Splendor (Stefan Lindberg, 2020)

Den tredje nominerade till fjolårets Augustpris (frånsett barnkategorin) som jag läst, det är mer samtid än jag brukar stå ut med.  Och boken är samtidstung så det räcker för flera.  Författaren Stefan Lindberg driver runt i Stockholm år 2017, nämner alla gator och barer vid namn, träffar på bekanta på åtskilliga av dessa, med vilka han ältar sina våndor och besvär.  En inte liten del av dem bottnar i gamla historier från hans knark- och rumlarperiod på nittiotalet, en period som bara delvis ebbat ut.  Han är dålig på att ta ansvar för barnen också.

Men det är bisaker; det centrala här är Splendor, en märklig man som plötsligt dyker upp på en uteservering och påstår sig känna igen Stefan från Kalifornien, där han aldrig varit.  Han känner dessutom till en mängd detaljer ur Stefans liv som ingen rimligen kan veta om.  Och han är inblandad i en hemlighetsfull sekt han kallar Paradiset, vars syfte är att med hjälp av det lika mystiska Preparatet luckra upp människornas identitet och upplösa tid och rum... på något vis.  Stefan börjar undersöka vem den här motsägelsefulla Splendor kan vara och blir själv rätt knäpp på kuppen, om han inte var det redan från början.

Boken kan inte bestämma sig om den ska vara skröna, mysterium eller generationsroman med femtioårskris.  Det kan ju låta som en fruktbar mix, men det ska till att man blandar väl då.  Skröna/mystik-kombinationen känner jag igen från mina egna skönlitterära försök i fansinform ("anemiska" var det rättvisaste omdöme jag fick): framkrånglade detaljer (Splendors exakta minnen av Stefans barndomshem, Stefans minutiösa rekapitulationer av ungdomssynder) och speciella termer (Preparatet, "retrograd evidens") som ska ge intryck av konspiration, allt återberättat av ett jag som inte litar på sitt eget minne.  Det blir föga mer än ett ganska tröttsamt och ytligt litterärt pussel.  Det är nog möjligt att gå hem med det, om man hittar en stil som fördjupar och smälter samman delarna till något på riktigt mystiskt och fascinerande, men språket här är pratigt och lutar sig alltför lojt mot klichévändningar.

Några gånger blänker det till, när Stefan faktiskt upplever de identitetsupplösande effekter som han större delen av romanen bara ägnar sig åt att spekulera omständligt om.  Men det är snabbt övergånget.  Boken "spränger autofiktionens gränser" står det i copyn men jag vet inte, det är snarare några stänk över kanten på sin höjd, efter ett envist jävla körande med vispen.  Alla recensioner är hyllningar så jag missar väl poängen.  Det verkar som att Stefan Lindberg här gör något nytt i en het genre och det kan ju vara upphetsande nog att ta del av om man är insatt.  Det är väl inte direkt dåligt men jag ser inte det angelägna eller spännande i vare sig handlingen eller metaprojektet.

Upptäcktsfärd i Sverige (Göran Schildt, 1962)

Efter flera framgångsrika skildringar av medelhavsseglatser kommer lite överraskande den här boken: rapport från en rundtur med bil och husvagn i Sverige.  Initiativet kom från Svenska dagbladet, Schildts fasta uppdragsgivare, och resultatet blev en artikelserie som omarbetades till en bok om 180 sidor plus fotografier.  Man får minnas att Göran Schildt kom från Finland, och även om han uppehöll sig längre tider i Stockholm blev Sverige aldrig hans hem.  Han betraktar alltså landet från en halvfrämlings position; tillhörande genom språket och väl förtrogen med kulturen, men mer i teorin än i praktiken.

Göran och Mona startar i Stockholm och följer kusten söderut genom Södermanland, Östergötland och Småland, gör en avstickare till Öland, sedan vidare via Blekinge till Skåne och norrut genom Halland till ändstation i Bohuslän.  Södra Sveriges ytterkanter alltså.  Bland det som mest väcker Schildts fascination på denna rutt finns Ölands egenartade natur, delvis sedd och förstådd genom Linnés beskrivningar, Skånes kontinentala kulturlandskap och de bohuslänska hamnarna, som är det närmaste en medelhavsmiljö som bjuds.  Mer specifikt får han tillfälle att orda lite längre om Döderhultarns träfigurer, Fredrik Henrik af Chapmans märkliga hybridherrgård Skärva, Arkivmuseum (nuv. Skissernas museum) i Lund, hällristningarna i Tanum och något mer.  Godsherrarnas gästfrihet står egendomligt nog inte medelhavsöarna efter och Schildt blir insläppt för familjär rundvisning i flera privata herresäten.

Sverige i sommarskrud må vara nog så pittoreskt, och det finns gott om kyrkor, fornminnen och slott att beskåda.  Men det märks att det saknas något avgörande element, gnistan som gör vistelsen i Grekland och Italien till en nästan trolsk upplevelse.  Resan anställdes inte på eget initiativ och Schildt får i sitt förord motivera dess angelägenhet med viss krumbukt.  Det bekväma färdmedlet gör förstås att alla farofyllda äventyrsscener faller bort.  Det blir en beskedligare historia, men för all del, och om inställningen till att semestra i Sverige är artigt nyfiken så förvaltar han den nyfikenheten väl.  Både tanken och prosan är lika skarpa som vanligt.  Han har förstås mycket att säga i konsthistoriska spörsmål, men tar sällan samma djärva kliv ut i filosofin som inför minoiska gravar och mykenska krukskärvor.  Vilket är begripligt; utrymmet är begränsat för yviga spekulationer om sjuttonhundratalssvenskarnas världsbild eftersom de är oss så nära i både tid och rum.  För den äldre svenska historien är bristen på skriftligt källmaterial ett problem, för bara när vi hör deras röster kommer det förflutnas människor till liv för oss, som Schildt uttrycker det.  Det hindrar honom inte att göra en frisk och mycket schildtsk förklaring av hällristningarna – just omöjligheten att komma deras skapare nära tillåter oss att betrakta ristningarna som konst i modern mening, och sällsynt expressiv sådan, en konst som verkligen söker ingripa i verkligheten, inte blott avbilda den.

Jag har för mig att Henrik Knif i sin biografi över Göran Schildt beskrev den här boken som "charmig" eller något sådant (jag skulle verifiera det om det bara fanns ett register eller en innehållsförteckning).  Och visst är det en charmig bok i sin egen rätt, men vad som framför allt gör den läsvärd är hur den vänder ut och in på perspektivet i jämförelse med seglingsböckerna.  I dem lär han känna de sydländska kulturernas långa, genuina traditioner och låter det västerländska industrisamhällets ideal agera modern, rationalistisk relief.  Nu kastar han sig rakt in i reliefen.  Och först nu blir det riktigt tydligt att den modernitet han hela tiden målat upp som en fyrkantig motsats till medelhavsländernas vitala livsformer, den saknar ju motsvarighet idag.  Han reser runt i ett folkhemssverige som för en nutida läsare är nästan lika exotiskt som vilken grekisk bondby som helst.

Mest påfallande (och charmigt) tidstypiskt är besöket på Findus fabriksanläggning i Bjuv, helgedom för turister i tusental och en imponerande industri.  Schildt spår en strålande framtid för frysmatsidén; kanske även de franska mästerkockarna kommer att gå över till frysta middagar, signerade med namnteckning i isen?  Lika fascinerad är han av hönshuset på Fredriksberg i Oskarshamn, en helautomatisk äggfabrik där hönorna värper på löpande band i mörka celler.  Är det inte sinnebilden av samhällets pågående likriktning i förnuftets namn?  Hönorna har det bara bättre så här, när de slipper hackordningens sociala terror, och med jämna mellanrum får de ett uppiggande medel i fodret – Schildt verkar inte enbart ironisk när han kallar detta för en "standardhöjning".  Och han är helt oironisk när han talar om "Sverige med dess avvecklade socialproblem".  Att priset för social och materiell välfärd är människornas likstöpning och andliga fattigdom går kanske att tugga i sig ändå, så länge samhället ännu kan producera geniala konstnärer och en och annan märkvärdig individ, och så länge de värdefullaste av de gamla värderingarna kan bevaras i någon form.  Det här är kanske saker som delvis diskuteras fortfarande, men klart iögonenfallande för en nutida läsare är hur alltihop i slutändan behandlas som en rent hypotetisk fråga.  Nu är det en gång så att vi trätt in i det moderna samhället.  Klassamhället är en överstånden epok, eller kommer att vara det alldeles snart, ersatt av det egalitära folkhemmet där direktör och arbetare firar sin lagstadgade semester på samma statliga camping.  Att vägen dit varit och fortfarande är fylld av våldsam kamp mellan motstridiga intressen är helt osynligt i Schildts förståelse av tidens gång.  Klivet in i välfärdssamhället framstår som ett gemensamt beslut i fredligt samförstånd.

Så det är med en erkänt falsk nostalgi han sörjer den övergivna landsbygden och de levande slottsmiljöerna som blivit museer.  Med ett historiemedvetande som Schildts indigneras man inte så lätt, för man vet att det sant betydelsefulla i en epok inte framträder förrän i efterhand och att romantiskt skimmer bara inkapslar det omöjliga.  Detta får han anledning att nyansera vidare apropå inredningen på Karins konditori i Västervik.  Andra besöksmål tar honom tillbaka till 1600-talet, medeltiden eller bronsåldern, alltid med ena foten kvar i samtiden.  Göran Schildt har en enastående förmåga att turista sig genom platsers fulla historiska kontinuitet.  Det måste ha fyllt ett behov i en tid så ivrigt sysselsatt med att skåpa ut det gamla, och att läsa boken med sextio års fördröjning berikar den bara med ännu ett lager.

Une vie (Guy de Maupassant, 1883)

Maupassant hade jag inte läst innan och jag hade väl ingen särskild bild honom av heller, förutom att han är mest känd för sina noveller.  Men han skrev också några romaner och denna ska vara en av de bästa.  Fast knappast titeln, "Ett liv", som väl är så intetsägande en boktitel kan bli.  Omslaget på min utgåva ser ut som en Harlequin från sextiotalet.

Tiden är artonhundratalets första hälft och huvudpersonen heter Jeanne.  Hon har vuxit upp i konvent, ungefär ett kloster, på grund av sin fars Rousseauinspirerade idéer – hon ska hållas ren från samhällelig påverkan för att när tiden är mogen kunna invigas på ett lämpligt sätt i livet.  Utsprungen vid sjutton års ålder är hon mycket riktigt orörd av elaka erfarenheter och möter nu världen med all sin romantiska barnatro intakt, särskilt vad kärleken beträffar.  Hon hinner knappt göra sig till rätta i det normandiska familjeslottet innan hon förälskat och gift sig med första bästa vicomte.  Därmed börjar den långa serie desillusioner som blir hennes liv.  Äktenskapets köttsliga sida var en otrevlig sak och maken är en snåljåp.  Jeanne blir gång efter annan varse människornas falskhet, svek och hyckleri – ingen skillnad mellan adeln, bönderna och till och med prästen! – och fastän hon baxnar inför fräckheterna förlorar hon aldrig sin svärmiska instinkt.  Men dissonansen mellan ideal och en allt grymmare verklighet får en oro att slå rot i henne, som hon kompenserar med att överbeskydda sin lille pojke.  Han växer upp till en odåga och flyr med en prostituerad; Jeanne förslösar familjearvet på hans skulder och irrar bortkommen och förtvivlad mellan landet och Paris i jakt på sonen som ju måste vilja henne väl innerst inne.  Hennes sista tillflykt blir gamla minnen.

Det var en trevlig överraskning, den här boken!  Det är som upplagt för en tröttsamt sedelärande historia, men istället blir det lätt och luftigt och komiskt.  Stackars Jeanne, så ensam med sina fantasier mitt i en värld av cynism och frivoliteter.  Hon är som en romantisk hjältinna inkastad i en realistisk roman och den ironin förvaltas väl.  Hennes villfarelser kommenteras diskret av lätt överdrivna liknelser och stämningen är snopen, sällan allvarstyngd.  Ingen gör någon verklig ansträngning att befria Jeanne från hennes illusioner, för själva tar de inte livet så seriöst och förstår nog inte hur man kan göra det.  Undantaget dyker så småningom upp i byns nya präst, som med omänsklig hårdhet slår ner mot den allmänna omoralen.  Det visar sig ännu farligare än Jeannes naivitet.  Det är en ruskig scen när han stampar ihjäl en födande tik.  Den enda livsinställning som i slutändan verkar både sympatisk och rejäl – och lite löjlig – är det obekymrade hyckleriet.

Tennisspelarna (Lars Gustafsson, 1977)

Min första Lars Gustafsson och det är kanske en av hans mest lästa böcker, tror jag.  Det är en kortroman om 120 snabba sidor.  Huvudpersonen är gästprofessor i skandinavisk litteratur vid ett universitet i Texas, där han håller välbesökta föreläsningar om Nietzsche och Strindberg.  En av hans doktorander gör ett sällsynt fynd i bibliotekets kemiavdelning: en bortglömd memoar som vänder upp och ner på de invanda föreställningarna om Strindbergs infernokris.  Den snopne professorn hör sig för hos en annan händelsevis bekant ung man – en kavat student som genom ett extrajobb på flygförsvaret har tillgång till avancerade datasystem – om inte han kan analysera de två böckerna matematiskt i computorn för att om möjligt finna sanningen om de Makter som ansatte författaren.  Lediga stunder ägnar professorn åt tennis, denna sport vars grundmoment, serven, med alla sina förnuftsmässigt oberäkneliga faktorer är "ett fönster till det okända".  I bakgrunden utspelar sig ett dunkelt drama mellan den mäktiga universitetsledningen och en rektor som djärvt föredrar Wagner framför Verdi.

Det är alltså en fantasifull historia, men knappast mustig, utan ren i sin frejdiga humor och sina pigga associationsbanor.  Allt knyts ihop på något vis, lagom löst och slängigt med en satirisk topp i studenternas protestbanderoll "för akademisk frihet, Wagner och socialism".  Jag kom vid något tillfälle att tänka på Max Frisch och kunde sedan inte släppa tanken, vilket jag väl själv får hållas ansvarig för.  Men jag uppfattar grundtemat som besläktat, den mänskliga tillvarons irrationalitet och våra stånkanden i ogjort väder att betvinga den.  Max Frisch minus melankolin i så fall, för det här är en mycket glad bok.  Fantastiskt kul!

Min gyllne väg från Samarkand (Jascha Golowanjuk, 1937)

Jag har tidigare läst första bästa bok av Jascha Golowanjuk och den var trevlig, men föreliggande ska vara hans huvudverk.  Det är hans debut, och den berättar historien om hur Jascha som pojke tvingades på flykt från sin barndoms Samarkand när ryska revolutionen ställde allting på ända.  Sedermera skulle han bosätta sig i Sverige, men det framgår inte här.

Eftersom berättaren själv är uppvuxen i detta fjärran österland kan man vänta sig att få se det från insidan, men så enkelt är det inte.  Ehuru av "lillrysk" härstamning (vilket väl betyder Ukraina ungefär) adopterades Jascha som liten av en dansk bankir med ryskadlig hustru, av någon anledning bosatta i Samarkand.  Det är förståeligt att en sådan familj ligger pyrt till när kommunisterna tagit makten.  Det är också förståeligt att blicken på allt de möter under sina sagolika strapatser genom stäpp och öken är helt och hållet en västerlännings.  Jag får stundom intrycket att författaren brer på lite extra med de orientaliska klichéerna för publikfrieriets skull, och för att hans exotiska namn och ursprung kompenserar med trovärdighet.

Migration är förstås ett högaktuellt tema i litteraturen idag, men det intresserar mig mycket lite och jag har nog inte läst en enda samtida roman om flykt.  Varför gör jag ens jämförelsen, kan man undra.  Någon liten skuldkänsla kanske.  Men det här går knappast att läsa som en autentisk skildring av ett flyktingöde, snarare som en äventyrsroman.  Är det vad vi kallar autofiktion?  Kanske enligt någon definition, men föga intresserad av jaget i så fall.  Det verkar handla mer om berättarlust.  Det är en saga om bildade kosmopoliter som utlämnar sig i nyckfulla främlingars våld för att i månader skumpa på kamelrygg – från städernas myllrande basarer, till oaser, över berg, genom sandstormar och brännande ökensol för att slutligen nå friheten i väst.  Rökelse, dansöser och rikt ornerat siden.  Människorna de möter är antingen grymma rövare, naiva vildar eller trofasta ledsagare.  De blodtörstiga bolsjevikerna är ett ständigt hot just bortom horisonten.  Dramaturgin är effektiv, särskilt den explosiva inledningen, och där i början med de röda soldaternas härjningar i städerna, där finns det något eget och personligt och där blir jag berörd.  Mot slutet har man lärt sig.

Är man mer insatt i författarens öde finns nog mycket att vända och vrida på här.  Jascha Golowanjuk var ju till exempel jude, vilket han inte nämner i boken med ett ord – men de stöter på andra judar under vägen, och de är alltid sorgligt undergivna figurer.

Jag kan inte förmå mig att klassa boken som roman och är därvidlag ense med åtminstone en av katalogposterna i Libris.  Vissa utgåvor har gyllene i titeln.

Något att orda om (red. Lars Erik Blomqvist och Mats Löfgren, 1997)

Varför har jag läst den här boken, kan man verkligen fråga sig, och svaret är väl att jag har svårt att inte shoppa när det är billigt på second hand.  Undertiteln "Tankar kring konsten att översätta" placerar ju boken mitt i min intressesfär, så varför inte.  Det rör sig om en liten essäsamling enligt följande:

"Kan man förändras som översättare?" av Caj Lundgren, "Att översätta – en konst och ett hantverk" av Meta Ottosson, "I begynnelsen var Ordet ..." av Viveca Melander, "Översättningen som kulturbrygga" av Jacques Outin, "Författaren som viskar i örat" av Mats Löfgren, "Sovjetryska – går det att översätta?" av Lars Erik Blomqvist, "En översättares kamp med dygden" av Ingrid Ingemark, "Att översätta en klassiker" av Jan Stolpe, "Kan man lita på sin svenska?" av Anders Bodegård, "Att översätta från danska – behövs det?" av Marianne Hægermark, "Tolk och översättare – en översättares tolkning" av Martin von Zweigbergk och slutligen "För ögat, örat, strupen" av Sture Pyk.

Översättning är ett intressant ämne, men svårfångat i sin mellanställning mellan konst och hantverk.  Litteraturkritiker brukar inte yppa mer än några standardklyschor om "känslig", "skicklig" eller "kongenial" översättning i sina recensioner och till och med när översättningen som sådan blir föremål för mer ingående diskussion slutar det ofta i välformulerat snömos och självklarheter.  Podcasten Gästabudets avsnitt om översättning, förmodligen deras svagaste, är ett exempel.  Det pendlar alltför lätt mellan ytterligheterna: mystifierande utsagor om översättningens paradoxala omöjlighet varvas med knappologiska övningar i stavelseräkning.  För att säga något verkligt intressant om översättning måste man nog sikta in sig på dess osynliga ryggrad, det där något som binder samman de rent tekniska aspekterna med den fria konstnärligheten.

Att översättarna själva ofta är oförmögna eller ovilliga att göra det vittnar de flesta bidragen i den här boken om.  Få verkar kunna förklara vad de gör mer än i mycket allmänna ordalag.  Meta Ottosson berättar förvisso med generös utförlighet om sin utveckling från novis till skicklig översättare och ger en bild av hur sysslan ser ut inifrån.  Anders Bodegårds text kommer närmast ämnets kärna.  Han angriper modersmålet som ett främmande språk, och genom att sväva på en ganska hög abstraktionsnivå men också kasta skarpa blickar ner i käll- och målspråkens systematiska avvikelser gör han det nästan påtagligt vilken prägel svenskan, polskan respektive franskan ofrånkomligen sätter på en text.  Jan Stolpes korta bidrag handlar om hans Montaigneöversättning och är läsvärt om man så vill.

Överlag är essäerna rätt onödigt kåserande och saknar stil.

Liv till varje pris (Kristina Sandberg, 2014)

Efter Att föda ett barn och Sörja för de sina kommer så denna sista bok om Maj.  Den vann Augustpriset 2014 och jag förmodar att juryn därmed avsåg att belöna hela trilogin.  Det hävdas på någon innerflik att böckerna kan läsas fristående men det lär inte vara mycket mer än ett försäljningstricks.  Man bör absolut läsa dem i följd.

När Liv till varje pris tar vid är det tidigt femtiotal, Maj närmar sig medelåldern och barnen börjar bli tonåringar.  Sonen Lasse springer efter flickor på mjölkbarer och syns allt mindre till hemma, han har Majs otålighet i kroppen.  Dottern Anita har läshuvud och det är ju bra, men kunde hon inte vara lite enklare, mer begriplig...  Hon delar pappa Tomas melankoliska läggning och de två finner tyst gemenskap i kvällsutflykterna på landet, med Majs matsäck men utan Maj.  Redan i förra boken berättades några scener ur Tomas perspektiv och nu börjar hans och Majs kapitel alternera nästan konsekvent, i takt med att äktenskapets fogar krackelerar och de två slits längre från varandra.  Firman går sämre och Tomas ynklighet och tvivel på sig själv tar sig uttryck i allt öppnare återfall i spriten, medan Maj fortsatt exemplariskt sköter om deras hem.  Fast vem finns kvar att uppskatta välplanerade middagar och manglade dukar när maken övernattar i Sundsvall och barnen drömmer sig till egna platser.

Den värld Maj kände upplöser sig omkring henne, drar sig undan och lämnar henne ensam kvar.  Hon ser på den bildade dottern, studenten, med stolthet och en isande känsla av att bli frånsprungen.  Övermannad av oro att bli åsidosatt ställer hon in det årliga midsommarfirandet men ingen tar så allvarligt på det, det får väl bli något improviserat då.  Så viktig var hon.  Femtio- blir sextiotal och barnen blir vuxna, flyttar ihop utan att gifta sig.  En fri tid.  Maj är ju också fri om hon vill, fri att kasta av sig sina gamla värderingar, de som varit hennes enda trygghet när marken gungat.  Nej, det kan hon inte, hon skrubbar hellre vidare sin potatis medan svärdottern berättar öppet och modernt om sina foglossningar.  Hon har bara sig själv kvar att bevisa något för och det tänker hon inte försumma.  Hemmafrun finns inte längre, osynlig som ett spöke, nu är hon bara mormor som lagar middag åt barnbarnen.  Och vad bra att hon tog sig ett jobb på tvätteri till slut och gjorde samhällsnytta.

Den här boken är femtio sidor längre än de andra två och det är antingen hundra sidor för mycket eller för lite.  För mycket, för mot slutet bara fortsätter det tills det tar stopp och jag ser inte varför det inte kunnat sluta med säg, Anitas studentexamen.  För lite, för det saknas till sist en stadig riktning.  Sandberg försöker lappa över det med tidsmarkörer – det är Hylands hörna, Ria Wägner, vietnamkrig och miljonprojekt – men personen Maj slinker undan och hennes inifrånblick på sin omvärld får lite för ofta ge vika för vår egen samtids konventionella bild av rekordårens värderingar och paradoxer.

Jag håller nog Sörja för de sina som den bästa boken, men det är klart man ska läsa hela trilogin.  Även när det kärvar är det en fantastisk gestaltning av tidens gång i en vanlig, och i allra enklaste mening unik, familj, där känslan av otillräcklighet är den främsta konstanten.