Efter att ha gett upp Tid för fotboll plockade jag min sista Oe ur hyllan direkt, annars kanske jag aldrig skulle komma till skott. Den här är skriven tjugo år senare, i vad man får förmoda är en annan fas av författarskapet. Det är en äldre, tillbakablickande och mer explicit självbiografisk Oe som skriver denna bok.
Vi är åter i samma skogsby som i Tid för fotboll, men utan maskering: nu talar han ur skägget om den verkliga by där han växte upp, situerad i en avlägsen kitteldal på ön Shikoku. Det är en by som bär på många historier, och boken presenterar sig som Oes återgivning av de berättelser han hörde av mormor som barn: myter och sägner om byns historia, från dess urtida grundande till införlivandet i det moderna Japan. Det har fallit på Oes lott att förmedla dessa i skrift till eftervärlden.
Det är en lång serie märkliga öden. Byn grundas av några ditdrivna bönder under ledning av den så kallade "Förstöraren", en sedermera "jättefierad" figur som försvinner, blir någon sorts gud och lämnar över makten till en annan jättekvinna för en period. Här finns mängder av magiska naturfenomen, förbiflimrande personer med namn som "mannen som inte stiger ned ur träden" och livsbetingelser som växlar tvärt med kapitlen. Den nästan fullständigt mytiska början blir aldrig rakt av historisk verklighet, fastän kronologin närmar sig nutid. Sagan släpper aldrig taget. Men det kommer till allt närmare konfrontationer med kejsardömet, bland annat med hjälp av en i hemlighet importerad bulldozer från Frankrike. Det skadar nog inte med kunskaper i japansk historia, även om noterna hjälper något.
Det finns likheter med Márquez Macondo. Jämförelsen leder dock tankarna till en annan form av berättande, också magiskt, men anfört av en otyglad fantasi och med färger som blaskas på under yvigt gestikulerande. Oes berättelser är kanske inte stramare till innehållet, men väl till formen. Att mormor är källan lämnas aldrig ur sikte, och några gånger citeras kända folkloristiker – författaren är snarare någon sorts vetenskaplig sagoinsamlare än fabulatör.
Eller kanske inte ändå. Ju längre historien maler på genom epoker som "frihetstiden" och "det stora, underliga oljudets tid", med incidenter som "bobytet" och grupperingar som "restaurationsrörelsen" (alla citattecken är textens), och anekdoter om en jätte som begravs i en fors, en upprorsledare som hoppar över ett slott – desto mer associerar jag till antika historieskrivare som Herodotos och Livius. Här finns samma dubbla syfte att underhålla och samtidigt riktigast möjligt återge myterna så som de faktiskt tilldrog sig, med något slags protovetenskapligt anspråk. Händelserna återges utan måleriska utsvävningar, på sin höjd med slipad stilistik. Liksom de antika författarna tillåter sig Oe att tvivla på vissa uppgifter eller spekulera om någon sagofigurs vidare öden när källan tiger.
Det här är min åsikt, och jag vet att många tycker alldeles tvärtom – men varken Herodotos eller Livius är särskilt kul att läsa som skönlitteratur. Sagan om Krösus är inte mycket mer levande konst än om man ber vem som helst att återberätta Snövit ur minnet: intrigen hänger ihop, och det är allt. Det de gamle däremot har till sin fördel är att ett par millennier av kulturarv vilar på deras historier. Man läser inte om sabinskornas bortrövande för att leva sig in i berättelsen, utan för att det är en nästan svindlande känsla att gå till källorna och kliva ner i en rik tradition tillsammans med Dante, Rubens, Poussin och tusentals andra. Ser man till deras läsare där och då, så fanns angelägenheten i att göra reda i de sägner som låg till grund för civilisationen som de kände den. Inget av detta är ju i spel när en modern författare berättar om sin okända barndomsby på samma sätt. Om civilisationen som Oe känner den är den lilla byn i kitteldalen så är det just bara han som känner den så.
Men många gillar ju påhitt med ett släng av magi, många har uppenbart lättare än mig att engageras av renskrapad sagointrig. Själv blir jag något ohyggligt rastlös. Kanske aktiverar den här boken min misstro mot samtidens berättelsefetischism: "I denna dal […] finns det berättelser från myternas tid, som den som berättar om hur 'Förstöraren' grundade byn. Det finns också berättelser från ett förflutet som ligger närmare oss, som de om Meisuke och Doji. […] Bortsett från detta finns myten om 'skogens under', eller hur? Ända sedan jag var liten, har berättelsen om 'skogens mirakel' rört mig djupt!" Liksom allt numera måste infogas i narrativ, och var och en "har sin egen berättelse", som det brukar heta, finns en allmänt spridd övertro på berättelsen i sig som något metafysiskt, magiskt verkande – inte minst bland verksamma inom kultur. Om vi bara samlar allas berättelser, alla berättelser, så ska något vackert uppstå per automatik, vad nu detta är, antagligen både kunskap, förbrödring och existentiell förundran. Men det sker ju inte per automatik. Det sker genom språket. Språket är det verksamma medlet. Jag säger inte att Kenzaburo Oe negligerar språket – och han har för en gångs skull blivit översatt direkt från original (av Eiko och Yukiko Duke) – nej … men han har skrivit en bok som mestadels tråkar ut mig, med några mer färgstarka undantag, och dessutom ger mig anledning till irritation, vilken jag försöker att inte rikta mot honom.
