Liten historia – stor kyss (Kerstin Strandberg, 2021)

Omläsning!

Det är alltså en historia om två unga människor vid nittonhundratalets mitt, Vanja och Nils ("intetsägande namn som kan passa bra på folk i deras ålder"). Han läkarstudent i Lund, hon gymnasist. Hon har självmordsepisoder och en oförlöst attraktion till torrbollen Sten, men nu är det en gång bestämt att det är Nils hon ska vara med. Berättaren har ju bestämt det! Det är så mycket tvivel och ångest över oinfriade förväntningar – ibland nästan medvetandeström, ibland berättaren som käckt skuttar fram – men hur de tu möts och plötsligt är förlovade överstökas nästan utan att man märkt något. Så realistiskt! Man hamnar med någon och får hantera sitt gemensamma liv.

Nils är godhjärtad men alltmer frånvarande, de flyttar till Uppsala och Stockholm, får barn, Vanja går hemma och ängslas, Nils är på jobbet eller trött. Hon sysslar med ingenjörsexperiment som inte leder till något. Deras föresatser att leva öppet och frisinnat blir det si och så med. Det glöms bort, hinns inte med, känns aldrig riktigt väluppfostrat att tala ur hjärtat. Och som Vanja kvävs av sin bundenhet.

Vid andra läsningen träder mörkret fram tydligare. Det är uppsluppet nog i början, de är unga och det var länge sedan, lite sårbarhet kan vara lärorikt och berättaren är där som en trygghet för både huvudpersonerna och läsaren. Till och med självmordsförsöken kan tas ganska lätt på. Men Nils och Vanja växer fast, i varandra och i samhället. När det mot slutet blir spralligt resonerar det alltmer sorgset. Det blev inget av friheten mer än ångern att aldrig riktigt ha vågat försöka, och den smygande insikten tynger dem ytterligare.

Men Vanja tar aldrig livet av sig och Nils frågar i slutet: "Man ska väl förstå att det var ett lyckligt äktenskap?" Ingen mår bättre av att svaret blir nej. På så sätt är det en livsbejakande bok.

Är Vanja förresten ett så intetsägande namn, verkligen?

(Återpublicerat från Instagram.)

Dom spelar fel! : min essä om Sjostakovitj (Henric Holmberg, 2020)

Författaren är en för mig okänd skådespelare och teaterregissör och denna nätta sak handlar om hans relation till tonsättaren Dmitrij Sjostakovitj. Han spinner sin essä runt en favoritanekdot, som han tydligen redan gjort prisbelönt radioteater och dokumentärfilm av – men nu drar han den igen! Det handlar om när han upptäckte att Brodsky Quartet spelar fel i inspelningen av den fjärde stråkkvartetten: ett E istället för ett ess. Vilket leder honom till spännande samtal, lustiga slutsatser och en nördig mejllista på nätet.

Texten är indelad i 74 betitlade avsnitt på något färre sidor och full av trivsam självironi. Det är en mycket välkomponerad liten bok. Det där om felspelningen är mest en förevändning för att berätta om det intressantaste i Sjostakovitjs musik, några personliga minnen av konserter och tjänsteresor och små fyndiga vardagsscener. Förstås en del om tonsättarens oroliga liv och tankar om hans betydelse ur större och mindre perspektiv. Något om vad som utmärker nittonhundratalet.

Rekommenderas till... vem som helst! Fördel om man kan något litet om musik. Men jag kan inte mycket.

(Återpublicerat från Instagram.)

Pompeji (Maja Lundgren, 2001)

Den här står väl i var och varannans bokhylla. Maja Lundgren har utifrån pompejansk graffiti och andra källor skapat en berättelse om livet i staden strax före vulkanutbrottet. Det är Methe som är kär i Chrestus, skådespelaren Paris och hans fanclub, bordellmamman Venus, spinnerskor, valkare, horor, slavar, barn, gladiatorer och borgmästaren Paquius. Vesuvius själv får stundom tala i första person.

Romanen är vilt anakronistisk. Vilket är bra! Den pendlar hejvilt mellan å ena sidan faktasammandrag, små kuriösa läsefrukter och latinska citat, å andra sidan fri gestaltning av människorna. Författaren fascineras av ämnet, fantiserar och har kul, och boken är helt ärlig med det. Det är sympatiskt och charmar åtminstone mig!

Men då är jag jävig genom att redan på förhand vara intresserad och lite insatt i ämnet. Stilistiskt är boken rimligen ganska outhärdlig för en normalläsare. Den insisterar på en impulsivt pladdrig jargong, en blandning mellan lärdomsspråk och fräckisar som är mindre James Joyce än Varan-TV. Som en krönika i tidningen Okej. Slängigt på ett ofta fyndigt men alltid tillgjort sätt. "Här kommer ett kapitel om garum. Garum. Lite av Pompejis stolthet kan man säga. En mycket speciell sorts fisksås som luktar skunk från Hades, men smakar sparv från Olymp." – "Om ni inte [gillar bajshumor], så betänk åtminstone att det är historiskt korrekt. Eller stoppa upp huvet och läs något i edra egna annaler." Handlingen hanteras lika avslappnat. Den är improvisation och skenar ut i något rätt nonsensartat och allt mindre engagerande.

Jag lyckas le fördragsamt åt det där och får på kuppen lära mig smått och gott om romarnas förhållande till oskerna, om kroglivet i Pompeji och deras syn på sex och mat och annat. Så läsvärt, ja, jo.

(Återpublicerat från Instagram.)

Språk och uppmärksamhet (Toril Moi, 2013)

En liten volym språkfilosofi, som också blir till moralfilosofi. Moi försvarar språkets möjlighet att säga något sant om världen. Det är samtidigt ett slags försvarstal för humaniora. Hon lutar sig mot Simone Weil och Iris Murdoch när hon menar att man måste vända sig mot världen med en "kärleksfull och rättfärdig blick", en särskild form av uppmärksamhet som kanske hade tjänat på några sidor till av utredning. Men hennes exempel ur Ibsen, Rilke med flera visar desto klarare hur litteraturen – alltså språket – kan uppenbara sanningar som en naturvetenskaplig kunskapssyn förtränger.

Det är en uppfordrande text som vill få oss att öppna oss för det yttre och se klart på verkligheten. Den som har bristande förmåga till uppmärksamhet (vi alla?) finner inga handfasta övningar häri, men kanske inspiration.

(Återpublicerat från Instagram.)

[Det förlorade barnet (Elena Ferrante, 2014)]

Sista boken. Men det hjälps inte, jag gav upp på sidan 138. Det är som att sitta fast på en julmiddag och höra en faster berätta sanslöst detaljerade släkthistorier om Siv och Lennart och deras bedårande barnbarn och vem som lovade att måla om garaget men då ringde hennes syster och sa att Berit... Fast med italienska namn och med berättarens övertygelse om att utreda något viktigt.

"Jag såg stolt på [mina barn] och blev glad när Lila sade: 'Det är bra att du har kommit tillbaka till Neapel, man ska göra det man har lust med. Vilka fina flickor du har, de är verkligen söta!'" – Jag somnar!

Det kunde ju vara viktigt. Elena åker runt och föreläser om sin nya bok och "om hur jag alltid hade försökt hävda mig genom att vara manlig i min intelligens" etc. Men varför syns inte det i hennes berättelse då? Varför är de stora frågorna bara pynt – utbytbara samtalsämnen i dialoger som egentligen handlar om vem som blev "besvärad", "lättad" eller "fick något elakt i blicken". Jovisst är relationer också politiska, om man betraktar dem politiskt. Inte om man surt blänger till på en gubbstrutt och sedan fortsätter älta att ens svåger lät sur i telefon.

Grundlögnen ligger i att böckerna ska vara Elenas återblick på sitt liv. Men ingen, hoppas jag, ser tillbaka på sitt liv som en lång räcka känslolägen att rekapitulera i ordningsföljd. Eller ens som en kausal kedja händelser och interaktioner mellan de trettio viktigaste personerna man känt. Man minns stämningar, epoker, förändrade attityder. Man har perspektiv. Elena saknar allt det och verkar därför omöjligt självupptagen – alltså verkligen självupptagen på ett sätt som är omöjligt. Den enda här som närmar sig en mänsklig livsinställning är Lila, hon är respektlös och egen. Det vore intressant att läsa hennes berättelse, helst i tredje person, helst kondenserad till en volym. Någon annan än Ferrante fick nog skriva den boken.

(Återpublicerat från Instagram.)

Den som stannar, den som går (Elena Ferrante, 2013)

Bok tre. Elena avancerar. Hon har gett ut en roman och bor i Florens med sin man, som är professor. Fascister och kommunister slåss och flera närstående drabbas av våldet. Lila är än här, än där, det är fram och tillbaka med det mesta.

Första boken var möjligen lovande, andra delvis bra. Här kan jag inte slå knut på mig för att säga något positivt. Det här är en riktigt dålig bok. Det jag fruktade skulle hända hände: de politiska antydningarna har blivit explicita och resultatet är pannkaka. Elenas trovärdighet som människa har hittills varit hennes tvivel. Hon har ängsligt sneglat på Lila, härmat sig in i bildade kretsar, fuskat sig fram. Nu har hon mognat och det innebär tydligen att sluta tvivla! Mognad är att stå på sig! Vilken storslagen moral. Hennes politiska engagemang är plötsligt självklart nog att nämnas i en bisats, hon kan fylla en bok med sina feministiska insikter. Det är omöjligt att avgöra om hon är intellektuell på riktigt, för hennes tankar och de idéer hon låter sig inspireras av presenteras i så banal form att man blir direkt förolämpad.

Jo, det finns förresten tvivel, för hon ställer sig frågor efter varenda sak som hänt: "Vad är det jag försöker göra? Ändra mitt ursprung? Ändra på andra samtidigt som jag ändrar på mig själv?" Är det diskussionsfrågorna till bokcirklar som råkat infogas i texten? En bokcirkel för tioåringar?

Antagonisterna är schabloner och ändå fäktar hon på som aldrig förr, så mycket känslor! Hon är oupphörligen "skakad i grunden", "överrumplad", "blev sårad", "hans anklagelser sved". Hon gör en alldeles uppenbar slutledning om en intrigdetalj och blir "väldigt skärrad". Kom igen! Berätta något istället. Det verkligt intressanta gestaltas aldrig. Vi får i bästa fall veta att hon är på en fest med "väldigt framstående personer som stannade till sent", sedan är det bråttom att hitta på någon oväsentlig relationsförveckling istället. Jag har aldrig läst något så oärligt och menlöst. Det är så man får lust att stoppa upp sin Wevibe i – –

(Återpublicerat från Instagram.)

Hennes nya namn (Elena Ferrante, 2012)

Bok två. Nu kommer jag in i det. Elena och Lila är sexton till tjugotre år. Lilas äktenskap är dömt att misslyckas och hon stormar runt mellan bostäder, arbeten och män. Elena fortsätter studera men har svårt att smälta in i de borgerliga miljöerna, samtidigt som hon kommer allt längre ifrån sin enkla bakgrund. Vänskapen är hård, ett öde mer än ett val.

Bokens huvudnummer är en sommarvistelse på Ischia, där vänninorna involveras i ett slags triangeldrama. Det här är bra. Lila är fortfarande mystisk. Elena får i gengäld breda ut sig som den huvudperson hon är, och genom hennes blick på Lila och de andra sluter man sig till hennes egna konturer. Kanske precis som i första boken. Hon är ung och formbar, hon skriver saker som att någons uppskattning "gjorde stort intryck på mig" – hu! Men nu kommer jag på ett knep för att inte läsa det som sentimentalt. Något i tonfallet ekar bekännelse, jag tänker på Augustinus, som att varje mening kunde avslutas med "överallt rådde ett mörker som skilde mig från din sannings klara ljus, du min Gud". Visst är det lika mycket tacksamhet som skuld i hennes berättelse, men det fungerar! Och jag tror inte att det är att alltför mycket göra våld på texten, för underströmmen finns där.

Vissa delar fokuserar på Lila men är lika allvetande som när Elena berättar om sig själv. Det finns en klumpig förklaring till hur Elena kan veta allt, som mest av allt tyder på ointresse för kunskapens roll i fiktionen. I Elenaavsnitten är det just det hon inte säger som talar högst. Vars och ens minsta känsla och min återges med hennes tolkning och utvunna lärdom, som att man kom sanningen nära genom att följa sitt livs intrig med förstoringsglas. Hon skildrar vardagligt mansvälde men lyfter aldrig blicken till politiska slutsatser – tack! det hade inte blivit bra litteratur – och just det är det lömskaste. Hon är fången i att se livet som social gåtlösning. Det finns visst något vackert i tron att kunna förstå allt i sitt liv bara man anstränger sig, men som man krymper sig då! Lila krymper sig inte och det är hennes förförelse.

(Återpublicerat från Instagram.)

Min fantastiska väninna (Elena Ferrante, 2011)

Jag ska åka till Neapel i vinter och måste alltså läsa de här böckerna nu. Jag förutsätter att alla som ser det här inlägget har läst dem. Ett arbetarkvarter i Neapel på femtiotalet. Elena och Lila blir vänner i småskolan, men på ojämna villkor. Lila är det mycket självständiga läshuvudet som snart tvingas retirera till familjens skomakarbod, Elena hennes beundrare, som får fortsätta upp i realen och läsa latin. Båda har anledning att utnyttja varandra, men där är också en stark vänskap. Antar jag? Och runtom dem myllrar andra ungdomar och inte minst ett antal starke män med förödande hederskänsla. Flickorna hinner bli sexton i den här första boken.

Dynamiken mellan de två är fin, och då menar jag det nästan i bemärkelsen fint nyanserad. I början, när deras ömsesidiga beroende växer fram. Men jag tycker inte att det håller. Lila är alltid lite klokare, lite skarpare än Elena, vilket ju må vara en helt möjlig verklighet, men det stannar och stampar därvid. Elena, som är jag i berättelsen, observerar sin väninna i den ena efter den andra situationen i en oupphörligt framrusande intrig, tolkar hennes karaktär och grips av insikt efter insikt för egen del, som gärna formuleras som retoriska frågor. "När jag stod där i korridoren var jag först förvirrad – vad hade hänt, varför hade jag betett mig så tanklöst, hur hade jag blivit övertygad om att det jag sade var rätt och måste sägas?" Säg det. Är det så man talar med sig själv? Jag får inget grepp om Elena, kanske för att hon tecknas genom sådana här allmängiltiga efterklokheter. Allt är hela tiden explicit utom det som mystifieras (framför allt Lilas egensinne). Varenda skiftning i relationerna mellan människorna skrivs ut och det blir mer rapport än roman.

Det kan bli kämpigt att ta mig igenom alla fyra böckerna men jag utgår från att det finns något här som jag bara inte fattat än. Det måste finnas en storhet här som jag missar.

(Återpublicerat från Instagram.)

Asine: de svenska utgrävningarna (Axel W. Persson, 1931)

Av tidskriften Medusa har jag lärt mig att det gått hundra år sedan de (i några kretsar) berömda svenska utgrävningarna i det peloponnesiska Asine. Kronprins Gustav Adolf, sedermera "den sjätte", deltog högst handgripligt på plats. Den här korta boken utgavs några år efter avslutat uppdrag.

De första femtio sidorna kan läsas med nöje av vem som helst. Utgrävningsledaren berättar om expeditionens upptakt och vardag. Det är lustiga sammanträffanden med utländska dignitärer, komplett med den tidens charmigt obesvärade korruption. Man skojar och leker, skålar med en hellenistisk bägare och gör studentikosa ordenstecken av krukskärvor. Framför allt beskrivs med trevlig ironi det enkla lantfolket: deras loppor och religiösa fördomar men också dans och fest och hjärtliga sinne. Vi som läst Göran Schildt, eller Willy Kyrklunds Aigaion, känner igen oss, fast Persson är snällare.

När han sedan redogör för alla fynd blir det förstås mer tekniskt. För oss med knappologisk instinkt är det roligt att navigera mellan alla kronologiska designationer av typen "tidighelladisk III" och "geometrisk tid". Persson förmedlar hur som helst sitt seriösa intresse och gör ganska dristiga tolkningar. Jag förmodar att de flesta rön är mer än lovligt föråldrade vid det här laget, men det är en vacker lärdom att se hur den arkeologiska kunskapen befruktar och befruktas av författarens historiska och litterära bildning.

(Återpublicerat från Instagram.)

Klen tröst (Ia Genberg, 2018)

Fem noveller. En journalist försöker intervjua en barnskådis som blivit självgod småtjuv. En anställd på ett läkemedelsbolag slutar medicinera och ser plötsligt nyktert på korruptionen. En skådespelare håller tal på en främlings bröllop. En doktorand rapporterar från sin sociologiska forskning på riggade monopolpartier. Ett skilt par håller upp en fasad under stenrika svärmors årliga besök i släkthuset.

Det är "berättelser om pengar", slår undertiteln fast. Närmare bestämt om hur de påverkar människan: vad drömmen om pengar gör med våra förhoppningar, hur rikedom förändrar vår självbild, hur pengarna kryper under skinnet och ifrågasätter alla andra värden. Luckrar upp gränsen mellan skitprat och lögn, skapar egna berättelser och får oss att tro att de är våra egna. På människornas bekostnad? kanske. Pengarna är mäktiga. Men i andra stunder verkar de underordnade ett djupare mänskligt behov av ordning.

Det här är Detaljerna i regi av Ruben Östlund. Man förstår vad man kommer att serveras, man serveras det och lite till och man blir road och förundrad under tiden. Jag tyckte att den nu augustnominerade boken var bra men skissartad. De här novellerna är fullbordade helheter. Det är samma vassa människokännedom, samma handfasta beskrivningar av helt abstrakta iakttagelser, men inramat i distinkt dramaturgi och med ett inte föraktligt mått av spänning. Det är fantastiskt bra. En rik bok!

(Återpublicerat från Instagram.)