Denna chilenska författare var mig tidigare okänd. Boken är hennes debut och består av fem noveller: titelnovellen som är längst, jämte "Trädet", "Flätor", "Det okända" och "De nya öarna". Alla behandlar på något sätt relationerna mellan män och kvinnor, manligt och kvinnligt. Titelnovellen handlar om en ung kvinna som gift sig med en man vars tidigare hustru hastigt avlidit. Äktenskapet blir kvävande och hon söker sig bort genom minnet av en natt i en okänd älskares famn, eller kanske är det en fantasi. Det är poetiskt och suggestivt, mörkt och dunkelt; jag med mina referensramar associerar till Christine Falkenlands tidiga romaner, fast i fuktig argentinsk (sic) miljö. Den sista novellen har än mer av samma stämning, men där blir det så snårigt och surrealistiskt att jag måste läsa den två gånger för att nå fram. Ett kärt besvär, skulle jag vilja säga, men det förblir väl symboltyngt för min smak. De övriga tre novellerna berörde mig inte mycket.
Boken är en fin liten lila volym utgiven av bokförlaget Tranan. Tyvärr befläckas den av pinsamt många korrekturfel: utelämnade punkter och mellanslag, konstiga avstavningar, saknade indrag och på ett ställe står det "ban" istället för "han". Det är inte första gången jag ser det i en bok hos Tranan, och det är synd på ett förlag som annars ger ut spännande litteratur i vackert utförande.
Emma (Jane Austen, 1815)
Det här var min första Jane Austen, och att jag hållit mig tills nu beror på pinsamma fördomar. Jag har associerat henne med lättsam romantik i rosa pastell, men något sådant rör det sig åtminstone inte om i Emma.
Det utspelar sig i det tidiga artonhundratalets England, i den lantliga överklassen. Tjugoettåriga Emma bor med sin pappa på ett gods, och sedan hennes guvernant gift sig och flyttat från dem är Emma sysslolös och uttråkad. Hon är en alltför rastlös natur för att sitta där och rulla tummarna, energin måste få utlopp någonstans. Livet för en ung överklassflicka går mestadels ut på att mållöst umgås med sina societetskamrater, och dessa får axla rollerna som Emmas spelpjäser: hon kan inte låta bli att fundera ut vilka som skulle göra goda partier, och tack vare sin ställning och sitt inflytande har hon rätt bra möjligheter att påverka sina vänners känslor i de riktningar hon finner bäst. Tror hon åtminstone själv. Det ska gång på gång visa sig att hennes självsäkra förutsägelser grundat sig på missuppfattningar. Den enda hon i sin påstridighet lyckas inspirera till de rätta känslorna är sin viljesvaga väninna Harriet, men det får hon bittert ångra när det visar sig att hon handlat efter feltolkade premisser.
Allt är för Emma en lek: till och med sina egna känslor behandlar hon som intressanta fakta att ta med i en rationell analys av läget. Många komiska situationer uppstår förstås i krocken mellan Emmas präktiga självupptagenhet och den aningslöshet hon sakteliga blir varse hos sig själv. Allt är skildrat med lågmäld humor i en rolig ironisk ton. Jag är imponerad av hur psykologiskt tydliga personer som befolkar berättelsen, hur alla dessa mr och mrs både görs trovärdiga och hålls isär, med bara ett stänk av karikatyr. Emmas veka och ängsliga pappa är en underbar figur, för att nämna någon.
Det var en positiv överraskning att läsa detta!
Det utspelar sig i det tidiga artonhundratalets England, i den lantliga överklassen. Tjugoettåriga Emma bor med sin pappa på ett gods, och sedan hennes guvernant gift sig och flyttat från dem är Emma sysslolös och uttråkad. Hon är en alltför rastlös natur för att sitta där och rulla tummarna, energin måste få utlopp någonstans. Livet för en ung överklassflicka går mestadels ut på att mållöst umgås med sina societetskamrater, och dessa får axla rollerna som Emmas spelpjäser: hon kan inte låta bli att fundera ut vilka som skulle göra goda partier, och tack vare sin ställning och sitt inflytande har hon rätt bra möjligheter att påverka sina vänners känslor i de riktningar hon finner bäst. Tror hon åtminstone själv. Det ska gång på gång visa sig att hennes självsäkra förutsägelser grundat sig på missuppfattningar. Den enda hon i sin påstridighet lyckas inspirera till de rätta känslorna är sin viljesvaga väninna Harriet, men det får hon bittert ångra när det visar sig att hon handlat efter feltolkade premisser.
Allt är för Emma en lek: till och med sina egna känslor behandlar hon som intressanta fakta att ta med i en rationell analys av läget. Många komiska situationer uppstår förstås i krocken mellan Emmas präktiga självupptagenhet och den aningslöshet hon sakteliga blir varse hos sig själv. Allt är skildrat med lågmäld humor i en rolig ironisk ton. Jag är imponerad av hur psykologiskt tydliga personer som befolkar berättelsen, hur alla dessa mr och mrs både görs trovärdiga och hålls isär, med bara ett stänk av karikatyr. Emmas veka och ängsliga pappa är en underbar figur, för att nämna någon.
Det var en positiv överraskning att läsa detta!
Mémoires d'Hadrien (Marguerite Yourcenar, 1951)
Jag har av Yourcenar tidigare och ganska nyligen läst Un homme obscur, men hennes huvudverk anses vara den här romanen. Även denna är en historisk roman, som den allmänbildade kanske hör på titeln, vilken i översättning lyder Hadrianus minnen.
Den romerske kejsaren Hadrianus levde under det tidiga 100-talet e. Kr. Han blickar här tillbaka på sitt liv och reflekterar kring det som betytt mest för honom. Berättelsen följer kronologiskt hans liv från tiden som ung officer i kretsarna runt kejsar Trajanus, via valet av honom till efterföljare, hans ständiga resor genom imperiet, krigsinsatser, mötet med den älskade ynglingen Antinous, dennes död, den åldrande Hadrianus som drar sig tillbaka, till sist hans förestående död. Genom sin återblick på händelserna får han tillfälle att betrakta sitt liv närmast utifrån.
Romanens, och kanske verklighetens, Hadrianus är mer intresserad av den grekiska filosofin än den romerska krigskonsten. Han åtar sig plikttroget kejsarämbetet, medveten om att han är den bäst lämpade, med avsikten att förvalta hellre än förstora det rike som överlämnats åt honom. Hans tankar söker sig mot högre sfärer än den jordiska, mot det eviga. "Mitt liv berörde mig mindre än historien" säger han på ett ställe. Samtidigt reflekterar han mycket över sin egen individualitet. Den blir av nödvändighet svårfångad – som kejsare ses han som praktiskt taget gudomlig, så var finns hans plats i världen som människa? Han avsäger sig titlar och triumfer för att nå närmare sitt egentliga jag. Men det är det gudomliga i människan som vetter mot evigheten. Han undersöker flitigt gränslandet mellan dessa världar, låter sig invigas i de eleusinska mysterierna och finner tröst i den odödliga stjärnhimlen.
I sitt livs zenit möter Hadrianus den unge Antinous, som blir hans livs stora kärlek. Skildringen av deras relation, som inte är helt enkel, är bland det finaste i boken. Antinous är en obemedlad pojke från en avlägsen provins och delar inte kejsarens dragning mot kosmos; han excellerar i det mänskliga, och hellre än att tyna som människa dör han ung. Sorgen över Antinous får Hadrianus att långsamt hårdna, rikta uppmärksamheten alltmer mot de världsliga angelägenheterna, bli mer pragmatisk. Han kommer med åldern i allt sämre fysiskt skick och känner sig därmed bli mera kropp och mindre själ, på samma gång som omvärlden verkar förbereda hans upphöjelse till gud. Men han är full av stoisk insikt och lugn och förstår dem.
Det finns både ett och annat att lära av Yourcenars Hadrianus: hans ödmjukhet inför historien, hur hans självförverkligande sker i anden och inte i utanverk. Liksom Un homme oscur är detta en roman som ytterst behandlar livets fåfänglighet, och det gör den med samvetsgrant allvar. Jag uppskattar ironi och självmedvetna syrligheter, men här saknas allt sådant, och det är faktiskt livgivande och en befrielse.
Den romerske kejsaren Hadrianus levde under det tidiga 100-talet e. Kr. Han blickar här tillbaka på sitt liv och reflekterar kring det som betytt mest för honom. Berättelsen följer kronologiskt hans liv från tiden som ung officer i kretsarna runt kejsar Trajanus, via valet av honom till efterföljare, hans ständiga resor genom imperiet, krigsinsatser, mötet med den älskade ynglingen Antinous, dennes död, den åldrande Hadrianus som drar sig tillbaka, till sist hans förestående död. Genom sin återblick på händelserna får han tillfälle att betrakta sitt liv närmast utifrån.
Romanens, och kanske verklighetens, Hadrianus är mer intresserad av den grekiska filosofin än den romerska krigskonsten. Han åtar sig plikttroget kejsarämbetet, medveten om att han är den bäst lämpade, med avsikten att förvalta hellre än förstora det rike som överlämnats åt honom. Hans tankar söker sig mot högre sfärer än den jordiska, mot det eviga. "Mitt liv berörde mig mindre än historien" säger han på ett ställe. Samtidigt reflekterar han mycket över sin egen individualitet. Den blir av nödvändighet svårfångad – som kejsare ses han som praktiskt taget gudomlig, så var finns hans plats i världen som människa? Han avsäger sig titlar och triumfer för att nå närmare sitt egentliga jag. Men det är det gudomliga i människan som vetter mot evigheten. Han undersöker flitigt gränslandet mellan dessa världar, låter sig invigas i de eleusinska mysterierna och finner tröst i den odödliga stjärnhimlen.
I sitt livs zenit möter Hadrianus den unge Antinous, som blir hans livs stora kärlek. Skildringen av deras relation, som inte är helt enkel, är bland det finaste i boken. Antinous är en obemedlad pojke från en avlägsen provins och delar inte kejsarens dragning mot kosmos; han excellerar i det mänskliga, och hellre än att tyna som människa dör han ung. Sorgen över Antinous får Hadrianus att långsamt hårdna, rikta uppmärksamheten alltmer mot de världsliga angelägenheterna, bli mer pragmatisk. Han kommer med åldern i allt sämre fysiskt skick och känner sig därmed bli mera kropp och mindre själ, på samma gång som omvärlden verkar förbereda hans upphöjelse till gud. Men han är full av stoisk insikt och lugn och förstår dem.
Det finns både ett och annat att lära av Yourcenars Hadrianus: hans ödmjukhet inför historien, hur hans självförverkligande sker i anden och inte i utanverk. Liksom Un homme oscur är detta en roman som ytterst behandlar livets fåfänglighet, och det gör den med samvetsgrant allvar. Jag uppskattar ironi och självmedvetna syrligheter, men här saknas allt sådant, och det är faktiskt livgivande och en befrielse.
Ögonbindeln (Siri Hustvedt, 1992)
Jag inledde min bekantskap med Siri Hustvedt med Den lysande världen (2015) och har sedan läst de flesta av hennes romaner. Det här är hennes debutroman, som jag till sist lyckats få tag på.
I alla Hustvedts romaner återkommer samma teman och ingredienser: identitet, självbild, tolkning, excentriska konstnärer, psykoanalys, New York. Samtligt finns redan i denna. Huvudpersonen heter Iris och är en ung litteraturstudent på Manhattan. Boken skildrar hennes möten med olika (huvudsakligen manliga) personer som på olika sätt får henne att ompröva sin identitet. Det är en mystisk man som anställer henne för att viska in beskrivningar av en död kvinnas tillhörigheter på band, en egensinnig fotograf som tar en bild av henne som hon helst vill glömma, en universitetsprofessor som ber henne översätta en tysk saga om en elak pojke, varvid hon drabbas av impulsen att klä ut sig i grå herrkostym och må ganska så dåligt av detta. Det är en kryptisk och undflyende konstnärskille i ovanligt smink (han heter Paris) som fascinerar henne genom sin filosofiska replikkonst.
Det är en roman vars huvudsakliga, kanske enda, ärende är en undersökning av människans psykologi. Ändå saknar den allt som liknar psykologiskt trovärdiga rollfigurer. Ingen av människorna handlar någonsin naturligt, allt sker i symboler. Alla agerar genom olika performance vilkas innebörd sedan och samtidigt analyseras i brödtext och dialog. Det kan vara att gå med förbundna ögon längs med 109th street, fängslad av sina funderingar kring vad förblindningen gör med perceptionen och tilliten till ens mycket äldre älskare, men det kan också vara banala replikskiften på en trång maskerad som flammar upp till chockerande incidenter på grund av deras metafysiska implikationer. Boken är som en provkarta på psykologiska fenomen förmedlad i romanform av någon som aldrig verkar ha lyft blicken från kurslitteraturen och lärt känna en riktig människa.
Det fungerar inte som roman. Det hade kanske gjort det om man gett upp ansträngningarna att realistiskt gestalta, och slopat det intetsägande minimum av handling som försöker binda samman historien. Då hade det väl närmat sig en mer experimenterande romanform, eller en essä. Essäböcker har ju Hustvedt också skrivit, men dem har jag inte läst. I sina bästa romaner går hon en annan väg, vilket är att helt enkelt bli bättre på att skriva en konventionell berättelse, med trovärdiga figurer och en intresseväckande handling, där de teoretiska bitarna vävs in med större skicklighet.
Jag har hört vissa uttrycka förundran över att Siri Hustvedt som är så smart kan vara gift med den "gymnasieintellektuella" Paul Auster. När man läser den här boken framstår inte det som något mysterium.
I alla Hustvedts romaner återkommer samma teman och ingredienser: identitet, självbild, tolkning, excentriska konstnärer, psykoanalys, New York. Samtligt finns redan i denna. Huvudpersonen heter Iris och är en ung litteraturstudent på Manhattan. Boken skildrar hennes möten med olika (huvudsakligen manliga) personer som på olika sätt får henne att ompröva sin identitet. Det är en mystisk man som anställer henne för att viska in beskrivningar av en död kvinnas tillhörigheter på band, en egensinnig fotograf som tar en bild av henne som hon helst vill glömma, en universitetsprofessor som ber henne översätta en tysk saga om en elak pojke, varvid hon drabbas av impulsen att klä ut sig i grå herrkostym och må ganska så dåligt av detta. Det är en kryptisk och undflyende konstnärskille i ovanligt smink (han heter Paris) som fascinerar henne genom sin filosofiska replikkonst.
Det är en roman vars huvudsakliga, kanske enda, ärende är en undersökning av människans psykologi. Ändå saknar den allt som liknar psykologiskt trovärdiga rollfigurer. Ingen av människorna handlar någonsin naturligt, allt sker i symboler. Alla agerar genom olika performance vilkas innebörd sedan och samtidigt analyseras i brödtext och dialog. Det kan vara att gå med förbundna ögon längs med 109th street, fängslad av sina funderingar kring vad förblindningen gör med perceptionen och tilliten till ens mycket äldre älskare, men det kan också vara banala replikskiften på en trång maskerad som flammar upp till chockerande incidenter på grund av deras metafysiska implikationer. Boken är som en provkarta på psykologiska fenomen förmedlad i romanform av någon som aldrig verkar ha lyft blicken från kurslitteraturen och lärt känna en riktig människa.
Det fungerar inte som roman. Det hade kanske gjort det om man gett upp ansträngningarna att realistiskt gestalta, och slopat det intetsägande minimum av handling som försöker binda samman historien. Då hade det väl närmat sig en mer experimenterande romanform, eller en essä. Essäböcker har ju Hustvedt också skrivit, men dem har jag inte läst. I sina bästa romaner går hon en annan väg, vilket är att helt enkelt bli bättre på att skriva en konventionell berättelse, med trovärdiga figurer och en intresseväckande handling, där de teoretiska bitarna vävs in med större skicklighet.
Jag har hört vissa uttrycka förundran över att Siri Hustvedt som är så smart kan vara gift med den "gymnasieintellektuella" Paul Auster. När man läser den här boken framstår inte det som något mysterium.
Kommissariens löfte (Friedrich Dürrenmatt, 1958)
Jag har sett Friedrich Dürrenmatts namn nämnas ihop med Max Frisch, som jag läst två böcker av. Båda var schweizare och hade säkert mer än så gemensamt.
Denna korta roman är, som det låter, en kriminalhistoria. En liten flicka blir mördad vid en skogsstig utanför en liten by, och såväl allmänhet som polis misstänker en illa omtyckt luffare för dådet. Man lyckas pressa fram ett erkännande, varpå den anklagade hänger sig. Gott så, saken ur världen, tycker byinvånarna och polisen, men inte kommissarie Matthäi. Han är övertygad om att luffaren är oskyldig och inleder privata spaningsarbeten.
Så långt en vanlig deckare, och eftersom detta täcker fyra femtedelar av sidantalet kan man läsa större delen av boken som om det vore, säg, Stieg Trenter. Men genom en ramhistoria berättad av Matthäis kollega blir det mer än så. Man kan väl säga att Dürrenmatt använder kriminalromanens form för att säga något om vårt benägenhet att se världen som förnuftsmässigt ordnad och vår blindhet för den meningslösa slumpen. Matthäi tror sig kunna nå sanningen genom en logisk och rationell plan, men i slutändan är hans jakt på kunskapen utlämnad åt tillfälligheternas nåd – på ett ganska löjligt sätt.
Det epistemologiska temat är ju inte helt olikt Max Frisch.
Denna korta roman är, som det låter, en kriminalhistoria. En liten flicka blir mördad vid en skogsstig utanför en liten by, och såväl allmänhet som polis misstänker en illa omtyckt luffare för dådet. Man lyckas pressa fram ett erkännande, varpå den anklagade hänger sig. Gott så, saken ur världen, tycker byinvånarna och polisen, men inte kommissarie Matthäi. Han är övertygad om att luffaren är oskyldig och inleder privata spaningsarbeten.
Så långt en vanlig deckare, och eftersom detta täcker fyra femtedelar av sidantalet kan man läsa större delen av boken som om det vore, säg, Stieg Trenter. Men genom en ramhistoria berättad av Matthäis kollega blir det mer än så. Man kan väl säga att Dürrenmatt använder kriminalromanens form för att säga något om vårt benägenhet att se världen som förnuftsmässigt ordnad och vår blindhet för den meningslösa slumpen. Matthäi tror sig kunna nå sanningen genom en logisk och rationell plan, men i slutändan är hans jakt på kunskapen utlämnad åt tillfälligheternas nåd – på ett ganska löjligt sätt.
Det epistemologiska temat är ju inte helt olikt Max Frisch.
Leoparden (Giuseppe Tomasi di Lampedusa, 1958)
Jag är svag för romaner om besuttna familjer i förfall – tänk En förlorad värld eller Buddenbrooks – och alldeles särskilt när de skildrar en hel samhällsforms död. Jag tycker till exempel mycket om Joseph Roths Radetzkymarschen, som får den dödsdömda österrikisk-ungerska dubbelmonarkin att verka riktigt löjlig. Och så har vi då den här boken, Leoparden, som utspelar sig vid tiden för Italiens enande på 1860-talet.
Huvudpersonen är don Fabrizio, prins av Salina, överhuvud för en högt ansedd adelsfamilj på Sicilien. Sicilien år 1860 är ännu en del av kungadömet Bägge Sicilierna, som också täcker in fastlandet ungefär från Neapel och söderut, och resten av Italien är fördelat på ytterligare några fler stater. Men Garibaldis styrkor är på väg, och snart ska Sicilien tvingas in i enhetsriket. Inte bara står enandet för dörren: borgarklassen vinner makt och inflytande på den gamla feodalklassens bekostnad och liberala idéer är i omlopp.
Don Fabrizio, Prinsen, irriteras av allt detta – åtminstone till en början är det med irritation och lätt förakt som han försöker skaka av sig tanken på förändringen som pågår. Han är en skicklig amatörastronom och distraherar sig gärna med de pålitliga och eviga stjärnorna när omvälvningen kryper för nära. För övrigt tar han den inte alltid på allvar: hans systerson Tancredi engagerar sig i kampen på Garibaldis sida, men Prinsen håller mycket av den charmante unge mannen och ser hans stridsiver som ett friskt uttryck för ungdomligt lättsinne.
Genom flera nedslag får man träffa familjen i några episoder från åren kring 1860. De nya tiderna blir alltmer påtagliga. Familjen Salina ser sig förbisprungna i förmögenhet av borgaren och uppkomlingen don Calogero, som avancerat till borgmästare i lilla Donnafugata, där familjen har sitt sommarresidens. Ännu desto mer akut blir situationen när den unge Tancredi, familjens tronarvinge, finner ett bra trolovningsparti i don Calogeros vackra dotter Angelica.
En stor del av romanen utspelar sig i Prinsens huvud, och följer hans mentala resa mot att till sist förlika sig med samhällsomvandlingens okuvlighet. Han förringar förändringarnas betydelse, förtränger dem, intalar sig att han kan upphöja sig över dem, om inte längre med utvärtes åthävor så åtminstone i sitt inre. Bittert betygar han sin förvissning om Siciliens oförmåga och ovilja att att förändras, ön som på grund av sitt hårda klimat och en historia av oräkneliga främmande överhögheter är dömd till fåfänga, dagdrömmeri och likgiltigt vegeterande – tro inte att den här revolutionen kommer att lämna mera spår än någon annan. Men till slut går det inte att förneka längre, motståndet blir irrelevant. På en fest hos en annan adelsfamilj blir Prinsen stående i balsalen, beundrande förgyllningar och stuckatur, tagen av skönheten, när don Calogero dyker upp bredvid honom och fäller en käck kommentar om inredningens monetära värde. När sådana människor får makt och inflytande, när deras blick på världen blir förhärskande, vad finns då kvar att värna om? När allt sant och vackert approprieras och banaliseras av blinda karriärister? För att riktigt banka in hur obönhörligt den gamla ordningen trängs bort avslutas boken med två tidshopp: ett näst sista kapitel som beskriver Prinsens död, och ett sista som utspelar sig år 1910. Bara Prinsens tre döttrar har bevarat det som gått att rädda av minnet av det förflutna, illa mörbultat av olika egenintressens missbruk, och i en sista symbolisk gest kastas det slutligen ut.
En verkligt läsvärd roman för den psykologiska insikten och för den historiska skildringen, författad med ett tättpackat, ironiskt och slingrande språk med fler semikolon än jag nog läst någon annanstans. Men det är någonting mer som drar mig till den här genren. Jag tror att det är igenkänning. Konflikten mellan feodaladelns syn på världen och den framväxande borgarklassens är inte helt olik den mellan humanistens och den nyliberala entreprenörens. I den senare konflikten vet jag var jag står, men det bidrar väl till tjusningen att man inte helt kan välja sida i den historiska.
Jag har läst nyöversättningen från 2016, som förutom Leoparden innehåller samlingen Berättelser och en hel massa annat. Det ska sägas att såväl Leoparden som Lampedusas övriga produktion gavs ut postumt. Berättelser är sådant man hittat i hans byrålådor. Översättaren Viveca Melander har i denna volym skrivit en kort inledning som ger grundläggande förkunskap, men man har dessutom övertagit två efterord från någon italiensk utgåva, där Lampedusas adoptivson får berätta lite väl ingående om publikationshistorien. Det intresserar säkert i Italien, där både Leoparden och dess författare är kulturellt allmängods, men för en svensk läsare vore det betydligt mer givande med ett utifrånperspektiv. Berättelser består av fyra texter: "Barndomsminnen" (den längsta; en ganska långtråkig memoar där Lampedusa återuppväcker sina minnen av barndomshemmet), "Glädjen och lagen" (en intetsägande novell på några sidor), "Sirenen" (en lite längre historia inte helt olik någon av W. Somerset Maughams menlösare noveller; läsvärd), "De blinda kattungarna" (ett tänkt förstakapitel till en slags uppföljare till Leoparden; ganska rolig). Till allt detta kommer olika fragment och utkast ur Lampedusas kvarlåtenskap och flera uppsättningar noter. Allting utom själva romanen kan lätt hoppas över utan att man gått miste om mycket.
Huvudpersonen är don Fabrizio, prins av Salina, överhuvud för en högt ansedd adelsfamilj på Sicilien. Sicilien år 1860 är ännu en del av kungadömet Bägge Sicilierna, som också täcker in fastlandet ungefär från Neapel och söderut, och resten av Italien är fördelat på ytterligare några fler stater. Men Garibaldis styrkor är på väg, och snart ska Sicilien tvingas in i enhetsriket. Inte bara står enandet för dörren: borgarklassen vinner makt och inflytande på den gamla feodalklassens bekostnad och liberala idéer är i omlopp.
Don Fabrizio, Prinsen, irriteras av allt detta – åtminstone till en början är det med irritation och lätt förakt som han försöker skaka av sig tanken på förändringen som pågår. Han är en skicklig amatörastronom och distraherar sig gärna med de pålitliga och eviga stjärnorna när omvälvningen kryper för nära. För övrigt tar han den inte alltid på allvar: hans systerson Tancredi engagerar sig i kampen på Garibaldis sida, men Prinsen håller mycket av den charmante unge mannen och ser hans stridsiver som ett friskt uttryck för ungdomligt lättsinne.
Genom flera nedslag får man träffa familjen i några episoder från åren kring 1860. De nya tiderna blir alltmer påtagliga. Familjen Salina ser sig förbisprungna i förmögenhet av borgaren och uppkomlingen don Calogero, som avancerat till borgmästare i lilla Donnafugata, där familjen har sitt sommarresidens. Ännu desto mer akut blir situationen när den unge Tancredi, familjens tronarvinge, finner ett bra trolovningsparti i don Calogeros vackra dotter Angelica.
En stor del av romanen utspelar sig i Prinsens huvud, och följer hans mentala resa mot att till sist förlika sig med samhällsomvandlingens okuvlighet. Han förringar förändringarnas betydelse, förtränger dem, intalar sig att han kan upphöja sig över dem, om inte längre med utvärtes åthävor så åtminstone i sitt inre. Bittert betygar han sin förvissning om Siciliens oförmåga och ovilja att att förändras, ön som på grund av sitt hårda klimat och en historia av oräkneliga främmande överhögheter är dömd till fåfänga, dagdrömmeri och likgiltigt vegeterande – tro inte att den här revolutionen kommer att lämna mera spår än någon annan. Men till slut går det inte att förneka längre, motståndet blir irrelevant. På en fest hos en annan adelsfamilj blir Prinsen stående i balsalen, beundrande förgyllningar och stuckatur, tagen av skönheten, när don Calogero dyker upp bredvid honom och fäller en käck kommentar om inredningens monetära värde. När sådana människor får makt och inflytande, när deras blick på världen blir förhärskande, vad finns då kvar att värna om? När allt sant och vackert approprieras och banaliseras av blinda karriärister? För att riktigt banka in hur obönhörligt den gamla ordningen trängs bort avslutas boken med två tidshopp: ett näst sista kapitel som beskriver Prinsens död, och ett sista som utspelar sig år 1910. Bara Prinsens tre döttrar har bevarat det som gått att rädda av minnet av det förflutna, illa mörbultat av olika egenintressens missbruk, och i en sista symbolisk gest kastas det slutligen ut.
En verkligt läsvärd roman för den psykologiska insikten och för den historiska skildringen, författad med ett tättpackat, ironiskt och slingrande språk med fler semikolon än jag nog läst någon annanstans. Men det är någonting mer som drar mig till den här genren. Jag tror att det är igenkänning. Konflikten mellan feodaladelns syn på världen och den framväxande borgarklassens är inte helt olik den mellan humanistens och den nyliberala entreprenörens. I den senare konflikten vet jag var jag står, men det bidrar väl till tjusningen att man inte helt kan välja sida i den historiska.
Jag har läst nyöversättningen från 2016, som förutom Leoparden innehåller samlingen Berättelser och en hel massa annat. Det ska sägas att såväl Leoparden som Lampedusas övriga produktion gavs ut postumt. Berättelser är sådant man hittat i hans byrålådor. Översättaren Viveca Melander har i denna volym skrivit en kort inledning som ger grundläggande förkunskap, men man har dessutom övertagit två efterord från någon italiensk utgåva, där Lampedusas adoptivson får berätta lite väl ingående om publikationshistorien. Det intresserar säkert i Italien, där både Leoparden och dess författare är kulturellt allmängods, men för en svensk läsare vore det betydligt mer givande med ett utifrånperspektiv. Berättelser består av fyra texter: "Barndomsminnen" (den längsta; en ganska långtråkig memoar där Lampedusa återuppväcker sina minnen av barndomshemmet), "Glädjen och lagen" (en intetsägande novell på några sidor), "Sirenen" (en lite längre historia inte helt olik någon av W. Somerset Maughams menlösare noveller; läsvärd), "De blinda kattungarna" (ett tänkt förstakapitel till en slags uppföljare till Leoparden; ganska rolig). Till allt detta kommer olika fragment och utkast ur Lampedusas kvarlåtenskap och flera uppsättningar noter. Allting utom själva romanen kan lätt hoppas över utan att man gått miste om mycket.
Råttan i pizzan (Bengt af Klintberg, 1986)
Jag hade tidigare läst de två uppföljarna, Den stulna njuren (1994) och Glitterspray (2005), men haft oväntat svårt att få tag på den verkliga klassikern, Råttan i pizzan. Till slut hittade jag den i skyltfönstret på ett antikvariat.
Jag tror de flesta känner till åtminstone uttrycket "råtta i pizzan", som tack vare boken blivit en synonym till vandringssägen. Boken har undertiteln "Folksägner i vår tid", och om Klintberg har något särskilt ärende så är det väl att uppmärksamma hur det moderna samhällets rykten om spindlar i yuccapalmer och falluckor i provrum är att föra till samma muntliga tradition som äldre tiders sägner om häxor och sensationella händelser i lagården. Alla tre böckerna är uppbyggda på samma sätt: hundra vandringssägner återberättas, var och en följd av Klintbergs kommentarer och tolkning.
Ofta återkommande är att vandringshistorierna uttrycker rädsla och oförstående för nya och ovana företeelser, så som berättelsen om invandrarna som bryter upp parketten för att odla potatis har spritts för att bekräftar folks fördomar om ociviliserade folkslag, eller hur ryktet om radiosändningar som plockas upp av amalgamlagningar har kunnat uppstå när man spekulerat i hur ny teknik fungerar. Ibland blir det väl freudianskt när allt möjligt ska tolkas som sexuell symbolik. Men på det stora hela är det trevlig och lagom lärorik läsning, fast kanske ändå att de något nyare böckerna är mer givande just för att historierna är en aning mer aktuella där. Jag minns inte riktigt.
Jag tror de flesta känner till åtminstone uttrycket "råtta i pizzan", som tack vare boken blivit en synonym till vandringssägen. Boken har undertiteln "Folksägner i vår tid", och om Klintberg har något särskilt ärende så är det väl att uppmärksamma hur det moderna samhällets rykten om spindlar i yuccapalmer och falluckor i provrum är att föra till samma muntliga tradition som äldre tiders sägner om häxor och sensationella händelser i lagården. Alla tre böckerna är uppbyggda på samma sätt: hundra vandringssägner återberättas, var och en följd av Klintbergs kommentarer och tolkning.
Ofta återkommande är att vandringshistorierna uttrycker rädsla och oförstående för nya och ovana företeelser, så som berättelsen om invandrarna som bryter upp parketten för att odla potatis har spritts för att bekräftar folks fördomar om ociviliserade folkslag, eller hur ryktet om radiosändningar som plockas upp av amalgamlagningar har kunnat uppstå när man spekulerat i hur ny teknik fungerar. Ibland blir det väl freudianskt när allt möjligt ska tolkas som sexuell symbolik. Men på det stora hela är det trevlig och lagom lärorik läsning, fast kanske ändå att de något nyare böckerna är mer givande just för att historierna är en aning mer aktuella där. Jag minns inte riktigt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)