväl av. Säkert cyklarna, grävlingen, hjorten och sjukdomen också. Symbolerna trängs och Fanny hör. Det är vackert så, men jag saknar nervositeten hos Norma i Fallet, hennes delvis redan stelnade vara i världen och den osäkra kampen med att lyssna efter viktiga ledtrådar. Där var fabeln ett pikant element, här tar den överhanden.

Jonas Rasmussen har översatt galant. Förlaget Lil'lit är värda allt beröm för att de introducerar författarskapet på svenska. Två hemläxor dock. För det första, anlita en bra korrekturläsare! För det andra: titeln är satt i ojämnt radavstånd på omslaget. Jag mäter 5 mm mellan "FANNY", "OCH MYSTERIET" och "I DEN SÖRJANDE", men 6 mm till "SKOGEN". Det är en särskild ruta man måste klicka i i Indesign, har jag fått höra.

Röstautograferna (Ulf Karl Olov Nilsson, 2019)

Poeten och psykoanalytikern UKON, som han ju kallas, har förmågan att säga enkla saker på ett lättsamt sätt, men vrida dem ett kvarts varv så att man inte är riktigt säker på vad man hört. Nonsens eller kvardröjande eftertanke kan komma ur det. Här i en bok som är till någon del poetisk men framför allt essä.

Ämnet är rösten: poetens röst, den galnes, den friskes röst, spädbarnets röst, sirenerna i Odysséen – erfarenheter av poesiuppläsningar samsas med exempel från den egna psykologpraktiken och ett antal citat av Emily Dickinson, med flera, allt i korta stycken. Någon gång riktar han sig mer till Lacan än till läsaren (mig i alla fall), men i gengäld är det mesta enkelt och gärna aforistiskt sagt: "Skriket betyder att rösten kommer innan ordet." Man stannar upp, samlar tankarna, skuttar vidare. Framför allt – UKON gör viga tankesprång men går inte i fällan att associera sönder begreppet det är fråga om, utan med rösten menas verkligen rösten, den i talorganen. Föredömligt.

Innehållet är spretigt, läsefrukterna många, anekdoterna roliga och jag tror boken kan fungera bra som referenslitteratur när man någon gång (nu?) har lust att citera en tanke om hickan som en "förtätningskramp [...] en tom betydelsehändelse [...] ett slags röstens studs där tänkandet upphör", eller en underbar scen som denna:

I den trånga hissen upp till avdelningen fick vi sällskap av avdelningsläkaren och halvvägs upp hoppade vi till förvånat när patienten utstötte ett otroligt högt "klopp" och sirligt sa: "Där studsade det ut en grön ängel som jag skulle vilja be att få legitimera mig med."

Jag ska inte sammanfatta allt han säger om högläsningens performativitet eller vad som skiljer poesin från galenskapen. Men något slags kärnidé ser jag artikulerad i liknelsen mellan den psykotiska patienten, som hör röster, och ett spädbarn tilltalat av föräldrarna: "själva upplevelsen av att vara tilltalad utan att riktigt förstå vad tilltalet betyder" (UKON rentav kursiverar detta). Rösten finns både före och utanför språket, både före och utanför förståndet. Den är något i grunden främmande, som vi kan närma oss på egen risk, men aldrig fullt identifiera oss med. Man kan hitta sin röst, förlora den och låna ut den – som ett opersonligt ting; den är varken det som sägs eller den som säger det, utan något annat och tredje. Det är en ödmjuk och lite förskräckt syn på rösten som borde göra gott för både poeter och lekmän.

Petimäter som jag är och vill vara måste jag anmärka på grekiskan. Det är en del begrepp i originalbokstäver men då får man se till att göra rätt. Någon tycks ha skrivit med latinskt alfabet och blott bytt typsnitt till ett grekiskt, därmed producerande absurditeter som κακοπηονψ (kakopēonps) för κακοφωνία (kakofonia). I ett stycke om Anne Carson dessutom – hon skulle skämmas!

Översättarens anmärkningar (Erik Andersson, 2007)

För tre år sedan läste jag Erik Anderssons dagbok från nyöversättningen av Ulysses, och skrev att jag hoppades ramla över den om Sagan om ringen någon gång. Detta har nu hänt!

Om Dag ut och dag in med en dag i Dublin bearbetar arbetets våndor i en sorts personlig långessä är Översättarens anmärkningar alltså en dagbok. Lite lagom efterkonstruerad för att göra lustig följetong av sådant som en egen tappad vigselring. Och avsnittet när han tar in en vikarie från Manpower kan väl inte vara på riktigt? Det är hur som helst datum efter datum, från med tvekan accepterad förfrågan i april 2002 till färdigt manus i juli 2005. Själva dagboksformen för ju med sig en öppenhet – vad som helst kan hända imorgon – vilket går fint ihop med Erik Anderssons förutsättningslösa (men alltmer engagerade!) inställning till arbetet. Hela boken färgas av ironin att uppdraget att nyöversätta Tolkiens episka trilogi har tilldelats någon som bara tagit sig igenom första delen och tyckte det var "pratigt och tjatigt".

Men förlaget visste såklart vad de gjorde, för hos Tolkien vimlar det av sådant som får Andersson att gå igång som en evighetsmaskin, inte minst fornnordiskt inspirerade ortnamnsetymologier. Säkert hälften av anteckningarna handlar om egennamnen. Inte nog med att de måste hanteras konsekvent, man har också att ta hänsyn till Tolkiens egen Guide to the names, där han kanske mer klåfingrigt än hjälpsamt slår fast namnens avsedda klang och konnotationer. Och inte bara författarens spöke utan hela världssamfundet av fans kikar översättaren över axeln. Han verkar ändå ta det med ro. Även tidningars och tv:s intresse.

En liten referensgrupp av hängivna tolkienister bistår med korrektur, kollationering och fyrahundrasidiga listor med förslag och invändningar. Deras intensiva mejlväxling, ofta försvårad av tekniken, är som mellan översättaren och hans överjag (med redaktören som iakttagare). Det hettar ofta till, och experternas ork att argumentera vidare om varenda detalj tycks oändlig. Rivendell kan på inga villkor bli Kleva däld, som Andersson är svag för, möjligen Rivendal eller Rämnedal; på ett nätforum röstar en majoritet för Riftedal, mot en handfull för Klåvedal – översättaren tackar. Men funderar vidare på vad Tolkien själv hade hittat på om han skrivit på svenska, utan ett original att förhålla sig till? Vem vet.

Jag kan undra ibland om han inte gör sig till lite. Andersson vill hålla fast vid Aragorns tillnamn "Vidstige" för att det är "etablerat" (genom Åke Ohlmarks gamla översättning). Om han har känsla för sådant är han nog inte helt oinläst ändå? Men det kanske kommer under arbetet. Man får intrycket att hela översättningen är något slags förvuxet hobbyprojekt, nog så värt att ta på allvar men i grunden ett lättsamt företag. Kanske var det så; att Tolkien inte är "stor litteratur" tycks alla eniga om. Inte som James Joyce. Men säg det uppdrag som Erik Andersson inte kunde ta ner på jorden med sin obotliga ödmjukhet! Han får allt att verka snällt och ofarligt, som om mamma och pappa har lovat att inget kan gå illa. Det är kanske därför jag ständigt sugs till hans böcker.

Några lustiga cameos flimrar förbi, bland annat en ung Malte Persson som tipsar om "vrångt" för "an ill fate" när Erik Andersson sitter och liveöversätter på bokmässan. En liten föraning om senare naturessäer skymtar i ett par kommentarer om kalhyggen.

Regnet (Maxim Grigoriev, 2022)

Ett år efter den mastiga och prisbelönta Europa kom den här tunna boken. 130 sidor i Porto. Passade han på att skriva av sig i skuggan av framgången? Grigorievs annars hårt hållna och på många sätt traditionella prosa får nu ge vika för experiment med lösa repliker, fragment och udda kommatering. Några unga människor med bakgrund i Ryssland, Frankrike, Sverige, Portugal pratar i mun på varandra, mest om gentrifieringen av staden. Något måste göras, men någon är frasradikal, en annan är bara pretentiös. Det talas om fattigdom, ångest och filosofi, och beskyllningar för pseudofilosofi. Den svenska mentaliteten får en släng av sleven. Erfarenheter av asyl och rotlöshet, framförda av konfrontativa exileuropéer med dimmigt vänsterpatos som är ivriga att positionera sig mot varandra.

Det flyger aldrig riktigt, kanske för att Grigoriev – åtminstone i romanerna, jag har läst flera vassa essäer av honom – är en större stilist än tänkare. Eller: det är stilen som vässar romanfigurernas ofta rätt banala tankar och gör dem spännande. Här funkar det sämre. Idéerna om kapitalismen i allmänhet och i detalj är inget nytt; cynismerna och ilskan kunde kompensera, men den uppstyckade dialogen gör dem formlösa. Enstaka fräcka spydigheter: "En gång var det någon som frågade, varför är du så tyst, Romain? Då sade han: Jag är din inre röst." Att allt förmedlas genom en stum och tom lyssnare kallad "jag" krånglar till anföringen: "Hade jag barn? Etelle hade en pojke på fem år, visste jag det?" Stämningen blir vag och skvallrig. Regnet har känts mer närvarande i de tre böcker som inte hetat "Regnet".

Här lyssnar man snarare på ett gäng erasmusstudenter än på vindpinade kosmopoliter med syrlig tunga som i tidigare böcker. Det hade väl inte varit fel i sig om de sagt intressantare saker.

Nu (Maxim Grigoriev, 2016)

Grigorievs första roman börjar lika ambient som novellerna i Städer, med idel beskrivning av berlinsk stadsmiljö (regn, kaféer, S-bahntåg) och vardagliga, till synes intetsägande handlingar. "Efter att ha tvättat händerna går Herman tillbaka till köket och packar upp matvarorna. Det luktar gammal cigarettrök." Men till skillnad från debutnovellernas flyktiga huvudpersoner utvecklar sig denne Herman, en tjugosjuårig före detta filosofistudent av oklar nationalitet, till ett fast och centralt subjekt i berättelsen. Det är en roll han är mycket obekväm med.

Hans flickvän Julia, eller om det är ett ex, har försvunnit. Herman försöker med viss tvekan spåra upp henne genom hennes bekanta, som den borgerliga forskaren Torben i sin smakfullt inredda lägenhet. Själv är han inneboende hos en taxichaufför men blir snart utkastad. Lika bra, studentlivet är över. Filosofistudiernas enda avtryck är en ungdomlig fixering vid begreppet epikuré: han är ju epikuré, minns han titt som tätt, och för en sådan är allt möjligt oväsentligt – lite efter situationens behov. Han tar sikte på Paris, kanske Lissabon. För att klippa banden, sudda spåren, fly minnena som ännu ramar in livet alldeles för tydligt. Dragningen är mot att bli en vagabond, fri, namnlös, utan tid förutom det förvirrande nuet och ett med kvarteren han rör sig i.

Det är en märklig idé om frihet, och jag vet inte om Grigoriev förespråkar den, ironiserar (fast tonen är aldrig ironisk) eller bara visar upp den. Osäkerheten håller mig fast. Särskilt som han visar upp idén så skickligt, med orubblig stilkänsla genom både vardagsrealism och föregivet filosofiska monologer, alltid smutsfärgade av livströtthet. Inés, en tillfällig vän i Paris, som också känner världens tyngd mot bröstet men inte förmår bara dra och skita i allt, förvandlas efter en lång och snårig tirad, riktad lika mycket mot sin egen historia som mot Hermans bekvämlighet, till en "ondskefull karikatyr eller ett missfoster" i hans ögon, med långa hängbröst och kutrygg. Ett monster. Bara en kropp, som vi alla är, tänker han, alla olyckliga. "Sedan känner han att han håller på att försvinna." Är det så det är att inse verkligheten? Snarare att fly från tomheten till en enklare tomhet. Allt är lika banalt. Det är en ganska barnslig cynism, men skildrad så man vill tro på den, som om det inte gick att vara utan den om man också vill tro på centraleuropeiska stationshallar, nattöppna kaféer och regn över parisiska förorter.

Det cyniska tillståndet (Sven Anders Johansson, 2018)

Det här är första delen i vad jag hört omtalas som en trilogi (eller var det triptyk?). Tvåan Litteraturens slut (2021) har jag läst och tyckte väl om, och nyligen kom Till ambivalensens försvar. Den sista ska bli intressant att läsa, för Sven Anders Johansson har ett särskilt konträrt tonfall när han argumenterar, som inte är helt fritt från självberöm. Även om han kompenserar med självkritik. Det är väl också en form av ambivalens.

Böckerna är skrivna i ett slags dagboks- eller tankeboksform, kanske inspirerat av Minima moralia – Adorno är nog den mest citerade tänkaren. Men bara en av många, och jag ska villigt erkänna att en del om Frankfurtskolan och postmarxistisk litteraturteori flyger över mitt huvud. Denna bok är tredelad efter år: 2015 och flyktingkrisen, 2016 och Trump, 2017 och klimatet (och metoo). I reaktionerna på dessa viktiga, allvarliga, förfärliga ödesfrågor ser Johansson en självuppblåst inställning som han kallar cynism. Sin egen inställning, att förhålla sig kyligt observerande och inte "göra något!" åt orättvisorna, utan tvärtom betrakta den påbjudna aktivismen som falsk, kallar han efter Peter Sloterdijk för kynism med k.

Mycket hinner beröras och inte alltid rakt och stringent, vilket inte heller är avsikten. Vissa partier är i dialogform. Prövande, ambivalent kanske, men jag får oftast en känsla att han ändå rör sig mot en avgjord slutsats. Och den är att det verkligt cyniska är att verka inom ett ruttet system, och därtill intala sig själv att man förändrar det, medan en etiskt försvarbar hållning är att vända sig bort från det. Bara så kan man leva som man lär. Men i praktiken lär ju även den inställningen bli rent teoretisk – det erkänner han – när man likförbannat är anställd på universitetet och när man inte kommer undan dessa småborgerliga middagsbjudningar, en av bokens hangups. Sven Anders Johansson gräver där han står och undviker noga att brösta upp sig till frälsare – det är ju sådana typer som är antagonisten här. Men navelskådande är navelskådande även om man är kritisk mot sitt ludd.

De stora argumenten om individualiseringen av samhällsproblemen, om motstånd som gör sig beroende av sin fiende och om övertron på sin egen makt att förändra något, de är välformulerade. Men mycket om new public management, aktivistisk forskning och så vidare har hunnit tröskas ganska många varv sedan boken skrevs och är vid det här laget allmängods; annat, som synen på SD, är passé. Det är, eller var, en bok för sin tid, som nog sex år senare till stor del är över. På gott och ont. Mest ont.

Städer (Maxim Grigoriev, 2014)

Jag tyckte mycket om Grigorievs Europa och har föresatt mig att läsa ikapp hans övriga böcker. Det här är debuten, en novellsamling.

Det är på många sätt som om fonden i Europa här får agera självständigt i tolv delar. (Anakronistiskt betraktat.) Novellerna utspelar sig i europeiska storstäder: Berlin, Aten, Moskva. Ingen hör egentligen hemma där de hamnat, men vad det skulle innebära att egentligen vara hemma är för de här människorna en överspelad fråga. I novellen "Skuld" rör sig berättaren sömlöst genom tider och platser han levt i – Porto, Madrid och Paris – medan han lyssnar på luttrade och bittra främlingar, ofrivilliga bekantskaper som sett och levt Europa. Han tänker att Madrid är ett horror vacui medan chilenaren pratar om att engelsk fotboll är "lika mycket fotboll som att dra en handtralla är att älska". I en annan berättelse konstaterar en bifigur, en gubbe som dricker mjölk direkt ur paketet på sin balkong i Odessa, att sträckan mellan människan och omvärlden är omöjlig att tillryggalägga. Det finns något av den nihilistiska Nina från Europa i alla dessa existenser, men en flyktigare sort, som håller ett par sidor bara.

Det är miljöbeskrivningarna som är bärande, och inte sällan är de viktigare än vad som görs och tänks: regn, betong, fladdrande tidningar, rullande fimpar, kraftledningar. En mor och dotter går runt i S:t Petersburg, dottern har övertalats att raka bort håret för att det ska växa ut tjockt. Det "ser ut att vara höst" men av "flickans kläder att döma verkar det vara vår"; det är endera som mars eller oktober eller maj. Det finns inget prövande i påståendena, trots att de motsäger varandra. Det är bilden som är motsägelsefull. Här finns en början till den bestämda uppmärksamhet som jag gillar Grigoriev för, egensinniga iakttagelser som slås fast bortom diskussion. Ännu har de inte hittat sin fulla tyngd, men flyktigheten hör ju till novellformen.

Människorna lever i ett skört nu, i fuktiga lägenheter och med osäker inkomst i väntan på en vän som kanske aldrig kommer att höra av sig, i länder där man talar deras fjärdespråk. Baksidan av väntan är minnena, som blandar sig in i nuet. Tiden har ingen klar riktning och den oformliga tillvaron hakas upp på städerna, på gator, innergårdar och kaféernas öppettider som får bilda tillfällig stomme. En novell heter "Sehnsucht", men någon verklig längtan har jag svårt att se hos dessa människor. Vad finns det att längta efter när allt är samma blandning av länder och språk och överallt är samma blåst, samma croissanter, samma smala sängar? Det är förstås något uppgivet över det, och kanske är det därför turisten som är huvudperson i "November i Porto" skildras så njuggt och ironiskt. Han har en bekväm väg ut. Vad som håller de andra kvar i det där dimmiga kosmopolitlivet blir förvisso aldrig helt klart, och deras cyniska drag håller medkänslan på avstånd. Jag vistas gärna med dem, men som betraktare.

Astarte (Karin Boye, 1931)

Av någon anledning har jag dragit mig för att läsa den här, Karin Boyes debut, kanske på grund av titeln. En gammal kanaaneisk gudinna som symbol för modernitetens avgudadyrkan... det låter så där ansträngt anspråksfullt. Så fel jag hade!

Boken har samma pigghet och energi som Josef Kjellgrens Människor kring en bro, en annan modernitetsskildring från samma tid. Formmässigt finns också likheter: de nitton kapitlen är ömsom svepningar över storstadens (Stockholms) neonljus och jazzkaféer, komplett med retoriska frågor och utrop, ömsom nedslag i en lös intrig som kretsar kring några unga människor. Britt som är inflyttad från landet, Viola som har plats i en sybehörsaffär och Tage som det går bra för på veckotidningen. Deras vägar korsas på dans och på bio, och då och då i söndagseftermiddagens krassa ljus. Kärleksbryderier blir det, men de är nog mera upptagna med att flyta med stadspulsen åt rätt håll:

Och mareldshavet gjuter sina jubelrop om hårvatten, veckotidningar och bilmärken över alla dem, som för tillfället lyckas hålla en plats där i ljuset. Dropparna driver i strömmen. Vem blir sugen till botten? Inte jag, inte jag! Vem blir slungad i höjden? Jag! Jag! Hela staden ekar av samma rop av hopp och ångest: Jag! Jag! – nu i den brinnande timmen, i rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum.

Astarte är namnet på en guldpläterad skyltdocka, lockande för både damer och herrar. Några reklamare presenterar henne i inledningskapitlet. Men någon entydig kritik av konsumtionssamhället blir det ändå aldrig. Det blir något mycket smartare. Om det är något som skildras med allvar så är det just lockelsen, det moderna samhällets alla förföriska illusioner – men inte som något som faustiskt och egentligen mörkt. När en biovisning med en amerikansk filmstjärna liknas vid ett sakrament finns hela heligheten där. Att en nattklubbsdansös ("en elfenbensfärgad sammetsorm") kan få Tage att glömma sin Viola bredvid sig är samtidigt en seger för konsten. Skönhet och ungdom, modernitetens ideal, är ju världens poesi som vi törstar efter.

Men visst finns där också Annalotta, som så formats av läsningen av Hemmets Härd (veckotidningarna har verkligen omätligt inflytande) att hon fäster allt framtidshopp vid sitt utseende. Och detta har anpassat sig självt efter omslagsflickorna. Där finns också ett kapitel om barnarbete som knappast kan läsas apologetiskt.

Det hör till att förbluffas över hur aktuell samhällskritiken är. Låt det vara sagt: förbluffande! Men det har trots allt gått nästan hundra år och det märks också. Veckotidningar och bio har ersatts av annat; det är en detalj. Jag tror att den största skillnaden är själva grundinställningen: glädjen, om än uppskrämd, berusningen, förfäran och entusiasmen – finns några sådana känslor tillgängliga när dagens konsumtionskultur ska skildras? Det närmaste är kanske den sorts postironiska accelerationism som hade sitt uttryck i vaporwaveestetiken för ett årtionde sedan och som kanske ännu (jag vet inte) lever kvar litterärt i alt lit-kretsar. Men det där är en imitation av entusiasm. Boye skriver, i blockcitatet ovan, om "rusets ögonblick mellan tomrum och tomrum". Har inte själva ruset också blivit tomrum för oss?

Och det tomma har blivit ännu tommare. Vår tids reklamspråk är antitesen till konst, medan Boye kan ägna flera sidor åt annonsparodi i form av en mycket vacker beskrivning av ylleproducerande får i skotska högländerna: "Fåren har gamla ansikten, och de är gamla. När de böjer nacken bakåt och bräker, kommer deras bräkande som ett vemodigt eko ur gråa forntider. [...]"

Men som jag önskar att det gick att skriva en sådan här bok idag.

Indialänderna (Erik Andersson, 2015)

Den evige västgöten Erik Andersson sträcker sig här bortom hemtrakterna. Och det är väl typiskt att titelns Indialänder ska förstås så där mytiskt ungefärligt som fjärran land ter sig när man spanar från Falbygden. Mest blir det Centralasien, men lite Turkiet och Mongoliet med (aldrig Indien). En Ingvar Fransson har befarit dessa länder i något slags affärer, och det är rätt uppseendeväckande. Ett tiotal personer, mest kvinnor, antingen ber honom berätta sina historier, återberättar dem själva eller stöter på honom där borta i Baku.

När jag tänker på Erik Andersson tänker jag på trygghet och gemyt: enkla, nöjda människor på landsbygden som påtar med sitt och gärna bläddrar i husförhörslängder till kaffet. Men det där hembygdsmyset är bara ett av hans ben. Det andra är en uppsluppen surrealism som gärna tar sig uttryck i associativa samtal på väg mot ingenstans, som på restaurang Gyllene Gåsen eller hos de fikande damerna i Hemskt osams (som givetvis inte alls är osams – all upprördhet är utesluten i Anderssons värld). Även i Indialänderna sitter folk som heter typ Ragnhild och Härolf och ordvitsar om mötesformalia medan Ingvar Fransson i andra änden möter en byäldste i Turkmenistan. Stilistiskt sett är allting oklanderligt, men scenerna kan i sina stunder framstå som i brist på bättre ord studentikosa (även om det närmaste studentmiljö man kommer är en distanskurs i Skövde). Men ofta skakar berättarlusten av sig den klurigaste utstyrseln och ger ett inkännande porträtt av en vemodig azerisk klarinettist, eller skildrar de dråpliga kulturkrockarna när man ska på toa på en konferens i Kazakstan.

Och som det äts. Och fikas. Att maten förbrödrar är känt, och mycket riktigt sker nästan alla möten med de främmande folken vid bordet. Det är ostar, grillspett, kalvbräss, matvete, svamp och vitkål utan ände, och gärna just rabblat så – här teoretiseras inte om den och den maten eller kostvanor och seder, utan äts, äts, äts. Anderssons romanfigurer kan visserligen ha sina funderingar, men i grunden är de pragmatiker. Och även funderingarna gäller mest här och nu. Som när en av berättarna sitter och lyssnar på Ingvar Franssons resehistorier och inte riktigt kan se om det var en dröm eller bondkaka han just tog från fatet.

Undantag finns. Ett kapitel verkar berättas av någon sorts spion – eller om hen bara inbillar sig vara del av en konspiration. Den personen kan ställa sig frågor som: "Vad finns det i mitten om man skalar en människa som en lök?" Förvisso också jordnära formulerat. Det finns inget som kan få de här människorna att tappa fotfästet i sockenmarken. Även borta i Mongoliet heter det typiskt att det är "inget speciellt med stillahavskusten, det är väl ungefär som Mellbystrand".

Ja, någon kunde tycka det är tillgjort, och jag tycker det väl själv en liten aning, eftersom jag påpekar det. Det finns ju faktiskt en värld där ute som inte är principiellt samma sak som Stora Levene. Men då missar man hur grundad den här världsförståelsen är i språket. Hos Erik Andersson är det djupt betydelsebärande att ett bröd – också i Dagestan! – kan beskrivas som "knaltigt". Kan man äta ett knaltigt bröd i Dagestan så kan inget hörn av jorden vara så obegripligt.