Omläsning!
Det är alltså en historia om två unga människor vid nittonhundratalets mitt, Vanja och Nils ("intetsägande namn som kan passa bra på folk i deras ålder"). Han läkarstudent i Lund, hon gymnasist. Hon har självmordsepisoder och en oförlöst attraktion till torrbollen Sten, men nu är det en gång bestämt att det är Nils hon ska vara med. Berättaren har ju bestämt det! Det är så mycket tvivel och ångest över oinfriade förväntningar – ibland nästan medvetandeström, ibland berättaren som käckt skuttar fram – men hur de tu möts och plötsligt är förlovade överstökas nästan utan att man märkt något. Så realistiskt! Man hamnar med någon och får hantera sitt gemensamma liv.
Nils är godhjärtad men alltmer frånvarande, de flyttar till Uppsala och Stockholm, får barn, Vanja går hemma och ängslas, Nils är på jobbet eller trött. Hon sysslar med ingenjörsexperiment som inte leder till något. Deras föresatser att leva öppet och frisinnat blir det si och så med. Det glöms bort, hinns inte med, känns aldrig riktigt väluppfostrat att tala ur hjärtat. Och som Vanja kvävs av sin bundenhet.
Vid andra läsningen träder mörkret fram tydligare. Det är uppsluppet nog i början, de är unga och det var länge sedan, lite sårbarhet kan vara lärorikt och berättaren är där som en trygghet för både huvudpersonerna och läsaren. Till och med självmordsförsöken kan tas ganska lätt på. Men Nils och Vanja växer fast, i varandra och i samhället. När det mot slutet blir spralligt resonerar det alltmer sorgset. Det blev inget av friheten mer än ångern att aldrig riktigt ha vågat försöka, och den smygande insikten tynger dem ytterligare.
Men Vanja tar aldrig livet av sig och Nils frågar i slutet: "Man ska väl förstå att det var ett lyckligt äktenskap?" Ingen mår bättre av att svaret blir nej. På så sätt är det en livsbejakande bok.
Är Vanja förresten ett så intetsägande namn, verkligen?
(Återpublicerat från Instagram.)
