Min första Balzac, och just den man bör börja med enligt de flesta rekommendationer jag läst. På madame Vauquers pensionat i ett av Paris fattigare kvarter bor ett antal udda existenser. Där finner Eugène de Rastignac logi, inflyttad från landet för att studera juridik. Men mest av allt vill han avancera i societeten. Han är av god familj men saknar dock pengarna. Han måste dessutom lära sig hantera fåfängan och maktspelet som styr det högre samhällslivet. Bland hyresgästerna finns Vautrin, en stormynt skrodör som försöker locka Rastignac in på den skamlösa egoismens väg. Där finns också pappa Goriot, som älskar sina två döttrar mer än Gud älskar världen och utblottat sig för att låta dem gifta sig rika. Rastignac kommer att blanda sig i deras familjetriangel.
Balzac skruvar upp allt på max. Han vill inte med psykologiskt finlir undersöka och försiktigt analysera personligheterna, utan i full fräs visa upp några av stadslivets människotyper i handling. Det blir till ett kammardrama (med några utflykter) där han lyckas pressa in inte bara kärleksaffärer och samvetskval utan också lömska intriger mot en brottsling. Men bakom allt handlar det om pengar, och det nämns specifika summor i olika myntslag på snart sagt varenda uppslag. Tillgångar, skulder, inkomster, utgifter dirigerar handlingens minsta vändningar, pengarna är elden som får kitteln att sjuda.
Sista avsnittet, där Goriot ligger för döden, är bokens höjdpunkt. Uttrycken för hans dotterskärlek växer äntligen till sina riktiga proportioner och lämnar inget andrum i texten för något annat. Det var han värd.
Min svenska historia: berättad för folket, del 2 – Från Engelbrekt till och med Dacke (Vilhelm Moberg, 1971)
Hur man bäst placerar skiljetecknen i den här boktiteln är en fråga för sig, men där har ni mitt försök.
Bland det sista Vilhelm Moberg skrev innan han dog var de två volymerna av Min svenska historia. Tanken var att det skulle komma åtminstone en tredje och fjärde del, men det hann aldrig längre än till 1500-talet. Jag läste första bandet för ett par år sedan och jag minns inte så noga mitt intryck, men uppenbarligen kände jag mig ganska mätt, för det har inte blivit av att läsa band två förrän nu. Något annat av Moberg har jag förresten inte läst.
"Sveriges historia är dess allmoges" lyder mottot för det här arbetet. Förordet utlovar en berättelse som kommer att domineras av "bönderna, torparna, de meniga soldaterna, tjänstehjonen, trälarna och de egendomslösa": alla de som utgjort den stora majoriteten av Sveriges befolkning genom tiderna. Den berättelsen kommer aldrig. Det kan inte bara vara brist på källmaterial, för senare historiker har ju visat att det går utmärkt att skriva historia om det lilla, om vardagens alla vanligheter som inte är kungar och krig. Peter Englund har gjort det förträffligt i sina essäsamlingar, där han skriver känslornas historia, smutsens historia, tystnadens historia. Magnus Västerbro målar en fyllig tidsbild av hur det var att leva på 1860-talet i sin bok om svälten. Men Vilhelm Moberg har knappast ambitionen att rota i några trivialiteter. Han är en man av svensk bondestam som påtagit sig att skriva historien om sitt folk. Det är ett folk av redliga karlar som med ädelmod stått upp i kampen mot kungars och fogdars tyranni, som plöjt sin jord och druckit sin sup.
Berättelsen börjar med Engelbrekts uppror mot fogdeväldet och slutar med Dackefejden. Däremellan handlar det längsta kapitlet om Gustav Vasa. Vi får veta detaljer på detaljer om hans uppväxt och maktövertagande och det spekuleras hit och dit om vilken biskop som kan ha skrivit si eller så i ett brev till någon furste i Mecklenburg. Machiavelli nämns. Det vore intressant att veta hur Gustavs politik passade in i de samtida idéströmningarna, men inte ett ord om detta – däremot långa resonemang om vem i det danska hovet som kan ha låtit kopiera en viss handskrift av Fursten. Kungens agerande förklaras utifrån gissningar om hans särskilda karaktärsdrag.
Allmogens roll reduceras till dess politiska inflytande, till dess förmodade åsikter om rikets styrelse och ibland bara till något målande folkligt rim om en fogdes nidingsdåd. Det är som att det inte går att skriva en levande och spännande historia utan att haka upp den på en storslagen individ. Det kanske var så förr. En annan individ som förekommer flitigt i boken är Vilhelm Moberg själv. Han försitter intet tillfälle att färga berättelsen med någon anekdot från sin barndom eller sådant han fått höra av släktingar. Det är för all del mer intressant att läsa om hur Vilhelm Moberg som pojke fann tryggheten i de småländska skogarnas tystnad än att lära sig Sten Sture den yngres släktträd på mödernet. Han är också väldigt glad i att redovisa vilka historieverk han fördjupat sig i, och för att riktigt få nytta av sina läsefrukter försjunker han i långa utredningar om exakt vilken holme i Hjälmaren som Engelbrekt blev dräpt, eller vilken underart av alm som gav det bästa barkbrödet.
Några kapitel verkar i alla fall försöka berätta om något annat än kungar och hjältar, till exempel i kapitlet om bröd. Men mer än på människornas kosthållning hamnar fokus på folkets ädla lidande inför hotet om undernäring. Och det blir inte så lite upprepning när han måste beskriva ännu en hungersnöd för att få nämna ytterligare ett årtal och ett visst medeltida källdokument. Kapitlet om livet i byalagen handlar mest om bondbygdernas ärevördiga tradition av självstyre och om att de arbetade hårt. Kvinnorna får ett eget kapitel. Hälften av det handlar om några olika drottningar, men mest om deras makar, och andra hälften om husmödrar som i sammanbiten tystnad väntar på sina män i fält. Här måste Moberg av någon anledning sträcka sig ett par hundra år utöver den aktuella tidsperioden för att hitta något att säga.
Att läsa detta var att se tillbaka på en historiesyn som känns hopplöst omodern, och bara än mer så eftersom den tar sig själv så för givet. Det förutsätts att läsaren mycket väl känner till Engelbrekt och hans gärning. Minnet av Nils Dacke antas vara djupt inpräntat i folksjälen. Jag vet inte i vilken grad det faktiskt stämde 1971, men det är i alla fall klart att det inte längre går att väcka allmänhetens populärhistoriska intresse genom berättelser om stora män så som man kunde när den här boken blev en storsäljare.
Bland det sista Vilhelm Moberg skrev innan han dog var de två volymerna av Min svenska historia. Tanken var att det skulle komma åtminstone en tredje och fjärde del, men det hann aldrig längre än till 1500-talet. Jag läste första bandet för ett par år sedan och jag minns inte så noga mitt intryck, men uppenbarligen kände jag mig ganska mätt, för det har inte blivit av att läsa band två förrän nu. Något annat av Moberg har jag förresten inte läst.
"Sveriges historia är dess allmoges" lyder mottot för det här arbetet. Förordet utlovar en berättelse som kommer att domineras av "bönderna, torparna, de meniga soldaterna, tjänstehjonen, trälarna och de egendomslösa": alla de som utgjort den stora majoriteten av Sveriges befolkning genom tiderna. Den berättelsen kommer aldrig. Det kan inte bara vara brist på källmaterial, för senare historiker har ju visat att det går utmärkt att skriva historia om det lilla, om vardagens alla vanligheter som inte är kungar och krig. Peter Englund har gjort det förträffligt i sina essäsamlingar, där han skriver känslornas historia, smutsens historia, tystnadens historia. Magnus Västerbro målar en fyllig tidsbild av hur det var att leva på 1860-talet i sin bok om svälten. Men Vilhelm Moberg har knappast ambitionen att rota i några trivialiteter. Han är en man av svensk bondestam som påtagit sig att skriva historien om sitt folk. Det är ett folk av redliga karlar som med ädelmod stått upp i kampen mot kungars och fogdars tyranni, som plöjt sin jord och druckit sin sup.
Berättelsen börjar med Engelbrekts uppror mot fogdeväldet och slutar med Dackefejden. Däremellan handlar det längsta kapitlet om Gustav Vasa. Vi får veta detaljer på detaljer om hans uppväxt och maktövertagande och det spekuleras hit och dit om vilken biskop som kan ha skrivit si eller så i ett brev till någon furste i Mecklenburg. Machiavelli nämns. Det vore intressant att veta hur Gustavs politik passade in i de samtida idéströmningarna, men inte ett ord om detta – däremot långa resonemang om vem i det danska hovet som kan ha låtit kopiera en viss handskrift av Fursten. Kungens agerande förklaras utifrån gissningar om hans särskilda karaktärsdrag.
Allmogens roll reduceras till dess politiska inflytande, till dess förmodade åsikter om rikets styrelse och ibland bara till något målande folkligt rim om en fogdes nidingsdåd. Det är som att det inte går att skriva en levande och spännande historia utan att haka upp den på en storslagen individ. Det kanske var så förr. En annan individ som förekommer flitigt i boken är Vilhelm Moberg själv. Han försitter intet tillfälle att färga berättelsen med någon anekdot från sin barndom eller sådant han fått höra av släktingar. Det är för all del mer intressant att läsa om hur Vilhelm Moberg som pojke fann tryggheten i de småländska skogarnas tystnad än att lära sig Sten Sture den yngres släktträd på mödernet. Han är också väldigt glad i att redovisa vilka historieverk han fördjupat sig i, och för att riktigt få nytta av sina läsefrukter försjunker han i långa utredningar om exakt vilken holme i Hjälmaren som Engelbrekt blev dräpt, eller vilken underart av alm som gav det bästa barkbrödet.
Några kapitel verkar i alla fall försöka berätta om något annat än kungar och hjältar, till exempel i kapitlet om bröd. Men mer än på människornas kosthållning hamnar fokus på folkets ädla lidande inför hotet om undernäring. Och det blir inte så lite upprepning när han måste beskriva ännu en hungersnöd för att få nämna ytterligare ett årtal och ett visst medeltida källdokument. Kapitlet om livet i byalagen handlar mest om bondbygdernas ärevördiga tradition av självstyre och om att de arbetade hårt. Kvinnorna får ett eget kapitel. Hälften av det handlar om några olika drottningar, men mest om deras makar, och andra hälften om husmödrar som i sammanbiten tystnad väntar på sina män i fält. Här måste Moberg av någon anledning sträcka sig ett par hundra år utöver den aktuella tidsperioden för att hitta något att säga.
Att läsa detta var att se tillbaka på en historiesyn som känns hopplöst omodern, och bara än mer så eftersom den tar sig själv så för givet. Det förutsätts att läsaren mycket väl känner till Engelbrekt och hans gärning. Minnet av Nils Dacke antas vara djupt inpräntat i folksjälen. Jag vet inte i vilken grad det faktiskt stämde 1971, men det är i alla fall klart att det inte längre går att väcka allmänhetens populärhistoriska intresse genom berättelser om stora män så som man kunde när den här boken blev en storsäljare.
Lire les présocratiques (utg. 2012)
Det återstår bara fragmentariska kunskaper av det jag till äventyrs inhämtade under mina år som filosofistudent, så nu har jag gjort mig ambitionen att plugga upp mig från grunden på egen hand. Jag börjar från början och så får jag se hur långt jag hinner innan jag dör.
Försokratikerna är det första kapitlet i de flesta översiktsverk. Så också i Alf Ahlbergs Filosofiens historia, först publicerad i flera band under 1920-talet, men som jag äger i en samlad upplaga från 1946. Han skriver från hjärtat och det är trevlig läsning bara för prosans skull. Var och en av de viktigaste försokratikerna ägnas något halvdussin sidor. Därtill har jag fått tag på Grekiska filosofer: från Thales till Aristoteles (1950) av W. K. C. Guthrie (det kanske kommer ett eget inlägg om den tids nog). Den är kort och förutsätter inga egentliga förkunskaper, men här är det nog lätt att tappa bort sig om man inte redan har ett hum om grunddragen i det antika tänkandet. Det är tättpackat och redogörelserna för de olika filosofernas idéer vävs ihop med varandra och med författarens egna kritiska kommentarer.
För att få chans att samtidigt öva min franska har jag kompletterat dessa verk med Lire les présocratiques, en samling uppsatser under redaktion av Luc Brisson, Arnaud Macé och Anne-Laure Therme. Den har fungerat bra som fördjupning, dock med sina luckor.
Ganska stor möda ägnas åt att reda ut vad vi egentligen kan veta om försokratikerna. Utgångspunkten för hela boken är Hermann Diels Die Fragmente der Vorsokratiker, standardverket som samlar det vi har kvar av deras skrifter. Jag har ännu inte läst något av dessa fragment mer än det som brukar citeras, men det har inte försvårat läsningen av den här boken.
Introduktionskapitlet talar om de bevarade texternas skick, traditionssamband och några definitioner. Sedan följer ett kapitel som jämför de första filosofernas läror med den kunskap som traderades genom poesin. Man får veta lite om den tidigaste filosofins förhållande till religionen, som den uttrycks hos Hesiodos och i de orfiska mysterierna. Därpå kommer ett kapitel om försokratikernas relation till "tekniken", med vilket jag tror man egentligen åsyftar begreppet techne. Begreppet definieras dock aldrig ordentligt och jag blir aldrig helt klok på vart man vill komma. Det fjärde kapitlet handlar om historia, vilket betyder ungefär "undersökning" eller "forskning", och det blir desto mer givande eftersom i princip hela kapitlet är en behövlig begreppsdefinition.
Efter dessa inledande anmärkningar av varierande nytta behandlas de stora försokratiska filosoferna eller riktningarna i var sitt kapitel: milesierna, Pythagoras, Xenofanes, Herakleitos, Parmenides, Anaxagoras, Empedokles, sofisterna, Demokritos och pythagoréerna. Man ska ha förkunskaper för att få ut något av detta, för grunderna i de respektive tänkarnas filosofi förutsätts ofta vara bekant. Kapitlen spretar åt några olika håll eftersom de är skrivna av olika författare – ibland handlar det lite väl mycket om källmaterialets kvalitet och sådant – men i stort ger varje avsnitt en bra fördjupning till det man kan ha lärt sig i en klassisk filosofihistoria. Med undantag för de två kapitlen om Pythagoras och pythagoréerna, som båda mest reder ut hur svårt det är att egentligen veta något om dessas idéer. Så omöjligt kan det väl ändå inte vara.
Försokratikerna är det första kapitlet i de flesta översiktsverk. Så också i Alf Ahlbergs Filosofiens historia, först publicerad i flera band under 1920-talet, men som jag äger i en samlad upplaga från 1946. Han skriver från hjärtat och det är trevlig läsning bara för prosans skull. Var och en av de viktigaste försokratikerna ägnas något halvdussin sidor. Därtill har jag fått tag på Grekiska filosofer: från Thales till Aristoteles (1950) av W. K. C. Guthrie (det kanske kommer ett eget inlägg om den tids nog). Den är kort och förutsätter inga egentliga förkunskaper, men här är det nog lätt att tappa bort sig om man inte redan har ett hum om grunddragen i det antika tänkandet. Det är tättpackat och redogörelserna för de olika filosofernas idéer vävs ihop med varandra och med författarens egna kritiska kommentarer.
För att få chans att samtidigt öva min franska har jag kompletterat dessa verk med Lire les présocratiques, en samling uppsatser under redaktion av Luc Brisson, Arnaud Macé och Anne-Laure Therme. Den har fungerat bra som fördjupning, dock med sina luckor.
Ganska stor möda ägnas åt att reda ut vad vi egentligen kan veta om försokratikerna. Utgångspunkten för hela boken är Hermann Diels Die Fragmente der Vorsokratiker, standardverket som samlar det vi har kvar av deras skrifter. Jag har ännu inte läst något av dessa fragment mer än det som brukar citeras, men det har inte försvårat läsningen av den här boken.
Introduktionskapitlet talar om de bevarade texternas skick, traditionssamband och några definitioner. Sedan följer ett kapitel som jämför de första filosofernas läror med den kunskap som traderades genom poesin. Man får veta lite om den tidigaste filosofins förhållande till religionen, som den uttrycks hos Hesiodos och i de orfiska mysterierna. Därpå kommer ett kapitel om försokratikernas relation till "tekniken", med vilket jag tror man egentligen åsyftar begreppet techne. Begreppet definieras dock aldrig ordentligt och jag blir aldrig helt klok på vart man vill komma. Det fjärde kapitlet handlar om historia, vilket betyder ungefär "undersökning" eller "forskning", och det blir desto mer givande eftersom i princip hela kapitlet är en behövlig begreppsdefinition.
Efter dessa inledande anmärkningar av varierande nytta behandlas de stora försokratiska filosoferna eller riktningarna i var sitt kapitel: milesierna, Pythagoras, Xenofanes, Herakleitos, Parmenides, Anaxagoras, Empedokles, sofisterna, Demokritos och pythagoréerna. Man ska ha förkunskaper för att få ut något av detta, för grunderna i de respektive tänkarnas filosofi förutsätts ofta vara bekant. Kapitlen spretar åt några olika håll eftersom de är skrivna av olika författare – ibland handlar det lite väl mycket om källmaterialets kvalitet och sådant – men i stort ger varje avsnitt en bra fördjupning till det man kan ha lärt sig i en klassisk filosofihistoria. Med undantag för de två kapitlen om Pythagoras och pythagoréerna, som båda mest reder ut hur svårt det är att egentligen veta något om dessas idéer. Så omöjligt kan det väl ändå inte vara.
Silke (Alessandro Baricco, 1996)
Snyggt omslag, elegant inlaga, bara 120 sidor och värd en chansning på second hand. Hervé Joncour är en ung handlande i silkesmaskägg, bosatt i södra Frankrike vid 1800-talets mitt. När äggpesten går hårt åt den lokala industrin sänds han till det mytiskt avlägsna Japan, där de bästa silkesmaskarna finns. Landet tjusar honom att återvända mer än en gång, men han kommer inte oförändrad hem igen.
Språket i den korta sagan är lakoniskt och frammanar ett stämningsfullt allvar. Tyvärr kommer den förtätade stilen inte till någon större nytta än att vara vacker. Den historiska ramen är sekundär, huvudpersonens yrke är irrelevant. Bilden av det skira silket är mest ett effektivt sätt att skänka magi åt längtan efter det ogripbara landet i öst. Nej, det blir något av en fabel av det hela, och även om det är skickligt komponerat och underviker alltför övertydlig sensmoral så blir det lite kvalmigt till slut. Språket räddar boken, och gillar man till exempel Steinbecks Pärlan så sväljer man säkert berättelsen också.
Språket i den korta sagan är lakoniskt och frammanar ett stämningsfullt allvar. Tyvärr kommer den förtätade stilen inte till någon större nytta än att vara vacker. Den historiska ramen är sekundär, huvudpersonens yrke är irrelevant. Bilden av det skira silket är mest ett effektivt sätt att skänka magi åt längtan efter det ogripbara landet i öst. Nej, det blir något av en fabel av det hela, och även om det är skickligt komponerat och underviker alltför övertydlig sensmoral så blir det lite kvalmigt till slut. Språket räddar boken, och gillar man till exempel Steinbecks Pärlan så sväljer man säkert berättelsen också.
Epepe (Ferenc Karinthy, 1970)
Ett slumpfynd från en bokbytarhylla. Jag vet inget mer om författaren än att han var ungrare. Det här verkar vara hans mest lästa bok och den enda som finns på svenska. Omslagsfliken beskriver den som en "allegori om människors kontaktbrist i det överbefolkade och överindustrialiserade moderna samhället" och jag kan inte säga annat än att det stämmer.
Språkforskaren Budai är på väg till en konferens i Helsingfors men kliver på fel plan. När han landar befinner han sig i en stad där man pratar ett obegripligt språk som han inte kan placera. Det är människor av alla kulörer i en evinnerlig stress och trängsel. Byggnader tornar upp sig så långt han ser åt alla håll och han vet inte om han befinner sig i centrum eller i utkanten av stan. Han lyckas checka in på ett hotell men därutöver får han ingen lön för all sin möda att göra sig förstådd på restaurang, i taxi, i köpcentren... Man fattar principen men ändå ägnas rätt mycket tid åt att Budai utforskar någon ny del av staden, tror sig ha hittat ett sätt att dechiffrera språket eller kommunicera sin vilja att resa hem, går bet, börjar om. Det gör inte så mycket om det blir repetitivt, för mysteriet med språket är i princip mer intressant än den hätska atmosfären i den gråa, omänskliga staden.
Språkforskaren Budai är på väg till en konferens i Helsingfors men kliver på fel plan. När han landar befinner han sig i en stad där man pratar ett obegripligt språk som han inte kan placera. Det är människor av alla kulörer i en evinnerlig stress och trängsel. Byggnader tornar upp sig så långt han ser åt alla håll och han vet inte om han befinner sig i centrum eller i utkanten av stan. Han lyckas checka in på ett hotell men därutöver får han ingen lön för all sin möda att göra sig förstådd på restaurang, i taxi, i köpcentren... Man fattar principen men ändå ägnas rätt mycket tid åt att Budai utforskar någon ny del av staden, tror sig ha hittat ett sätt att dechiffrera språket eller kommunicera sin vilja att resa hem, går bet, börjar om. Det gör inte så mycket om det blir repetitivt, för mysteriet med språket är i princip mer intressant än den hätska atmosfären i den gråa, omänskliga staden.
Samlade verk (Lydia Sandgren, 2020)
Jag läser ju så lite nyutkommet, men den här verkade vara något speciellt. En debutroman på nästan 700 sidor, utan spår av autofiktion, som breder ut sig över flera decennier.
Martin Berg lär känna Gustav Becker när de börjar samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg i slutet av sjuttiotalet. Martin har läst Jack och när stora författardrömmar, Gustav är konstnär i vardande. I stadig takt går livet på, genom filosofi- respektive konsthögskolestudier, ett kreativt år i Paris, somrar i Antibes. Jämte de två vännerna finns Cecilia, Martins flickvän, en ytterligt talangfull och ambitiös humaniorastudent. Parallellt löper en historia i nutid (2012). Martin är förläggare på ett litet bokförlag för kvalitetslitteratur. Den stora romanen blev aldrig mer än trevande utkast i väntan på den verkliga inspirationen. Den känslige Gustav är en ansedd målare vars verk betingar miljonbelopp, vilket inte hindrar honom från ett destruktivt och självömkande leverne. Den lysande idéhistorikern Cecilia försvann spårlöst en dag för femton år sedan. Martins dotter Rakel blir inte kvitt sin frånvarande mor.
Hu, så lite det låter för här ryms så mycket mer mellan pärmarna. Det är en roman om konst och självbild, om begåvning och hårt arbete, om hemligheter och kontaktlöshet, med mera. Den handlar om studerade människor och det är rikligt med referenser till Wittgenstein, Freud och litteraturhistoriens giganter, dock mest som påhäng utan stadigt fäste i berättelsen – jag hittar dessutom flera stavfel i tyska och franska fraser som förtar en del av den lärda auran som ska frammanas. Det saknas kanske ett helt originellt idédjup, men jag har svårt att förebrå romanen det, delvis eftersom den främsta protagonisten Martin själv är ett ytligt pretto. Men framför allt för att det är en så välskriven och sällsynt uppslukande historia med ständigt framåtdriv. Och motorn är inte cliffhangers och en racerintrig, utan det fortsatta tecknandet av alltmer fullständiga och komplexa rollfigurer. Huvudpersonerna är klichéer i grunden, men de utbroderas med sådan psykologisk följdriktighet och detalj att jag helt fängslas av att hänga med i deras utveckling, inte minst Martins långsamma väg mot att konfrontera sin medelmåttighet. Och det gläder mig att det bara får hålla på, sida efter sida efter sida, så länge det behövs.
Tyvärr har boken fått ett förbluffande gräsligt omslag: titeln i två olika men lika omotiverade typsnitt, plus en massa fult stiliserade ögon huller om buller mot en onödigt skrikig gul bakgrund. Det lyckas se både tomt, plottrigt, vårdslöst och oinspirerat ut på samma gång. Rimligt hade varit en skymningsbild över Göteborg med författare och titel i sober serif, som det anstår en seriös roman med vida ambitioner.
Martin Berg lär känna Gustav Becker när de börjar samma klass på Hvitfeldtska gymnasiet i Göteborg i slutet av sjuttiotalet. Martin har läst Jack och när stora författardrömmar, Gustav är konstnär i vardande. I stadig takt går livet på, genom filosofi- respektive konsthögskolestudier, ett kreativt år i Paris, somrar i Antibes. Jämte de två vännerna finns Cecilia, Martins flickvän, en ytterligt talangfull och ambitiös humaniorastudent. Parallellt löper en historia i nutid (2012). Martin är förläggare på ett litet bokförlag för kvalitetslitteratur. Den stora romanen blev aldrig mer än trevande utkast i väntan på den verkliga inspirationen. Den känslige Gustav är en ansedd målare vars verk betingar miljonbelopp, vilket inte hindrar honom från ett destruktivt och självömkande leverne. Den lysande idéhistorikern Cecilia försvann spårlöst en dag för femton år sedan. Martins dotter Rakel blir inte kvitt sin frånvarande mor.
Hu, så lite det låter för här ryms så mycket mer mellan pärmarna. Det är en roman om konst och självbild, om begåvning och hårt arbete, om hemligheter och kontaktlöshet, med mera. Den handlar om studerade människor och det är rikligt med referenser till Wittgenstein, Freud och litteraturhistoriens giganter, dock mest som påhäng utan stadigt fäste i berättelsen – jag hittar dessutom flera stavfel i tyska och franska fraser som förtar en del av den lärda auran som ska frammanas. Det saknas kanske ett helt originellt idédjup, men jag har svårt att förebrå romanen det, delvis eftersom den främsta protagonisten Martin själv är ett ytligt pretto. Men framför allt för att det är en så välskriven och sällsynt uppslukande historia med ständigt framåtdriv. Och motorn är inte cliffhangers och en racerintrig, utan det fortsatta tecknandet av alltmer fullständiga och komplexa rollfigurer. Huvudpersonerna är klichéer i grunden, men de utbroderas med sådan psykologisk följdriktighet och detalj att jag helt fängslas av att hänga med i deras utveckling, inte minst Martins långsamma väg mot att konfrontera sin medelmåttighet. Och det gläder mig att det bara får hålla på, sida efter sida efter sida, så länge det behövs.
Tyvärr har boken fått ett förbluffande gräsligt omslag: titeln i två olika men lika omotiverade typsnitt, plus en massa fult stiliserade ögon huller om buller mot en onödigt skrikig gul bakgrund. Det lyckas se både tomt, plottrigt, vårdslöst och oinspirerat ut på samma gång. Rimligt hade varit en skymningsbild över Göteborg med författare och titel i sober serif, som det anstår en seriös roman med vida ambitioner.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)