Verzeichnis einiger Verluste (Judith Schalansky, 2018)

Judith Schalansky har också skrivit Atlas över avlägsna öar, som jag bara bläddrat i, en snygg bok med kartor och anekdoter om otillgängliga platser som tilltalar pojken i mig.  Boken jag nu däremot har läst i sin helhet utkom i Linda Östergaards svenska översättning i år, med titeln Förteckning över några förluster.  Tyskan är flera grader för avancerad för mig att traggla igenom med ordbok så jag har haft översättningen tillgänglig som stöd.  (Schalansky formger själv sina böcker och den svenska versionen följer originalets sättning så tätt att sidnumreringen överensstämmer mellan kapitlen – vilket man åstadkommit genom en lätt spärrning i den svenska texten, som naturligt klarar sig med mindre utrymme.)

Boken får väl närmast kategoriseras som essäsamling.  De tolv kapitlen (alla precis sexton sidor långa) tar avstamp i något som gått förlorat för världen: ett utdött djur, en riven byggnad, merparten av Sapfos dikter.  De flesta texterna förhåller sig löst till sitt ämne.  Den om Sapfo är det största undantaget och kunde nästan gälla som saklig ingång till kunskapsläget.  Oftast kretsar texten i föremålets närhet, med avsikt att gestalta något väsentligt i dess vara – såsom försvunnet eller när det ännu fanns – men utan att göra en objektiv beskrivning.  Resultatet blir fragmentariskt och appellerar till fantasin.  Essän om den sjunkna atollen Tuanaki skildrar kapten Cooks möte med befolkningen på en grannö, medan Tuanaki förblir en hägring just utom synhåll.  I kapitlet om den kaspiska tigern iscensätts en djurhetsning i antikens Rom, sedd ur den nu utdöda tigerns perspektiv, och "Palast der Republik" är snarast en novell, en vardagsskildring från DDR.  Den förmedlar knappast några fakta om byggnaden i titeln men gör dess historiska sammanhang levande, vilket är desto mer intressant.  Några gånger tänjs bandet väl långt: jag har svårt att se hur den försvunna stumfilmen Der Knabe in Blau görs mer begriplig genom att Greta Garbo (som inte var inblandad i filmen) för en inre monolog om sin ensamhet under en promenad på Manhattan.

Texterna angriper sina ämnen på mer eller mindre lyckade sätt, men som helhet förmår de säga något betydelsefullt om vad dåtid, nutid, minne, liv och död egentligen är.  Utan att förfalla i mystik tecknar de närvaro och frånvaro som aspekter av ett och detsamma.  Lakunerna i Sapfos dikter har för oss blivit en lika oförytterlig del av dem som de bevarade orden – närvarande och frånvarande bildar den fullständighet som vi känner.  Världen, heter det i förordet, är "det oöverskådliga arkivet över sig självt", summan av det existerande.  Det vi ser är det som finns i vårt nu, så är inte allt vi ser lika samtida?  Schalanskys upprepade försök att vistas i det förflutnas närhet visar till slut hur kronologin, vilken vi tar för så självklar, bara är ett av många sätt att muta in ett hörn av ordning i det kaos som omger oss.  Varje tid ansvarar för sitt eget meningsskapande och har till sitt förfogande de klossar som råkat bestå.  Tydligast gestaltas det i den självbiografiska berättelsen "Slottet von Behr", där författaren genom slumpmässigt bevarade minnen ser tillbaka på sin barndom i trakten av ett övergivet gods.  För barnet är de historiska kvarlevorna varken mer eller mindre gåtfulla än allt annat livets staffage, som det gäller att tvinga mening på.

Det sista kapitlet, förment om en okänd selenograf, sammanfattar minnets paradoxer i en ganska ansträngd mytisk form.  Schalansky är stilistiskt vågad, på både gott och ont.  Men när hon lyckas lyckas hon, som här om Roms eviga ruiner: "det förflutna är inte över, det är bara framtiden som redan har börjat".  Jag har nog aldrig hört något vackrare sägas om historien.

Nässlorna blomma (Harry Martinson, 1935)

Det här är min första Harry Martinson och väl en av hans mest lästa böcker.  Det är en självbiografiskt inspirerad roman om pojken Martin, uppvuxen i ett lägre medelklasshem ("utan både bildning och piano") som det snabbt går illa med: fadern sticker utomlands, återvänder och dör, modern flyr härnäst till Kalifornien.  Barnen säljs till lägstbjudande att inhysas på olika gårdar runtom i socknen, Martin skickas vidare mellan några olika familjer som alla vill honom sämre än den förra.  Han får arbeta hårt i jordbruket och älskar skolan, dock för kunskaperna mer än omväxlingen.  Vid elva års ålder rymmer han och hamnar som straff på ett slags kombinerat ålderdomshem och fattighus.

Martins människoblivande är det stora temat.  I inledningen finns ett avsnitt där de yngsta åren skildras i hastigt sammandrag, hur han går från "ännu ej avgränsad och avskild" till att uppfatta avståndet till modern, känna sin egen individualitet och bli mottaglig för världens former.  Man får intryck av fisken som kliver upp på land.  Martin blir en drömmare, med hågen riktad ut i världen mot mamma och där pappa en gång varit, men därutöver är kärlet i början tomt och han ser till att fylla på det.  Ständigt perifer som han är, alltid ett påhäng på nåder, gör han inga fåfänga ansträngningar att passa in.  Förmaningar om hur han borde bete sig verkar inte tyckas angå honom direkt.  Han förhåller sig till andra människor som föremål att studera snarare än personer att komma nära; han härmar sig till sätt att tala, vara, tänka, föra sig.  I det blir han en hycklare, lär sig åsikter han inte hyser, en instinkt för manipulation.  Det är han inte ensam om i fattigsveriges falska, hierarkiska markskikt.

Jag kommer att associera till Dykungens dotter, som också skildrar en uppväxt i Göingetrakten under nittonhundratalets första hälft.  Men flickan där är bunden till jorden av dunkla krafter, ja det är ju en mörk och drypande sak den boken, medan Martin löper fritt – det delvis sorgliga här är hans realistiska öde.  Det är kanske inte meningsfullt att dra några djupare paralleller.  Men i ännu högre grad än Trotzigs roman är behållningen med Martinsons den genialt poetiska prosan.  Han skriver suggestivt utan att vara fragmentarisk och med en oerhörd känsla för rytm: "Där var torra landet överallt och inga sjöar" konstateras det på bestämda trokéer i slutet av ett stycke, när Martin just innan gått i nästan-hexametriska "vaga och snyftande tankar trogen sin ödsliga hed".  Sådan subtil musik ger liv och mening åt varje ord.  Det talas med kreativa sammansättningar om en högfärdig husbondes "kultursträvande leende" och "några vitbigotta Hygieia-pigors pratfjun i vinden".  Här när Martin vandrar ensam rädd genom skogen är bara en i hela bokens långa rad av originella men självklart träffande bilder:

Ute i världen fanns luffare. Det var sådana man kunde se i tidningen. På bilden vid luffaren stod det alltid Armiro. Luffaren pekade med fingret, men fingret var en pistol. Så var bilden. Ute i världen funnos de.

Jag kan inte anklaga romanen för att sakna riktning (framåt) men det blir mot slutet klart att den inte strävar mot ett mål.  Sista kapitlen går över i en rad beskrivningar av udda existenser på ålderdomshemmet.  Sedan tar det bara slut.  Man vill kanske läsa uppföljaren Vägen ut men det känns en smula snöpligt ändå.

Sorl över Nilen (Naguib Mahfouz, 1966)

En gång i tiden hade förlaget Bakhåll snygga omslag; den intresserade kan googla sig till den här utgåvan från 1988, samma år som Mahfouz erhöll Nobelpriset.  Jag har läst en bok av honom tidigare, Echnaton: sanningssökaren, för några år sedan i min mest egyptiska period.  Den minns jag som en ganska intressant skildring av den egensinnige faraons bevekelsegrunder genom vittnesmål från personer i hans omgivning.

Sorl över Nilen utspelar sig i det samtida Egypten.  På en husbåt längs Nilen i Kairo bor eller åtminstone vistas en handfull medelklasspersoner: en konstnär, en journalist, en skådespelare, en advokat och några till.  Huvudpersonen Anis är en statlig tjänsteman som missköter sitt jobb till förmån för den hasch- och opiumberusning som sällskapet låter sig invaggas i tillsammans.  De föraktar interaktion med världens angelägenheter, betraktade som ett ovidkommande kaos.  Anis är den mest bedövade av alla, tystlåten och benägen att sväva bort i hallucinationer om gestalter ur Egyptens historia – ruset är ett "evighetens balsam".  Till skaran ansluter sig Samara, en ung kvinnlig journalist som försöker övertala gruppen att vända sig från det absurda och mot allvaret, sluta håglöst flyta med.  Först en olycka ruskar om i haschdimman, vad det nu tjänar till.

Jag har inte Camus' Främlingen färskt i minnet men anar att den är en undertext och den nämns också uttryckligen i någon replik.  Replikerna har teatralisk stuns och det är till stor del dialogen som bär den här korta boken om cirka 150 sidor.  Den är snabbläst men har tung botten, förmodligen tyngre än vad jag riktigt kan uppfatta med tanke på det kulturella och kronologiska avståndet.  Ett litet efterord förklarar att husbåten och dess invånare ska förstås allegoriskt.  Men det går fint att uppskatta boken med begränsade kunskaper om sextiotalets Egypten för ytterst handlar den om hur man ser på sitt deltagande i livet.  Den illustreras med ett antal vinjetter tecknade i Kittystil, vilket torde vara rätt unikt för en nobelpristagare.

Idioten (Fjodor Dostojevskij, 1868–69)

Med den här läsningen har jag börjat fylla i en av de största luckorna i min romankunskap, för jag har nämligen aldrig läst Dostojevskij förrän nu.  Bortsett från Anteckningar från ett källarhål kanske 2012 som jag helt har förträngt.

Idioten i fråga är den unge furst Mysjkin, som i bokens inledning kommer resande med Petersburgståget från Schweiz, där han i ett antal år vårdats för någon form av verklig eller inbillad sinnessjukdom samt fullt reell epilepsi.  I staden uppsöker han familjen Jepantjin och förebär släktskap med modern-generalskan; det är nog ganska avlägset men räcker för att bereda honom inträde i societeten.  I kretsarna lär han också känna familjen Ivolgin, allra närmast sonen Ganja men dråpligast är den försupne drummeln till pappa (general han med), där finns en mer förslaget nedgången typ som heter Lebedjev, idealisten Ippolit som raljerande försvarar sina utfästelser om ett i praktiken aldrig fullbordat självmord, med flera.  Och så kvinnorna, framför allt.  Fursten förälskar sig såväl i den yngsta dottern Jepantjina, Aglaja, som i den mystiska frifräserskan Nastasia Filippovna.  Sistnämnda är romanens mest fängslande person, en undanglidande men mycket färgstark femme fatale med motsägelsefulla motiv som kanske mest är fatal för sig själv.

Fursten är en naivt god och godtrogen människa inkastad i en intrigerande societet av balzacsk karaktär.  Alla i omgivningen påverkas, ömsom sugs mot honom och slungas bort igen.  Fungerar det så när himlakroppar graviterar runt ett svart hål så är det en rimlig liknelse.  Fursten vill bara alla väl men de förstår inte enkel uppriktighet och tolkar honom som vore han bakslug.  Någon inspireras till ännu mer slipade ränker, andra förförs av hans exotiska klarsynthet och det sociala spelet kortsluts.  Det är lätt att läsa fursten som ett slags messias.  Från ingenstans dyker han upp och inte predikar, men i alla fall praktiserar förlåtelse, oförfalskad människokärlek och oegennytta.  Om han bara omvänder ett fåtal syndare så är det för att godheten i slutändan är ett ouppnåeligt mål, bara möjligt att närma sig asymptotiskt.  Furstens länk till den övermänskliga godheten är epilepsin, som ger honom periodiska anfall av magiskt vaken förnimmelse, religiösa uppenbarelser väl närmast – men som slutar i krasch och förvirring.  Häri finns likväl en kritik av den rationalistiska samtiden och kanske är furstens ankomst ett förebud om dess undergång.  Uppenbarelseboken är en flitig referens.  Man återkommer flera gånger till den dödsdömdes förhöjda perception och den nyktra insikt som växer i närheten till döden, och att den insikten är så betungande att en från döden benådad människa inte längre förmår leva.  Närheten till furstens godhet verkar ha en liknande effekt.  Lebedjev börjar frossa i självförnedring och Nastasia Filippovna lägger gång på gång krokben för sig själv.

Man vill spontant gärna jämföra med den samtide landsmannen Tolstoj, men frågan är om inte Balzac ligger närmare, som jag nyss antydde.  Inte bara tematiskt; även språkligt delar de ett schvung, som i fransmannens fall tar sig uttryck i vräkiga lovtal och hos Dostojevskij i en frejdig, frodig pratighet, ett skönt tugg.  Ska påpekas att jag läst Staffan Dahls översättning vilken sägs vara den bästa, mycket bra svenska är det hur som helst.  I de långa dialogerna, fulla av upprepningar och omtagningar, ryms hela personligheterna; Dostojevskij sägs ju vara en stor psykolog och det tycks som att det visar sig främst i det lilla perspektivet: repliker, reaktioner, analyser i stunden av motpartens beteende.  Åtminstone kommer sådana detaljer så i förgrunden att jag har svårt att få syn på de stora dragen, och det här närsynta, svettiga är till slut mer än jag riktigt står ut med.  Hela uppbyggnaden är också tämligen oformlig.  Jag föredrar Tolstojs mer svävande överblick och hur han förmedlar även de intensiva ögonblicken med filosofisk stilisering.  En värre misstanke som gnager är att jag faktiskt saknar själ, för nog måste man ha själ för att läsa en sådan här bok, en instinktiv förståelse för känsla och impuls.  Jag tror jag har gått miste om både ett och två element genom att läsa den med förnuftet.

Efter solen (Jonas Eika, 2018)

Den här novellsamlingen, om man ska kalla den det, kom på danska 2018, belönades med Nordiska rådets litteraturpris året därpå och översattes till svenska året därpå igen.  Och året därpå, alltså i år, kom den i pocket och som sådan hittade jag den för tio kronor på Röda korset och det var ju ett billigt pris för att hänga med lite i samtidslitteraturen.

Boken består av fyra eller fem noveller: "Alvin", "Bad Mexican Dog", "Rachel, Nevada", "Jag, Rory & Aurora" samt "Bad Mexican Dog" igen, en fortsättning.  Första novellen handlar om en it-konsult som efter att hans arbetsplats rasat samman i en olycka låter sig lockas av en ung man att resa runt och handla med derivatinstrument från olika hotellrum.  "Bad Mexican Dog" är en märklig historia berättad av en passopp på en turistanläggning i Mexiko, där homoerotiska djurrollspel och visualiseringar av sol och vatten står i centrum lika mycket som förhållandet till de västerländska turisterna.  I "Rachel, Nevada" upptas ett samhälle i den amerikanska öknen av spekulationer om utomjordingar.  "Jag, Rory & Aurora" utspelar sig i London, där en provisorisk familj av utstötta existenser både lever för och försörjer sig på att sälja psykedeliska piller som kallas "vokaler".  Också här förekommer rollspel, om inte hela novellen är ett sådant.

Jag kommer ofta att tänka på Siri Hustvedts mest ansträngda ekfraser, utförliga beskrivningar av konstverk (som i hennes fall tenderar att bestå av lådor av någon anledning).  "Rachel, Nevada" avslutas med en åtta sidor lång biografisk notis om en fiktiv art country-musiker med beskrivningar av hennes kompositioner.  Men oftast är det snarare performance som beskrivs: ibland bokstavligen, som när pojken i "Bad Mexican Dog" filmar när han slickar några turisters fötter, och senare hans och kamraternas lek där de imiterar hotellgästerna enligt definierade regler.  Mer allmänt är handlingen och personerna i berättelserna så avsiktligt onaturliga konstruktioner att hela texten ger intryck av regisserat uppträdande.  En film av Derek Jarman ungefär.  Derivathandlaren i "Alvin" har för vana att beställa in fem identiska brunchtallrikar, för att kunna "inbilla sig att utbudet avgränsades, för att sedan välja bort de fyra minst verkliga, 'isolera den egentliga brunchen från kopiorna', sa han".  Också detta minner om Hustvedts filosofiskt självmedvetna romanfigurer.

Kanske är det den här abstrakta självkännedomen, snarare än något mer subtilt i stilen, som gör att själva språket känns som en översättning från engelska.  Berättaren i "Jag, Rory & Aurora" redogör för sina sexuella erfarenheter av att känna sig "så specifik och avgränsad" och skräms vid åsynen av en grupp hemlösa av "det sätt som deras drag vikit för ett alltför generellt, gemensamt tillstånd".  Kontrasten mellan den sortens teoretiserande utsagor och ett i övrigt poetiskt exakt berättande är antagligen just det som får någon att på omslagsblurben kalla prosan för "självlysande & hyperrealistisk" (jag misstänker att och-tecknet är Modernistas påhitt).  Jag tror jag förstår vad Eika vill göra men jag orkar inte spela med.  Verklighetens uppluckring med hjälp av finanskapitalism och läskmärken fick jag förresten nog av när jag lyssnade som mest på vaporwave runt 2015.

I sista "Bad Mexican Dog" har antingen författaren eller översättaren Henrik Petersen fått dille på ordet "gitter" och jag tror att det åtminstone på något ställe borde stå "gytter".

Die Kapuzinergruft (Joseph Roth, 1938)

Joseph Roths mest kända verk är väl Radetzkymarschen.  Den har jag läst och tyckte mycket om.  (Jag har också läst Den stumme profeten men minns ingenting.)  Radetzkymarschen är en underbart ironisk skildring av den ålderssvaga habsburgska dubbelmonarkin.  Man får följa familjen Trotta, ättlingar till en slovensk löjtnant som adlades för att ha räddat livet på Frans Josef i slaget vid Solferino – vilket kejsaren med tiden får allt svårare att riktigt minnas, men kvarstår att släkten är adlig och de håller fanan högt medan kejsardömet vittrar ihjäl.

Die Kapuzinergruft har jag läst på tyska för övnings skull, Kapucinerkryptan heter den på svenska (översatt så sent som 2015), och titeln syftar på Frans Josefs gravkammare.  Boken fortsätter på sätt och vis historien där Radetzkymarschen slutade, åtminstone i kronologiskt avseende och i det att en Trotta även här är huvudperson, fast jag tror inte i rakt nedstigande led.  Huvudpersonen-berättaren är en ung man åren innan världskrigets utbrott, faderslös och sorglöst levande sitt livs bästa dagar i det alltjämt kejserliga Wien.  Nostalgin är överhängande.  Han och hans kamrater unnar sig kosmopolitiskt frisinne, inkapslat i troheten till kejsaren och traditionen, som i sin tur blivit närmast museal – och döden "gnuggar sina knotiga händer".  Döden är lockande, ödets kallelse, och kriget tas emot med förtjusning.  Men när huvudpersonen återvänder efter fångenskap i Sibirien är det till en stad han inte känner igen.  Hans fru har blivit manhaftig, kanske lesbisk, kanske snarare motvilligt förförd av en opålitlig konstnärinna.  Men det är ju de nya tiderna...  Några slår mynt av dem, flera gör dåliga affärer, huvudpersonen själv mera stapplar fram i en värld där allt som betydde något har blivit ihåligt.  Någon gammal bekant har blivit kommunist, liksom på försök.  Bara den gamla modern håller styvt kvar vid förkrigstida åsikter, för att alls begripa något.

Mellankrigstiden framställs som en i bokstavlig bemärkelse meningslös epok.  Så enkelt är det väl aldrig i verkligheten.  Men det kan kännas så och nu ska jag försöka mig på en översättning av ett litet favoritstycke som ställer det nya mot det gamla:

... jag tror att jag alltid har insett att den så kallade realistiska människan står ointaglig i världen, som en ringmur av cement och betong, och den så kallade romantiska som en öppen trädgård, där sanningen går in och ut efter behag ...

Humorn och ironin från Radetzkymarschen finns inte här och det hela är rakt berättat, ibland skissartat.  Men jag ska nog vara tacksam för det enkla, för det gör boken lättläst även för en mediokert tyskkunnig som jag – med korta kapitel och bara 180 sidor är den väl i princip idealisk övningslektyr.

Djungeln (Kristian Petri, 1990)

Den här boken har legat länge på min önskelista sedan jag för några år sedan upptäckte Kristian Petri med Nattboken och Den stulna novellen i dubbelpocket, något slags Paul Auster-aktiga noveller, och senare Fyren, en samling suggestiva reportage om fyrar.  Jag har också läst Jag skall dundra, en halvlyckad historisk roman skriven tillsammans med Peter Englund.  Inget av det är det bästa jag läst men det finns en vilja att spana djupt som gör alla böckerna intressanta.

Djungeln skildrar hur Petri och några andra reser till norra Borneo för att spåra upp och spela in en dokumentärfilm om Bruno Manser, en schweizisk aktivist som bor i skogen tillsammans med penanerna, den sista nomadstammen på ön.  Deras och alla andra stammars livsmönster hotas av den malaysiska regeringens våldsamma skogsavverkning.  Svenskarnas färd in i urskogen ramas in av bullret från bulldozers och motorsågar strax utom synhåll.  Förutom det liknar boken till att börja med en traditionell reseskildring från paradiset och i mötet med penanerna spelas scener upp som kunde platsa hos exempelvis Thor Heyerdahl – jag tänker då specifikt på när penanerna sägs ha svårt att uttolka ett foto av ett höghus: "Hyddor staplade på varandra i oändlighet."  Exakt den iakttagelsen minns jag från Heyerdahls Fatuhiva.  En blinkning eller smärre kliché?

Annars är hänvisningarna till annan litteratur öppet redovisade, och de är många, till såväl äldre reseskildringar från Borneo som antropologiska verk och essäer.  Petri är långt ifrån först på platsen men gör skickligt bruk av andras och egna observationer för att i en korthuggen stil måla fram livet i skogen.  Bruno Manser har upptecknat penanernas myter och religiösa föreställningar (den märkligaste är legenden om hur förfäderna av okänd anledning valde att bosätta sig i de många vattenfallens land istället för vid floden som kunde återuppväcka de döda); antropologen Peter Brosius har studerat penanernas namngivning av minsta stenbumling och flodkrök i det område som nu skövlas; författaren själv noterar att penanerna ofta ser "märkligt frånvarande" ut, som i en "blandning av sömn och vaksamhet".

Frågan är om inte detsamma kunde sägas om de västerlänningar som vurmar för djungelstammarnas sak.  Inte ens de mest välmenande kan skaka av sig fantasin om det ursprungliga.  Boken utvecklas till essä om orientalism och exotisering innan den övergår mer fokuserat till kampen mot skogsbolagen.  Kanske hade den vunnit på att fördjupa det filosofiska och förkorta det dokumentära, låta sitt eget ärende få del av samma kritik som Rousseau och brittiska samväldet.  Vad är det man gör när man låter Bruno Manser agera språkrör för penanernas kamp?  Hur skiljer man på önskan att hjälpa utsatta folk och den att fly civilisationen?

Men det går att bortse från den lilla bristen och fängslas av bilden av djungeln, och de många scenerna från barer i Brunei och malaysiska hotell, allt lika stämningsfullt beskrivet.  Är man lagd åt att uppskatta namedropping finns här att hämta: Birgitta Dahl, Stig Larsson, Arne Sucksdorff, Ernst Jünger med flera gör oväntade inhopp.